Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Edmond Jabès Bild kod CC BY SA 2.5 Wikipedia

Estetikens vara eller icke-vara

Under 1700-talet, i Europa, börjar så småningom de olika konstarternas poetik, främst måleriet och lyriken, beskrivas utifrån vissa gemensamma principer. Smak, genialitet, originalitet och kreativitet blev exempel på begrepp som konstituerats i denna process, som så ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2016
Agora - filosofiska essäer

Decembersymfonierna

I. Kvinnan på hotellet väcks till sans av rimfrost i sängkläderna ejderdunsbolstrarna går i ciss-moll och psalmboken på nattduksbordet har fallit med ett stumt ljud mot trägolvet Hon säger något och det är som om värmen från hennes ord får ...

Av: Stefan Whilde | 01 december, 2013
Stefan Whilde

Den döende dandyn (Dardel)

Den eviga dandyn

Dödssynden nummer ett var att vara tråkig. Nummer två att vara ful. Och den tredje, men inte minst allvarliga, var att vara osmakligt klädd. När Moderna Museet i Malmö med ...

Av: Susanna Kumlien | 16 februari, 2015
Essäer om samhället

Fanny Mendelssohn, Clara Schumann och musiken som ornament



Clara SchumannFramgångsrika kvinnliga kompositörer i den klassiska epoken, fanns de?Eller var musiken för dem bara en utsmyckning, en förströelse i societetsmiljön, någonting förbehållet männen?

Ni känner alla till de tonsättare som vi kallar för De stora mästarna. Bach, Mozart, Chopin och de andra. De levde och verkade från mitten av 1600-talet fram till början på 1900-talet, beroende på vilka man räknar in i skaran. De var de människor som komponerade verk vi idag kallar för klassisk musik.

Tittar man utifrån dagens perspektiv, verkar det ha varit en totalt mansdominerad värld. Vi vet att det var män som tonsatte, studerade musik, höll konserter i kyrkor och andra lokaler, spelade för kungligheter och så vidare. Inte en kvinna nånstans. Tar man några cd-skivor som ”The 100 Greatest classical masterpieces” eller ”Klassiska favoriter” så finns det inte en enda kvinna representerad där heller.

Hur tusan kan det komma sig? Skrev kvinnor på den tiden inga mästerliga stycken, eller skrev de kanske inte musik över huvud taget? Jo, visst gjorde de det.

Sänker man periskopet och börjar leta under ytan så börjar det hända grejer. Man hittar snart den ena kvinnan efter den andra som sysslade med precis samma sak som männen. Det vill säga: komponerade, studerade och höll konserter. Många av dem var också hyllade under sin livstid och idag hade vi kallat dem megastjärnor. Så varför känner vi inte till dem, hur kunde de efter sin livstid försvinna?

Den största orsaken verkar vara att musikhistorien skrevs av män, för män, och att de då ”glömde” eller utelämnade kvinnan av någon anledning. Kanske för att det fanns mer substans, mer musik att ta utav på den manliga sidan. För hur det än var så skrev männen större volymer, större verk.

Kanske var det avundsjuka? Kvinnorna hade ju inte riktigt samma tid och möjlighet som männen, för de hade också sina vardagliga sysslor att utföra. Till skillnad från männen då, som var befriade från sådant. Att skriva en symfoni är inget man gör på en förmiddag direkt. Att kvinnorna ändå lyckades prestera så mycket som de faktiskt gjorde, kanske sved hos en del.

Sen har vi förstås den lilla detaljen med barnafödandet och uppfostran. Den gode J. S. Bach fick 20 barn, sju med sin första fru Maria Barbara och 13 med sin andra, Anna Magdalena. Den sistnämnda hann trots det med att vara hovsångerska, och att hjälpa Bach i hans arbete.

Uppförsbacke alltså, på alla sätt. För även om du komponerade aldrig så bra, var det svårt att få musik publicerad om du var kvinna. Det ansågs inte vara en respektabel sysselsättning. Ändå finns de där, särskilt vill jag lyfta fram två kvinnliga kompositörer. Låt oss börja med en musikalisk familj vid namn Mendelssohn

Fanny Hensel, född Mendelssohn i Hamburg 1805, var äldst av 4 syskon. Efter att ha fått grundläggande pianolektioner av sin mor började hon vid 11 års ålder tillsammans med lillebror Felix att studera piano hos en musiklärare vid namn CF Zelter. Han var en betydande man och nära vän med J W von Goethe. I ett brev till honom kan man läsa hur Zelter skryter över barnen Mendelssohn. ”De formligen svämmar över av musikaliska möjligheter, och i synnerhet Fanny”, som han favoriserade, ”kommer säkerligen en dag att skriva något lika bra som Bach. Hon är verkligen nåt extra”.

Fanny Hensel MendelssohnDe två syskonen stod varandra väldigt nära under hela livet, både privat och musikaliskt. Men en dag under repetitionerna av en Berlinsk söndagskonsert 1847, kollapsade Fanny, och dog av stroke endast 42 år gammal. Felix, överväldigad av sorg och depression följde henne i graven bara 6 mån senare. De båda syskonen ligger nu begravda sida vid sida i Trefaldighetskyrkan i Berlin-Kreuzberg.

