Musikkrönika

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en ...

Av: BJÖRN GUSTAVSSON | 30 december, 2010
Gästkrönikör

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | 06 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jean Genet – Poetikern med döden som frihet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör,så förbliver det ett ensamt korn; men omdet dör, så bär det mycket frukt. (Johannes12:24) Att uppenbart få en stark ...

Av: Göran af Gröning | 11 september, 2014
Litteraturens porträtt

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 03 december, 2012
Utopiska geografier

Modernismens förlegade idiom



 Pierre Boulez, Structures

Det blir lätt komplicerat när musik och ideologi blandas ihop. När det sker från ett musikaliskt perspektiv uppstår idiom och ivissa fall dogmer, när musik istället används i politiskt syfte uppstår propaganda. Finns det egentligen musik som är försvarbar på ett ideologiskt plan, och kan musik missbrukas i ideologiska syften? Kring andra världskriget blev det som mest förvirrat kring musik och ideologi, med långtgående konsekvenser för den modernistiska synen på kultur som det fortfarande finns spår av.

Efter andra världskrigets slut infann sig en stark vilja till förändring i Europa; efter att hitta nya vägar, nya sanningar som inte skulle kunna leda till något av så gruvliga proportioner igen. Så även inom konstmusiken. Man satte stark tilltro till serialismen och den inneboende objektivitet som dess systematiska metoder tycktes resultera i. Adolf Hitlers användande av känslostark, romantisk musik som t.ex. Wagner hade fått en avskräckande effekt, och bland andra Stockhausen och Boulez ville producera en musik som inte kunde missbrukas i subjektiva och vilseledande syften, och som i sin själva struktur gjorde sig av med gamla hierarkier och maktindelningar; detta innebar en total likriktning av form, struktur, orkestrering, toninnehåll och rytmik. Denna totala organisation som serialismen eftersträvade blev snarare en förtryckande dogm än ett frigörande och demokratiskt uttryck. En intellektuell och teoretisk strävan efter objektivitet resulterade i stycken som Boulez Structures och Stockhausens Kreuzspiel. Bland deras motståndare uppfattades detta som ett kallt och beräknande musikskapande, vars rationaliserande idiom saknade mänsklig värme.

Karlheinz Stockhausen Foto Gudrun EdelMin uppfattning är att dessa idiom i viss mån lever kvar inom konstmusikaliska kretsar (framförallt de tyska och tysk-influerade) och fortfarande påverkar synen om vad som kan anses vara kvalitativ kultur. Vissa självutnämnda förespråkare hävdar fortfarande att det objektivt går att bedöma konst, när man i själva verket bara har ärvt en väldigt specifik och inskränkt subjektivitet. På så vis har man fastnat i ett synnerligen restriktivt idiom i vars natur det ligger att förkasta i princip allt som inte går motivera med samma underliggande koncept av att frigöra sig från hierarkiska strukturer. Dessutom är det elitistiska förhållningssätt som alltför ofta ackompanjerar ovan nämnda idiom tydliga symptom på ett i högsta grad hierarkiskt synsätt; man tror att ens konstnärliga utövande överstiger gemene mans fattningsförmåga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att verkligen avskaffa konstnärliga hierarkier skulle kräva en drastisk dekonstruktion av konstnärsbegreppet. En mer demokratisk kreativitet skulle uppstå först om man avskaffade institutioner och i stället öppnade upp fria, offentliga utrymmen, där vem som helst kunde praktisera sitt skapande. En mer demokratisk kreativitet kräver ett avskaffande av objektiva dogmer och en acceptans av varje människas inneboende subjektivitet. Tendensen att dela in kultur i olika grader av sofistikerad kvalitet är även det symptom på ett borgerligt kulturperspektiv. Så när Adorno grinigt kungör att jazz är en kommoditet, en handelsvara, speglar det en ytterst hierarkisk syn på kultur, en nedlåtande och uteslutande syn som i sin iver att förnya och rensa ut förlegade idiom bara skapar nya, samt upprätthåller en långtgående tradition av att förkasta allt som inte anses möta de kriterier man själv utgår ifrån.

Vårt samtida Europa styrs av helt andra mekanismer än under efterkrigstiden. Marknadsekonomi och tillväxt går inte att förhålla sig till på samma sätt som totalitära ideologier och aggressiv krigföring. Miljöproblem och hållbarhet har ingen koppling till ett utslätat och formlöst musikaliskt uttryck. Vad som behövs är istället en diversifiering med en övergripande respekt för olika uttryck och konstformer, fri från rynkade näsor och nedlåtande blickar.

Hanna HartmanModernismen är i många avseenden förlegad och bör förpassas till historien. Jag tycker absolut att konst kan användas i idealistiskt och politiskt syfte, och att ett skapande som inte drivs av någon kommersiell mekanism är en form av idealism, men min poäng är att inget av det egentligen har något med konstverkets inneboende struktur att göra, och att göra anspråk på det är en smula pretentiöst.

Jag upplever en väsentlig skillnad i attityd och kulturell miljö mellan t.ex. Sverige och Tyskland. I Tyskland spökar fortfarande Darmstadt och den stagnerade ideologin och dess tillhörande musikaliska uttryck som präglar Claus-Steffen Mahnkopf, Brian Ferneyhough och Helmut Lachenmann. I Sverige finns en större öppenhet och bredd inom konstmusiken, kanske som en följd av att vi saknar de tunga, konservativa traditionerna som Tyskland har. Det svenska, öppnare klimatet verkar samtidigt möjliggöra en starkare och växande kvinnlig närvaro på konstmusikscenen; Åsa Stjerna och Hanna Hartman är två exempel på en fräschare generation ljudkonstnärer som inte behöver någon ideologisk övertygelse för att verka som konstnärer, och som kan vara både nyskapande och personliga bortom ett pådyvlat komplexitetsideal.

Oliver Bowers

 

 


 

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.