Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 4



Blå TågetMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

 

 

FJÄRDE BOXEN: MELODISK ROCK

Blå Tåget. Sändningsdatum 740112.

För den ovane progglyssnaren måste den fjärde temaboxen i ”Progglådan” te sig som den mest lättillgängliga. Här finns flera av proggens mest kända artister, och i fallet Blå Tåget också en av epokens fixstjärnor. Liksom Träd, Gräs Och Stenar hade Blå Tåget en större innebörd än vad de hade spelskicklighet. Till deras stora förebilder hörde The Fugs och annan amerikansk alternativkultur som betonade skapandet mer än den tekniska briljansen.

Blå Tåget hade också produktiva låtskrivare, vilket gjorde deras musik mångsidig. Kabaré, visa, rock, folkmusik och kupletter blev hos Blå Tåget en fullständigt självklar blandning. Mest kända blev de väl när Ebba Grön förvandlade ”Den ena handen vet vad den andra gör” till ”Staten och kapitalet”. ”Den ena handen vet” finns med här, och det gör också en annan av Blå Tågets absolut bästa låtar; ”I hajars djupa vatten”, som är låtskrivaren Mats G. Bengtssons verkliga tour de force.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På det hela taget låter Blå Tåget som de brukar göra. Det vinglar lite, det stilblandas hej vilt och är på sedvanligt vis till lika delar klantigt och underbart.

Kjell Höglund. Inspelningsdatum 1976 samt 760619.

De som bara känner till Kjell Höglund för ”Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför”, ”En stor stark”, ”Maskinerna är våra vänner” och hans inblandning i paketturnén Bland skurkar, helgon och vanligt folk, kan ha missat att han är en av landets absolut mest originella och stimulerande vissångare med ett långt förflutet.

Eller, det känns inte rätt att kalla honom vissångare heller. Och ”sjungande låtskrivare” känns också för snävt. Kjell Höglund är något alldeles eget. Hans melodier är både travestier och fullständigt egensinniga på en och samma gång, och hans texter liknar inga andras. Han har alltid varit tillbakadragen, aldrig sökt sig till de bjärtaste rampljusen, alltid hållit sig på sin egen kant. Han kan påminna om en ornitolog som ensam söker sig ut i gryningen för att få syn på de ovanligaste fåglarna och sedan kommer hem och berättar om sina upplevelser på ett målande men ytterst lågmält vis. Han är en excentriker, ett original. Och ett geni som aldrig skulle gå med på att kallas för det.

Större delen av det utrymme han rättmättigt tilldelats i ”Progglådan” utgörs av en konsert inspelad sommaren 1976 för det långlivade radioprogrammet Visstunden. Den är signifikativ för Höglund och hans fans – publiken är liten men hängiven. Det är så hans låtar som skruvar till vardagen på ett oefterhärmligt sätt kommer bäst till sin rätt. Utan överdåd och inför sådana som verkligen lyssnar.

Ännu en låt från SR:s Gärdetinspelningar från 1976 fyller ut programmet, ”Slutstrid i ingenmansland”. Det är en titel som på något vis sammanfattar Höglunds hela karriär, som ett ständigt pågående bokslut över vilsenheten.

Contact. Sändningsdatum 700707/Inspelningsdatum 1971.

Det har påståtts att Contact kunde ha fått sitt genombrott tidigare om de efter sitt framträdande i Opopoppa 1970 skulle gett ut låten de spelade på singel. Nu dröjde det till året därpå innan ”Hon kom över mon” släpptes som titellåt till gruppens debut-LP. Denna låt har blivit synonym med Contact och emblematisk för hela proggen. Många har också misstagit den för någon form av misogyni i och med raden ”då tar jag din oskuld och går”. Färre har brytt sig om att ta reda på att hela låten är avsedd som en pastisch på gamla svenska folksånger som speglade en helt annan sorts samhälle, trots att detta torde vara uppenbart för alla som hör melodin. ”Hon kom över mon” inleder sjoket med Contact-låtar där de övriga härrör från ett framträdande i Midnight Hour 1971.

Som med många band som förknippas med en speciell låt är det lätt att deras övriga material hamnar i skuggan av just den låten. Men Contact var så ju mycket mer än bara ”Hon kom över mon”. Ted Ström var en ypperlig låtskrivare som hade samma fina handlag med både pastischen och originaliteten. Hans politiska kritik var vass och hans blick för samtidens dumheter var skarp.

Gruppen gjorde flera framträdanden i radions olika liveprogram, och det är en from förhoppning att det framgent släpps mer i den vägen.

Thomas Wiehe & Tomas Forsell. Sändningsdatum 760303.

Att ha en känd bror är inget som garanterar att man själv blir särskilt känd. Det kan Thomas Wiehe intyga. Trots att han skrev ett par låtar till Hoola Bandoola Band, och har haft en skapligt omfångsrik solokarriär (som bland annat innefattar musiken till Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan”), är han för de flesta som bäst ”Mikael Wiehes bror”. Synd det, för Thomas har gjort en hel del intressant musik i eget namn. Inte minst den suveräna LP:n. ”Tårta & raketer” som spelades in året efter den här förkortade konserten. Här möter vi Thomas Wiehe i ett lite bredare sammanhang än det på den Incredible String Band-aktiga ”Tårta & raketer”. Med musiker från Arbete & Fritid, Nationalteatern och Träd, Gräs och Stenar får Wiehes begrundande låtar en rockigare skjuts. Vilket man föredrar är en smaksmak. I livesammanhanget är en lite större ensemble kanske att föredra, men för mig kvarstår ”Tårta & raketer” som Thomas Wiehes allra bästa ögonblick.

Trotsålderns Barn. Sändningsdatum 760428.

Umeås Trotsålderns Barn är ett verkligt obskyrt band. De existerade under flera år och redan 1973 framförde de en temaföreställning i Tonkraft. Med sin ”teaterrock” kan man frestas att dra paralleller till Nationalteatern, men umeiterna hade en lite jazzigare ingång till sin musik än de mer rättframma göteborgarna.

Trots att de var verksamma under flera år gjorde de aldrig någon skiva. Deras enda skivbidrag har hittills varit en låt på en av de dubbelsamlingar som släpptes för drygt trettio år sedan med musik från just Tonkraft. De inspelningar de gjorde för programmet var okej, men bäst förtjänst har deras närvaro i ”Progglådan” som en akademisk påminnelse om hur vittomfamnande proggen var sett till antalet obskyra band.

Mobben. Sändningsdatum 770504.

Inte heller Mobben hör till de mest kända banden idag. Det är riktigt illa, för detta Gävleband var riktigt bra. Med Peter R. Ericson som talangfull låtskrivare och självklar ledare hamnar gruppens tre skivor i kategorin för band som förtjänar att återupptäckas. Särskilt 1974 års ”Och du frågar mig varför” är ett genuint guldkorn!

De fyra låtar som finns med här i boxen är ett bra tillskott till deras allt för lilla musikaliska utkomst. De är inspelade efter att gruppen gjort sin sista skiva, men tyder på att de hade vitaliteten i behåll ända in i det sista.

Tråkigt nog mobbas Mobben korrekturmässigt. Av alla de band som fått sina medlemmar omdöpta genom slarvig korrektur, är Mobben det som drabbas värst. De felstavade medlemmarna heter egentligen Peter R. Ericson, Olof Petterson och Gunnar Hofverberg. Och vad har Mats Brandemark gjort för ont som inte ens får med sitt efternamn alls på omslaget? Det är inte bara slarvigt, det är nonchalant. För att inte säga direkt nedlåtande.

Fria ProteaternFria Proteatern. Inspelningsdatum 1976.

Ett av de tväraste kasten i svensk rockhistoria måste 60-talsbandet Mascots ha gjort. Efter några år med förstklassig Beatles-pop, med låten ”Words Enough to Tell You” som absoluta topp, växlade flera av medlemmarna spår och startade NJA-gruppen som sedan bytte namn till Fria Proteatern. De var en av landets mest uppmärksammade och uppskattade fria teatergrupper, och de passade perfekt in i dåtidens krav på politiskt engagemang och socialrealistiska texter. Även om mycket av vad de sade då fortfarande är aktuellt, så är det svårt att bortse från att Fria Proteatern var en produkt av sin tid och är hjälplöst fast i den. Såhär i efterhand känns låtar som ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” och ”Länge leve den fria forskningen” nästan som nidbilder av proggens politiska sida.

Jag erkänner Fria Proteaterns historiska betydelse, men kan ändå inte annat än le lite generat åt deras musik. Visst svänger det om dem ibland, men faktum kvarstår att hos Fria Pro är det texten som är viktigast; musiken kom i andra hand, och att lyssna på dem är inte sällan som att lyssna till tonsatta pamfletter. En hel konsert med dem är, minst sagt, tröttande.

Första Förband. Sändningsdatum 750101.

Första Förband måste vara ”Progglådans” mest okända kända band. Gruppen som sådan är det inte många som kommer ihåg längre, men de enskilda medlemmarna är desto mer namnkunniga. Bland medlemmarna hittar vi bland andra Björn Afzelius (och Thomas Wiehe). Som Coste Apetrea skriver, det är lätt att uppfatta Första Förband som Afzelius egen version av Hoola Bandoola Band. Med den skillnaden att Första Förband var lite spralligare. Och att Hoola med Mikael Wiehe vid rodret var en betydligt mer fokuserad orkester.

Kabaréorkestern. Sändningsdatum 790307.

Efter Hoola Bandoola Bands upplösning var Kabaréorkestern det första band som Mikael Wiehe var med i. Det var med dem som han spelade in ”Titanic” på skivan ”Sjömansvisor”. Men Wiehes förmodligen allra bästa skiva är uppföljaren ”Elden är lös”, utgiven som enbart Kabaréorkestern. På den söker han nya musikaliska vägar och hittar någonting som faktiskt är unikt. Mikael Wiehe får sällan berättigad erkänsla för att han under största delen av sin karriär varit på jakt efter nya sound, men det var under några år i brytningen mellan 70- och 80-talen som han experimenterade som mest (och som bäst) med den musikaliska formen. Aldrig har han varit så uppfinningsrik och originell som på just ”Elden är lös”. Paradoxalt nog hör den till Wiehes minst kända skivor.

Jag tar emot detta diskografiska tillskott med öppna armar. Betoningen ligger på låtar från ”Sjömansvisor”, men atmosfären påminner om den dämpade ”Elden är lös”. Eftersom det finns så lite utgivet med detta band, där den folkmusikaliska mångsysslaren Ale Möller hade en tongivande roll, är varje ytterligare inspelning ett berättigat tillägg.

Hoola Bandoola Band. Inspelningsdatum 721224.

Med sessioner av både Afzelius och Wiehe på var sitt håll är det helt följdriktigt att en CD helt och hållet ägnas åt Hoola Bandoola Band. Här i en inspelning från julafton 1972. En senare Tonkraft-konsert har funnits utgiven tidigare; detta är den första av de tre de sammanlagt gjorde för programmet.

Hoola har ibland fått skäll för att de inte alls var progg. Även om Mikael Wiehe själv har sagt att det absolut fanns band som musikaliskt sett var betydligt mer progressiva än vad de var, så är det en grav och besynnerlig missuppfattning av vad den svenska proggen var för något att säga att Hoola inte var progg. Få exemplifierar ju den politiska proggen med samma bravur som just detta flaggskepp.

Det här är en bra konsert, spelglad och tajt och med ett ypperligt ljud därtill. Praktiskt taget alla av gruppens bästa låtar från den tiden. ”Keops pyramid” har kanske inte samma tyngd och täthet här som i sin studiomotsvarighet, men i gengäld växer ”Vävare-Lasse” ett par storlekar.

Att inkludera Hoola i ”Progglådan” är givetvis förutsägbart. Men också obligatoriskt, och inte är jag den som tackar nej till en gedigen konsert från tiden när de var som allra bäst.

Ola Magnell. Inspelningsdatum juni 1983 samt möjligtvis 811007.

Ola MagnellFörst slår det mig som väldigt märkligt att man valt sådana förhållandevis sena inspelningar med Ola Magnell, men när jag forskar lite kring hans besök i radiostudior, upptäcker jag att det faktiskt inte verkar ha varit särskilt många. Konstigt nog, då han var en av de mer populära svenska sjungande låtskrivarna under 70-talet. Mycket rättvist så, då han var en personlig artist. För övrigt den som är det närmaste Sverige kommit en egen Bob Dylan. Och det säger jag inte på grund av hans högklassiga Dylan-tolkningarna, utan för att han med en poetisk precision lyckats skildra livet ur alla dess perspektiv.

Ta nu inte detta som att boxens exempel på Ola Magnell inför publik skulle vara dåliga. Inte alls. Tvärtom skulle jag gärna ha sett mer från dem. Tyvärr lider -81-konserten, gjord på Mosebacke, av vissa ljudproblem. Synd då det är en intim och finstämd konsert.

John Holm. Sändningsdatum 750129.

Den absolut mest obegripliga – och oförsvarliga – prioriteringen i ”Progglådan” är den att kapa John Holms konsert med hälften. Låt vara att delar av denna konsert redan finns utgiven i ”Främmande natt”, den fyra CD långa sammanfattning av Holms karriär som släpptes för ett femtontal år sedan. Men tidigare utgiven musik finns ju på andra ställen i ”Progglådan”, se Fläsket Brinner. Förresten är ju både ”Frågor bland många” och ”Svarte kungen” med i ”Främmande natt”. Hur tänkte man här egentligen?

Hela konserten, som under många år cirkulerat bland samlare, är ett konstverk, både vad det gäller framförande och ljud. John Holm var alltid noga med ljudet, så noga att självaste Frank Zappa blev imponerad av hur bra svensken lät när han spelade förband till Mothers of Invention i Stockholm.

Holm är en av det svenska 70-talets mest mytomspunna musikgestalter. Alltid fjär för publicitet, alltid med en nästan bortstötande integritet, alltid med en djup svärta i sina sånger. Ingen har beskrivit ångest inom vården med samma isande, klösande olust som han i låten ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Att John Holm är en av våra alla största sångpoeter och en av de mest originella rösterna (både i bokstavlig och i bildlig mening) tål inga motsägelser.

Därför skulle han förtjänat en hel CD för sig själv i ”Progglådan”. Jag vet som sagt inte vad som ligger bakom beslutet att stympa konserten, men jag säger med omedgörlig tvärsäkerhet att det är ett väldigt dåligt sådant.

Monica Törnell New Band. Sändningsdatum 771130.

Det här är en av de mest överraskande inslagen i boxen. Monica Törnell glöms nämligen ofta bort när man pratar om progg. Kanske för att hon senare blev folkkär med Ted Ströms underbara ”En vintersaga”, och sedan pinsam tillsammans med Lasse Holm i schlagerfestivalsbidraget ”E' de' det här du kallar kärlek”.

Annat var det i början, när hon var Cornelis Vreeswijks skyddsling, och gav ut sina två första skivor ”Ingica” och ”Alrik” i början av 70-talet. Redan då utmärkte hon sig som en sångerska av ovanlig vokal statur. Sverige hade en egen Janis Joplin långt innan Caroline af Ugglas aspirerade på titeln, och hon hette Monica Törnell.

När den här konserten gjordes för Tonkraft hade Törnell släppt två engelskspråkiga skivor och lagt sig till med ett lite mer jazzfunkigt komp. Ibland fungerar det utmärkt, särskilt när musikerna får utrymme att sväva ut lite grann, men emellanåt blir det faktiskt lite tråkigt. Nog hade det varit mer berättigat att denna inspelning kortats ner istället för John Holms?

Nationalteatern. Sändningsdatum 751231.

Det finns redan mycket arkivmaterial utgivet med bandet, som bonusspår på nyutgåvorna av deras originalskivor, men som i fallet med Hoola Bandoola Band hade den här boxen knappast varit komplett utan Nationalteaterns medverkan.

Produktionen är lite svajig, med sången stundtals lite begravd, och det är en av de skivor där det hade varit berättigat att faktiskt piffa upp originalinspelningen med en ny mix. Även konserten som sådan är lite vinglig emellanåt. Flera av låtarna skulle inte komma på skiva förrän ett par år senare, på bandets bästa platta ”Barn av vår tid”. Det hörs att de inte riktigt är hemtama med det nya materialet, medan de äldre låtarna sitter betydligt bättre. Detta här är inte Nationalteatern som bäst, och sett till boxens övriga skivor är det en ganska medioker CD.

Norrbottens Järn. Sändningsdatum 750626.

Norrbottens JärnEfter att Contact upplöstes spelade Ted Ström in sin första soloplatta, innan han drog igång Norrbottens Järn, ett band som var mindre folkmusikinspirerade än Contact men med större fokus på pop och rock. Precis som i Contact var det Ström som skrev de flesta låtarna, och i ett fall lät han Järnet – som de ofta kallades – överta en gammal Contact-låt; ”Samma vindar, samma dofter”.

Jämfört med Contact är Järnet ett band i skuggorna trots att de hade många av de kvaliteter som kännetecknade Contact. Ted Ströms melodistarka låtar, ofta med ett slags nostalgiskt, lite beklagande vemod. En av hans allra starkaste låtar skrev han för Järnet, den lika träffsäkra som medryckande ”Låt i framstegstakt”. För att inte tala om ”Jag och du”, en låt som med sin isande atmosfär hade kunnat vara med i Stefan Jarls film ”Ett anständigt liv”. En avlägsen släkting till Ulf Lundells ”Bente” skulle man kunna säga.

Om det kommer att bli någon ”Progglådeeffekt”; att negligerade och bortglömda band kommer att få upprättelse, då hoppas jag att Norrbottens Järn är ett av dem som kommer att få bäst del av den.

Nynningen. Sändningsdatum 730901.

Bredvid Nationalteatern var Nynningen, med bland andra Totta Näslund, göteborgsproggens portalfigurer. De jobbade mycket ihop, och ibland var det nästan svårt att skilja ut banden från varandra. Tillsammans gav de ut ”Vi kommer att leva igen” från en gemensam scenföreställning 1977. Samarbetet utvidgades ytterligare samma år med Tältprojektet, musikrörelsens största kraftsamling och grovt räknat samtidigt dess svanesång.

På många sätt var Nynningen ett bättre band än Nationalteatern. De var mer drivna musiker och Totta var en bättre sångare än Ulf Dageby. Samtidigt kunde de bli förbenat trista när deras intellektuella arbetarklassrock blev för stel och stånkig. Att döma av den här konserten var de ett mycket bättre band inför publik. Musiken får plötsligt ett underliv; det blir rockmusik i en djupare betydelse. Höjdpunkten kommer emellertid redan i början med titellåten ”För full hals” från Nynningens skiva med tonsättningar av Vladimir Majakovskijs dikter.

Nynningen hade utgjort en utmärkt avslutning av hela ”Progglådan”, men i allra sista stund serverar den ännu en överraskning, nämligen...

Vildkaktus. Inspelningsdatum 1971.

Vildkaktus bildades i Stockholm 1970 och hör således till proggens pionjärer. Deras musik rör sig mellan tung rock, jazz och en form av protosymfonisk rock. Mellan åren 1970 och 1972 hann de med tre skivor. De hittade ett eget uttryckssätt och lät verkligen inte som några andra.

Det förvånar mig att de inte fanns med i ”99 proggplattor”, en bok som liksom ”Progglådan” är mån om att visa upp proggen precis så mångskiftande som den var. Kanske kom Vildkaktus bort lite grann då de redan efter första skivan lämnade MNW för det större, kommersiella storbolaget Polydor?

I så fall hoppas jag att denna Midnight Hour-konsert ska väcka ett nytt intresse för bandet. Av alla banden i boxen hör de nämligen till de mest frisinnade och nydanande. Proggens allra tidigaste år var en tid av musikalisk öppenhet; då politiska småpåvar som Tommy Rander inte hade börjat stipulera sanningar och diktera villkoren för vad som passade. Ser man till vilka band som var verksamma mellan säg 1967 och 1972 är det en smått fantastisk samling band och artister, även i urval: Fläsket Brinner, Kebnekajse, November, Träd, Gräs Och Stenar, Gudibrallan, Panta Rei, Pugh... och Vildkaktus.

Helt klart är Vildkaktus-konserten en av”Progglådans” största överraskningar. Lite synd kanske att de hamnat på en lite undanskymd, sista plats på de fyrtio plattorna.

SLUTORD

Så, fyrtio skivor senare, dags att sammanfatta. Är ”Progglådan” bra? Är den värd att ägna sig åt i allt sitt ofattbara omfång?