Felix rådfrågade ofta sin syster när han komponerade, lät henne spela igenom stycket och tog åt sig av hennes åsikter, medan deras far däremot visade sig vara mer tolerant än uppmuntrande, och i ett brev till Fanny på hennes 23 årsdag skrev han ”musik skulle kunna bli Felix yrke, men för dig kan det bara förbli ett ornament.”

Men hon hann att komponera mer än 460 musikstycken, och många musiker finner dem än idag tekniskt utmanande. Hennes mest kända verk anses vara Das Jahr, vilket betyder ”året” på svenska. Det är en samling stycken som skildrar varje månad av året, en musikalisk dagbok över det år hon, maken och deras son tillbringade i Rom. Huvudparten av hennes verk återfinns idag i bibliotek och privata samlingar.

Utav det fåtal verk som publicerades under hennes livstid, återfinns 3 st. i opus 8 och ytterligare 3 i opus 9, båda signerade Felix Mendelssohn! Detta resulterade i en prekär situation för honom när han vid ett tillfälle besökte drottning Victoria av England. Hon ville sjunga sitt favoritstycke Italien från opus 8 för honom. Han skrev senare till sin mor att det var den vackraste version han hört av stycket, och att han känt sig tvungen att erkänna att det var hans syster Fanny som var kompositören.

Clara Schumann, född Wieck 1819 i Leipzig, död 1896, är ett annat exempel. Hon började som femåring studera piano och språk under sin krävande och dominante far, som snabbt insåg hennes talang och lärde upp henne till virtuos. Som 11-åring uppträdde hon för första gången inför publik och senare samma år for hon till Paris, där självaste Nicolo Paganini erbjöd sig att spela med henne.

Som14-åring började hon skriva sin Pianokonsert i A moll, och uppförde sen hela verket som 16-åring i Leipzig med Leipzig Gewandhaus Orchestra, en av de förnämsta orkestrarna i världen, dirigerad av Felix Mendelssohn. Hon ärades i Wien med titeln Royal and Imperial Chamber Virtuosa, som enligt hennes far var det högsta betyg man som lärare kunde få! Hon var en av sin tids mest framstående pianister och spelade med lätthet verk av såväl Bach och Mozart som Chopin och Brahms.

1878 anordnades en konsert i Gewandhaus i Leipzig för att fira Claras 50e år som artist. Det var ett oförglömligt tillfälle, lokalen var dekorerad med kransar i grönt och guld och girlanger av eklöv. När Clara gick upp på scenen fylldes den av blommor från den exalterade publiken.

En kul och intressant sak med Clara är att hon under största delen av sitt liv skrev dagbok, vilket ger oss en fantastisk inblick i denna så musikaliskt intressanta period av vår historia. Den ger oss också en inblick i Claras slitsamma liv, från barndomen med en dominant fader, till tiden med den alltmer deprimerade Robert, där hon skötte hem, ekonomi, födde 8 barn och till slut också fick försörja familjen sen Robert utvecklat full sinnessjukdom efter ett självmordsförsök. Han avled 2 år senare 1856, på ett mentalsjukhus i Bonn. Efter makens död började Clara åter ge konserter och hänförde sin publik i årtionden.

Man hade kunnat önska att historieskrivarna hade gjort på annat sätt och vågat tagit med dessa fantastiska kvinnor i sitt arbete, istället för att försöka lura eftervärlden på deras verk. Att man satt musiken i första rummet, och inte brytt sig om ifall det var skrivet av en kvinna eller man.

Det kan vara svårt att skriva om och ändra på vår historia i efterhand, och det är även ett omdiskuterat ämne, men just i detta fall är det väldigt befogat. Vi kan glädjas åt att det idag finns så mycket musik av kvinnliga kompositörer utgiven, musikhistorien skrivs nu om och dessa kvinnor bör få upprättelse. Så ta chansen, upptäck och lyssna på deras musik. För den är väl värd att njutas av.

Roger Trondsen


 

Fakta

Publicerade böcker

Fanny Hensel, the other Mendelssohn av R. Larry Todd. Fanny Mendelssohn-Hensel av Ute Buchter-Romer. Kära Clara av Helma Sanders-Brahms. Clara Schumann - Biografi av Grethe Holmen.

Film

Vårsymfoni, en kärlekshistoria om Robert och Clara Schumann, regisserad av Peter Schamoni. Här ser viNastassja Kinski i rollen som Clara.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 29 november, 2010

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Nun will die Sonn’ so hell aufgeh’n…

Så inleds “Kindertotenlieder” av Gustav Mahler. Vad jag här vill arbeta mig fram till är en insikt i hur ljuset av en ide’ omvandlas och ger ett utslag i ett ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 11 juli, 2012

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | Essäer | 26 oktober, 2011

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Hoppet i det längsta

illustration: Joanna Hellgren Hoppet i det längsta Oppenheims öde, liksom det judiska Wiens, b­eskrivs av Singer som en t­ragedi, en moralis­k kollaps. Från h­umanism, tro på utbildning och s­ocial jämlikhet till utradering ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 20 november, 2007

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.