En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Att fullgöra den plågande plikten – industrimusikens roll för individen i samhället



Ett kollapsat Einstürzende Neubauten.Einstürzende Neubauten sade tidigt i sin karriär, långt före de hade blivit det romantiskt anlagda band de inte utan finnes är idag, och medan de fortfarande gjorde en musik som, för att anspela på en av deras låttitlar, kunde åhöras med smärta, att deras strävan var att spegla ångesten i det moderna samhället. Metoden de valde kunde knappast ha varit mer rätt. Med sitt oortodoxa instrumentarium bestående av borrar och slipmaskiner åskådliggjorde tyskarna sin samtid på ett brutalt och träffande sätt. Att deras första skiva hette ”Kollaps” är desto mer deskriptivt. Det var ljudet av en värld som brakade samman till oväsendet från dånande, stålkalla, människofientliga industrilokaler.

Eller var det egentligen ett åskådliggörande? Speglade de verkligen samhällets kollektiva ångest, eller förstärkte Neubauten tvärtom den? Skapade de rentav ett slags samtidskarikatyr utifrån en kreativ tidsanda som var ett eko av punkens mer nihilistiska sida, en hållning som genererade ett lidande som förutsättning för skapandet självt? Kanske var Neubauten redan i begynnelsen av karriären romantiker i en teutonisk tradition från Hölderlin, Novalis och Hoffmann?

2006 publicerade Guido Zeccola här i Tidningen Kulturen en mycket läsvärd essä http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/282-industrimusiken-frelektronisk-pornografi-till-ockultism under rubriken ”Industrimusiken - från elektronisk pornografi till ockultism”, där han, om än utan att nämna Einstürzende Neubauten, berör industrimusikens romantiska inklinationer. Texten är en historisk exposé över först och främst den brittiska industrimusikens olika yttringar och bevekelsegrunder, men mycket av det Zeccola skriver är giltigt för hela den internationella scenen. Artikeln må ha några år på nacken, men är fortfarande relevant. Inte minst som ett kronologiskt dokument. Dessutom kan man diskutera huruvida det skett någon industrimusikalisk tillväxt att tala om under de år som gått sedan artikeln skrevs.

Ikonisk, men inte industri.Precis som hos mycken annan musik har genre-termen genomgått en betydelseglidning, eller om man vill spetsa till det lite mer, en betydelsekapning. När man idag pratar om industrimusik handlar det oftast om Nine Inch Nails, eller om man föredrar förkortningen NIN, och kretsen kring dem. Vilket avsmalnande industrimusiken har upplevt, och och vilken avstickare mot en annan typ av estetik den har gjort under senare decennier exemplifieras ytterligare väl av dokumentären ”Metal Machine Music: Nine Inch Nails and the Industrial Uprising” som redan i titeln sätter industrimusikpionjärerna i andra hand. Endast en mindre del av filmen ägnas åt band som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire, och om den inte direkt avfärdar dem som arkeologiska lämningar, så parentetiserar den åtminstone dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tanken nu är inte att på något sätt försöka degradera NIN och ledaren Trent Reznors värv och vision. NIN är ett alldeles utmärkt band; ”The Downward Spiral” är en ikonisk skiva som lätt sorterar in bland 90-talets både bästa och viktigaste. Men att sätta likhetstecken mellan dem och industrimusik har ett drag av, ja faktiskt historieförfalskning som jag inte känner mig bekväm med. NIN:s musik handlar om Trent Reznor själv, om den lidande konstnären. Reznor är en emogenerationens Werther, och ser man NIN som ett industriband, krymper man industrimusikens innebörd till något otvetydigt romantiskt. Zeccola går för övrigt hårt fram med storsläggan mot romantiken: ”Romantiken är för övrigt en av de svåraste sociala sjukdomar som har drabbat vår civilisation sedan hellenismen”.

Nu menar jag att det är helt beroende på syfte och sammanhang om romantiken är en skadlig influens, men ifråga om industrimusiken är jag beredd att hålla med om att den gjort mer skada än nytta. Industrimusiken i sin yppersta funktion utgår inte från jaget som ett centrum, utan på sin höjd från jaget som en social pendang till samhället. Industrimusiken i sin renaste och mest effektiva, rentav giltigaste form, gestaltar den industrisamhälleliga skådeplats som jaget tvingas existera i.

 Throbbing Gristle och ett fotografi av undergångens leenden.Och den skådeplatsen finns oavhängigt det enskilda jaget som företeelse. Att mycket av industrimusiken belyser jagets lidande i ett sådant sammanhang förändrar ingenting, för musikens primära fokus ligger mycket bredare på tekniksamhället som ett slags självgående entitet. Som ett monster som fått eget liv av människans utvecklingshets. Industrimusiken är, eller borde åtminstone vara, en spegling av det samhälle som med berått mod helt enkelt skiter om människan medverkar i det eller inte.

