Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Som en spark i arslet på varenda kotte!



 

PF Commando från GävleVad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del av svaret, den där lilla behornade rackaren som sitter på somligas axlar och som är snudd på omöjlig att bli kvitt. Föder man honom med nostalgi är det bara att ge efter och erkänna sig slagen. Då är man i hans våld för gott.

Utifrån det perspektivet är det ingalunda konstigt att gamla svenska punksinglar är högvilt på samlarmarknaden. Utifrån punkens hållning är det däremot ytterst motsägelsefullt. Var det något som punken stod för var det antikommersialism. Visst är det något osmakligt över att ett exemplar av en singel som något band skramlade ihop pengar för att kunna ge ut och sedan sålde för några kronor till de närmast sörjande, idag byter ägare för summor som var helt otänkbara för bandet självt. Men det är tidens ironi och den rår vi inte på. Det är bättre att koncentrera sig på innebörden i dessa små plastbitar med hemkopierade, taffligt formgivna omslag.

Anders Ångest gjorde bara en singelDrygt trettio år efter att band som N-Liners, Mackt, P.F. Commando och andra gav ut sina första, och ofta enda, singlar vibrerar de fortfarande av en inspirerande kraft. Gör något själv! Vänta inte på att någon annan ska göra det! Gör din egen musik! Kanske är detta punkpatos än mer etablerat idag när programvara och internet finns tillgängliga praktiskt taget kostnadsfria för alla och envar med ett behov av att uttrycka sig. Med några enkla klick kan man förmera mängden musik i världen. Samtidigt är det just det som gör det lite tråkigt. Musik har blivit något flyktigt. MP3-tiden är förgänglighetens tid. Vad kommer att hända med all den digitaliserade musiken om trettio år? All den inte sällan utmärkta musik som görs idag – kommer den att lösas upp i en rökpuff av ettor och nollor för att aldrig mer kunna höras?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att en stor del av lockelsen med gamla singlar, eftersom det är mest singlar det handlar om, är just deras beständighet. Driften att skapa, kreativiteten och inspirationen är graverade i något som överlever decennierna. Så frågan är om det verkligen bara är nostalgi, eller om det handlar om människans behov av något konkret, något taktilt. Detta är givetvis inte exklusivt för punken, men den belyser det paradoxala bättre än många andra genrer, just för att den var så här-och-nu och så öppet antagonistisk mot musikalisk stor- och rovdrift.

Genom åren har det gjorts många försök att ringa in punken. Vad den stod för, vad den var, hur den lät, hur den såg ut, vilka som gjorde den, vad som blivit av den och människorna bakom, vad den haft för effekt på efterföljande musik – knappt en enda aspekt av punken har lämnats orörd. I den ena änden finns SVT:s temaafton för många år sedan med Christoffer Barnekow som förvirrat okunnig försökte knyta ihop trådarna mellan Sverige, Storbritannien och USA. I den andra änden finns Peter Kagerland, som med genuin kärlek, stort kunnande och oemotståndlig passion (och ”a little help from his friends”, bör sägas) dokumenterat den inhemska punken i sin encyklopedi ”Ny våg – Svensk punk/new wave/synth 1977-1982”.

 Slagskeppet KSMBTrots att den uteslutande behandlar den svenska punken, så fångar den så mycket av punkens själva essens att den gott och väl fungerar som en beskrivning för punk från alla länder. Man bläddrar och läser och lyssnar och slås återigen av vilken tillgång den svenska punken är. Vilken ofantlig inspirationskälla i vardagen och, för att alludera på Stig Larssons dokumentärfilm från 1978, vilken ”en spark i anus på varenda jävla kotte” den var och – viktigast av allt – fortfarande är.

I all musik utkristalliseras efterhand vissa band som får representera en hel genre, till och med en hel epok. I den svenska punkens fall är det först och främst Ebba Grön och KSMB. Kanske för att några av de gamla medlemmarna gått vidare till fortsatt framgångsrika karriär. Thåström behöver väl inte ens nämnas. KSMB hade Johan Johansson och Mikael Alonzo. Jag funderar på om band som Dr. Zeke, Förbjudna Ljud, Anders Ångest och Pizzoar hade fått samma status idag om de hade haft medlemmar som i decennier hållit sig kvar i rampljuset. Det får vi aldrig veta. Egentligen är det inte relevant heller. De finns bevarade på vinyl (i somliga fall på CD) för den som är hågad att leta. Min poäng här är att punken var så mycket större, bredare och djupare än vad som kan tyckas om man enbart ser till slagskeppen.

