Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Kreativiteten och patriarkatet



“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är utrikesminister och domare. [..] Han är direktör för företaget som betalar ut 200 % vinst till sina delägare. Han donerar miljoner till välgörenhet och högskolor som drivs av honom själv.” - Min översättning av Virginia Woolfs ‘A Room of One’s Own’(1928)

 Woolf presenterar ovan sin bild av en cirkulär, patriarkal hegemoni som utgår från akademin och dess professorer, och via yrkeslivet samt hela det sociala etablissemanget svänger tillbaka till akademin.

Bruno MantovaniI Oktober 2013 uttalade sig Bruno Mantovani, tonsättare och rektor för Konservatoriet i Paris, i Fransk radio om varför han ansåg kvinnor vara mindre lämpliga som dirigenter, och använde daterade argument som barnafödsel och fysiska begränsningar1. Den Ryske dirigenten Vasily Petrenko (dirigent vid National Youth Orchestra och Royal Liverpool Philharmonic) använde sig av liknande tongångar i en intervju i Aftenposten2 i Augusti samma år, och la till att “kvinnors sexuella energi” var ett distraktionsmoment (Petrenko är gift med en kördirigent). Petrenkos landsman Yuri Temirkanov, långtid chefsdirigent för bl.a. Baltimore Symphony tog ännu ett långt kliv bakåt i tiden och proklamerade att “essensen av en dirigent är styrka, essensen av en kvinna är svaghet”3. Hans efterträdare, samt den första kvinnan (2013, efter 118 år) att dirigera slutkonserten på The Proms4, Marin Alsop, kontrade Petrenkos uttalande med att dirigentpinnen faktiskt inte är särskilt tung, och att allt som krävs är ett gediget musikaliskt hantverk5. Hon menar att det snarare handlar om ett strukturellt problem; att samhället fortfarande inte är bekvämt med kvinnor i auktoritetspositioner.

 Som nyutexaminerad kandidat i komposition, på färd från mitt lärosäte Högskolan för Scen och Musik (HSM) mot ett yrkesliv och med starkt intresse av att undervisa inom mitt fält känns det här alltmer som elefanten i rummet. Mycket har onekligen hänt sedan 1928: ett hastigt svep informerar oss om att Karin Rehnqvist (kvinna) är professor i komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (samt grundare av Kvast6), tillträdande prefekt på HSM är isländska komponisten Mist Þorkelsdóttir (kvinna), avgående VD för Göteborgs symfoniker (och tillträdande VD för Berwaldhallen) är Helena Wessman (kvinna) som även initierade projektet Musik och GenusHSM7, under sin tid som rektor (2007-09), både Göteborgs symfoniker (GSO) och Göteborgsoperans orkester har en kvinna som konsertmästare8 (se nedan om effekten av provspelningar bakom skynke).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Mist ÞorkelsdóttirUtifrån ett perspektiv på jämställd representation har det alltså skett en tydlig förbättring sedan Virginia Woolfs samtidsskildring från 1928. Men för att behandla problematiken krävs en djupare granskning än att “räkna huvuden”, som Wessman uttrycker det i inledningen till slutrapporten för Musik och Genus9. GSOs konsertprogram för säsongen 2013/14 dominerades dock i vanlig ordning fortfarande av Beethoven, Brahms, Mozart, Stenhammar med flera. Ett stort strukturellt problem är alltså den västerländska musikaliska kanon som har formats ur sekler av kraftigt patriarkala samhällen, och vars daterade värderingar bevaras och upphöjs av kulturella institutioner världen över. Orkestern är en gammal uppfinning och konservativ till sin natur; genom att bevara dess gammalmodiga hierarki och samtidigt i stor utsträckning spela gammal musik av sedan länge döda herrar så preserveras även dess integrerade patriarkala maktstrukturer. Att behandla den kulturella kanon som finns, utan att problematisera dess patriarkala natur, bidrar till stagnation och upprätthåller den hierarkiska struktur som möjliggör att personer med så daterade värderingar som Mantovani, fortfarande kan befinna sig i maktpositioner och göra dylika uttalanden.

Helena  Wessman Orkestern som institution agerar idag som museum; över gammal musik och gamla, i högsta grad förlegade, värderingar. Och den mest unkna och konservativa av dem alla torde vara Wien-filharmonikerna. Knappt hälften av orkestermedlemmarna var redan 1942 medlemmar i Nazistpartiet och 13 judiska medlemmar sparkades (varav 7 sedan mördades) i samband med Anschluss 193810. Den berömda nyårsdags-konserten, som sänds på TV i 73 länder varje år och ses av ca 50 miljoner människor, tillkom 1939 som en fundraiser, och propaganda-event, för nationalsocialisterna11. Först 1997 tilläts en kvinna vara anställd på heltid, harpisten Anna Lelkes (som hade spelat med orkestern i 26 år, dock utan formell anställning och med lägre lön än övriga orkestermusiker). Detta efter påtryckning från den Österrikiska staten samt feministiska organisationer i USA, som manade till omfattande protester inför Filharmonikernas USA-turné samma år12. Året innan (1996) uttalade sig förste flöjtisten (i Tysk radio) och påstod att kvinnliga medlemmar i orkestern skulle äventyra den “känslomässiga stabiliteten”13 samt orkesterns pressekreterare (och slagverkare) Wolfgang Schuster, som använde sig av det bekanta motargumentet barnafödsel och mammaledighet i en skrivelse som behandlade orkesterns anställningspolicies.14 2014 finns fortfarande endast 6 kvinnliga orkestermedlemmar. Den förste kvinnliga dirigenten att leda Wien-filharmonikerna var Simone Young 2005. Ovanstående diskrimineringsmönster går att känna igen i många orkestrar.

