Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 3



Folk & RackareMan ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade på fyra stycken boxar. Med tanke på att recensionen motsvarar det utgivna materialets massiva format har vi på redaktionen valt att även presentera texten i fyra delar. Dock publicerar vi samtliga fyra samtidigt, för att den verkligt hugade läsaren skall ges en möjlighet att läsa texten i sin fullständiga helhet. Mycket nöje!

 

 

 

 

 

TREDJE BOXEN: FOLKPROGG & SJUNGANDE LÅTSKRIVARE

Bernt Staf. Inspelningsdatum 1971/700818

Bernt Staf är för många synonym med landsplågan ”Familjelycka”. Hans gälla, nasala röst hördes i radion under stora delar av 70-talet. I övrigt verkar han mer eller mindre bortglömd. Hade proggen ett ”one hit wonder”, så var det Bernt Staf.

Frågan är väl om det egentligen är någon förlust. Av våra singer/songwriters, eller som de på ett väldigt tilltalande sätt kallas här; sjungande låtskrivare, hör han till de mindre lyckade. Jämte Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm bleknar han till genomskinlighet. Stundtals fick han till det, som här i ”Landsbygdens avfolkning”, men allt som oftast tycker jag hans låtar aldrig kommer till skott. Och hans pressade röst blir ganska snart påfrestande. Varför John Holm endast finns med i form av en förkortad konsert när Bernt Staf presenteras i helformat kan jag bara inte begripa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Konserten från Midnight Hour 1971 fylls ut med en snutt från inspelningarna av ”Lokalt över Sverige”.

Folk Och Rackare. Sändningsdatum troligtvis 770601.

Det lär finnas åtskilliga timmar med Folk Och Rackare i radions arkiv. De var en oerhört populär folkrockgrupp, något av ett svenskt Fairport Convention. Deras skivor visade ett band som angrep den svenska folkviseskatten från ett rockperspektiv, och alla band från Hedningarna till Lyy står i stor tacksamhetsskuld till Folk Och Rackare.

I mitten av 70-talet ärvde bandets ursprungliga medlemmar; Ulf Gruvberg och Carin Kjellman, två medlemmar från Norges motsvarighet Folque, nämligen Trond Villa och Jörn Jensen. Det är denna kvartett, vid inspelningstillfället i akustisk tappning, som kan höras i ”Progglådan”. En underbar konsert som välkommet nog har tagits med i sin helhet. Den värme som utmärkte Folk & Rackare genomsyrar hela programmet, med informativt mellansnack om låtarnas ursprung. Norska och svenska traditionella låtar blandas, och aldrig görs det avkall på kvaliteten. Det var min förhoppning att Folk Och Rackare skulle få utrymme i ”Progglådan”, och att de fick det med en sådan genuin och alltigenom intagande konsert som denna gör det givetvis bara bättre.

Kebnekajse. Sändningsdatum 731201.

Av alla proggens band är det Kebnekajse jag håller närmast hjärtat. Inte bara det; de är ett av mina absoluta favoritband överhuvudtaget, alla kategorier. Jag kan inte tänka mig ett liv utan deras skivor, och den sämsta av dagar kan alltid bli bättre om jag får höra Kenny Håkansson spela. Utan att blinka placerar jag honom bland världens främsta gitarrister. Hans utforskarglädje och elegans placerar honom i lyrisk jämnhöjd med exempelvis Jerry Garcia. Med sin soloskiva ”Springlekar och gånglåtar” från 1977 upphöjde han elgitarren till ett spelmansinstrument par excellence. Den skivan var på många sätt kulmen på allt det han utvecklat i Kebnekajse. Här fanns den svenska folkmusikens alla vindlande harmoniska kast, presenterade från en psykedelisk rockvinkel. ”Springlekar och gånglåtar” är en väldigt förbisedd skiva, och borde trivas bra i en skivsamling tillhörandes vilket Kebnekajse-fan som helst.

Kebne, som de kärleksfullt kallas av sina beundrare, har återförenats, och än idag kan de nå höjder som många andra bara kan drömma om. Många ser dem säkert som övervintrare, men en bra 2000-talskväll är de lika bra som de var en bra 70-talskväll. Kolla Youtube och förundras.

Kebnekajse var återkommande gäster i Tonkraft, men deras allra bästa konsert för programmet är just denna från 1973. Med en dubbel rytmsektion – två basister och två trummisar – förstärkte de magnituden i sin redan kraftfulla musik. Jag har hört den här konserten många gånger, men aldrig med en sådan monstruös styrka som här, i explosiv stereo. Det är så att jag hukar framför högtalarna när de kör igång monumentala versioner av gamla svenska spelmanslåtar och några originalkompositioner.

Denna CD i boxen rymmer allting som var bra med 70-talets svenska musik. För mig är det ingen tvekan – detta är den absoluta höjdpunkten i hela den omfångsrika ”Progglådan”. Det är frestande att säga att den ensam är värd hela priset för boxen, men det stämmer inte. Sådan här musik kan inte mätas i pris och pengar. För det är den alldeles för stor.

Kvinnligt, manligt, allvar och humor. Inspelningsdatum 771021-23/Sändningsdatum 730121/Sändningsdatum möjligtvis 740117/Sändningsdatum möjligtvis 801216 eller 801223.

Spelar man hopplocket ”Kvinnligt, manligt, allvar och humor” direkt efter Kebnekajse-skivan kan det inte bli annat än ett fiasko. Men det beror inte bara på att den sistnämnda är så formidabel, utan också på att ”Kvinnligt, manligt, allvar och humor” är ett ganska ofokuserat mischmasch av musik inspelad vid flera olika tillfällen, huller-om-buller-blandat utan någon vidare stringens. Att ljudet skiljer sig åt mellan de olika inspelningarna förstärker ytterligare känslan av att det här är ett ganska vimsigt hopkok. Det här känns som en skiva som fick ta hand om det som inte fick plats någon annanstans. Här möts feminism och teater och beblandar sig med några låtar med Risken Finns, inspelade 1973 i Kongresshallen. Jag har svårt att riktigt följa logiken i blandningen. Ett mycket bättre drag hade till exempel varit att låta Risken Finns få ett samlat block istället för att spridas ut bland andra artister och teman.

Därmed inte sagt att musiken skulle vara dålig. Något ojämn visserligen, men även det sämsta på skivan har ett visst underhållningsvärde. Låt vara att humorn inte alltid håller för upprepade lyssningar, och utan tvekan är detta en av de svagaste skivorna i boxen.

Lars Tennander & Kaipa. Inspelningsdatum 760619.

Det absolut mest osannolika artistsamarbetet i hela ”Progglådan”, till och med mer förbryllande än kombinationen Nature och Dave Greenslade, är den sjungande låtskrivaren Lasse Tennander som kompas av Kaipa. Jag skulle vilja veta hur det beslutades att två så diametralt motsatta entiteter beslöt sig för att tillfälligt slå sig samman!

Tennander är en av de artister som hållit sig någorlunda aktiv ända sedan 70-talet. Han har fortfarande sin publik, och jag antar att många av hans anhängare också hör till Björn Afzelius beundrare. De påminner lite grann om varandra, inte minst såtillvida att bägge hade lite svårt att skilja pekoralen från poesin. Deras beskrivningar av kärleken är emellanåt lite väl... puerila. Det som lyfter Tennanders inslag här är just Kaipa som lustigt nog låter betydligt mer vitala än vad de gjorde på egen hand vid samma tid. Ett exempel på att motsatser ibland befruktar varandra.

Dan Berglund. Inspelningsdatum 1985.

Dan Berglund är ett knepigt kapitel. Under 70-talet utmärkte han sig som en stridbar röst i KPML(r):s tjänst. Hans skivor gavs ut av deras skivbolag Proletärkultur och är därmed bolagets bäst verserade utgivningar. Hans djupa, erfarenhetsnötta röst låg någonstans mellan Fred Åkerström och Leonard Cohen, och hans socialrealistiska texter tog oavlåtligen ställning för den lilla människan utan att bli plakatmässiga. Få inom musikrörelsen hade ett sådant skarpt formulerat mörker i sin musik som Berglund.

1979 sålde han gitarren och bröt med KPML(r). I efterhand har han tagit starkt avstånd från sitt ungdomsengagemang. Det är möjligt att detta är skälet till att den session som finns med här är gjord så sent som 1985, för göteborgska lokalradion. Så istället för hans hårt bitande samhällskritik, får vi här mer neutrala visor starkt påverkade av Bellman.

Jag respekterar Berglunds ställningstagande, men för mig som egoistisk musiklyssnare hade hans fem låtar lika gärna kunnat strykas helt och hållet. De är en skugga av hans forna låtjag, och de övertydliga bellmanpastischerna är som bäst försumbara.

Norrlåtar. Sändningsdatum 751119/801118.

