Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Som en spark i arslet på varenda kotte!



 

PF Commando från GävleVad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt taget saknar all finess överhuvudtaget? Samlardjävulen är väl en del av svaret, den där lilla behornade rackaren som sitter på somligas axlar och som är snudd på omöjlig att bli kvitt. Föder man honom med nostalgi är det bara att ge efter och erkänna sig slagen. Då är man i hans våld för gott.

Utifrån det perspektivet är det ingalunda konstigt att gamla svenska punksinglar är högvilt på samlarmarknaden. Utifrån punkens hållning är det däremot ytterst motsägelsefullt. Var det något som punken stod för var det antikommersialism. Visst är det något osmakligt över att ett exemplar av en singel som något band skramlade ihop pengar för att kunna ge ut och sedan sålde för några kronor till de närmast sörjande, idag byter ägare för summor som var helt otänkbara för bandet självt. Men det är tidens ironi och den rår vi inte på. Det är bättre att koncentrera sig på innebörden i dessa små plastbitar med hemkopierade, taffligt formgivna omslag.

Anders Ångest gjorde bara en singelDrygt trettio år efter att band som N-Liners, Mackt, P.F. Commando och andra gav ut sina första, och ofta enda, singlar vibrerar de fortfarande av en inspirerande kraft. Gör något själv! Vänta inte på att någon annan ska göra det! Gör din egen musik! Kanske är detta punkpatos än mer etablerat idag när programvara och internet finns tillgängliga praktiskt taget kostnadsfria för alla och envar med ett behov av att uttrycka sig. Med några enkla klick kan man förmera mängden musik i världen. Samtidigt är det just det som gör det lite tråkigt. Musik har blivit något flyktigt. MP3-tiden är förgänglighetens tid. Vad kommer att hända med all den digitaliserade musiken om trettio år? All den inte sällan utmärkta musik som görs idag – kommer den att lösas upp i en rökpuff av ettor och nollor för att aldrig mer kunna höras?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag tror att en stor del av lockelsen med gamla singlar, eftersom det är mest singlar det handlar om, är just deras beständighet. Driften att skapa, kreativiteten och inspirationen är graverade i något som överlever decennierna. Så frågan är om det verkligen bara är nostalgi, eller om det handlar om människans behov av något konkret, något taktilt. Detta är givetvis inte exklusivt för punken, men den belyser det paradoxala bättre än många andra genrer, just för att den var så här-och-nu och så öppet antagonistisk mot musikalisk stor- och rovdrift.

Genom åren har det gjorts många försök att ringa in punken. Vad den stod för, vad den var, hur den lät, hur den såg ut, vilka som gjorde den, vad som blivit av den och människorna bakom, vad den haft för effekt på efterföljande musik – knappt en enda aspekt av punken har lämnats orörd. I den ena änden finns SVT:s temaafton för många år sedan med Christoffer Barnekow som förvirrat okunnig försökte knyta ihop trådarna mellan Sverige, Storbritannien och USA. I den andra änden finns Peter Kagerland, som med genuin kärlek, stort kunnande och oemotståndlig passion (och ”a little help from his friends”, bör sägas) dokumenterat den inhemska punken i sin encyklopedi ”Ny våg – Svensk punk/new wave/synth 1977-1982”.

 Slagskeppet KSMBTrots att den uteslutande behandlar den svenska punken, så fångar den så mycket av punkens själva essens att den gott och väl fungerar som en beskrivning för punk från alla länder. Man bläddrar och läser och lyssnar och slås återigen av vilken tillgång den svenska punken är. Vilken ofantlig inspirationskälla i vardagen och, för att alludera på Stig Larssons dokumentärfilm från 1978, vilken ”en spark i anus på varenda jävla kotte” den var och – viktigast av allt – fortfarande är.

I all musik utkristalliseras efterhand vissa band som får representera en hel genre, till och med en hel epok. I den svenska punkens fall är det först och främst Ebba Grön och KSMB. Kanske för att några av de gamla medlemmarna gått vidare till fortsatt framgångsrika karriär. Thåström behöver väl inte ens nämnas. KSMB hade Johan Johansson och Mikael Alonzo. Jag funderar på om band som Dr. Zeke, Förbjudna Ljud, Anders Ångest och Pizzoar hade fått samma status idag om de hade haft medlemmar som i decennier hållit sig kvar i rampljuset. Det får vi aldrig veta. Egentligen är det inte relevant heller. De finns bevarade på vinyl (i somliga fall på CD) för den som är hågad att leta. Min poäng här är att punken var så mycket större, bredare och djupare än vad som kan tyckas om man enbart ser till slagskeppen.

I min kärleksförklaring till den svenska proggen som publicerades tidigare här i Tidningen Kulturen under rubriken ”Om vi bara försöker” hävdade jag att släktskapet mellan den svenska proggen och den svenska punken var betydligt starkare än vad som ofta har påståtts. Det står jag för. Dag Vag var kanske inte uppenbart punk med sin ”transkontinentala rockreggae”, men de delade punkens vilja att göra saker själva, och deras energi var om än inte övertydligt också punkens energi. Deras cover på Träd, Gräs Och Stenars ”Sanningens silverflod” förstärkte deras koppling till proggen som fanns redan i och med att Stig Vig, salig i åminnelse, hade varit roadie åt just Träd, Gräs Och Stenar. I ”Ebba the Movie” syns Gurra bläddra bland sina proggplattor och man får vara med när han lyssnar på Blå Tågets ”Den ena handen vet vad den andra gör” som kort därpå skulle förvandlas till Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” och i samma ögonblick bli både punkens och, retroaktivt, proggens nationalsång. Travolta Kids i sin tur plockade upp Peps ”Falsk matematik”.

Dr Zeke, svensk punkklassikerOch den enda skillnaden mellan proggens politiska budskap och Unos Kanoners i ”Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna”, är att Borås-bandet Unos Kanoner hade ett något mustigare sätt att formulera sig. När punkarna delade ut raljanta rallarsvingar mot proggarna och sjöng om brinnande musikforum (proggarnas musikställen som då och då upplät scenerna åt punken), var det mer som när en bångstyrig tonåring gjorde uppror mot föräldrarna. Punkens motstånd mot proggen ser så här i efterhand ironiskt nog nästan mer ut som en bekräftelse av släktbanden dem emellan! Att Lars Aldman publicerande en artikel om svensk punk i Hifi & Musik 1978 under rubriken ”Den nya musikrörelsen” var träffande och ovanligt klarsynt för sin tid.

En anledning till att jag tror att det är Ebba Grön och KSMB som blivit mest synonyma med den svenska punken är att de var bättre på att spela än många andra. Välspelad musik har en tendens att leva kvar i det allmänna minnet, till skillnad från den tekniskt mindre drivna. Betyder det att Ebba och KSMB var bättre punkband? Nja, det kan lika gärna vara precis tvärtom. Ebba Grön ligger betydligt närmare mainstreamrocken än många mindre kända band, och trots att KSMB till en början hade en kant av härdat stål kring sin musik, så hade de redan på andra LP:n ”Rika barn leka bäst” utvecklats till ett kommersiellt sett mer gångbart rockband. Utvecklingen var också det som gjorde att de överlevde. Den ”verkliga” punken var en kort explosion, en plötsligt, högt knallande urladdning, som just därför var dömd till sin egen undergång.

Munter trallpunk Asta KaskVän av ordning påpekar nu att jag glömmer den andra stora vågen av svensk punk, med band som exempelvis Asta Kask. Men trallpunken fastnade i det som den svenska ursprungspunken slapp – en trygg och säker slentrian, ett slags punkens eget Svensktoppen. Det samma gäller i viss mån de därpå följande hardcorebanden. Luften gick ur originalpunken vid precis rätt tillfälle och slapp överleva sig själv.

Att den första svenska punken, från åren 1977-1980, bar på det snabbt växande fröet till sin egen undergång betyder givetvis inte att musiken är oviktig. Det betyder inte att den energi som frigjordes i den ska ses som passé. Med musiken bevarad på alla de oräkneliga singlar som gjordes kan man låta den explodera om och om igen, med samma vilja att förändra, att göra något själv, att uppnå något. Även ett litet åstadkommande är ett åstadkommande. Och precis som med proggen är denna punkens urladdning och detta pekande på möjligheter på sätt och vis mer kraftfull idag, när världen har diversifierats och det är snudd på omöjligt att utifrån samtida förutsättningar samlas kring ett och samma syfte. Punken, särskilt den närliggande svenska, hjälper mig att rensa bort nutidens trivialiteter, banaliteter och ytligheter. Den blåser bort all distraherande skit som ligger som en sövande hinna över samtiden. Den får mig att se världen en smula klarare. Nu, precis som då.

 

Peter Sjöblom

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.