Vad beträffar musiken är svaret ett rungande JA! Aldrig tidigare har ett lika omfattande försök gjorts för att på skiva ge en övergripande bild av den svenska proggen. Eftersom musiken är så illa vårdad ifråga om återutgåvor av originalskivorna, är ”Progglådan” ett helt givet val. Den visar en gång för alla att proggens misskrediterande rykte som bara en massa politisk propaganda är helt fel.

I de flesta fall är dispositionen av materialet föredömlig. Med undantag för framför allt den gyttrigt sammanställda ”Kvinnligt, manligt, allvar och humor”, är kopplingarna genomtänkta. Vissa prioriteringar synes märkliga – varför Fria Proteatern får en egen CD till förfogande medan John Holm-konserten stympas kan jag personligen inte begripa, men till syvende och sist är det en fråga om smak. Och trots det magnifika omfånget kan man alltid lite girigt önska sig mer. Tittar man igenom listor över till exempel Tonkrafts alla sändningar hittar man namn som skulle berättiga ytterligare en box. En del uppenbara, som Mikael Ramel (som obegripligt nog helt lyser med sin frånvaro i ”Progglådan”), Midsommar, Eldkvarn, Pugh, Mount Everest, Kebnekajse igen, Iskra, Kung Tung, Anna Själv Tredje, Fiendens Musik, Kvartetten Som Sprängde, Zamla Mammas Manna och den kombinerade Arbete & Fritid/Archimedes Badkar-konserten från 1979. Och så en del mindre uppenbara och mindre kända, som Energy, Splash, Kolossos Sandaler, Resa och Oriental Wind. Och alla de totalt okända – hur lät Ruben Storspov, Satans Horn, Admiral Gädda, Göta Klimax, Arnes Älgar, Omlopp och Doggers Bankar egentligen?

Det som alltid kommer att sticka i ögonen när man plockar fram ”Progglådan” är den urusla korrekturläsningen. Det är omöjligt att komma förbi den då man ständigt påminns om den, vare sig man tittar på omslagen eller försöker läsa häftena. Det är fullständigt oförsvarligt att släppa igenom så illa skrivna texter, och det är förbannat föraktfullt mot band och artister att inte stava deras namn rätt, eller ge korrekta titlar på deras låtar. Att urskulda sin lättja, som Coste Apetrea gör när han säger att det viktigaste är vad som sägs och inte hur det sägs, gör det bara ännu värre, eftersom det visar att han är medveten om bristerna men skiter i dem. Hade det verkligen varit så svårt att lägga ner berättigad tid på att kolla fakta och stava rätt? Vad säger du – ”Koste Arpetea”?

Sedan är det ytterligare en liten pikant detalj till som måste tas upp: Priset. Genomsnittspriset för varje enskild CD ligger på 45 kronor om man köper boxen direkt från Sveriges Radio. Ser man det på det viset är det inte dyrt. Men sammanlagt blir det ett pris på 1800 kronor (lite mer eller lite mindre beroende på var man köper boxen). För de flesta människor är det trots allt en kännbar kostnad. Kanske hade det varit bättre om de fyra boxarna hade kunnat köpas var för sig? Naturligtvis hade ”Progglådan” inte blivit lika hänryckande överväldigande då, men det hade gjort den mer överkomlig för ett större antal lyssnare.

”Progglådan” har uppenbarligen sina brister, men det som verkligen räknas – själva musiken – är till allra största delen oantastligt. Det här är en fantastisk samling musik, en veritabel guldgruva för alla som älskar musiken sedan tidigare, och för alla som vill få en uppfattning om den sensationella bredd som den svenska 70-talsproggen erbjöd. Trots alla fel och brister är det en omistlig utgåva. Det är till och med mer än så; det är en kulturgärning som saknar motstycke. Jag kan inte komma på vad som överhuvudtaget skulle kunna mäta sig med ”Progglådan” i fråga om tidsanda, mångfald, nyfikenhet och den djupt gående övertygelsen om att människor kan, om vi bara tar våra egna förmågor på allvar och bejakar all vår inneboende kreativitet. Ja, det kanske är det som ”Progglådan” ytterst är: En hyllning till människan själv, och hennes inneboende kapacitet.

 Peter Sjöblom

 

 

Läs också om Progglådan:

 

Del 1 

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14857-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-1

 

 Del 2

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14858-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-2

 

Del3

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14859-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-3

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.