53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Dr Moreau: Dr. Moreau, skivmastrare, har fått en ny djävulsk idé

Ett musikår under protest – 2014 tillbakaspolat

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var ...

Av: Peter Sjöblom | 31 december, 2014
Essäer om musik

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Muscat ( ’gömd’ som synes). Till vänster Al Jalalifortet som portugiserna byggde på 1600talet

Sultanatet Oman öppnar för omvärlden

Oman var länge ett totalt instängt land under dess förre despotiske sultan Said bin Taimurs styre (1932–1970) då landet hette Muscat och Oman. Han hade förbjudit turismen, innehav av radioapparater ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 28 mars, 2016
Resereportage

Kreativiteten och patriarkatet



“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är utrikesminister och domare. [..] Han är direktör för företaget som betalar ut 200 % vinst till sina delägare. Han donerar miljoner till välgörenhet och högskolor som drivs av honom själv.” - Min översättning av Virginia Woolfs ‘A Room of One’s Own’(1928)

 Woolf presenterar ovan sin bild av en cirkulär, patriarkal hegemoni som utgår från akademin och dess professorer, och via yrkeslivet samt hela det sociala etablissemanget svänger tillbaka till akademin.

Bruno MantovaniI Oktober 2013 uttalade sig Bruno Mantovani, tonsättare och rektor för Konservatoriet i Paris, i Fransk radio om varför han ansåg kvinnor vara mindre lämpliga som dirigenter, och använde daterade argument som barnafödsel och fysiska begränsningar1. Den Ryske dirigenten Vasily Petrenko (dirigent vid National Youth Orchestra och Royal Liverpool Philharmonic) använde sig av liknande tongångar i en intervju i Aftenposten2 i Augusti samma år, och la till att “kvinnors sexuella energi” var ett distraktionsmoment (Petrenko är gift med en kördirigent). Petrenkos landsman Yuri Temirkanov, långtid chefsdirigent för bl.a. Baltimore Symphony tog ännu ett långt kliv bakåt i tiden och proklamerade att “essensen av en dirigent är styrka, essensen av en kvinna är svaghet”3. Hans efterträdare, samt den första kvinnan (2013, efter 118 år) att dirigera slutkonserten på The Proms4, Marin Alsop, kontrade Petrenkos uttalande med att dirigentpinnen faktiskt inte är särskilt tung, och att allt som krävs är ett gediget musikaliskt hantverk5. Hon menar att det snarare handlar om ett strukturellt problem; att samhället fortfarande inte är bekvämt med kvinnor i auktoritetspositioner.

 Som nyutexaminerad kandidat i komposition, på färd från mitt lärosäte Högskolan för Scen och Musik (HSM) mot ett yrkesliv och med starkt intresse av att undervisa inom mitt fält känns det här alltmer som elefanten i rummet. Mycket har onekligen hänt sedan 1928: ett hastigt svep informerar oss om att Karin Rehnqvist (kvinna) är professor i komposition på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm (samt grundare av Kvast6), tillträdande prefekt på HSM är isländska komponisten Mist Þorkelsdóttir (kvinna), avgående VD för Göteborgs symfoniker (och tillträdande VD för Berwaldhallen) är Helena Wessman (kvinna) som även initierade projektet Musik och GenusHSM7, under sin tid som rektor (2007-09), både Göteborgs symfoniker (GSO) och Göteborgsoperans orkester har en kvinna som konsertmästare8 (se nedan om effekten av provspelningar bakom skynke).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Mist ÞorkelsdóttirUtifrån ett perspektiv på jämställd representation har det alltså skett en tydlig förbättring sedan Virginia Woolfs samtidsskildring från 1928. Men för att behandla problematiken krävs en djupare granskning än att “räkna huvuden”, som Wessman uttrycker det i inledningen till slutrapporten för Musik och Genus9. GSOs konsertprogram för säsongen 2013/14 dominerades dock i vanlig ordning fortfarande av Beethoven, Brahms, Mozart, Stenhammar med flera. Ett stort strukturellt problem är alltså den västerländska musikaliska kanon som har formats ur sekler av kraftigt patriarkala samhällen, och vars daterade värderingar bevaras och upphöjs av kulturella institutioner världen över. Orkestern är en gammal uppfinning och konservativ till sin natur; genom att bevara dess gammalmodiga hierarki och samtidigt i stor utsträckning spela gammal musik av sedan länge döda herrar så preserveras även dess integrerade patriarkala maktstrukturer. Att behandla den kulturella kanon som finns, utan att problematisera dess patriarkala natur, bidrar till stagnation och upprätthåller den hierarkiska struktur som möjliggör att personer med så daterade värderingar som Mantovani, fortfarande kan befinna sig i maktpositioner och göra dylika uttalanden.

