Meditering mellan sinnets och fysikens gränstrakter

Dhamma Pataka-centrets påfågel flyger över huvudet och landar strax framför mig, just som jag går nerför vägen till matsalen. Tio män äter frukost i tystnad. Bara harklingar och nysningar bryter ...

Av: Gustav Broms | 27 oktober, 2009
Essäer om religionen

Människor och historia. Essä i form av aforismer

Vad är dessa ögonblick jag undfått i naturen efter fem, tio minuters promenad i ett bildmummel av nyss timade möten och händelser, osorterade, meningsuttunnade. Undan undan sjunker slöjorna och så ...

Av: Gunnar Lundin | 06 december, 2013
Essäer

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | 22 januari, 2013
Konstens porträtt

Stan kan emellanåt verkligen påminna om Amsterdam...

En helg i Göteborg

En weekendresa till Göteborg är alltid lika trevlig. Själv provade jag MTR:s nya expresståg Stockholm—Göteborg; en linje som har mycket bättre punktlighet än SJ-tågen och som dessutom, i 1 klass ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2017
Resereportage

Dagens ljudideal – ett fördummande av lyssnaren?



 En fördummande lyssning?Under julledigheten hörde jag för första gången Michael Bublés julskiva ”Christmas”. Det är en samling med de allra mest vanliga jullåtarna i schablonartad jazztappning – i sig inget uppseendeväckande, men skivan kom ändå att få en omskakande verkan på mig. Låt efter låt lyssnade jag på de smakfullt arrangerade, varma storbandsarrangemangen men rös ändå av kylan som skivan ingöt i kroppen. Musiken var död, rösten saknade all karaktär och var helt och hållet själlös. Anledningen: Ett lager av datoriserad censur förlagd mellan utövare och lyssnare.

Det finns en mängd olika varianter av så kallade hjälpmedel eller verktyg vid skapandet av dagens ljudideal. Jag tänker fokusera på en särskild sådan: Pitch-Correction (tonhöjdskorrigering). Den introducerades på marknaden 1997 och är precis vad den utger sig för att vara, nämligen ett sätt att i realtid eller i efterhand redigera och justera tonhöjd på en melodi. Flitigast använd är den inom den västerländska popmusiken och då främst av vokalister. I studiosammanhang är tanken att man ska kunna korrigera mindre falskheter i en tagning istället för att ta om hela partier, i livesammanhang att man alltid ska leverera en perfekt intonerad konsert.

Det finns många skilda åsikter både för och emot användandet av dessa hjälpmedel. Under början av 2000-talet kom kanske den mest vanligt förekommande kritiken upp i debatten; nämligen frågan om autenticitet: Med hjälp av pitch-correction behöver artisterna i praktiken inte längre kunna sjunga rent. Detta upprörde såväl åhörarna som kritikerna. Och det är klart att när jag lyssnar till Bublés julskiva, som i mina öron närmast klingar kliniskt tillrättalagd, så slår mig tanken; hur illa sjunger han egentligen? (Här bör kanske nämnas att jag egentligen inte vet exakt hur den slutgiltiga mixningen och produktionen av just denna skiva gått till, men att jag har både erfarenhet och kännedom kring hur mixning och produktion går till i mer generella termer.)

Hur artister egentligen sjunger kan självfallet ifrågasättas, men den frågan tycks mig ändå missriktad och i det stora hela verkningslös då det enda den i slutändan tenderar att resultera i är ett smutskastande mot de utpekade artisterna – ett smutskastande som i bästa fall leder till någon slags halvengagerad debatt kring huruvida artister med konstgjorda egenskaper är värdiga rampljuset och som sedermera falnar lika snabbt som de en gång blossat upp. Därför vill jag i denna artikel istället skifta fokus och ställa följande frågor: Vad är det som gör användandet av dessa korrigerande verktyg så utbrett att de idag närmast kan beskrivas som praxis? Hur har de påverkat vårt ljudideal? Och i förlängningen: Vad innebär det för vårt samtida och framtida musikaliska uttryck?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss återgå till exemplet med Michael Bublés julskiva. Hans karriär bygger bland annat på tolkningar av gamla jazzstandards. Han har sjungit in och turnérat med låtar som t.ex. ”Come fly with me”, ”My funny valentine” och ”What a wonderful world”; låtar som tidigare sjungits av bland andra Frank Sinatra, Billie Holliday, Louis Armstrong. Att alla dessa stora interpreter anses så betydelsefulla beror till stor del på deras klang, deras röst och denna rösts immanenta uttryck, kort sammantaget; deras säregna sound. Det är väl också i stor utsträckning det musik handlar om – Sound – och kanske (om möjligt) i ännu större utsträckning inom just jazzidiomet? Somliga skulle naturligtvis hävda att pitch-correction inte ändrar just karaktären på rösten utan bara tonhöjden. Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Även om det vore sant, är det inte så att en del av de stora jazzikonernas karaktär sitter i just den lite skavande och ofta medvetet höga eller låga intonationen? Tanken på en pitch-corrected Billie Holliday tycks närmast löjeväckande.

Michael Bublés julskiva ”Christmas”I tankarna förs jag vidare till begreppet elitism. Vad är det egentligen vi försöker åstadkomma med dessa ingrepp på rösten? Är det möjligen en strävan efter den perfekta rösten? Vad skulle en sådan strävan innebära egentligen? Perfektionism kan kanske vara vår tids största drivkraft, men skall inte misstagas för att vara enbart kreativ, utan kan tillika tjäna destruktiviteten. Vi hyser idag en stor tilltro till att allt ska bli bättre; mer effektivt, mer ekonomiskt, företag skall expandera, arbetskraft skall rationaliseras bort, kroppar korrigeras kirurgiskt. Dessa exempel är i grund och botten kreativa medel för att åstadkomma perfekta företag eller skönheter. Men vad som inte sällan försvinner i processen är frågan om priset; vad det egentligen kostar. Större företag för ofta med sig en allt större miljöpåverkan samtidigt som man får en sämre konsumentkontakt. Skönhetsoperationerna leder i sin tur till allt mer stigmatiserade ideal och ett utarmande av mångfalden. Vad händer då när vi applicerar perfektionismen på musiken? Vad kostar det?

Individualitet, särdrag och mångfald. Tre ganska uppenbara faktorer, som också går att tillämpa på de tidigare exemplen. Det bidrar också till en avhumanisering. Missförstå mig inte nu, jag är inte emot elektronisk musik eller användandet av vare sig keyboards eller datorer i musikaliska sammanhang eftersom även den elektroniska musiken bygger på människan bakom datorn. Detta i perfektionens tecken korrigerande av sångrösten ter sig däremot betydligt annorlunda och för mig liknar det inget mindre än just ett utraderande av det mänskliga i också i musiken – en själens sterilisering – kvar blir endast ett tomt skal av toner.

Som jag skrev tidigare är det främst inom västerländsk popkultur som detta fenomen återfinns och inom den västerländska popmusiken finner man det största missbruket inom den industrialiserade och massmediala musiken. Idealet befästs och växer sig hela tiden starkare tack vare den enorma spridning som den massmediala musiken har idag. En spridning som är så stark och så genomgående att den till och med sträcker sig utanför Europa och i-ländernas gränser, även om den är som starkast här. Ljudidealet sprids dessutom inom musiken över genregränserna och växer sig på så vis också större och bredare. Än har dock inte dagens ljudideal hunnit rota sig inom alla genrer. Vi som idag tillhör den skara som lyssnar på musik som inte pitch-korrigerats kan lätt avfärda idealen och dess potenta smittbarhet. Här ser jag ett problem.

Det tillrättalagda röstidealet har vuxit ur samma vagga som våra företags- och skönhetsideal; ur drömmen om det perfekta. Perfektionismens framåtsträvan bor inom oss alla! Vi lever alla med drömmar kring den perfekta tillvaron där lycka och harmoni varar för evigt. Det är också tack vare denna ständiga strävan som vi människor har lyckats med att bygga fungerande storstäder, bota dödliga sjukdomar och flyga till månen. Därför kan vi inte heller påstå oss vara opåverkbara av dagens ljudideal; grunden till dess existens verkar inom oss alla.

Jag tror att vi måste erkänna och inse vår delaktighet i skapandet av detta ljudideal för att sedan klarögt kunna beskåda dess följder: Att vi genom vår strävan efter perfektion i musiken, istället lyckats framställa dess motsats: Ett misslyckande; en död och själlös musik. Än värre blir det bedrägliga utfallet av våra mödor när vi inser att den perfekta musiken dessutom verkar degenererande. Degenererande, just för att det får oss att tro på detta popmusikideal som något fullkomligt, trots att det i själva verket är motsatsen. I tron på att vi funnit vägen till fulländad musik fortsätter vi producera musik efter samma recept. Musiken urholkas på detta vis automatiskt av sig själv.

 Ljudvågor i ett pitch-correction programDen västerländska popmusiken basuneras ut i tv och radio – i dokumentärer, filmer, serier och även nyhetsrapporteringar. Den marknadsförs i tidningar och via bombastiska och övergödda spektakel till konserter och för varje lyssning blir vi mer perverterade i vår smak och i våra ideal. Konsekvensen av allt detta ser vi redan idag: den avhumaniserade, steriliserade och perfekta musiken befinner sig i ett monopol. Utbudet styrs av efterfrågan som i det här fallet styrs av det utbud som ständigt trycks in i öronen på oss, vare sig vi söker oss till den eller försöker undfly den.

Det är lätt att bli mörksynt i dessa formuleringar och därmed också handlingsförlamad. Att på liknande vis erkänna sig besegrad vore dock förhastat eftersom att det, den kulturella dystopin till trots, fortsatt skiner en makalöst ihållig ljusglimt i det besvärande mörkret: Musiken lever. Musiken lever fortfarande. Under tyngden av det monopola förtrycket kokar och myllrar det av kreativitet, individualism och mänsklighet. Det görs fantastisk musik i skuggan av det stigmatiserade ljudidealet. Fantastisk just för att den är felbar, och just i sin felbarhet så vacker och så fulländad den någonsin kan vara; liksom människan.

Vi människor har genom vår ständiga strävan uppnått storheter som vi tidigare bara kunnat drömma om. Jag tror därför varken att vi kan eller borde sluta drömma och sträva efter det perfekta. Snarare handlar det om att kunna se att det perfekta kanske inte alltid är just perfekt och att det också finns områden som inte går att fullända eftersom de då helt upphör vara det de en gång varit. Musik är ett sådant område. Begreppen ”ljudideal” tillika ”pitch-correction” är därför i sig själva befängda, eftersom de förutsätter förekomsten av ett fullkomligt ljud respektive en perfekt pitch i musik när båda företeelserna i själva verket alltid är relativa.

Att dessa begrepp ändå finns idag och faktiskt också i stor utsträckning får styra över den växande musikindustrin är såklart problematiskt. Än mer problematiskt blir det när den musik som starkast påverkats av dessa falska begrepp är den musik som också får den största uppmärksamheten i media. Jag vill därför avsluta den här artikeln genom att återigen propagera för vårt enda sätt att påverka och förändra nutidens musikvärld: ett aktivt lyssnande, ett ifrågasättande och ett aktivt väljande och konsumerande av musik.

Linda Oláh

Vidare läsning

Arthur Schopenhauer, Världen som vilja och föreställning

Läs även Fredrik Virtanens krönika ”SVT träffar rätt i tidens fördumning med Bert” i Aftonbladet och höj rösten:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article16058315.ab.)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Filip Lindberg. Några dikter

Filip Lindberg (f. 1990),studerar masterprogramet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Även redaktör för litteraturtidskiften Tydningen.                      

Av: Filip Lindberg | Utopiska geografier | 14 april, 2014

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.

Av: Isabella Lundgren | Essäer om samhället | 22 maj, 2017

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen

Etienne Mbappé. Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen I slutet av oktober gick jazzfestivalen i Umeå av stapeln. Det fanns åtta scener och framföranden för alla smaker, från skönsång med The ...

Av: Calle Hedrén | Kulturreportage | 13 november, 2007

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Hatthyllan

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan. Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 05 maj, 2010

Om Nijinskys teckningar

Bild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 29 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts