Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

Kreativiteten och patriarkatet



“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är utrikesminister och domare. [..] Han är direktör för företaget som betalar ut 200 % vinst till sina delägare. Han donerar miljoner till välgörenhet och högskolor som drivs av honom själv.” - Min översättning av Virginia Woolfs ‘A Room of One’s Own’(1928)

 Woolf presenterar ovan sin bild av en cirkulär, patriarkal hegemoni som utgår från akademin och dess professorer, och via yrkeslivet samt hela det sociala etablissemanget svänger tillbaka till akademin.

Bruno MantovaniI Oktober 2013 uttalade sig Bruno Mantovani, tonsättare och rektor för Konservatoriet i Paris, i Fransk radio om varför han ansåg kvinnor vara mindre lämpliga som dirigenter, och använde daterade argument som barnafödsel och fysiska begränsningar1. Den Ryske dirigenten Vasily Petrenko (dirigent vid National Youth Orchestra och Royal Liverpool Philharmonic) använde sig av liknande tongångar i en intervju i Aftenposten2 i Augusti samma år, och la till att “kvinnors sexuella energi” var ett distraktionsmoment (Petrenko är gift med en kördirigent). Petrenkos landsman Yuri Temirkanov, långtid chefsdirigent för bl.a. Baltimore Symphony tog ännu ett långt kliv bakåt i tiden och proklamerade att “essensen av en dirigent är styrka, essensen av en kvinna är svaghet”3. Hans efterträdare, samt den första kvinnan (2013, efter 118 år) att dirigera slutkonserten på The Proms4, Marin Alsop, kontrade Petrenkos uttalande med att dirigentpinnen faktiskt inte är särskilt tung, och att allt som krävs är ett gediget musikaliskt hantverk5. Hon menar att det snarare handlar om ett strukturellt problem; att samhället fortfarande inte är bekvämt med kvinnor i auktoritetspositioner.

 Som nyutexaminerad kandidat i komposition, på färd från mitt lärosäte Högskolan för Scen och Musik (HSM) mot ett yrkesliv och med starkt intresse av att undervisa inom mitt fält känns det här alltmer som elefanten i rummet. Mycket har onekligen hänt sedan 1928: ett hastigt svep informerar oss om att Karin Rehnqvist (kvinna) är professor i komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (samt grundare av Kvast6), tillträdande prefekt på HSM är isländska komponisten Mist Þorkelsdóttir (kvinna), avgående VD för Göteborgs symfoniker (och tillträdande VD för Berwaldhallen) är Helena Wessman (kvinna) som även initierade projektet Musik och GenusHSM7, under sin tid som rektor (2007-09), både Göteborgs symfoniker (GSO) och Göteborgsoperans orkester har en kvinna som konsertmästare8 (se nedan om effekten av provspelningar bakom skynke).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Mist ÞorkelsdóttirUtifrån ett perspektiv på jämställd representation har det alltså skett en tydlig förbättring sedan Virginia Woolfs samtidsskildring från 1928. Men för att behandla problematiken krävs en djupare granskning än att “räkna huvuden”, som Wessman uttrycker det i inledningen till slutrapporten för Musik och Genus9. GSOs konsertprogram för säsongen 2013/14 dominerades dock i vanlig ordning fortfarande av Beethoven, Brahms, Mozart, Stenhammar med flera. Ett stort strukturellt problem är alltså den västerländska musikaliska kanon som har formats ur sekler av kraftigt patriarkala samhällen, och vars daterade värderingar bevaras och upphöjs av kulturella institutioner världen över. Orkestern är en gammal uppfinning och konservativ till sin natur; genom att bevara dess gammalmodiga hierarki och samtidigt i stor utsträckning spela gammal musik av sedan länge döda herrar så preserveras även dess integrerade patriarkala maktstrukturer. Att behandla den kulturella kanon som finns, utan att problematisera dess patriarkala natur, bidrar till stagnation och upprätthåller den hierarkiska struktur som möjliggör att personer med så daterade värderingar som Mantovani, fortfarande kan befinna sig i maktpositioner och göra dylika uttalanden.

Helena  Wessman Orkestern som institution agerar idag som museum; över gammal musik och gamla, i högsta grad förlegade, värderingar. Och den mest unkna och konservativa av dem alla torde vara Wien-filharmonikerna. Knappt hälften av orkestermedlemmarna var redan 1942 medlemmar i Nazistpartiet och 13 judiska medlemmar sparkades (varav 7 sedan mördades) i samband med Anschluss 193810. Den berömda nyårsdags-konserten, som sänds på TV i 73 länder varje år och ses av ca 50 miljoner människor, tillkom 1939 som en fundraiser, och propaganda-event, för nationalsocialisterna11. Först 1997 tilläts en kvinna vara anställd på heltid, harpisten Anna Lelkes (som hade spelat med orkestern i 26 år, dock utan formell anställning och med lägre lön än övriga orkestermusiker). Detta efter påtryckning från den Österrikiska staten samt feministiska organisationer i USA, som manade till omfattande protester inför Filharmonikernas USA-turné samma år12. Året innan (1996) uttalade sig förste flöjtisten (i Tysk radio) och påstod att kvinnliga medlemmar i orkestern skulle äventyra den “känslomässiga stabiliteten”13 samt orkesterns pressekreterare (och slagverkare) Wolfgang Schuster, som använde sig av det bekanta motargumentet barnafödsel och mammaledighet i en skrivelse som behandlade orkesterns anställningspolicies.14 2014 finns fortfarande endast 6 kvinnliga orkestermedlemmar. Den förste kvinnliga dirigenten att leda Wien-filharmonikerna var Simone Young 2005. Ovanstående diskrimineringsmönster går att känna igen i många orkestrar.

