Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Arkiv över idag



KoyaanisqatsiEfter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är fästa. Ett skynke täcker kvinnans ansikte när hon lämnar lokalen. Nöjesfabriken kräver sina offer.  

Jag fick senare höra att hon hade fått ett epilepsianfall och funderar på vad Wagner hade tyckt om det. Han, vars F, B, D# och G# får den enorma lokalen att vibrera, de små plaststolarna på vilka parkettpubliken sitter med ögonen klistrade på musiker och projektion. Tristanackordet! Det överröstar de två projektorernas brus. Kvinnan försvinner och människor småler i stället åt blåstickens romantik.

Nu: Nu kan jag inte undgå tänka på Malmö Symfoniorkester, vars ekonomiska kris tilltog med ett två miljoners avgångsvederlag till den före detta Vd:n på ”Nöjesfabriken”. Ja, Samtidigt som jag formulerar ordet fabrik framträder detsamma på duken. Cylindrar av betong, silos. Efter en period av flödande vatten i både flytande form och gasform strömmar rök ur de enorma behållarna. Andra molekyler, men samma form och rörelse. En passiv, men ack så närvarande massa.

Godfrey Reggios Koyaanisqatsi från 1983 har hyllats för denna; sin bortom språkgränsen samhällskritiska film.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bilder av tid som i eskalerande hastigheter slipar betraktarens hornhinna får hen att se på sina händer och upptäcka sig själv som en del av detta brus. Men, inför Göteborgs Symfoniorkester och samma stads symfoniska kör går det inte att resa sig upp och ropa, fråga: “vad ska jag göra, då?”. Och, om någon ändå skulle ställa sig upp; skulle då Philip Glass, föreställningens kompositör, kunna svara?  

sekvensI den framåtrusande tillverkningsprocessen av bildmaterial såväl som avgaser övergår tonerna från seg marsch till glättig marsch. Mitt däri dallrar ett flygplan i värmen, men med en blänkande fläck mitt på nosen.

Urbana landskap avlöser strax naturens och nu är det asfalt som flödar i långa strängar. Trafiken, karuseller i dubbel bemärkelse. Parkeringsplatsens bilar avlöses av stridsvagnar. En naturlig övergång. Åter igen passerar vi landskapet ovanifrån, men nu med ett annat bränsle än kol eller vattenånga. D-dagen sluter cirkeln som projektilen sedan passerar på sin väg ut i rymden. Där finner vi ett annat cirkulerande, en annan karusell. Ljudet trotsar fysikens lagar och följer oss med ditut. Men det är ju bara bilder. De rusar framåt, bilder av byggnader som rasar. Människor? Nej, de enda människorna är vi som betraktar förfallet. Lyfter åter handen, knyter näven och släpper fingrarna fria. När husen faller samman kvarstår molnen, de där ständigt återkommande molnen. Jag undrar vad det säger; är det intressant att se en droppe falla? Att se en byggnad rämna? Vi vet om att det sker, inte bara i blåstick daterat 1983 utan också strax utanför Scandinavium. I Gårda, strax därintill, planerar Göteborgs stad ett nytt turiststråk att ersätta Fabriksgatans mångåriga rivningskontrakt.

En neonskylt blinkar “Grand Illusion”. Människorna i staden framträder i samma tjocka massa som vattenånga och moln av kolmonoxid. Hastigheten kräver betraktarens selektivitet. Vilket ögonblick är av större prioritet än ett annat? Vilken tid är fri från just tid, är tidlös? Ordet användes efter premiärvisningen av den svenska dokumentären Concerning Violence på Göteborgs Internationella Filmfestival. Det var regissör Göran Hugo Olsson som förklarade användningen av arkivfilmer från sjuttiotalets om än självständiga så väl lika kolonialiserade afrikanska stater. Med arkivbilder från då filmatiseras Frantz Fanons Jordens Fördömda – en proklamation för kamp och för frihet som inte har avtagit i aktualitet. Det har inte bilderna heller, då de ännu finns där – inte bara i filmrullar eller på hårddiskar, utan i luften och på marken och i våra huvuden, i människors vardag.

avgas

På samma vis visar Koyaanisqatsi ett brus av frågor utan utgångsdatum, en tid som vi alla är en del av. Jag har inte upplevt postkolonialt förtryck, men jag är likväl del av det samhälle som ännu producerar detta. På samma vis är jag del av den rämnande värld som flödar med blåsticken på Scandinaviums enorma vita duk.

“Det ser ju faktiskt likadant ut idag”, sa Göran Hugo Olsson om arkivmaterialet och ingen kom med några invändningar. Det stämmer som han säger, att många situationer är desamma. Ändå är det inte utan problem som jag sväljer hans formulering om det tidlösa.

Är tiderna desamma bara för att de ser likadana ut? Är det inte viktigt att understryka att i vår tid som är nu, har just ingenting hänt eftersom det som var ännu är. Sådan tid är för mig alltifrån tidlös. Den är full av tid, och jag tror att det är just vad bildernas historiska bagage påpekar när vi lyfter upp dem idag. Sådana frågor funderar jag över inför den 1 timme och 16 minuter långa Koyaanisqatsi. Betraktar jag bilderna av en tid som var, eller av en tid som ännu pågår? Jag föddes 1990 kan därför inte som många vänner slänga mig med att jag i alla fall har upplevt en del av åttiotalet. Förstås känner jag ändå igen tunnelbanan när den strömmar i beige av trenchcoats, och visst har jag sett de där gatorna, de där människorna, husen, fälten tidigare. Just arkivbilderna har rått bot på det, därför är inte världen äldre än min livstid, oavsett när jag fötts.

Vidsträckta fält och höga höjder, två av huvudingredienserna för sublimitet, det transcendentala upphöjdhet och crescendo utan slut som mellan två vetenskapsidkande tidsåldrar lät världssjälen åter väckas till liv. Samtidigt är den industriella antihyllning som Koyaanisqatsi för också i avantgardets motsträviga inställning till en ekonomiserad massproduktion. I scener från de olika löpande banden är det en kvinnas hand över nacken som får den att stanna, tiden. Annars flödar den på samma vis som Marinetti beskrev det i 1909 års futuristiska manifest och fascistiska vagga. Från stad till datorspel spelifieras samhället liksom livet med points och levels.

dagen efterEn rekyl faller, jag är utmattad. Vi båda landar på samma landskap som vi tog avstamp i en dryg timme tidigare. Den enorma ensemblen behöver nog också vila, ja, även Glass själv ser lite trött ut. Självklart har de inte alltid prickat bilderna på sekunden, en förskjutning som påminde om den tid som passerar såväl mellan film och distributionsrum, liksom mellan publik och musiker. Men när våra blickar lämnas på grottmålningar av personer av samma kroppar som våra, konstaterar vi om att vissa tider alltid är, oavsett när.

”Jag hoppas att någon annan skulle göra en till, eller flera andra versioner av den här texten”, sa Göran Hugo Olsson. På samma vis skulle jag vilja se flera versioner av Koyaanisqatsi, från idag. Inte för att på något vis markera den förra som daterad, utan tvärt om för att understryka dess ihållande varande. För, oavsett världens förändringar så förblir flödet av tid detsamma, med utvecklingen som går framåt och slitaget som nöter nedåt. Vår historia bär vi med oss – den blir aldrig ett så länge som vi själva befinner oss i ett nu. Dock tror jag att, för att inte riskera fastna i ordet då, att nu och inte bara kan placeras bredvid varandra i samtalet utan att de även måste mötas i praktiken: i bilden, på gatan och i staden. Och om möjligt, på bioduken.

 

Frida Sandström
 Ensamrätt för samtliga artiklarna som Frida Sandström publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftiligt ges av författaren på denna adress     Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

 

Koyaanisqatsi med livemusik av Philip Glass och Göteborgs Symfoniska Orkester och Göteborgs Symfoniska kör. Scandinavium, Göteborg. 1 februari 2014

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts