Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | 13 maj, 2011
Essäer

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | 10 december, 2012
Jessica Johansson

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | 09 februari, 2009
Utopiska geografier

Ingen konst för taxar

 Olle Bærtlings Asamk, förslag till skulptur på Sergels torg, Stockholm, 1961. Ej genomförd. Skalenligt fotomontage av Albin Dahlström/Moderna Museet. Ingen konst för taxar – Carlsund och Baertling i storformat Det är en ...

Av: Ulf Stenberg | 27 november, 2007
Kulturreportage

Dagens ljudideal – ett fördummande av lyssnaren?



 En fördummande lyssning?Under julledigheten hörde jag för första gången Michael Bublés julskiva ”Christmas”. Det är en samling med de allra mest vanliga jullåtarna i schablonartad jazztappning – i sig inget uppseendeväckande, men skivan kom ändå att få en omskakande verkan på mig. Låt efter låt lyssnade jag på de smakfullt arrangerade, varma storbandsarrangemangen men rös ändå av kylan som skivan ingöt i kroppen. Musiken var död, rösten saknade all karaktär och var helt och hållet själlös. Anledningen: Ett lager av datoriserad censur förlagd mellan utövare och lyssnare.

Det finns en mängd olika varianter av så kallade hjälpmedel eller verktyg vid skapandet av dagens ljudideal. Jag tänker fokusera på en särskild sådan: Pitch-Correction (tonhöjdskorrigering). Den introducerades på marknaden 1997 och är precis vad den utger sig för att vara, nämligen ett sätt att i realtid eller i efterhand redigera och justera tonhöjd på en melodi. Flitigast använd är den inom den västerländska popmusiken och då främst av vokalister. I studiosammanhang är tanken att man ska kunna korrigera mindre falskheter i en tagning istället för att ta om hela partier, i livesammanhang att man alltid ska leverera en perfekt intonerad konsert.

Det finns många skilda åsikter både för och emot användandet av dessa hjälpmedel. Under början av 2000-talet kom kanske den mest vanligt förekommande kritiken upp i debatten; nämligen frågan om autenticitet: Med hjälp av pitch-correction behöver artisterna i praktiken inte längre kunna sjunga rent. Detta upprörde såväl åhörarna som kritikerna. Och det är klart att när jag lyssnar till Bublés julskiva, som i mina öron närmast klingar kliniskt tillrättalagd, så slår mig tanken; hur illa sjunger han egentligen? (Här bör kanske nämnas att jag egentligen inte vet exakt hur den slutgiltiga mixningen och produktionen av just denna skiva gått till, men att jag har både erfarenhet och kännedom kring hur mixning och produktion går till i mer generella termer.)

Hur artister egentligen sjunger kan självfallet ifrågasättas, men den frågan tycks mig ändå missriktad och i det stora hela verkningslös då det enda den i slutändan tenderar att resultera i är ett smutskastande mot de utpekade artisterna – ett smutskastande som i bästa fall leder till någon slags halvengagerad debatt kring huruvida artister med konstgjorda egenskaper är värdiga rampljuset och som sedermera falnar lika snabbt som de en gång blossat upp. Därför vill jag i denna artikel istället skifta fokus och ställa följande frågor: Vad är det som gör användandet av dessa korrigerande verktyg så utbrett att de idag närmast kan beskrivas som praxis? Hur har de påverkat vårt ljudideal? Och i förlängningen: Vad innebär det för vårt samtida och framtida musikaliska uttryck?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss återgå till exemplet med Michael Bublés julskiva. Hans karriär bygger bland annat på tolkningar av gamla jazzstandards. Han har sjungit in och turnérat med låtar som t.ex. ”Come fly with me”, ”My funny valentine” och ”What a wonderful world”; låtar som tidigare sjungits av bland andra Frank Sinatra, Billie Holliday, Louis Armstrong. Att alla dessa stora interpreter anses så betydelsefulla beror till stor del på deras klang, deras röst och denna rösts immanenta uttryck, kort sammantaget; deras säregna sound. Det är väl också i stor utsträckning det musik handlar om – Sound – och kanske (om möjligt) i ännu större utsträckning inom just jazzidiomet? Somliga skulle naturligtvis hävda att pitch-correction inte ändrar just karaktären på rösten utan bara tonhöjden. Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Även om det vore sant, är det inte så att en del av de stora jazzikonernas karaktär sitter i just den lite skavande och ofta medvetet höga eller låga intonationen? Tanken på en pitch-corrected Billie Holliday tycks närmast löjeväckande.