Sålunda blir ganska mycket som torgförs som det rätt ointressant som industrimusik. Inte minst vår inhemska dito som gärna vältrar sig i kroppsliga deformationer och koprofagiska pseudoprovokationer, istället för att kommentera och belysa. Givetvis finns det svensk industrimusik som faktiskt både försöker sig på en mer meningsfull gestaltning och lyckas förhållandevis bra, även under senare år, men kanske är det ändå så att industrimusiken som ett fenomen i pågående utveckling och med en intention som överensstämmer med det jag efterlyser ovan inte riktigt finns längre.

Det kan man naturligtvis begråta om man vill, eller så kan man gå direkt på källorna och upptäcka att de alltjämt är relevanta, av den enkla anledningen att de speglar och belyser vårt nuvarande samhälle med samma precision som det belyste och och speglade sin egen samtid. På så vis blir industrimusiken en bekräftelse på att ytterst lite har hänt, att de förändringar som har skett i det västerländska samhället de senaste trettio åren som bäst är kosmetiska. Cabaret Voltaire ser sig om efter en utväg.Sålunda är industrimusikens brutalitet inte bara estetisk, utan även politisk, vare sig den vill det eller inte. Och med en betydligt större livskraft än vad ens någon tidig Throbbing Gristle- eller Cabaret Voltaire-fan på allvar tordes ha trott. (För en högst ofullständig inblick i den svenska industrimusiken hänvisar jag till den artikel/recension http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/15690-boerft-records-kulturbaerare-i-periferin jag nyligen skrev om skivbolaget Börft Records här i Tidningen Kulturen.)

Det händer än idag när jag spelar någonting av Throbbing Gristle eller Cabaret Voltaire för människor som aldrig tidigare hört dem, att de reagerar med ett visst mått av avsky – även om jag väljer något av tidiga Cabaret Voltaire:s mer lättillgängliga låtar som ”Nag Nag Nag” eller ”No Escape”, covern som i mitt tycke är vida mer potent än garagerockarna The Seeds original. Musiken väcker olust, kanske till och med ren rädsla. Det är oftast musiken i sig med dess paranoida känslostämningar som får skulden. Men varje gång funderar jag över om den ångest som musiken är inne och pillar på inte egentligen är en betydligt mer omfattande och diffus ångest gentemot det som musiken illustrerar.

Kanske är det det som gör att olusten blir så stark? Inte så att jag vill underskatta musikens kraft, varken dess ”positiva” eller ”negativa” potential, det skulle jag aldrig göra, men magnituden i lyssnarens motvilja tycks mig så stor att det handlar om helt andra saker. Jag frestas tycka att det är musik som med pardonlöst våld river bort skygglapparna och tvingar folk att se hur illa ställt det faktiskt är med vår värld.

Chrome, den dynamiska duon.Naturligtvis är inte industrimusiken den enda vägen till den insikten, men då musik har en sällsam och omedelbar förmåga att beröra, syns mig som en särskilt fungerande metod. Musiken tangerar fundamentala, utommusikaliska motiv och förhållanden. Den rör vid frågan om man bör låta människor behålla sina livslögner för att uthärda, eller om man ska avslöja livslögnerna för att man därigenom ska få en möjlighet att skapa sig ett mer autentiskt – och i längden kanske mer uthärdligt – liv. Vid horisonten bortom denna fråga finns den om själva de sociala livsbetingelserna.

I skenet av denna musiks oeftergivliga saklighet, syns band som NIN som futtigt självupptagna och ståendes i direkt motsats till industrimusiken.

Ett band som sällan nämns i industrimusiksammanhang, ja faktiskt ganska sällan överhuvudtaget, är amerikanska Chrome. De delade hemstad, San Francisco, och epok med Residents, MX-80 Sound och Tuxedomoon, och även om det fanns vissa beröringspunkter mellan banden, så intog Chrome en särställning bland dem. Deras historia och diskografi består av flera olika faser, men den klassiska perioden inföll under det sena 70-talet och sträckte sig fram till 1982. Kärnan i bandet var duon Damon Edge och Helios Creed, och tillsammans gjorde de en mycket originell typ av punkpsykedelia innan de började dra mot ett mer svartrockigt håll.