I min kärleksförklaring till den svenska proggen som publicerades tidigare här i Tidningen Kulturen under rubriken ”Om vi bara försöker” hävdade jag att släktskapet mellan den svenska proggen och den svenska punken var betydligt starkare än vad som ofta har påståtts. Det står jag för. Dag Vag var kanske inte uppenbart punk med sin ”transkontinentala rockreggae”, men de delade punkens vilja att göra saker själva, och deras energi var om än inte övertydligt också punkens energi. Deras cover på Träd, Gräs Och Stenars ”Sanningens silverflod” förstärkte deras koppling till proggen som fanns redan i och med att Stig Vig, salig i åminnelse, hade varit roadie åt just Träd, Gräs Och Stenar. I ”Ebba the Movie” syns Gurra bläddra bland sina proggplattor och man får vara med när han lyssnar på Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör” som kort därpå skulle förvandlas till Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” och i samma ögonblick bli både punkens och, retroaktivt, proggens nationalsång. Travolta Kids i sin tur plockade upp Peps ”Falsk matematik”.

Dr Zeke, svensk punkklassikerOch den enda skillnaden mellan proggens politiska budskap och Unos Kanoners i ”Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna”, är att Borås-bandet Unos Kanoner hade ett något mustigare sätt att formulera sig. När punkarna delade ut raljanta rallarsvingar mot proggarna och sjöng om brinnande musikforum (proggarnas musikställen som då och då upplät scenerna åt punken), var det mer som när en bångstyrig tonåring gjorde uppror mot föräldrarna. Punkens motstånd mot proggen ser så här i efterhand ironiskt nog nästan mer ut som en bekräftelse av släktbanden dem emellan! Att Lars Aldman publicerande en artikel om svensk punk i Hifi & Musik 1978 under rubriken ”Den nya musikrörelsen” var träffande och ovanligt klarsynt för sin tid.

En anledning till att jag tror att det är Ebba Grön och KSMB som blivit mest synonyma med den svenska punken är att de var bättre på att spela än många andra. Välspelad musik har en tendens att leva kvar i det allmänna minnet, till skillnad från den tekniskt mindre drivna. Betyder det att Ebba och KSMB var bättre punkband? Nja, det kan lika gärna vara precis tvärtom. Ebba Grön ligger betydligt närmare mainstreamrocken än många mindre kända band, och trots att KSMB till en början hade en kant av härdat stål kring sin musik, så hade de redan på andra LP:n ”Rika barn leka bäst” utvecklats till ett kommersiellt sett mer gångbart rockband. Utvecklingen var också det som gjorde att de överlevde. Den ”verkliga” punken var en kort explosion, en plötsligt, högt knallande urladdning, som just därför var dömd till sin egen undergång.

Munter trallpunk Asta KaskVän av ordning påpekar nu att jag glömmer den andra stora vågen av svensk punk, med band som exempelvis Asta Kask. Men trallpunken fastnade i det som den svenska ursprungspunken slapp – en trygg och säker slentrian, ett slags punkens eget Svensktoppen. Det samma gäller i viss mån de därpå följande hardcorebanden. Luften gick ur originalpunken vid precis rätt tillfälle och slapp överleva sig själv.

Att den första svenska punken, från åren 1977-1980, bar på det snabbt växande fröet till sin egen undergång betyder givetvis inte att musiken är oviktig. Det betyder inte att den energi som frigjordes i den ska ses som passé. Med musiken bevarad på alla de oräkneliga singlar som gjordes kan man låta den explodera om och om igen, med samma vilja att förändra, att göra något själv, att uppnå något. Även ett litet åstadkommande är ett åstadkommande. Och precis som med proggen är denna punkens urladdning och detta pekande på möjligheter på sätt och vis mer kraftfull idag, när världen har diversifierats och det är snudd på omöjligt att utifrån samtida förutsättningar samlas kring ett och samma syfte. Punken, särskilt den närliggande svenska, hjälper mig att rensa bort nutidens trivialiteter, banaliteter och ytligheter. Den blåser bort all distraherande skit som ligger som en sövande hinna över samtiden. Den får mig att se världen en smula klarare. Nu, precis som då.

 

Peter Sjöblom

 

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.