Michael Bublés julskiva ”Christmas”I tankarna förs jag vidare till begreppet elitism. Vad är det egentligen vi försöker åstadkomma med dessa ingrepp på rösten? Är det möjligen en strävan efter den perfekta rösten? Vad skulle en sådan strävan innebära egentligen? Perfektionism kan kanske vara vår tids största drivkraft, men skall inte misstagas för att vara enbart kreativ, utan kan tillika tjäna destruktiviteten. Vi hyser idag en stor tilltro till att allt ska bli bättre; mer effektivt, mer ekonomiskt, företag skall expandera, arbetskraft skall rationaliseras bort, kroppar korrigeras kirurgiskt. Dessa exempel är i grund och botten kreativa medel för att åstadkomma perfekta företag eller skönheter. Men vad som inte sällan försvinner i processen är frågan om priset; vad det egentligen kostar. Större företag för ofta med sig en allt större miljöpåverkan samtidigt som man får en sämre konsumentkontakt. Skönhetsoperationerna leder i sin tur till allt mer stigmatiserade ideal och ett utarmande av mångfalden. Vad händer då när vi applicerar perfektionismen på musiken? Vad kostar det?

Individualitet, särdrag och mångfald. Tre ganska uppenbara faktorer, som också går att tillämpa på de tidigare exemplen. Det bidrar också till en avhumanisering. Missförstå mig inte nu, jag är inte emot elektronisk musik eller användandet av vare sig keyboards eller datorer i musikaliska sammanhang eftersom även den elektroniska musiken bygger på människan bakom datorn. Detta i perfektionens tecken korrigerande av sångrösten ter sig däremot betydligt annorlunda och för mig liknar det inget mindre än just ett utraderande av det mänskliga i också i musiken – en själens sterilisering – kvar blir endast ett tomt skal av toner.

Som jag skrev tidigare är det främst inom västerländsk popkultur som detta fenomen återfinns och inom den västerländska popmusiken finner man det största missbruket inom den industrialiserade och massmediala musiken. Idealet befästs och växer sig hela tiden starkare tack vare den enorma spridning som den massmediala musiken har idag. En spridning som är så stark och så genomgående att den till och med sträcker sig utanför Europa och i-ländernas gränser, även om den är som starkast här. Ljudidealet sprids dessutom inom musiken över genregränserna och växer sig på så vis också större och bredare. Än har dock inte dagens ljudideal hunnit rota sig inom alla genrer. Vi som idag tillhör den skara som lyssnar på musik som inte pitch-korrigerats kan lätt avfärda idealen och dess potenta smittbarhet. Här ser jag ett problem.

Det tillrättalagda röstidealet har vuxit ur samma vagga som våra företags- och skönhetsideal; ur drömmen om det perfekta. Perfektionismens framåtsträvan bor inom oss alla! Vi lever alla med drömmar kring den perfekta tillvaron där lycka och harmoni varar för evigt. Det är också tack vare denna ständiga strävan som vi människor har lyckats med att bygga fungerande storstäder, bota dödliga sjukdomar och flyga till månen. Därför kan vi inte heller påstå oss vara opåverkbara av dagens ljudideal; grunden till dess existens verkar inom oss alla.

Jag tror att vi måste erkänna och inse vår delaktighet i skapandet av detta ljudideal för att sedan klarögt kunna beskåda dess följder: Att vi genom vår strävan efter perfektion i musiken, istället lyckats framställa dess motsats: Ett misslyckande; en död och själlös musik. Än värre blir det bedrägliga utfallet av våra mödor när vi inser att den perfekta musiken dessutom verkar degenererande. Degenererande, just för att det får oss att tro på detta popmusikideal som något fullkomligt, trots att det i själva verket är motsatsen. I tron på att vi funnit vägen till fulländad musik fortsätter vi producera musik efter samma recept. Musiken urholkas på detta vis automatiskt av sig själv.

