Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Börft Records - kulturbärare i periferin



Föregångarna Cabaret VoltaireUngefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande genre som kom att refereras till som minimal synth. Det var en musik vars egentligen enda likhet med de mimande banden i det tidiga 80-talets glittriga, axelvaddsfluffiga popprogram på TV bestod i de elektroniska instrumenten. Minimalsyntens band, som lika väl som en grupp kunde vara en ensam kille i ett sovrum någonstans, stod betydligt närmare tidiga industriband som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire, och tyska 70-talsband som Kraftwerk och kanske i någon mening Tangerine Dream. Minimalsyntens gör-det-själv-ethos, med privatutgivna och ofta primitivt inspelade singlar, hade ett nära släktskap till punken. Gapet mellan de trallvänliga topplisteplaceringsprenumeranterna på de stora, trendkänsliga bolagen kunde sålunda knappast ha varit större. Minmalsynten var till sin blotta natur ett undergroundfenomen som gav upphov till mängder med utgåvor som idag i många fall är precis lika omöjliga att hitta, och för samlare lika värdefulla, som någonsin gamla garagerocksinglar från 60-talet eller punksinglar med en spridning inte större än till kvarteret där bandet bodde. För att inte tala om det hav av kassetter som sovrumskopierades som distribuerades privat genom likaledes hemproducerade fanzines.

Minimalsynten slog igenom i det fördolda i stort sett hela världen. Exakt hur omfattande den var både till mängd och geografi hade väl få någon egentlig uppfattning om före internets inträde i våra liv, när extremt svåråtkomliga rariteter började spridas via bland annat bloggar. Hur många som där i början av 80-talet, för den delen redan i slutet av 70-talet, kunde förutse minimalsyntens kvardröjande lockelse är omöjligt att säga. För att dra ytterligare en parallell till punken, så var det musik som levde här och nu. Eller rättare sagt där och då. Men av just den anledningen hade musiken ofta en intensiv känsla som transcenderar både kalenderår och nostalgi. Att allt som kom ut inte var bra är väl en självklarhet, men att mycket av det var det bekräftas av en enkel lyssning, i den mån man nu kan få tag på musiken.

Sverige i framkant

Ett av de länder där denna ofta, i positiv mening, rudimentära musik vann en rätt stor uppskattning var i Sverige. Bolag med kassetten som huvudsakligt utgivningsformat, såsom Konduktör Records och Börft, lät underjordiska fixstjärnor som Lille Roger, En Halvkokt I Folie, Njurmännen, Frak och Arvid Tuba få en något större spridning än vad de annars kanske skulle ha haft. Konduktörs verksamhet var koncentrerad till mitten av 80-talet, men gav ifrån sig ett plötsligt om än kortvarigt livstecken för ungefär tio år sedan i form av två utgåvor med just En Halvkokt I Folie. Karlskronabaserade Börft har i gengäld visat sig vara livskraftiga.

 Livaktigt bolagFörutom att Börft haft en praktiskt taget kontinuerlig utgivning sedan 1987, har de genom åren också lanserat några underetiketter. I början av 00-talet drog det igång den med det medgivligen fåniga namnet UFO Mongo. (Av någon anledning frodas ett inte så lite pubertalt intresse för mänskliga utvecklingsstörningar och kroppsfunktioner i minimalsynt/industrikretsarna som ibland drar ett löjets skimmer över musiken, oavsett hur bra den är.) Några år senare startade de Djuring Phonogram som delvis ägnats åt återutgivningar av äldre inspelningar. Under de senaste året har de olika Börft-fraktionerna haft en förhållandevis intensiv utgivningstakt, och det mesta har de släppt uteslutande på vinyl i olika storlekar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är ingenting som skiljer heller den moderna gränslandssynten i dess hela spännvid från andra genrer, i så motto att en del är dåligt, en del är riktigt bra och somligt fantastiskt bra. Precis som andra genrer finns det också en likriktning att ta hänsyn till. En del band och artister låter helt enkelt så pass lika. att det enda som i väsentlig mening skiljer dem åt är namnen. Det är till exempel inte helt givet vad skillnaden mellan Five O'Clock Traffic, Tilliander och veteranerna Frak på deras ”Deep Twist” är. Alla av dem bär influenser från den moderna klubbmusik som i någon mån är en utveckling av minimalsynten, och nyanserna i deras kreativa utkomst är inte tillräckligt stora för att en distinktion ska kännas särskilt meningsfull eller kanske ens görlig. Möjligen att Tilliander har ett lite poppigare anslag medan Frak har en något större kärvhet, men det är en fråga om så små gradskillnader att de är försumbara.

Peel MD står också under viss påverkan från klubbmusiken men experimenterar mer med klangfärger och besitter fler rytmiska sammansättningar. ”Grip” är mer organisk än någon av skivorna med Five O'Clock Traffic, Frak och Tilliander. Den är mer kompositionellt sammansatt varför musiken är rörligare och blir, som en direkt konsekvens därav, roligare att ta del av.

På mini-LP:n ”Astropsychics” förflyttar sig Edmundy, som egentligen heter Patric Philipsson, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Nej, fel: han befinner sig på alla plan samtidigt. Med sina rötter i housemusiken är det dansgolvet han ser tydligast för sin inre syn medan han gör sin musik. Även om en låt som ”Nadir” med sina ekon från Tyskland lämpar sig för stillasittande lyssning, är ”Astrophysics” först främst funktionsmusik vars naturliga plats är klubben.

Sönderbrutna rytmer

 Postapokalyptisk olust.Med en pseudonym som Blodfet & DJ Lonely skulle man kunna tro att också Jonas Ohlsson satsar på dansmusik, men hans första, hittills enda och idag tio år gamla fullängds-LP ”Ride the Dysfunctional Beat" har en titel som är mer talande för hur den lilla tiotummaren ”From Tuscany to Provence”. Sönderbrutna rytmer och irregulariteter inbjuder knappast till någon annan dans än det öppna sinnets. Blodfet & DJ Lonely skapar en påträngande känsla av olust, med tunna men ogenomträngliga lager av ljud och tal med upplöst syntax. Trots att den gamla amerikanska gruppen Chrome använde sig av en mer traditionell rocksättning, så kommer jag ofta att tänka på just dem när jag lyssnar på ”From Tuscany to Provence”. Blodfet & DJ Lonely spinner en liknande paranoia som får åhöraren att känna sig om att man befann sig i en postapokalyptisk stad med regniga gator som svart läder under kyliga gatljus. ”From Tuscany to Provence” är den överlägset bästa skivan i denna genomgång av skivor från från moderbolaget Börft, och den som har de största, verkligt konstnärliga ambitionerna.

Några som inte bekymrar sig särskilt mycket om nuet är Kord. Bara att deras mini-LP heter ”Soviet Stars” röjer en faiblesse för en åldrad estetik. Åldrad, men distinkt och tilltalande. Man behöver inte vara särskilt insatt för att höra Kraftwerk-influenserna. Lyssnar man lite till är New Order ett namn som kommer för en. Låten ”Push Your Button” å sin sida leker på samma gård som både Giorgio Moroder och M lekt på före dem. Kord gör inget som är särskilt nytt, men deras muntert retrofuturiska nostalgi är hemskt charmig.

Lekfullt dunkel.Att Tor Sigvardssons enmansband 18:e Oktober har ett sympatiskt åldrat sound är knappast konstigt, då dubbel-LP:n ”Diskomaskin” är en samling med inspelningar gjorda mellan 1984 och 1987. Första LP:n är ett urval från de kassetter 18:e Oktober gav ut under ovanstående år, medan den andra skivan helt ägnas åt tidigare outgivet material från samma period.

18:e Oktober hade ett visserligen också ett lekfullt sinnelag, men deras grundton ligger åt det något mörkare hållet. A-sidan innehåller en hel del samplat tal, bland annat svischar lösryckta meningar från Kjell Alinge förbi, och med de syntetiska bakgrunderna får de mig att fundera på om det hade låtit såhär om Åke Hodell hade gjort en postmodernistisk symfoni tillsammans med Dom Dummaste.

Kanske inte helt förvånande är den första LP:n den starkare, då det är den som rymmer det material de en gång i tiden faktiskt gav ut. Skiva 2 har en del saker som inte verkar helt genomarbetade, en del annat som känns banalt, och ytterligare annat som kanske lämnats ofärdigt. Men detta till trots hänger ”Diskomaskin” förvånansvärt bra ihop som helhet och är en välkommen påminnelse om ett underdokumenterat band.

Ut ur obskyriteten

En av Börft/Djuring Phonograms allra största kulturgärningar på senare tid är emellertid att befria Jonas Palms ”De-Compositions” ur historiens dunkel. 1980 gav Palm ut skivan ”Ze Wörmnest”, en skiva som liksom skalade köttet från Brian Enos ambient och bara lämnade kvar de karvade benen. Den närmaste svenska släktingen till ”Ze Wörmnest” är troligen Anna Själv Tredjes ”Tussilago Fanfara”, fast där denna promenerar i en skog där solen silas i ojämna stråk genom trädens lövverk, går Palms musik bara ut på natten. Vore ordet inte så fjantigt, kunde jag säga att ”Ze Wörmnest” med åren blivit en kultplatta. De 500 exemplar som han lät pressa av skivan sålde omgående slut, och utan några antydningar om en ordentlig nyutgåva, dök den häromåret upp som CD-r på bootlegbolaget Creel Prone. Tanken var att Jonas Palm skulle släppa en uppföljare till ”Ze Wörmnest” och ge den namnet ”De-Compositions (Son of Ze Wörmnest)”. Men skivan kom aldrig ut, och Jonas Palm försvann in i den obskyritet som förvandlar okändisar till legender.

Inte längre en felande länk.Jämförelsen med de proggigt anstrukna Anna Själv Tredje är inte helt gripen ur luften. Förutom att Palm själv hade ett proggförflutet, var han väl förtrogen med den tyska krautrocken. Som inspiration till sin musik har han nämnt både Popol Vuh och tidiga Can. Även om ”De-Compositions” har få yttre likheter med dessa båda band, kan man spåra ett liknande tänkesätt hos Jonas Palm. Låtarna får sträcka ut sig i tiden, gärna uppemot tio minuter, för att de ska hinna ändra aggregationstillstånd från låt till tillstånd.

”De-Compositions” spelades in med billig elektronisk utrustning och långa bandloopar. I trettio år låg skivan orörd som ett par enkla kassetter – tills Börft lyckades få tag på den, putsa upp ljudet på ett förstklassigt sätt och ge ut den på Djuring Phonogram. Och därmed har världen begåvats med en skiva som idag hade varit lika mytomspunnen som ”Ze Wörmnest” om den bara hade kommit ut som det var tänkt från början.

”De-Compositions” är en felande länk i den svenska elektron- och syntmusikens utvecklingskedja. Faktiskt också en anmärkningsvärd pendang till proggen, då det är en av de få skivor som faktiskt kan göra anspråk på att utveckla och fördjupa det som påbörjades av Anna Själv Tredje. Med andra ord är det en skiva som har flera värdefulla, historiska kontaktytor. Men till det rent historiska värdet kommer det rent musikaliska. Skivan är otroligt bra, rik på täta stämningar och suggestionsnivåer. Det är när man hör skivor som denna som man oundvikligen frågar sig: Hur många andra mästerverk ligger undanstuvade i lådor och lagrade på, i värsta fall sönderfallande, band utan att någon vet att de existerar?

Mindre publiktillvänd

Med UFO Mongo har Börft givit sig själva en kanal att ge ut en mindre publiktillvänd typ av musik än den som moderbolaget är vigd åt. Vad ”mindre publiktillvänd” innebär är lite skiftande; det kan vara hårdkokt, industrirelaterad musik lika gärna som sådan som har beröringspunkter med EAM. Med andra ord vet man inte riktigt vad man står inför när man sätter på en skiva släppt under UFO Mongos banér. Vilket är på både gott och ont.

Koprolaliskt trams.I Enema Syringe möts de flesta av den svenska industrimusikens sämsta, koprolaliska sidor. Jo, visst lyckas Enema Syringe göra en stundtals tät musik med förförisk energi, men samtidigt representerar de sin genres mest puerila och imbecilla yttringar. Namnet är engelska för lavemangsspruta. I ”Lossa Thorax”, låter de en samplad röst upprepa ”sug och sug och sug i långa drag”. I den ”poetiskt” titulerade ”De håriga asen” ställs frågan ”Hur fan kan man vilja ha ett djur som visar upp sitt anus för en hela tiden?”. En annan låt heter ”Det finns en mupp”.

Jag är medveten om att den sortens ”humor” var gångbar på 80-talet när Enema Syringe först dök upp, men även om det var fjantigt och tröttsamt redan då, så det är trettio år sedan och jag kan, med viss ansträngning, ha överseende med ungdomligt oförstånd. Som sagt, det är trettio år sedan; med andra ord är personen bakom namnet, Kai Parviainen, trettio år äldre. Med andra ord är han en vuxen person. Med andra ord borde han ha vuxit upp. Med andra ord borde pung-, mongo- och bajsfascinationen ha klingat av som det gör hos de flesta utvecklade personer, om man nu alls någonsin tyckt att sådant har varit roligt. (Å andra sidan finns det folk som långt in i vuxen ålder tycker att Onkel Kånkel och The Kristet Utseende är höjden av humor.) Det handlar inte om att jag är särskilt pryd eller lättstött, det kan jag tvärsäkert säga att jag inte är. Däremot irriterar jag mig på människor som beter sig korkat och tror att de är häftiga.

Om trion Goz Mongo Alliance har verbala tics utöver sitt namn är lyckligtvis inte möjligt att avgöra, eftersom sången mestadels är behandlad med effekter. Nå, namnet må vara larvigt men gruppens fullängdsdebut ”Passion of Decay” består av en serie övertygande Cabaret Voltaire-hommager som man kan uppskatta för den rena stilsäkerheten. Att skivan dessutom är inspelad i mono förstärker bara intrycket att man lyssnar på någon tidig inspelning med Kabarén. Naturligtvis kan de inte ersätta den äkta varan – Cabaret Voltaire intar en särställning bland de tidiga, brittiska industrirockarna – men man måste ändå ge Goz Mongo Alliance erkänsla för deras kalkeringsförmåga. De lyckas dessutom få den maskinella fabrikslokalsfunken att svänga, precis som förebilderna.

Välbalanserat och uppfodrande.Jan Svensson spelade in sin ”Pogrom” 1990. Den var ämnad för ett amerikanskt skivbolag men refuserades. Svensson hör till UFO Mongos mer EAM-inriktade artister. Han arbetar mycket med intensiva, kristallgnistrande klanger som ibland ter sig som elektroniska motsvarigheter till Richard Pinhas gitarrer i franska Heldon. Man skulle kunna se ”Pogrom” som en fristående fortsättning på ”De-Compositions”, men där Jonas Palm låter sin musik röra sig flytande över ett mer diffust avgränsat sinnesfält, är Jan Svenssons musik mer uppfordrande och pådrivande. Om ”De-Compositions” är resultatet av en kvardröjande 70-talsestetik, är ”Pogrom” modernare i både struktur och sound. Den är, utan att mena det på alls något negativt sätt, mer ”störande”. Samtidigt känns den relativt frikopplad från sin egen samtid och de estetiska strömningar som kännetecknade den svenska elektroakustiska musiken under 80- och 90-talen. Den är inte lika stel som mycket av den musiken hade då, men den är heller inte lika lättsinnig och osubstantiell som exempelvis Åke Parmeruds musik från nämnda tidsperiod. Den balanserar avspänt mellan de oönskade ytterligheterna.

Svårfångade tvetydigheter

Särlingen Uddah-Buddah har i decennier lyckats undvika att fångas in i entydighetens nät. Han har i alla år varit som en lindansare över gränslandet mellan ytlig sensationalism och kreativ trovärdighet. Med rötterna djupt i det industrimusikaliska, och som jag tidigare konstaterat stundtals barnsliga, 80-talsklimatet har han haft en beröringsförmåga som inte låter sig avfärdas. Singeln ”Tot Ist Tot” visar att han har den förmågan i behåll. Jämför man med exempelvis Enema Syringe så lyckas Enhänta Bödlar övertyga mig om att de/han är på riktigt. Det är möjligt att Uddah-Buddah bara är en kvalificerad känsloillusionist och att jag missbedömer substansen i det han gör, men jag har aldrig riktigt kunna vifta bor den oroande galenskapen i hans musik. Och jag kan det inte med de två låtar som utgör den här singeln heller, ”Eine Kleine Slachtmusik” och ”Tot Ist Tot”. (Ett kanske inte allom känt faktum som jag här tar upp enbart för det anekdotiska värdets skull, är att Bob Hunds gitarrist Conny Nimmersjö medverkar på Enhänta Bödlars kassett ”Lychgate Threnody” från 1983.)

Enhänta Bödlar med ett fast grepp.Henrik N. Björkk är rena arbetsnarkomanen. Genom åren har han formligen vräkt ut skivor, dels som soloartist under än den ena, än den andra pseudonymen, och dels som medlem i ett antal olika band. Till de mer ökända hör Pouppée Fabrikk som det efter en spelning i Malmö spekulerades om de eller om de inte hyste nationalsocialistiska sympatier. Vet någon överhuvudtaget med säkerhet? Och spelar det någon roll för den musik Henrik N. Björkk gör på ”Tyglad best”? Nej. Oavsett vilka åsikter han härbärgerar privat (själv har han i en intervju sagt att han lutar mer åt vänster) så är det ovidkommande för hur i synnerhet instrumentalmusik, som i fallet med ”Tyglad best”, ska bedömas. Jag menar inte att dra igång någon fruktlös debatt om Björkks sympatier; hellre skulle jag se en diskussion om korsrelationerna mellan artist och privatperson, om de alls finns och var man i så fall ska dra gränsen för det moraliskt ”tillåtna” och outtalade. Men den diskussionen finns det inte utrymme för i detta sammanhang, så jag låter den bero till ett annat tillfälle.

”Tyglad best” sorterar in sig i den genre som internationellt kallas dark ambient, ett syskon till den vanliga ambienten fast med en dystrare psykologisk disposition. Det finns en hel del mindre lyckade exempel på dark ambient – en hel del av dem kommer från black metal-musiker som med billiga grepp försöker skapa något slags stämningsmusik för bårhus som får musikerna att framstå som klumpiga dilettanter. Björkk tar sig däremot med stadiga steg förbi billighetens fällor. ”Tyglad best” har med sin energi ett driv framåt som är lätt ryckas med av. ”Tyglad best” är uppdelad i två delar, ”The Abyss Looks Back and Lashes Out” och den hopplöst otympligt betitlade ”Extended Tentacles and Unfathomable Emptiness in Holy Union”, men de kompletterar varandra såpass bra att det är svårt att separera dem. ”Tyglad best” är en odelbar enhet där andra sidan av skivan är en direkt konsekvens av den första.

Exceptionell EAM.Björkks skiva är den första volymen i UFO Mongos serie Synthesator med fokus på konstnärligt anlagd musik på modulära syntar. Volym två utgörs av Joel Brindefalks ”The Cripple”, ett verk som är redan från början är menat att betraktas som en helhet i och med undertitlarna ”1st Movement” och ”2nd Movement”. Brindefalk tar i bruk ljusare ljud än Björkk, men ”The Cripple” är likafullt ett mörkare stycke. Ljuden har ett slags ihålig, bortglidande karaktär som på ett paradoxalt sätt tvingar musiken tätt, tätt inpå lyssnaren. Eller om den tvingar med lyssnaren bortåt, mot utkanten av känslornas gräns? Det går inte hur som helst inte att ducka för klangelementen, de kryper så nära intill att man får lust att skrapa bort dem från huden medan verket pågår. ”The Cripple” har till yttermera visso en sådan stark förmåga att ändra atmosfären i rummet, att det känns som att musiken fortfarande pågår efter att skivan är slut. De faktiska, ljudande satserna må vara endast två, de känslomässiga är betydligt fler.

Det är oerhört tragiskt att Joel Brindefalk avled i februari i år. Därmed förlorade elektronmusik-Sverige en sällsam talang som, om han fått fortsätta leva, mycket lätt hade kunnat utvecklas till något exceptionellt. Något än mer exceptionellt ska jag säga, för ”The Cripple” är redan den en remarkabel bedrift. En fond har skapats till Joel Brindefalks minne, och har till syfte att möjliggöra ytterligare utgåvor med hans musik. Jag hoppas intensivt att ambitionen kommer att kunna förverkligas.

Vildvuxen stil

På skivan ”Dissociative Synthesis” – inrättad som Synthesator volym 3 – samsas amerikanerna Matt Carlson och Jason E. Anderson om utrymmet. De får var sin LP-sida att förfoga över, och jag föredrar Carlsons tre stycken. Hans plottrigt, vildvuxna stil har en humoristisk ådra som inte förtar genomslaget i musiken. Andersons bidrag är kortare, sex till antalet, och har visserligen också en plottrighet, eller ska jag säga nipprighet? Anderson tycks vilja övermanna lyssnaren, liksom trötta ut vederbörande med en sonor hyperaktivitet. Av de två framstår Carlson som den mognare kompositören, och han är också den av de två som har störst antal skivor bakom sig.

 Filmiska inklinationerDen fjärde och hittills färskaste delen av Synthesator-serien ägnas helt åt Daniel Fagerström. Fagerström gav helt nyligen, som Optic Nest, ut skivan ”Ride on Silver”, som jag skrev om här i Tidningen Kulturen i hyllande ordalag. Jag beskrev honom som den mångsidiga kreatör han är, med fler verksamhetsfält än bara musiken. På det området formulerar han sig på flera dialekter (även om exempelvis hans mangelrock inte har samma verserade pregnans som just ”Ride on Silver).

Om man förenklar lite grann kan man kalla Optic Nest-skivan för pop, om inte annat så för att tydliggöra kontrasten mellan den och ”Beyond Interstitial Space”. Den sistnämnda är för det första genomgående instrumental, och för det andra har den en strävare textur än den fantasieggande och svävande ”Ride on Silver”. Inte minst de spår på ”Beyond Interstitial Space”som använder sig av trummor bakom syntarna har en kärvare taktilitet. Fagerström har som jag nämnde i min andra recension skrivit filmmusik, och även denna LP har så att säga filmiska inklinationer, trots att det inte finns någon tillhörande film. ”Beyond Interstitial Space” kretsar kring en idé som till sin natur ändå är filmisk: en resa i tomrummet mellan människans celler. ”Beyond Interstitial Space” är en halv upplevelse, där den andra halvan inte existerar som annat än en kreativt triggande föreställning hos Fagerström. Det bästa som ”Beyond Interstitial Space” antyder utvecklade han på ”Ride on Silver” som är en skiva av betydligt större suggestionskraft.

Både Börft Records och deras avknoppningar Djuring Phonogram och UFO Mongo har mycket att bjuda på. Allt är inte bra, men en hel del är både potent och originellt. Vissa saker, som – och då bara för att bara nämna de mest frapperande – Blodfet & DJ Lonely, Jonas Palm, Jan Svensson och Joel Brindefalk, tangerar och i vissa fall överskrider gränsen för det exceptionella. Vad Börft, förutom att bistå med intressant musik, gör med sin verksamhet är att visa att det finns en historiskt heldragen linje fram till idag från den experimentella elektroniska musik som må kalla minimal synth, industri, ambient eller elektroakustisk musik och höra hemma i 70-, 80- eller 90-talet. I fallet med Jonas Palms ”De-Compositions” har de till och med gjort en kulturgärning som borde uppmärksammans långt utanför de snävaste kretsarna av elektronmusikintresserade. Att de utmed en lång och praktiskt taget helt obruten tidslinje som löper trettio år tillbaka i tiden alltjämt med en aldrig sviktande hängivenhet månar om att skapa ett rum åt en musik som sällan säljer mer än i ett fåtal hundra exemplar är värt den djupaste respekt.

 

Peter Sjöblom

 DISKOGRAFI

Five O'Clock Traffic - Let Us Leave to the Machine What Belongs to the Machines
Frak - Deep Twist
Tilliander – Mini-LP

Peel MD – Grip
Edmundy - Astropsychics
Blodfet & DJ Lonely - From Tuscany to Provence
Börft Records

18:e Oktober – Diskomaskin
Kord - Soviet Stars
Jonas Palm - De-Compositions
Djuring Phonogram/Börft Records

Enema Syringe - Mitt livs novell
Goz Mongo Alliance - Passion of Decay
Jan Svensson - Pogrom – Electronic Music By Jan Svensson

Enhänta Bödlar - Tot Ist Tot
Henrik N. Björkk - Tyglad best
Joel Brindefalk - The Cripple
Matt Carlsson/Jason E. Anderson - Dissociative Synthesis

Daniel Fagerström - Beyond Interstitial Space
UFO Mongo/Börft Records

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts