Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Modernismens förlegade idiom



 Pierre Boulez, Structures

Det blir lätt komplicerat när musik och ideologi blandas ihop. När det sker från ett musikaliskt perspektiv uppstår idiom och ivissa fall dogmer, när musik istället används i politiskt syfte uppstår propaganda. Finns det egentligen musik som är försvarbar på ett ideologiskt plan, och kan musik missbrukas i ideologiska syften? Kring andra världskriget blev det som mest förvirrat kring musik och ideologi, med långtgående konsekvenser för den modernistiska synen på kultur som det fortfarande finns spår av.

Efter andra världskrigets slut infann sig en stark vilja till förändring i Europa; efter att hitta nya vägar, nya sanningar som inte skulle kunna leda till något av så gruvliga proportioner igen. Så även inom konstmusiken. Man satte stark tilltro till serialismen och den inneboende objektivitet som dess systematiska metoder tycktes resultera i. Adolf Hitlers användande av känslostark, romantisk musik som t.ex. Wagner hade fått en avskräckande effekt, och bland andra Stockhausen och Boulez ville producera en musik som inte kunde missbrukas i subjektiva och vilseledande syften, och som i sin själva struktur gjorde sig av med gamla hierarkier och maktindelningar; detta innebar en total likriktning av form, struktur, orkestrering, toninnehåll och rytmik. Denna totala organisation som serialismen eftersträvade blev snarare en förtryckande dogm än ett frigörande och demokratiskt uttryck. En intellektuell och teoretisk strävan efter objektivitet resulterade i stycken som Boulez Structures och Stockhausens Kreuzspiel. Bland deras motståndare uppfattades detta som ett kallt och beräknande musikskapande, vars rationaliserande idiom saknade mänsklig värme.

Karlheinz Stockhausen Foto Gudrun EdelMin uppfattning är att dessa idiom i viss mån lever kvar inom konstmusikaliska kretsar (framförallt de tyska och tysk-influerade) och fortfarande påverkar synen om vad som kan anses vara kvalitativ kultur. Vissa självutnämnda förespråkare hävdar fortfarande att det objektivt går att bedöma konst, när man i själva verket bara har ärvt en väldigt specifik och inskränkt subjektivitet. På så vis har man fastnat i ett synnerligen restriktivt idiom i vars natur det ligger att förkasta i princip allt som inte går motivera med samma underliggande koncept av att frigöra sig från hierarkiska strukturer. Dessutom är det elitistiska förhållningssätt som alltför ofta ackompanjerar ovan nämnda idiom tydliga symptom på ett i högsta grad hierarkiskt synsätt; man tror att ens konstnärliga utövande överstiger gemene mans fattningsförmåga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att verkligen avskaffa konstnärliga hierarkier skulle kräva en drastisk dekonstruktion av konstnärsbegreppet. En mer demokratisk kreativitet skulle uppstå först om man avskaffade institutioner och i stället öppnade upp fria, offentliga utrymmen, där vem som helst kunde praktisera sitt skapande. En mer demokratisk kreativitet kräver ett avskaffande av objektiva dogmer och en acceptans av varje människas inneboende subjektivitet. Tendensen att dela in kultur i olika grader av sofistikerad kvalitet är även det symptom på ett borgerligt kulturperspektiv. Så när Adorno grinigt kungör att jazz är en kommoditet, en handelsvara, speglar det en ytterst hierarkisk syn på kultur, en nedlåtande och uteslutande syn som i sin iver att förnya och rensa ut förlegade idiom bara skapar nya, samt upprätthåller en långtgående tradition av att förkasta allt som inte anses möta de kriterier man själv utgår ifrån.

Vårt samtida Europa styrs av helt andra mekanismer än under efterkrigstiden. Marknadsekonomi och tillväxt går inte att förhålla sig till på samma sätt som totalitära ideologier och aggressiv krigföring. Miljöproblem och hållbarhet har ingen koppling till ett utslätat och formlöst musikaliskt uttryck. Vad som behövs är istället en diversifiering med en övergripande respekt för olika uttryck och konstformer, fri från rynkade näsor och nedlåtande blickar.

Hanna HartmanModernismen är i många avseenden förlegad och bör förpassas till historien. Jag tycker absolut att konst kan användas i idealistiskt och politiskt syfte, och att ett skapande som inte drivs av någon kommersiell mekanism är en form av idealism, men min poäng är att inget av det egentligen har något med konstverkets inneboende struktur att göra, och att göra anspråk på det är en smula pretentiöst.

Jag upplever en väsentlig skillnad i attityd och kulturell miljö mellan t.ex. Sverige och Tyskland. I Tyskland spökar fortfarande Darmstadt och den stagnerade ideologin och dess tillhörande musikaliska uttryck som präglar Claus-Steffen Mahnkopf, Brian Ferneyhough och Helmut Lachenmann. I Sverige finns en större öppenhet och bredd inom konstmusiken, kanske som en följd av att vi saknar de tunga, konservativa traditionerna som Tyskland har. Det svenska, öppnare klimatet verkar samtidigt möjliggöra en starkare och växande kvinnlig närvaro på konstmusikscenen; Åsa Stjerna och Hanna Hartman är två exempel på en fräschare generation ljudkonstnärer som inte behöver någon ideologisk övertygelse för att verka som konstnärer, och som kan vara både nyskapande och personliga bortom ett pådyvlat komplexitetsideal.

Oliver Bowers

 

 


 

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.