 Ljudvågor i ett pitch-correction programDen västerländska popmusiken basuneras ut i tv och radio – i dokumentärer, filmer, serier och även nyhetsrapporteringar. Den marknadsförs i tidningar och via bombastiska och övergödda spektakel till konserter och för varje lyssning blir vi mer perverterade i vår smak och i våra ideal. Konsekvensen av allt detta ser vi redan idag: den avhumaniserade, steriliserade och perfekta musiken befinner sig i ett monopol. Utbudet styrs av efterfrågan som i det här fallet styrs av det utbud som ständigt trycks in i öronen på oss, vare sig vi söker oss till den eller försöker undfly den.

Det är lätt att bli mörksynt i dessa formuleringar och därmed också handlingsförlamad. Att på liknande vis erkänna sig besegrad vore dock förhastat eftersom att det, den kulturella dystopin till trots, fortsatt skiner en makalöst ihållig ljusglimt i det besvärande mörkret: Musiken lever. Musiken lever fortfarande. Under tyngden av det monopola förtrycket kokar och myllrar det av kreativitet, individualism och mänsklighet. Det görs fantastisk musik i skuggan av det stigmatiserade ljudidealet. Fantastisk just för att den är felbar, och just i sin felbarhet så vacker och så fulländad den någonsin kan vara; liksom människan.

Vi människor har genom vår ständiga strävan uppnått storheter som vi tidigare bara kunnat drömma om. Jag tror därför varken att vi kan eller borde sluta drömma och sträva efter det perfekta. Snarare handlar det om att kunna se att det perfekta kanske inte alltid är just perfekt och att det också finns områden som inte går att fullända eftersom de då helt upphör vara det de en gång varit. Musik är ett sådant område. Begreppen ”ljudideal” tillika ”pitch-correction” är därför i sig själva befängda, eftersom de förutsätter förekomsten av ett fullkomligt ljud respektive en perfekt pitch i musik när båda företeelserna i själva verket alltid är relativa.

Att dessa begrepp ändå finns idag och faktiskt också i stor utsträckning får styra över den växande musikindustrin är såklart problematiskt. Än mer problematiskt blir det när den musik som starkast påverkats av dessa falska begrepp är den musik som också får den största uppmärksamheten i media. Jag vill därför avsluta den här artikeln genom att återigen propagera för vårt enda sätt att påverka och förändra nutidens musikvärld: ett aktivt lyssnande, ett ifrågasättande och ett aktivt väljande och konsumerande av musik.

Linda Oláh

Vidare läsning

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning

Läs även Fredrik Virtanens krönika ”SVT träffar rätt i tidens fördumning med Bert” i Aftonbladet och höj rösten:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article16058315.ab.)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från Spider till ARCIV

TEMA VÄSTERBOTTEN Sedan snart tio år tillbaka finns det i Västerbotten ett spännande projekt vars huvudsakliga syfte kan sägas vara att göra det möjligt för kulturarbetare att försörja sig på ...

Av: Gregor Flakierski | Kulturreportage | 07 februari, 2008

Birgitta Trotzig

Birgitta Trotzig: Sveriges Dostojevskij

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 mars, 2017

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 28 december, 2016

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hans Evert René.Tre dikter från Majorca

SOLEN VÄRMER SJÄLENS TRASOR     Solen värmer själens trasor.   De vänder sig om i inre kyla, för att återfå en andning: näring av tång och aska.   Sol bländar avsiktligt snett.   Havet lägger ändå stranden tillrätta med gyllenbruna trådar, helt ...

Av: Hans Evert Renerius | Utopiska geografier | 09 december, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 13 april, 2015

Utopia

Utopier, drömmar om idealsamhällen, finns beskrivna alltsedan Platons Staten och Thomas Moores Utopia. Genom tiderna har också många försökt översätta drömmarna till verklighet. Radikala kristna har baserat utopiska samhällsbyggen på urkristendomens ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 13 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.