Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Arkiv över idag



KoyaanisqatsiEfter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är fästa. Ett skynke täcker kvinnans ansikte när hon lämnar lokalen. Nöjesfabriken kräver sina offer.  

Jag fick senare höra att hon hade fått ett epilepsianfall och funderar på vad Wagner hade tyckt om det. Han, vars F, B, D# och G# får den enorma lokalen att vibrera, de små plaststolarna på vilka parkettpubliken sitter med ögonen klistrade på musiker och projektion. Tristanackordet! Det överröstar de två projektorernas brus. Kvinnan försvinner och människor småler i stället åt blåstickens romantik.

Nu: Nu kan jag inte undgå tänka på Malmö Symfoniorkester, vars ekonomiska kris tilltog med ett två miljoners avgångsvederlag till den före detta Vd:n på ”Nöjesfabriken”. Ja, Samtidigt som jag formulerar ordet fabrik framträder detsamma på duken. Cylindrar av betong, silos. Efter en period av flödande vatten i både flytande form och gasform strömmar rök ur de enorma behållarna. Andra molekyler, men samma form och rörelse. En passiv, men ack så närvarande massa.

Godfrey Reggios Koyaanisqatsi från 1983 har hyllats för denna; sin bortom språkgränsen samhällskritiska film.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bilder av tid som i eskalerande hastigheter slipar betraktarens hornhinna får hen att se på sina händer och upptäcka sig själv som en del av detta brus. Men, inför Göteborgs Symfoniorkester och samma stads symfoniska kör går det inte att resa sig upp och ropa, fråga: “vad ska jag göra, då?”. Och, om någon ändå skulle ställa sig upp; skulle då Philip Glass, föreställningens kompositör, kunna svara?  

sekvensI den framåtrusande tillverkningsprocessen av bildmaterial såväl som avgaser övergår tonerna från seg marsch till glättig marsch. Mitt däri dallrar ett flygplan i värmen, men med en blänkande fläck mitt på nosen.

Urbana landskap avlöser strax naturens och nu är det asfalt som flödar i långa strängar. Trafiken, karuseller i dubbel bemärkelse. Parkeringsplatsens bilar avlöses av stridsvagnar. En naturlig övergång. Åter igen passerar vi landskapet ovanifrån, men nu med ett annat bränsle än kol eller vattenånga. D-dagen sluter cirkeln som projektilen sedan passerar på sin väg ut i rymden. Där finner vi ett annat cirkulerande, en annan karusell. Ljudet trotsar fysikens lagar och följer oss med ditut. Men det är ju bara bilder. De rusar framåt, bilder av byggnader som rasar. Människor? Nej, de enda människorna är vi som betraktar förfallet. Lyfter åter handen, knyter näven och släpper fingrarna fria. När husen faller samman kvarstår molnen, de där ständigt återkommande molnen. Jag undrar vad det säger; är det intressant att se en droppe falla? Att se en byggnad rämna? Vi vet om att det sker, inte bara i blåstick daterat 1983 utan också strax utanför Scandinavium. I Gårda, strax därintill, planerar Göteborgs stad ett nytt turiststråk att ersätta Fabriksgatans mångåriga rivningskontrakt.

En neonskylt blinkar “Grand Illusion”. Människorna i staden framträder i samma tjocka massa som vattenånga och moln av kolmonoxid. Hastigheten kräver betraktarens selektivitet. Vilket ögonblick är av större prioritet än ett annat? Vilken tid är fri från just tid, är tidlös? Ordet användes efter premiärvisningen av den svenska dokumentären Concerning Violence på Göteborgs Internationella Filmfestival. Det var regissör Göran Hugo Olsson som förklarade användningen av arkivfilmer från sjuttiotalets om än självständiga så väl lika kolonialiserade afrikanska stater. Med arkivbilder från då filmatiseras Frantz Fanons Jordens Fördömda – en proklamation för kamp och för frihet som inte har avtagit i aktualitet. Det har inte bilderna heller, då de ännu finns där – inte bara i filmrullar eller på hårddiskar, utan i luften och på marken och i våra huvuden, i människors vardag.

avgas

På samma vis visar Koyaanisqatsi ett brus av frågor utan utgångsdatum, en tid som vi alla är en del av. Jag har inte upplevt postkolonialt förtryck, men jag är likväl del av det samhälle som ännu producerar detta. På samma vis är jag del av den rämnande värld som flödar med blåsticken på Scandinaviums enorma vita duk.