 En drastiskt utjämnande faktor är skynket; skynket som döljer provspelande musikers kön, etnicitet och andra visuella attribut, och lämnar endast det musikaliska hantverket för bedömning av juryn. Det förfarandet är praxis i t.ex. både GSO och Göteborgsoperans orkester. En studie av ekonomiprofessorn Claudia Goldin15 visar att andelen kvinnor som går vidare från 1:a omgången ökar med 50% när provspelningar sker bakom skynke16. När Orkestrar i USA började se över sina rutiner och införa provspelning bakom skynke på 1970-talet var andelen kvinnor i de 5 största orkestrarna mindre än 5%, idag är det 25%.

 Marin AlsopEn annan är att spela nyskriven musik. På GSOs program för 2014/15 finns en ljuspunkt: musik av Malin Bång17 och Sofia Gubajdulina18, levande tonsättare (Gubajdulina framförs dessutom av en kvinnlig dirigent). Det jämförelsevis öppnare och mindre diskriminerande samhällsklimat som Sverige (jämfört med många andra länder) har åtnjutit på senare tid har visat sig vara en grogrund för kvinnliga tonsättare. På Sveriges konserthus och kulturscener spelas en deprimerande majoritet verk av manliga upphovsmän (över 90%), och bara Beethoven spelas mer än alla kvinnliga tonsättare tillsammans19. Men om man bortser från de sedan länge avlidna tonsättarna, och endast tittar på uppförande av levande tonsättare så framträder en tydligt positivare bild: i Mars (2014) uruppfördes 9 verk av Svenska kvinnliga tonsättare, och 10 av Svenska manliga tonsättare20. I 2014 är hittills 38% av samtliga uruppföranden verk av kvinnliga tonsättare21, Nyckeln till att bryta den patriarkala kanonen tycks därmed tydligt framgå: att spela nyskriven musik. Bland dem som går i bräschen finns föreningen Levande musik22 i Göteborg, som sedan 1952 aktivt har strävat efter att framföra verk av samtida, levande tonsättare.

 I Ett eget rum beskriver Virginia Woolf pjäsförfattaren Shakespeares fiktiva syster Judiths öde: en syster vars talang och potential är desamma, men vars förutsättningar är en skarp kontrast till brodern Williams. I sin strävan att utvecklas och ha en kreativ karriär hånas, förminskas och motarbetas hon konstant, och tar slutligen självmord. Det är en träffande analogi över gångna seklers kreativa kvinnors situation; som ett verkligt exempel nämner Woolf Anne Finch, grevinnan av Winchilsea23, vars dikter utstrålar dels talang, och dels bitterhet. Bitterhet över det motstånd hon mötte i sociala och professionella kretsar, samt den frustration som uppkom i bestridandet av den samtida patriarkala samhällsstrukturen. Nyckeln till de förhållandevis få ihågkomna och kanoniserade kvinnliga författarna ligger i deras begränsade förutsättningar, skriver Woolf. Förutsättningar i form av tid, ekonomisk trygghet och ett accepterande socialt klimat är samtliga avgörande faktorer för att kunna utveckla en kreativ potential (vilket har möjliggjort Sveriges tonsättare). Det är ingen slump att de kvinnor som bröt mot de etablerade patriarkala normerna och trots allt lyckades skriva poesi var adliga. Woolf fick själv först möjligheten att utveckla sitt skrivande på allvar efter ett årligt arv på 500 pund från en avliden släkting, efter flera år av underbetalda och nedvärderande jobb.

Den klassiska musiken var, och är fortfarande, kraftigt eftersatt litteraturen och teatern. 1924 publicerades Cecil Grays a Survey of Contemporary Music, som Woolf citerar: “En kvinnas komponerande är likt en hund som står på bakbenen, det görs inte väl, men man är förvånad över att det överhuvudtaget är möjligt”.24 Detta från en etablerad tonsättare och kritiker på 1900-talet25. Det finns, som Woolf påpekar, en substantiell kanon av skrifter som deklarerar att kvinnan är intellektuellt underlägsen. Den tyska filosofen och kritikern Theodore W. Adorno, 2:a Wienskolans (Schönberg, Berg, Webern)26 och avant gardets främste förespråkare som med sina texter om kritisk teori, negativ dialektik och kapitalismens manipulativa natur blev en viktig röst för den modernistiska konsten, skrev 1937 ett brev till Institute of Social Research (ISR)27 i vilket han la fram sitt förslag för en studie han önskade betitla “Om kvinnans frigiditet”28.

