Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Skratt på fel plats

Vad man minst av allt förväntar sig på Judiska Museet i Berlin är att få sig ett gott skratt. Det är inte därför man går dit. Det som möter en ...

Av: Ulf Stenberg | 30 juli, 2009
Gästkrönikör

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | 23 juli, 2010
Litteraturens porträtt

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | 31 maj, 2015
Resereportage

Modernismens förlegade idiom



 Pierre Boulez, Structures

Det blir lätt komplicerat när musik och ideologi blandas ihop. När det sker från ett musikaliskt perspektiv uppstår idiom och ivissa fall dogmer, när musik istället används i politiskt syfte uppstår propaganda. Finns det egentligen musik som är försvarbar på ett ideologiskt plan, och kan musik missbrukas i ideologiska syften? Kring andra världskriget blev det som mest förvirrat kring musik och ideologi, med långtgående konsekvenser för den modernistiska synen på kultur som det fortfarande finns spår av.

Efter andra världskrigets slut infann sig en stark vilja till förändring i Europa; efter att hitta nya vägar, nya sanningar som inte skulle kunna leda till något av så gruvliga proportioner igen. Så även inom konstmusiken. Man satte stark tilltro till serialismen och den inneboende objektivitet som dess systematiska metoder tycktes resultera i. Adolf Hitlers användande av känslostark, romantisk musik som t.ex. Wagner hade fått en avskräckande effekt, och bland andra Stockhausen och Boulez ville producera en musik som inte kunde missbrukas i subjektiva och vilseledande syften, och som i sin själva struktur gjorde sig av med gamla hierarkier och maktindelningar; detta innebar en total likriktning av form, struktur, orkestrering, toninnehåll och rytmik. Denna totala organisation som serialismen eftersträvade blev snarare en förtryckande dogm än ett frigörande och demokratiskt uttryck. En intellektuell och teoretisk strävan efter objektivitet resulterade i stycken som Boulez Structures och Stockhausens Kreuzspiel. Bland deras motståndare uppfattades detta som ett kallt och beräknande musikskapande, vars rationaliserande idiom saknade mänsklig värme.

Karlheinz Stockhausen Foto Gudrun EdelMin uppfattning är att dessa idiom i viss mån lever kvar inom konstmusikaliska kretsar (framförallt de tyska och tysk-influerade) och fortfarande påverkar synen om vad som kan anses vara kvalitativ kultur. Vissa självutnämnda förespråkare hävdar fortfarande att det objektivt går att bedöma konst, när man i själva verket bara har ärvt en väldigt specifik och inskränkt subjektivitet. På så vis har man fastnat i ett synnerligen restriktivt idiom i vars natur det ligger att förkasta i princip allt som inte går motivera med samma underliggande koncept av att frigöra sig från hierarkiska strukturer. Dessutom är det elitistiska förhållningssätt som alltför ofta ackompanjerar ovan nämnda idiom tydliga symptom på ett i högsta grad hierarkiskt synsätt; man tror att ens konstnärliga utövande överstiger gemene mans fattningsförmåga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att verkligen avskaffa konstnärliga hierarkier skulle kräva en drastisk dekonstruktion av konstnärsbegreppet. En mer demokratisk kreativitet skulle uppstå först om man avskaffade institutioner och i stället öppnade upp fria, offentliga utrymmen, där vem som helst kunde praktisera sitt skapande. En mer demokratisk kreativitet kräver ett avskaffande av objektiva dogmer och en acceptans av varje människas inneboende subjektivitet. Tendensen att dela in kultur i olika grader av sofistikerad kvalitet är även det symptom på ett borgerligt kulturperspektiv. Så när Adorno grinigt kungör att jazz är en kommoditet, en handelsvara, speglar det en ytterst hierarkisk syn på kultur, en nedlåtande och uteslutande syn som i sin iver att förnya och rensa ut förlegade idiom bara skapar nya, samt upprätthåller en långtgående tradition av att förkasta allt som inte anses möta de kriterier man själv utgår ifrån.

Vårt samtida Europa styrs av helt andra mekanismer än under efterkrigstiden. Marknadsekonomi och tillväxt går inte att förhålla sig till på samma sätt som totalitära ideologier och aggressiv krigföring. Miljöproblem och hållbarhet har ingen koppling till ett utslätat och formlöst musikaliskt uttryck. Vad som behövs är istället en diversifiering med en övergripande respekt för olika uttryck och konstformer, fri från rynkade näsor och nedlåtande blickar.

Hanna HartmanModernismen är i många avseenden förlegad och bör förpassas till historien. Jag tycker absolut att konst kan användas i idealistiskt och politiskt syfte, och att ett skapande som inte drivs av någon kommersiell mekanism är en form av idealism, men min poäng är att inget av det egentligen har något med konstverkets inneboende struktur att göra, och att göra anspråk på det är en smula pretentiöst.

Jag upplever en väsentlig skillnad i attityd och kulturell miljö mellan t.ex. Sverige och Tyskland. I Tyskland spökar fortfarande Darmstadt och den stagnerade ideologin och dess tillhörande musikaliska uttryck som präglar Claus-Steffen Mahnkopf, Brian Ferneyhough och Helmut Lachenmann. I Sverige finns en större öppenhet och bredd inom konstmusiken, kanske som en följd av att vi saknar de tunga, konservativa traditionerna som Tyskland har. Det svenska, öppnare klimatet verkar samtidigt möjliggöra en starkare och växande kvinnlig närvaro på konstmusikscenen; Åsa Stjerna och Hanna Hartman är två exempel på en fräschare generation ljudkonstnärer som inte behöver någon ideologisk övertygelse för att verka som konstnärer, och som kan vara både nyskapande och personliga bortom ett pådyvlat komplexitetsideal.

Oliver Bowers

 

 


 

Ur arkivet

view_module reorder

Den europeiska tomheten

”Den civiliserade människans väsen är feghet.”(Joseph Roth, Die Flucht ohne Ende)  År 1927 utgav Joseph Roth (1894–1939) sin vändpunktsroman, den som markerar brottet mellan hans mogna ungdoms vänsterradikalism och hans alltför ...

Av: Anders Björnsson | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2013

När tavlorna kommer till liv

Tänk att kunna gå in en tavla och uppleva en värld målad för hundra år sedan. Det franska uttrycket ”tableau vivant”, som betyder levande bild, har sedan romartiden varit ett ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 december, 2014

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | Kulturreportage | 30 augusti, 2017

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | Utopiska geografier | 01 juni, 2015

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan." Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 12 oktober, 2006

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.