”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Den gregorianska sången och den mänskliga rösten



Notatio monodica av Hebriana AlainentaloDenna korta essä handlar om den kanske mest antika formen av kristen sång i Västlandet: Den gregorianska sången. Den religiösa och rituella aspekten i denna form av bön är enormt mycket viktigare än själva musikaliteten.

”På sätt och vis hade musiken åter kunnat bli den första konsten genom den direkta återknytning till musikens förbindelse med matematiken som har funnits i den teoretiska spekulationen ända sedan den föddes under antiken.” (Erik Wallrup. På väg mot ett lyssnande tänkande. I Notera Tiden, 1996, KMA )

Den gregorianska sången är en form av bön, och för att begripa dess verkliga väsen bör vi framförallt betrakta den religiösa utövningen av själva bönen och inte bara den musikaliska aspekten. Denna form av sång befinner sig någonstans mellan den yttrade bönen och den rena mystiska kontemplationen eftersom den baseras på konkreta ord som antyder en tidigare kännedom (eller medvetenhet) om ordets transcendentala och religiösa betydelser och kraft.

Det handlar inte om en metafor utan om konkreta ord, ett mantra som bär en sakral kraft.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den gregorianska sången har en ”narrativ” form; sångaren, ofta en präst eller en diakon, läser ur bibeln. Andra former som till exempel hymnen eller sekventior har ingenting med berättelsen att göra.

Den gregorianska sången är, låt oss säga, varken dramatisk eller sentimental, ljuv eller hård, sången har ingen begynnelse och ingen riktig kropp, sången visar kroppens skugga, dess kropp är konsekvensen av en andlig ritual.

Den gregorianska sången är en sorts färdväg, eller ett fordon (vehikel) som den kristna symboliken kallade kärra, fartyg eller flod på vilken de lysande akustiska stavelserna kunde forslas.

I motsats till den romantiska musiken som var extremt känsloladdad och extrovert, är den gregorianska sången kysk, introvert, diskret, och tämligen svår att förstå idag. Om vi tänker oss vissa samtida minimalister som till exempel Arvo Pärt, kan vi finna flera estetiska likheter med den gregorianska sången, men likheterna slutar där. Pärt och andra ”kontemplativa” samtida tonsättare ”komponerar” musik som estetiskt inspireras av den gregorianska musiken medan den gregorianska sången hade ingen estetik i åtanken.

Codex monodico IX sekletDen gregorianska sången är som sagt en mystisk resa, med en elliptisk struktur likt de gotiska katedralerna (se Fulcanelli); rytmen i sången håller glädjen i styr i hymner som Gloria och Halleluja, den tröstar och ger tillit i klagosånger som Miserere nobis och Dies Irae. Både ångest och glädje dämpas i Guds närvaro.

Den som sjunger dessa enkla sånger följer inte rörelsen av en melodi anpassad till en traditionell struktur utan en verklig resa i det okända och i det numinösa. Sångaren följer en inre guide, en inre ritning som hans eller hennes tro tillåter. Det finns ingen belåtenhet vare sig estetisk eller folkloristisk i sjungandet, ingen symmetri som i folkvisorna, då dessa vokalister inte strävar att nå ett överdrivet harmoniskt eller balanserat musikaliskt mönster, nej, att sjunga betyder att delta i en ritual och att komma i kontakt med det gudomliga. Ingenting annat.

På en annan nivå, fast på andra grunder, skedde samma sak längre fram i musikhistorien. Beethoven övergav den traditionella dynamismen som fanns i hans tids musikaliska symmetri och konservatism. Men, som ofta händer, blev maestron från Bonn och hans radikala toner missförstådda när han flyttade musiken till en högre dimension genom en bredare rytm, minutiösa och komplicerade melodier och aldrig tidigare hörda toner. Musiken var inte längre en uppvisning av gyllene musikaliska vanor.

Om vi lyssnar på den gregorianska sången med total hängivenhet, om vi låter oss genomträngas av den subtila rytmen som inte kräver någon inrättande struktur, känner vi oss som i en annan värld. Troende eller inte ger musiken oss möjligheten att pröva ett helt annorlunda mentalt tillstånd. Och eftersom den gregorianska sången främst är än en kombination av Ord och Musik, förtydligas ord och stavelser som vi tidigare trodde var oviktiga.

Under denna färdväg finns inget utrymme för vokala ekvilibrismer eller för bel canto, allting är måttfullt, enkelt, autentiskt: Vide quod ore cantas, ora credas, lyssnaren kan inte missa den psykiska kraften som finns i den delikata Introitus av den sjätte söndagen efter Trefaldigheten, inget intervall mellan tonerna finns när kantorn sjunger ordet ”Exsurge”, då denna uppmaning är gjord med artighet och är lika sober som den melodiska strofen ”Quare obdormis, Domine”.

Två helt olika ”dramatiska” moment kräver ändå samma kadens och rytm. Den gregorianska sången är inte en paroxysm eller ett patos, utan måttfullhet, härlighet, kyskhet och artighet. Vi kan dela in dessa sånger i två olika kategorier.

Hymnen och Psalmodin tillhör den första som lägger mer vikt på den psykiska (andliga) aspekten än på textens innehåll. ”Tuba” heter på latin det ljud som används för att sjunga ordet, tuban är sångens axel, varje vers skapar en cirkel som artikuleras med kadenserna Initium, Mediatio och Finalis, som den som ber känner igen och formulerar som ett mantra.

Introibo ad altare DeiDen som ber ackompanjerar sången med en liten kroppsrörelse eller med hela kroppen om man går i procession.

Antifoni, Responsorium, Tractus, Gradualis är böneformer som tillhör den andra kategorin. Dessa former är mindre ”abstrakta” och sångaren kan ge ordet en mer dekorativ plasticitet.

Mellan dessa två grupper finns två speciella horationes (böner): Praefatio och Pater Noster. Det tonala rummet som dessa horationes behöver är mycket litet, trots att Fader Vår är kristendomens viktigaste bön. Pater Nosters skandering är mycket nära det talade ordet, så nära att enkelheten förvånar.

En stor del av den gregorianska sången verkar inte ha något samband med den religiösa musiken. Det är mer ett sätt att sjunga sina egna tankar. Sången är så nära klosterlivet att dess rytm tycks mer kontraproduktiv än profan utanför sin kontext. Att sjunga tankarna, efter en meditation, betyder att lämna det individuella planet, aktivera sig och dela allt med församlingen. Ordet munk kommer från det latinska ordet monacus som betyder ensam med de andra. Ordet Ensam på svenska, ”en” och ”sam”, tycks vara en etymologisk synonym för monacus.

Sången i det religiösa livet motsvarar det som vi i våra liv erkänner för våra närmaste efter en tid av begrundan. Att sjunga betyder att svara och att samtycka. Bara litet utrymme ges till det personliga individuella uttrycket, det som är väsentligt är den absoluta unionen med Kristus.

Ett bevis på detta är den arkaiska aversionen mot polyfonin. Unisone och monodi är bönens psykiska och andliga matta. Polyfonin gör sitt inträde i den religiösa musiken först med renässansen och även då fordrade vissa partier av högmässorna den gregorianska sången.

Gloria och Credo är böner som mer än andra närmar sig stavelseskanderingen. Formen för till exempel Credot är så sträng att den musikaliska dynamismen förblir oförändrad till och med under läsningen av Kristus lidelse (Passio Christi).

Orörliga och eviga är dessa böner, ett sätt att berätta om händelser utan kommentarer.

De åkallar mytens verklighet (Jesu myt) utan att teologisera eller filosofera.

Det är så som himlen sjunger.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.