 En drastiskt utjämnande faktor är skynket; skynket som döljer provspelande musikers kön, etnicitet och andra visuella attribut, och lämnar endast det musikaliska hantverket för bedömning av juryn. Det förfarandet är praxis i t.ex. både GSO och Göteborgsoperans orkester. En studie av ekonomiprofessorn Claudia Goldin15 visar att andelen kvinnor som går vidare från 1:a omgången ökar med 50% när provspelningar sker bakom skynke16. När Orkestrar i USA började se över sina rutiner och införa provspelning bakom skynke på 1970-talet var andelen kvinnor i de 5 största orkestrarna mindre än 5%, idag är det 25%.

 Marin AlsopEn annan är att spela nyskriven musik. På GSOs program för 2014/15 finns en ljuspunkt: musik av Malin Bång17 och Sofia Gubajdulina18, levande tonsättare (Gubajdulina framförs dessutom av en kvinnlig dirigent). Det jämförelsevis öppnare och mindre diskriminerande samhällsklimat som Sverige (jämfört med många andra länder) har åtnjutit på senare tid har visat sig vara en grogrund för kvinnliga tonsättare. På Sveriges konserthus och kulturscener spelas en deprimerande majoritet verk av manliga upphovsmän (över 90%), och bara Beethoven spelas mer än alla kvinnliga tonsättare tillsammans19. Men om man bortser från de sedan länge avlidna tonsättarna, och endast tittar på uppförande av levande tonsättare så framträder en tydligt positivare bild: i Mars (2014) uruppfördes 9 verk av Svenska kvinnliga tonsättare, och 10 av Svenska manliga tonsättare20. I 2014 är hittills 38% av samtliga uruppföranden verk av kvinnliga tonsättare21, Nyckeln till att bryta den patriarkala kanonen tycks därmed tydligt framgå: att spela nyskriven musik. Bland dem som går i bräschen finns föreningen Levande musik22 i Göteborg, som sedan 1952 aktivt har strävat efter att framföra verk av samtida, levande tonsättare.

 I Ett eget rum beskriver Virginia Woolf pjäsförfattaren Shakespeares fiktiva syster Judiths öde: en syster vars talang och potential är desamma, men vars förutsättningar är en skarp kontrast till brodern Williams. I sin strävan att utvecklas och ha en kreativ karriär hånas, förminskas och motarbetas hon konstant, och tar slutligen självmord. Det är en träffande analogi över gångna seklers kreativa kvinnors situation; som ett verkligt exempel nämner Woolf Anne Finch, grevinnan av Winchilsea23, vars dikter utstrålar dels talang, och dels bitterhet. Bitterhet över det motstånd hon mötte i sociala och professionella kretsar, samt den frustration som uppkom i bestridandet av den samtida patriarkala samhällsstrukturen. Nyckeln till de förhållandevis få ihågkomna och kanoniserade kvinnliga författarna ligger i deras begränsade förutsättningar, skriver Woolf. Förutsättningar i form av tid, ekonomisk trygghet och ett accepterande socialt klimat är samtliga avgörande faktorer för att kunna utveckla en kreativ potential (vilket har möjliggjort Sveriges tonsättare). Det är ingen slump att de kvinnor som bröt mot de etablerade patriarkala normerna och trots allt lyckades skriva poesi var adliga. Woolf fick själv först möjligheten att utveckla sitt skrivande på allvar efter ett årligt arv på 500 pund från en avliden släkting, efter flera år av underbetalda och nedvärderande jobb.

Den klassiska musiken var, och är fortfarande, kraftigt eftersatt litteraturen och teatern. 1924 publicerades Cecil Grays a Survey of Contemporary Music, som Woolf citerar: “En kvinnas komponerande är likt en hund som står på bakbenen, det görs inte väl, men man är förvånad över att det överhuvudtaget är möjligt”.24 Detta från en etablerad tonsättare och kritiker på 1900-talet25. Det finns, som Woolf påpekar, en substantiell kanon av skrifter som deklarerar att kvinnan är intellektuellt underlägsen. Den tyska filosofen och kritikern Theodore W. Adorno, 2:a Wienskolans (Schönberg, Berg, Webern)26 och avant gardets främste förespråkare som med sina texter om kritisk teori, negativ dialektik och kapitalismens manipulativa natur blev en viktig röst för den modernistiska konsten, skrev 1937 ett brev till Institute of Social Research (ISR)27 i vilket han la fram sitt förslag för en studie han önskade betitla “Om kvinnans frigiditet”28.

Sofia GubajdulinaAdornos brev genomsyras av en absurd och ogrundad misogyni: “Uppgiften nu vore att […] först identifiera några specifikt feminina egenskaper […] sedan visa hur dessa egenskaper arbetar för samhällets konserverande, och slutligen hur framförallt dessa egenskaper leder till fascistisk reproduktion av idioti.” I Adornos mer välkända texter om musik och sociologi, nedvärderas kvinnor genomgående. Under hela mitt första år som kompositions-student på HSM, ägnades en lektion i månaden åt ingående studier av Adornos texter. Professorn, och samtliga lektorer på kompositions-avdelningen var, och är män, likaså deras professorer och så vidare bakåt i tiden. Detta är ett tydligt exempel på Högskolans roll, som institution, i upprätthållandet av den patriarkala kanon, samt på dess cirkulära natur, som Woolf så träffande beskriver (i artikelns inledning). Ett annat exempel är naturligtvis Mantovani och Paris-konservatoriet.

 Och om det inte finns kvinnliga förebilder, föregångare, professorer, då skapas det en frustrerande svår miljö för kvinnor att driva och framhäva sitt kreativa kapital. Notera följande citat från Clara Schumann (1819-1896): “Jag brukade tro att jag besatt kreativ talang, men jag har nu gett upp den tanken; en kvinna bör inte önska komponera – det har hittills inte funnits någon kapabel till det. Skall jag förväntas vara den förste?”29 Clara slutade komponera vid 36 års ålder, efter det att hon gift sig med Robert Schumann. Hon var en av sin tids mest framgångsrika pianister och stod för familjens inkomst genom sitt turnerande, vilket möjliggjorde Roberts komponerande. Hon var hans främste förespråkare och spelade hans musik flitigt. Clara hade dessutom 6 barn och en psykiskt instabil man (Robert försökte ta självmord 1854, och var sedermera intagen på mentalsjukhus till sin död 1856)30, så det som fick stryka med var hennes eget komponerande. När sedan kulturhistorien skrivs så bleknar hela hennes livsinsats till förmån för Roberts musikaliska gärning, vilken överhuvudtaget inte hade vart genomförbar utan Clara.

Clara Schuman Kulturhistoriens vanligaste ohälsosamma symptom är det överdimensionerade utrymme som tillägnas det manliga egot. Till detta hör den romantiska bilden av tonsättaren som ett upphöjt geni, en kvarleva från samma era vars sociologiska normer dikterade kvinnans underdånighet, dygd och olämplighet som cellister (att sära på benen för en cello var otänkbart). Den västerländska konstmusiken lider av samma normativa strukturer som det övriga samhället, men en högre grad av bakåtsträvande och stagnation. För att bryta trenden behöver tonsättaren, dirigenten, musikern, (oavsett kön) lyftas ner på en tillgänglig nivå, för att därigenom skapa ett socialt sammanhang där kulturutövandet betraktas som ett vanligt hantverk. Utövaren är en utbildad och kunnig aktör snarare än ett upphöjt geni, och fyller en viktig samhällsfunktion. Kritisk, reflekterande, ifrågasättande och undersökande konst är en oumbärlig samhällsresurs. Genom att bedriva en kulturpolitik utifrån den marknadspolitiska premissen att kultur inte är ekonomiskt gynnsamt (såvida det inte handlar om enbart underhållning), riskerar Sverige, och många andra länder därtill, att försumma och förminska ett enormt kulturellt kapital. En konservativ och kapitalistiskt driven politik försummar dessutom det självkritiska genusperspektivet. Jag har applicerat det perspektivet på mitt eget fält, liksom Virginia Woolf gjorde 1928. Jag uppmanar alla ni andra att göra likadant. Och eftersom Woolfs formuleringar är skarpare än mina, och ständigt värda att upprepas, låter jag henne avsluta:

 “Tänk er, till exempel, att män endast var representerade i litteraturen som kvinnors älskare, och aldrig som mäns vänner, soldater, tänkare, drömmare; hur få roller i Shakespeares pjäser de hade tilldelats [...] litteraturen hade vart oerhört utarmad, så som litteraturen sannerligen är utarmad bortom vår räkning till följd av de dörrar som har stängts för kvinnor.” 31

 

Fotnoter

8 GSO: Sara Trobäck Hesselink (http://www.gsoplay.se/en/person/sara-troback-hesselink)

GöteborgsOperans orkester: Öyvor Volle (http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/violin-1/)

24 Cecil Gray, a Survey of Contemporary Music, s. 246

31 Virginia Woolf, Ett eget rum,sida 97

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.