Sofia GubajdulinaAdornos brev genomsyras av en absurd och ogrundad misogyni: “Uppgiften nu vore att […] först identifiera några specifikt feminina egenskaper […] sedan visa hur dessa egenskaper arbetar för samhällets konserverande, och slutligen hur framförallt dessa egenskaper leder till fascistisk reproduktion av idioti.” I Adornos mer välkända texter om musik och sociologi, nedvärderas kvinnor genomgående. Under hela mitt första år som kompositions-student på HSM, ägnades en lektion i månaden åt ingående studier av Adornos texter. Professorn, och samtliga lektorer på kompositions-avdelningen var, och är män, likaså deras professorer och så vidare bakåt i tiden. Detta är ett tydligt exempel på Högskolans roll, som institution, i upprätthållandet av den patriarkala kanon, samt på dess cirkulära natur, som Woolf så träffande beskriver (i artikelns inledning). Ett annat exempel är naturligtvis Mantovani och Paris-konservatoriet.

 Och om det inte finns kvinnliga förebilder, föregångare, professorer, då skapas det en frustrerande svår miljö för kvinnor att driva och framhäva sitt kreativa kapital. Notera följande citat från Clara Schumann (1819-1896): “Jag brukade tro att jag besatt kreativ talang, men jag har nu gett upp den tanken; en kvinna bör inte önska komponera – det har hittills inte funnits någon kapabel till det. Skall jag förväntas vara den förste?”29 Clara slutade komponera vid 36 års ålder, efter det att hon gift sig med Robert Schumann. Hon var en av sin tids mest framgångsrika pianister och stod för familjens inkomst genom sitt turnerande, vilket möjliggjorde Roberts komponerande. Hon var hans främste förespråkare och spelade hans musik flitigt. Clara hade dessutom 6 barn och en psykiskt instabil man (Robert försökte ta självmord 1854, och var sedermera intagen på mentalsjukhus till sin död 1856)30, så det som fick stryka med var hennes eget komponerande. När sedan kulturhistorien skrivs så bleknar hela hennes livsinsats till förmån för Roberts musikaliska gärning, vilken överhuvudtaget inte hade vart genomförbar utan Clara.

Clara Schuman Kulturhistoriens vanligaste ohälsosamma symptom är det överdimensionerade utrymme som tillägnas det manliga egot. Till detta hör den romantiska bilden av tonsättaren som ett upphöjt geni, en kvarleva från samma era vars sociologiska normer dikterade kvinnans underdånighet, dygd och olämplighet som cellister (att sära på benen för en cello var otänkbart). Den västerländska konstmusiken lider av samma normativa strukturer som det övriga samhället, men en högre grad av bakåtsträvande och stagnation. För att bryta trenden behöver tonsättaren, dirigenten, musikern, (oavsett kön) lyftas ner på en tillgänglig nivå, för att därigenom skapa ett socialt sammanhang där kulturutövandet betraktas som ett vanligt hantverk. Utövaren är en utbildad och kunnig aktör snarare än ett upphöjt geni, och fyller en viktig samhällsfunktion. Kritisk, reflekterande, ifrågasättande och undersökande konst är en oumbärlig samhällsresurs. Genom att bedriva en kulturpolitik utifrån den marknadspolitiska premissen att kultur inte är ekonomiskt gynnsamt (såvida det inte handlar om enbart underhållning), riskerar Sverige, och många andra länder därtill, att försumma och förminska ett enormt kulturellt kapital. En konservativ och kapitalistiskt driven politik försummar dessutom det självkritiska genusperspektivet. Jag har applicerat det perspektivet på mitt eget fält, liksom Virginia Woolf gjorde 1928. Jag uppmanar alla ni andra att göra likadant. Och eftersom Woolfs formuleringar är skarpare än mina, och ständigt värda att upprepas, låter jag henne avsluta:

 “Tänk er, till exempel, att män endast var representerade i litteraturen som kvinnors älskare, och aldrig som mäns vänner, soldater, tänkare, drömmare; hur få roller i Shakespeares pjäser de hade tilldelats [...] litteraturen hade vart oerhört utarmad, så som litteraturen sannerligen är utarmad bortom vår räkning till följd av de dörrar som har stängts för kvinnor.” 31

 

Fotnoter

8 GSO: Sara Trobäck Hesselink (http://www.gsoplay.se/en/person/sara-troback-hesselink)

GöteborgsOperans orkester: Öyvor Volle (http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/violin-1/)

24 Cecil Gray, a Survey of Contemporary Music, s. 246

31 Virginia Woolf, Ett eget rum,sida 97

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.