Helena  Wessman Orkestern som institution agerar idag som museum; över gammal musik och gamla, i högsta grad förlegade, värderingar. Och den mest unkna och konservativa av dem alla torde vara Wien-filharmonikerna. Knappt hälften av orkestermedlemmarna var redan 1942 medlemmar i Nazistpartiet och 13 judiska medlemmar sparkades (varav 7 sedan mördades) i samband med Anschluss 193810. Den berömda nyårsdags-konserten, som sänds på TV i 73 länder varje år och ses av ca 50 miljoner människor, tillkom 1939 som en fundraiser, och propaganda-event, för nationalsocialisterna11. Först 1997 tilläts en kvinna vara anställd på heltid, harpisten Anna Lelkes (som hade spelat med orkestern i 26 år, dock utan formell anställning och med lägre lön än övriga orkestermusiker). Detta efter påtryckning från den Österrikiska staten samt feministiska organisationer i USA, som manade till omfattande protester inför Filharmonikernas USA-turné samma år12. Året innan (1996) uttalade sig förste flöjtisten (i Tysk radio) och påstod att kvinnliga medlemmar i orkestern skulle äventyra den “känslomässiga stabiliteten”13 samt orkesterns pressekreterare (och slagverkare) Wolfgang Schuster, som använde sig av det bekanta motargumentet barnafödsel och mammaledighet i en skrivelse som behandlade orkesterns anställningspolicies.14 2014 finns fortfarande endast 6 kvinnliga orkestermedlemmar. Den förste kvinnliga dirigenten att leda Wien-filharmonikerna var Simone Young 2005. Ovanstående diskrimineringsmönster går att känna igen i många orkestrar.

 En drastiskt utjämnande faktor är skynket; skynket som döljer provspelande musikers kön, etnicitet och andra visuella attribut, och lämnar endast det musikaliska hantverket för bedömning av juryn. Det förfarandet är praxis i t.ex. både GSO och Göteborgsoperans orkester. En studie av ekonomiprofessorn Claudia Goldin15 visar att andelen kvinnor som går vidare från 1:a omgången ökar med 50% när provspelningar sker bakom skynke16. När Orkestrar i USA började se över sina rutiner och införa provspelning bakom skynke på 1970-talet var andelen kvinnor i de 5 största orkestrarna mindre än 5%, idag är det 25%.

 Marin AlsopEn annan är att spela nyskriven musik. På GSOs program för 2014/15 finns en ljuspunkt: musik av Malin Bång17 och Sofia Gubajdulina18, levande tonsättare (Gubajdulina framförs dessutom av en kvinnlig dirigent). Det jämförelsevis öppnare och mindre diskriminerande samhällsklimat som Sverige (jämfört med många andra länder) har åtnjutit på senare tid har visat sig vara en grogrund för kvinnliga tonsättare. På Sveriges konserthus och kulturscener spelas en deprimerande majoritet verk av manliga upphovsmän (över 90%), och bara Beethoven spelas mer än alla kvinnliga tonsättare tillsammans19. Men om man bortser från de sedan länge avlidna tonsättarna, och endast tittar på uppförande av levande tonsättare så framträder en tydligt positivare bild: i Mars (2014) uruppfördes 9 verk av Svenska kvinnliga tonsättare, och 10 av Svenska manliga tonsättare20. I 2014 är hittills 38% av samtliga uruppföranden verk av kvinnliga tonsättare21, Nyckeln till att bryta den patriarkala kanonen tycks därmed tydligt framgå: att spela nyskriven musik. Bland dem som går i bräschen finns föreningen Levande musik22 i Göteborg, som sedan 1952 aktivt har strävat efter att framföra verk av samtida, levande tonsättare.

 I Ett eget rum beskriver Virginia Woolf pjäsförfattaren Shakespeares fiktiva syster Judiths öde: en syster vars talang och potential är desamma, men vars förutsättningar är en skarp kontrast till brodern Williams. I sin strävan att utvecklas och ha en kreativ karriär hånas, förminskas och motarbetas hon konstant, och tar slutligen självmord. Det är en träffande analogi över gångna seklers kreativa kvinnors situation; som ett verkligt exempel nämner Woolf Anne Finch, grevinnan av Winchilsea23, vars dikter utstrålar dels talang, och dels bitterhet. Bitterhet över det motstånd hon mötte i sociala och professionella kretsar, samt den frustration som uppkom i bestridandet av den samtida patriarkala samhällsstrukturen. Nyckeln till de förhållandevis få ihågkomna och kanoniserade kvinnliga författarna ligger i deras begränsade förutsättningar, skriver Woolf. Förutsättningar i form av tid, ekonomisk trygghet och ett accepterande socialt klimat är samtliga avgörande faktorer för att kunna utveckla en kreativ potential (vilket har möjliggjort Sveriges tonsättare). Det är ingen slump att de kvinnor som bröt mot de etablerade patriarkala normerna och trots allt lyckades skriva poesi var adliga. Woolf fick själv först möjligheten att utveckla sitt skrivande på allvar efter ett årligt arv på 500 pund från en avliden släkting, efter flera år av underbetalda och nedvärderande jobb.

Den klassiska musiken var, och är fortfarande, kraftigt eftersatt litteraturen och teatern. 1924 publicerades Cecil Grays a Survey of Contemporary Music, som Woolf citerar: “En kvinnas komponerande är likt en hund som står på bakbenen, det görs inte väl, men man är förvånad över att det överhuvudtaget är möjligt”.24 Detta från en etablerad tonsättare och kritiker på 1900-talet25. Det finns, som Woolf påpekar, en substantiell kanon av skrifter som deklarerar att kvinnan är intellektuellt underlägsen. Den tyska filosofen och kritikern Theodore W. Adorno, 2:a Wienskolans (Schönberg, Berg, Webern)26 och avant gardets främste förespråkare som med sina texter om kritisk teori, negativ dialektik och kapitalismens manipulativa natur blev en viktig röst för den modernistiska konsten, skrev 1937 ett brev till Institute of Social Research (ISR)27 i vilket han la fram sitt förslag för en studie han önskade betitla “Om kvinnans frigiditet”28.

Sofia GubajdulinaAdornos brev genomsyras av en absurd och ogrundad misogyni: “Uppgiften nu vore att […] först identifiera några specifikt feminina egenskaper […] sedan visa hur dessa egenskaper arbetar för samhällets konserverande, och slutligen hur framförallt dessa egenskaper leder till fascistisk reproduktion av idioti.” I Adornos mer välkända texter om musik och sociologi, nedvärderas kvinnor genomgående. Under hela mitt första år som kompositions-student på HSM, ägnades en lektion i månaden åt ingående studier av Adornos texter. Professorn, och samtliga lektorer på kompositions-avdelningen var, och är män, likaså deras professorer och så vidare bakåt i tiden. Detta är ett tydligt exempel på Högskolans roll, som institution, i upprätthållandet av den patriarkala kanon, samt på dess cirkulära natur, som Woolf så träffande beskriver (i artikelns inledning). Ett annat exempel är naturligtvis Mantovani och Paris-konservatoriet.

 Och om det inte finns kvinnliga förebilder, föregångare, professorer, då skapas det en frustrerande svår miljö för kvinnor att driva och framhäva sitt kreativa kapital. Notera följande citat från Clara Schumann (1819-1896): “Jag brukade tro att jag besatt kreativ talang, men jag har nu gett upp den tanken; en kvinna bör inte önska komponera – det har hittills inte funnits någon kapabel till det. Skall jag förväntas vara den förste?”29 Clara slutade komponera vid 36 års ålder, efter det att hon gift sig med Robert Schumann. Hon var en av sin tids mest framgångsrika pianister och stod för familjens inkomst genom sitt turnerande, vilket möjliggjorde Roberts komponerande. Hon var hans främste förespråkare och spelade hans musik flitigt. Clara hade dessutom 6 barn och en psykiskt instabil man (Robert försökte ta självmord 1854, och var sedermera intagen på mentalsjukhus till sin död 1856)30, så det som fick stryka med var hennes eget komponerande. När sedan kulturhistorien skrivs så bleknar hela hennes livsinsats till förmån för Roberts musikaliska gärning, vilken överhuvudtaget inte hade vart genomförbar utan Clara.