“Det ser ju faktiskt likadant ut idag”, sa Göran Hugo Olsson om arkivmaterialet och ingen kom med några invändningar. Det stämmer som han säger, att många situationer är desamma. Ändå är det inte utan problem som jag sväljer hans formulering om det tidlösa.

Är tiderna desamma bara för att de ser likadana ut? Är det inte viktigt att understryka att i vår tid som är nu, har just ingenting hänt eftersom det som var ännu är. Sådan tid är för mig alltifrån tidlös. Den är full av tid, och jag tror att det är just vad bildernas historiska bagage påpekar när vi lyfter upp dem idag. Sådana frågor funderar jag över inför den 1 timme och 16 minuter långa Koyaanisqatsi. Betraktar jag bilderna av en tid som var, eller av en tid som ännu pågår? Jag föddes 1990 kan därför inte som många vänner slänga mig med att jag i alla fall har upplevt en del av åttiotalet. Förstås känner jag ändå igen tunnelbanan när den strömmar i beige av trenchcoats, och visst har jag sett de där gatorna, de där människorna, husen, fälten tidigare. Just arkivbilderna har rått bot på det, därför är inte världen äldre än min livstid, oavsett när jag fötts.

Vidsträckta fält och höga höjder, två av huvudingredienserna för sublimitet, det transcendentala upphöjdhet och crescendo utan slut som mellan två vetenskapsidkande tidsåldrar lät världssjälen åter väckas till liv. Samtidigt är den industriella antihyllning som Koyaanisqatsi för också i avantgardets motsträviga inställning till en ekonomiserad massproduktion. I scener från de olika löpande banden är det en kvinnas hand över nacken som får den att stanna, tiden. Annars flödar den på samma vis som Marinetti beskrev det i 1909 års futuristiska manifest och fascistiska vagga. Från stad till datorspel spelifieras samhället liksom livet med points och levels.

dagen efterEn rekyl faller, jag är utmattad. Vi båda landar på samma landskap som vi tog avstamp i en dryg timme tidigare. Den enorma ensemblen behöver nog också vila, ja, även Glass själv ser lite trött ut. Självklart har de inte alltid prickat bilderna på sekunden, en förskjutning som påminde om den tid som passerar såväl mellan film och distributionsrum, liksom mellan publik och musiker. Men när våra blickar lämnas på grottmålningar av personer av samma kroppar som våra, konstaterar vi om att vissa tider alltid är, oavsett när.

”Jag hoppas att någon annan skulle göra en till, eller flera andra versioner av den här texten”, sa Göran Hugo Olsson. På samma vis skulle jag vilja se flera versioner av Koyaanisqatsi, från idag. Inte för att på något vis markera den förra som daterad, utan tvärt om för att understryka dess ihållande varande. För, oavsett världens förändringar så förblir flödet av tid detsamma, med utvecklingen som går framåt och slitaget som nöter nedåt. Vår historia bär vi med oss – den blir aldrig ett så länge som vi själva befinner oss i ett nu. Dock tror jag att, för att inte riskera fastna i ordet då, att nu och inte bara kan placeras bredvid varandra i samtalet utan att de även måste mötas i praktiken: i bilden, på gatan och i staden. Och om möjligt, på bioduken.

 

Frida Sandström
 Ensamrätt för samtliga artiklarna som Frida Sandström publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftiligt ges av författaren på denna adress     Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

 

Koyaanisqatsi med livemusik av Philip Glass och Göteborgs Symfoniska Orkester och Göteborgs Symfoniska kör. Scandinavium, Göteborg. 1 februari 2014

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.