Norrlåtar var ett gäng multiinstrumentalister som helt koncentrerade sig på traditionell musik från Norrbotten och Finland, då de tyckte att den musiken var alltför förbisedd. På så vis mutade de in ett helt eget område inom proggen. Även om de hade haft konkurrens av andra, så är det tveksamt om någon på allvar hade kunnat konkurrera med Norrlåtar ifråga om kunskap och utförande.

När den svenska proggen återupptäcks är det mycket selektivt, och sällan får den folkmusik som saknar inympad rockmusik känna av genrens uppsving. Därför är det ett mycket bra drag att ge utrymme åt Norrlåtar i boxen. Deras avdelning består av två inspelningar. Dels en del som sändes i Tonkrafts norrländska special där ovan nämnda Rekyl också ingick tillsammans med Kornet. Dels ett utsnitt ur ett program från 1980 som helt ägnades åt Norrlåtar. Det är fem år mellan inspelningarna, men i båda fallen är gruppen vid god vigör, och ett bevis på att de klarade både en mindre och en större publik med samma lätthet.

Ramlösa Kvällar. Inspelningsdatum 770615.

Av Samla Mammas Mannas många avknoppningar hör Ramlösa Kvällar till de allra bästa. Ledda av den fyndige och egensinnige uppsaliensaren Lars Hollmer, salig i åminnelse, navigerade de elegant i riktning mot Balkan och Sydeuropa och skapade en spännande, bubblande och friskt livfull musik bestående av såväl traditionell musik som egna låtar. Eftersom Ramlösa Kvällar är sorgligt underrepresenterade på skiva, är varje tillskott till deras diskografi ytterst välkommet. Även om det bara är en halvtimme kort.

Röda Bönor. Sändningsdatum 770302.

Röda BönorRöda Bönor var, som namnet låter antyda, ett feministiskt band som med humor och slagfärdighet raljerade över manssamhället. Mycket av vad de säger är tråkigt nog giltigt än idag. Det sämsta med Röda Bönor var själva arrangemangen. Deras allsångstouch blir ganska irriterande efter ett tag, men står för den skull inte i vägen för det faktum att många av deras låtar ofta är både svängiga och infallsrika. I vår tid, när feminismen i många läger har blivit en än mer gravallvarligt självrättfärdigande företeelse, är Röda Bönor en fin påminnelse om att den bästa humorn är den med allvar i botten, och att allvaret inte blir mindre bara för att man har humor. Jag lyssnar hellre på Röda Bönor än Maria Svelands litanior.

Träd, Gräs Och Stenar/Fyra dalaspelmän. Inspelningsdatum 1971.

Pratar man progg är det omöjligt att bortse från Träd, Gräs Och Stenar. De är det arketypiska proggbandet som med bristande skicklighet trots, eller kanske tack vare, det tog musiken till nya områden. De var ett band som visade att handlingen kan vara minst lika politisk som och i längden mindre tröttande än plakattexter. Urmedlemmen Bo Anders Persson var en av de starkaste krafterna bakom den första Gärdesfesten 1970, och en ivrig fanbärare för den alternativa kulturen, liksom flera andra i Träd, Gräs Och Stenar-kollektivet.

Man kan alltså tycka vad man vill om Träd, Gräs Och Stenars bristande musikaliska förmåga men man kan aldrig förneka dem deras plats i historien. Den är orubblig.

Men så är det ju också så att innehållet är viktigare än förpackningen, och håller man teknisk fulländning som ett absolut kriterium för musik, då faller mycket av den svenska proggen bort helt och hållet. Det är en alldeles för snävt skuren hållning för den musik som höll devisen ”låt tusen blommor blomma” högt.

”Trädens” bidrag till den här boxen är något av en apokryf. Det är oklart när den sändes, ja, faktiskt om den sändes överhuvudtaget. Och om den gjorde det, hur mycket av den som gick ut i etern. Programmet hade undertiteln ”En tvekamp mellan polska och pop i Studio 2”, och syftade på mötet mellan Träden och de fyra dalaspelmännen Pål-Olle, Nils Agenmark, Pontus Berggren och Alm-Nisse. Det hade varit intressant om spelmännen och Träden hade spelat tillsammans istället för att ha sina låtar varvade. En Träd-låt följs av en spelmanslåt som följs av en Träd-låt och så vidare. Det ger ett lite hattigt intryck med denna växelverkan som egentligen inte gagnar någon av musikerna. Men det var en tid för experiment, möten och frimodiga kulturkrockar, så man får se upplägget som en tidsmarkör. Både spelmännen och Träden bjuder hur som helst på utmärkt musik, och att denna obskyra inspelning till sist befriats ur arkivens dunkel är värd en mycket stor eloge.