Clara Schuman Kulturhistoriens vanligaste ohälsosamma symptom är det överdimensionerade utrymme som tillägnas det manliga egot. Till detta hör den romantiska bilden av tonsättaren som ett upphöjt geni, en kvarleva från samma era vars sociologiska normer dikterade kvinnans underdånighet, dygd och olämplighet som cellister (att sära på benen för en cello var otänkbart). Den västerländska konstmusiken lider av samma normativa strukturer som det övriga samhället, men en högre grad av bakåtsträvande och stagnation. För att bryta trenden behöver tonsättaren, dirigenten, musikern, (oavsett kön) lyftas ner på en tillgänglig nivå, för att därigenom skapa ett socialt sammanhang där kulturutövandet betraktas som ett vanligt hantverk. Utövaren är en utbildad och kunnig aktör snarare än ett upphöjt geni, och fyller en viktig samhällsfunktion. Kritisk, reflekterande, ifrågasättande och undersökande konst är en oumbärlig samhällsresurs. Genom att bedriva en kulturpolitik utifrån den marknadspolitiska premissen att kultur inte är ekonomiskt gynnsamt (såvida det inte handlar om enbart underhållning), riskerar Sverige, och många andra länder därtill, att försumma och förminska ett enormt kulturellt kapital. En konservativ och kapitalistiskt driven politik försummar dessutom det självkritiska genusperspektivet. Jag har applicerat det perspektivet på mitt eget fält, liksom Virginia Woolf gjorde 1928. Jag uppmanar alla ni andra att göra likadant. Och eftersom Woolfs formuleringar är skarpare än mina, och ständigt värda att upprepas, låter jag henne avsluta:

 “Tänk er, till exempel, att män endast var representerade i litteraturen som kvinnors älskare, och aldrig som mäns vänner, soldater, tänkare, drömmare; hur få roller i Shakespeares pjäser de hade tilldelats [...] litteraturen hade vart oerhört utarmad, så som litteraturen sannerligen är utarmad bortom vår räkning till följd av de dörrar som har stängts för kvinnor.” 31

 

Fotnoter

8 GSO: Sara Trobäck Hesselink (http://www.gsoplay.se/en/person/sara-troback-hesselink)

GöteborgsOperans orkester: Öyvor Volle (http://sv.opera.se/om-oss/personal/portratt/violin-1/)

24 Cecil Gray, a Survey of Contemporary Music, s. 246

31 Virginia Woolf, Ett eget rum,sida 97

Ur arkivet

view_module reorder

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Dataspel och konst i Norden från 1995 till idag

Det såg ut att bli en helt vanlig dag på konstmuseet, men plötsligt var de överallt. Muterade monster, dödligt beväpnade och skjutglada. Det fanns bara en sak att göra, döda ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2013

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | Utopiska geografier | 16 juni, 2014

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | Kulturreportage | 11 juli, 2010

James Lee Burke – den amerikanska söderns gestaltare

Den amerikanske författaren James Lee Burke har i de flesta av sina kriminalromaner skildrat den amerikanska södern främst Louisiana, New Orleans, New Iberia och trakterna däromkring, framför allt då i ...

Av: Lars Jonsson | Litteraturens porträtt | 01 november, 2012

Hypatia av Alexandria som levde i sällskap med stjärnorna

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria. Men vem var Hypatia? Vid universitetet i Neapel ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2010

Allt som återstår är att konsumera

Allt som återstår är att konsumera   Claes Holmström. Fotograf: Cato Lein Det var länge som ett stort och ekande tomrum i den samtida svenska litteraturen. Ingen berättade om vad som hände i ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

Philip Roth åttio år – en författare som satt sin sista punkt

Den 16 mars firade Philip Roth sin åttioårsdag i sin hemstad Newark i New Jersey, på västra sidan av Hudsonfloden mittemot Manhattan. Förstaden han växte upp i, Weequahic, hade den ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 22 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts