Saxå konsertlokalen Foto Björn Gustavsson

Om Saxå kammarmusikfestival

Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

Av: Björn Gustavsson | 12 september, 2016
Essäer om musik

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | 08 december, 2014
Gästkrönikör

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Den gregorianska sången och den mänskliga rösten



Notatio monodica av Hebriana AlainentaloDenna korta essä handlar om den kanske mest antika formen av kristen sång i Västlandet: Den gregorianska sången. Den religiösa och rituella aspekten i denna form av bön är enormt mycket viktigare än själva musikaliteten.

”På sätt och vis hade musiken åter kunnat bli den första konsten genom den direkta återknytning till musikens förbindelse med matematiken som har funnits i den teoretiska spekulationen ända sedan den föddes under antiken.” (Erik Wallrup. På väg mot ett lyssnande tänkande. I Notera Tiden, 1996, KMA )

Den gregorianska sången är en form av bön, och för att begripa dess verkliga väsen bör vi framförallt betrakta den religiösa utövningen av själva bönen och inte bara den musikaliska aspekten. Denna form av sång befinner sig någonstans mellan den yttrade bönen och den rena mystiska kontemplationen eftersom den baseras på konkreta ord som antyder en tidigare kännedom (eller medvetenhet) om ordets transcendentala och religiösa betydelser och kraft.

Det handlar inte om en metafor utan om konkreta ord, ett mantra som bär en sakral kraft.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den gregorianska sången har en ”narrativ” form; sångaren, ofta en präst eller en diakon, läser ur bibeln. Andra former som till exempel hymnen eller sekventior har ingenting med berättelsen att göra.

Den gregorianska sången är, låt oss säga, varken dramatisk eller sentimental, ljuv eller hård, sången har ingen begynnelse och ingen riktig kropp, sången visar kroppens skugga, dess kropp är konsekvensen av en andlig ritual.

Den gregorianska sången är en sorts färdväg, eller ett fordon (vehikel) som den kristna symboliken kallade kärra, fartyg eller flod på vilken de lysande akustiska stavelserna kunde forslas.

I motsats till den romantiska musiken som var extremt känsloladdad och extrovert, är den gregorianska sången kysk, introvert, diskret, och tämligen svår att förstå idag. Om vi tänker oss vissa samtida minimalister som till exempel Arvo Pärt, kan vi finna flera estetiska likheter med den gregorianska sången, men likheterna slutar där. Pärt och andra ”kontemplativa” samtida tonsättare ”komponerar” musik som estetiskt inspireras av den gregorianska musiken medan den gregorianska sången hade ingen estetik i åtanken.

Codex monodico IX sekletDen gregorianska sången är som sagt en mystisk resa, med en elliptisk struktur likt de gotiska katedralerna (se Fulcanelli); rytmen i sången håller glädjen i styr i hymner som Gloria och Halleluja, den tröstar och ger tillit i klagosånger som Miserere nobis och Dies Irae. Både ångest och glädje dämpas i Guds närvaro.

Den som sjunger dessa enkla sånger följer inte rörelsen av en melodi anpassad till en traditionell struktur utan en verklig resa i det okända och i det numinösa. Sångaren följer en inre guide, en inre ritning som hans eller hennes tro tillåter. Det finns ingen belåtenhet vare sig estetisk eller folkloristisk i sjungandet, ingen symmetri som i folkvisorna, då dessa vokalister inte strävar att nå ett överdrivet harmoniskt eller balanserat musikaliskt mönster, nej, att sjunga betyder att delta i en ritual och att komma i kontakt med det gudomliga. Ingenting annat.

På en annan nivå, fast på andra grunder, skedde samma sak längre fram i musikhistorien. Beethoven övergav den traditionella dynamismen som fanns i hans tids musikaliska symmetri och konservatism. Men, som ofta händer, blev maestron från Bonn och hans radikala toner missförstådda när han flyttade musiken till en högre dimension genom en bredare rytm, minutiösa och komplicerade melodier och aldrig tidigare hörda toner. Musiken var inte längre en uppvisning av gyllene musikaliska vanor.

Om vi lyssnar på den gregorianska sången med total hängivenhet, om vi låter oss genomträngas av den subtila rytmen som inte kräver någon inrättande struktur, känner vi oss som i en annan värld. Troende eller inte ger musiken oss möjligheten att pröva ett helt annorlunda mentalt tillstånd. Och eftersom den gregorianska sången främst är än en kombination av Ord och Musik, förtydligas ord och stavelser som vi tidigare trodde var oviktiga.

Under denna färdväg finns inget utrymme för vokala ekvilibrismer eller för bel canto, allting är måttfullt, enkelt, autentiskt: Vide quod ore cantas, ora credas, lyssnaren kan inte missa den psykiska kraften som finns i den delikata Introitus av den sjätte söndagen efter Trefaldigheten, inget intervall mellan tonerna finns när kantorn sjunger ordet ”Exsurge”, då denna uppmaning är gjord med artighet och är lika sober som den melodiska strofen ”Quare obdormis, Domine”.

Två helt olika ”dramatiska” moment kräver ändå samma kadens och rytm. Den gregorianska sången är inte en paroxysm eller ett patos, utan måttfullhet, härlighet, kyskhet och artighet. Vi kan dela in dessa sånger i två olika kategorier.

Hymnen och Psalmodin tillhör den första som lägger mer vikt på den psykiska (andliga) aspekten än på textens innehåll. ”Tuba” heter på latin det ljud som används för att sjunga ordet, tuban är sångens axel, varje vers skapar en cirkel som artikuleras med kadenserna Initium, Mediatio och Finalis, som den som ber känner igen och formulerar som ett mantra.

Introibo ad altare DeiDen som ber ackompanjerar sången med en liten kroppsrörelse eller med hela kroppen om man går i procession.

Antifoni, Responsorium, Tractus, Gradualis är böneformer som tillhör den andra kategorin. Dessa former är mindre ”abstrakta” och sångaren kan ge ordet en mer dekorativ plasticitet.

Mellan dessa två grupper finns två speciella horationes (böner): Praefatio och Pater Noster. Det tonala rummet som dessa horationes behöver är mycket litet, trots att Fader Vår är kristendomens viktigaste bön. Pater Nosters skandering är mycket nära det talade ordet, så nära att enkelheten förvånar.

En stor del av den gregorianska sången verkar inte ha något samband med den religiösa musiken. Det är mer ett sätt att sjunga sina egna tankar. Sången är så nära klosterlivet att dess rytm tycks mer kontraproduktiv än profan utanför sin kontext. Att sjunga tankarna, efter en meditation, betyder att lämna det individuella planet, aktivera sig och dela allt med församlingen. Ordet munk kommer från det latinska ordet monacus som betyder ensam med de andra. Ordet Ensam på svenska, ”en” och ”sam”, tycks vara en etymologisk synonym för monacus.

Sången i det religiösa livet motsvarar det som vi i våra liv erkänner för våra närmaste efter en tid av begrundan. Att sjunga betyder att svara och att samtycka. Bara litet utrymme ges till det personliga individuella uttrycket, det som är väsentligt är den absoluta unionen med Kristus.

Ett bevis på detta är den arkaiska aversionen mot polyfonin. Unisone och monodi är bönens psykiska och andliga matta. Polyfonin gör sitt inträde i den religiösa musiken först med renässansen och även då fordrade vissa partier av högmässorna den gregorianska sången.

Gloria och Credo är böner som mer än andra närmar sig stavelseskanderingen. Formen för till exempel Credot är så sträng att den musikaliska dynamismen förblir oförändrad till och med under läsningen av Kristus lidelse (Passio Christi).

Orörliga och eviga är dessa böner, ett sätt att berätta om händelser utan kommentarer.

De åkallar mytens verklighet (Jesu myt) utan att teologisera eller filosofera.

Det är så som himlen sjunger.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Livspusslet – hur får man ihop det?

Alla pratar om det. Skriver om det. Läser om det. Funderar på det. Livspusslet. Alla har ett livspussel i Sverige.Kändisar har också ett livspussel. Med bitar som inte går ihop ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 24 april, 2013

Fotboll på liv och död

Den senaste tidens tragiska händelse i Helsingborg visar än en gång hur fotboll väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 april, 2014

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 juli, 2010

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 maj, 2015

Författaren som termometer i samtidens röv

   Klas Östergren. Foto: Cato Lein Författaren som termometer i samtidens röv Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap. Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 12 januari, 2007

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

 Tage Aurell

existentialisten från Mangskog

Tage Aurell (1895-1976) är en, enligt min mening, alltför förbisedd författare idag. Han var dock en stor författare. Dessutom kan man med fog tolka honom som existentialist (med reservationer); något ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 11 juli, 2016

Minnet av Finland

För några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den ...

Av: Tobias Harding | Porträtt om politik & samhälle | 11 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.