Texterna handlade ofta om utomjordiska civilisationer, maskiner, elektronik och människans bräcklighet i det hårt industrialiserade samhället. Kan man föreställa sig ett fiktivt möte över de konstnärliga disciplinerna mellan Cabaret Voltaire, David Cronenberg och Slava Tsukermans lågbudgetfilm ”Liquid Sky”, får man en tämligen bra uppfattning om bandets utstrålning. Man kan tycka att deras vurm för science fiction-skräck är fånig, men om man istället ser denna som en grotesk förstoring av det vardagliga samhället, framstår Chromes musik inte bara som en spegel mot detsamma, utan en narrspegel i retrofuturistisk belysning. En mycket effektiv sådan. Chrome kompletterar den ursprungliga brittiska industrimusiken med lite mera rock och en sorts gravallvarlig humor, men utan att förlora i vare sig relevans eller innehåll.

 Killing Jokes monokroma debut.

Just Chromes humor leder dem förbi den fälla som en hel del industrimusik- och relaterade band gått i med vidöppna ögon, nämligen den ockultistiska. Zeccola ägnar en betydande del av sin text åt dessa band; han exemplifierar med flera av de stora namnen såsom Current 93, Death In June, Sol Invictus och den megalomaniske pseudofiguren Boyd Rice. Zeccolas genomgång är belysande i sin översiktlighet, och då textens analyser av den ockultistiska riktning är tillräckligt omfattande, tänker jag inte gå in närmare på varken de specifika banden eller deras typ av musik, annat än som en kontrast mot Chrome.

Tar man ännu ett steg närmare rocken hamnar man lätt hos Killing Joke. Trots att de aldrig varit ett regelrätt industriband, genomflödades deras första LP av stämningar som kännetecknade en mer renlärig industrimusik. Deras senare skivor är ovidkommande för detta sammanhang, men musiken på debuten, utgiven 1980, är lika hårt monokrom som skivomslaget. Den enda färgen i musiken kommer sig av små rännilar av mänskligt blod. De hackande rytmerna är lika taktfasta som maskinerna i en rysk, futuristisk film, och musikens ominösa antydningar om ett nära förestående sammanbrott där människan är det första offret är precis lika obehagligt suggestiva som i Throbbing Gristle:s paradnummer ”Discipline”.

Ligger industrimusikens framtid, med några enstaka potentiella undantag, i det förflutna? Allt är givetvis en fråga om definitioner, vad man väljer att kategorisera som ”riktig” industrimusik, vilka kriterier man har, vad man vill att musiken ska beskriva, spegla, framhålla.

För egen del har jag svårt att hitta ny industrimusik med ett lika högt gestaltningsvärde som den hos industrimusikens nybyggare. Allt för mycket går bort sig i antingen esoteriskt nonsens, eller slagit över i lättflyktig dansmusik, vilket beklagligtvis blev fallet med Cabaret Voltaire. Som Zeccola formulerar det, just apropå Cabaret Voltaire:s utveckling: ”Stephen Mallinder [har] visat att en viss elektronisk fåfänga, om den är naiv och inte baseras på ett djupt kulturellt medvetande, och om man dessutom inte behärskar en bra musikalisk teknik, kan förvandlas till rena technomusiken.”

Sändningsuppehåll i Psychic TV.Samma sak kan sägas om Psychic TV, Genesis P-Orridge musikaliska fortsättning efter åren med Throbbing Gristle. Från att ha varit en klarsynt företrädare för den bästa industrimusiken, har han med PTV tagit vägen över en onekligen väldigt charmerande popmusik bäst formulerad i låtar som ”Godstar” och ”Roman P.”, parellellt med urvattnad variant av vad Throbbing Gristle utvecklade, mot en närmast buskisartad klubbmusik. Zeccola slår huvudet på spiken när han pratar om elektronisk fåfänga; från att ha varit en musik som inte utan en viss oro och med en stor saklighet reflekterat och reflekterat över det sönderteknologiserade samhället, har många ur det första industrimusikgardet utvecklat en fetischistisk förtjusning för just teknologin. På vägen dränerade de sin musik på potentialen att skildra vad man kan kalla kärnan i vårt samhälle, till förmån för en kväll på stan. Tråkigt, men med skivor som Cabaret Voltaire:s ”Mix-Up”, Throbbing Gristle:s ”D.o.A. - The Third and Final Report” och Chromes ”Red Exposure” - för att bara nämna några av de allra mest uppenbara exemplen – finns det ändå tillräckligt många möjligheter att, hur plågande den plikten än är, behålla klarsynen i ett samhälle som gör sitt yttersta för att vi ska förlora den. Industrimusiken har på inga villkor spelat ut sin roll, men utvecklingen av den går inte med självklarhet åt ett beaktningsvärt håll.

 

Peter Sjöblom

 

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.