Turid Lundqvist, Lena Ekman och Jan Hammarlund. Inspelningsdatum 1969/1974/1975/ 760619/Sändningsdatum 731201.

Turid Lundqvist (vars namn är felstavat i boxen) är mest känd med bara sitt förnamn, och i mitten av 70-talet spelade hon ofta tillsammans med Jan Hammarlund och Lena Ekman. De sista sju låtarna är från en av deras gemensamma spelningar, medan de tolv första är utdrag ur några av de respektive artisternas solokonserter. Som vanligt är bristen på inspelningsdetaljer slående, och det här sättet att försöka skapa en konsert som aldrig ägde rum stör mig. Det är ett hoppande i tid och rum och mellan artisterna.

Sedan gör det kanske sitt till att jag inte är särskilt förtjust i någondera av de tre. Turid har blivit en kelgris för dem som flockas kring Mellotronen, men jag anser – med risk för att nu svära så det osar i proggkyrkan – att hennes bidrag till musikrörelsen musikaliskt sett trots allt är tämligen försumbara. Vill jag lyssna på hennes typ av musik väljer jag hundra gånger hellre den unga Joni Mitchell.

VargavinterJan Hammarlund utmärkte sig som en av de få öppet homosexuella och blev därmed snabbt kontroversiell. Hans i mitt tycke främsta bidrag till den svenska musiken var mer en fråga om handling; han var den som introducerade Violetta Parra för inhemska öron, och hans ställningstaganden mot den chilenska militärjuntan gjorde honom till en av de främsta kämparna här hemma mot politiskt förtryck i Latinamerika. Jag är mer tveksam till honom som sångare av den enkla anledningen att jag aldrig tyckt om hans tunna röst.

Lena Ekman var med i gruppen Bella Ciao, och hon framträdde ofta ensam i olika feministiska sammanhang. Hon medverkade vid Kvinnokulturfestivalen 1977, och var en del av skivprojektet ”Tjejclown” med bland andra Turid, Anita Livstrand och Sonja Åkesson. Hennes låt ”Om snällhet” spelades in av Turid, men här är det hon själv som framför den, och med den utmärker hon sig som skivans bästa artist.

Vargavinter. Sändningsdatum möjligtvis 801216 eller 801223.

Långt innan slasktermen världsmusik blev ett etablerat begrepp experimenterades det friskt med korsningar av musik från olika länder och världsdelar. Sverige höll sig i framkant på det området, med band och artister som Låt & Trall, Ramlösa Kvällar och Anita Livstrand. Vargavinter var närmast vad som kan beskrivas som en supergrupp, då den jämte Livstrand och Marie Selander innehöll medlemmar ur Arbete & Fritid, Iskra och Archimedes Badkar.

Vargavinters två LP bevisar båda gruppens excellens. Tyvärr är de, i likhet med många andra av proggens senare guldkorn, förbisedda skapelser. Vad mig anbelangar hade Vargavinter gärna kunnat få en hel CD själv i ”Progglådan”. Den här konserten från 1980 hade med fördel kunnat utökas med den från 1976 som fortfarande ligger inlåst i radions arkiv. Fantastiskt spännande musik som kastar sig mellan traditioner, epoker och stilar, utan att det någonsin känns tilltvingat eller förenklat. Dagens världsmusikartister skulle kunna lära sig mycket av Vargavinter.

Margareta Söderberg med Arbete & Fritid. Sändningsdatum 760616.

Omslaget till CD:n påstår att denna konsert spelades in 1975, men 1976 är troligare eftersom den dels sändes då, och dels kom skivan ”Käringtand” ut samma år. En skiva som, tillsammans med en låt på samlingsplatta, hittills varit de enda utgivna exemplen på Arbete & Fritid som kompband till den sundbybergsfödda vissångerskan. Att ”Käringtand” inte var en enskild lyckträff påvisas av det de spelade in för Tonkraft. Musiken är ömsom lätt som fallande bomull, ömsom dunkel och evokativ. Jag vågar påstå att ni aldrig kommer att få höra en lika trolsk version av Tove Janssons ”Höstvisa” som den som finns här. Och som oresonlig beundrare av Arbete & Fritid är jag givetvis glad för allt material som är relaterat till bandet och som får se dagens ljus.

Peter Sjöblom

 

Läs också om Progglådan

 

Del 1

 

 http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14857-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-1

 

Del 2

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14858-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-2

Del 4

http://tidningenkulturen.se/artiklar/musik/essaeer-om-musik/14860-oavhaengigt-perfektionens-hegemoni-proggladan-del-4

 

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.