Hundkäx.

Hundkäxet: om livets och konstens betydelsebärande bilder

Första bilden: ett dike invid bilvägen där det växer hundkäx (en av barndomens alla växter jag faktiskt lärde mig känna igen) och min mamma som går på vägen trettio meter ...

Av: Rasmus Lygner | 27 februari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Människor lär av djuren och djur lär av människorna

Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt. 100 sit-ups för att sätta igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch och en god-morgon-hälsning till mina redan utflugna barn. Allt på ...

Av: Vladimir Oravsky | 27 mars, 2013
Gästkrönikör

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | 27 augusti, 2013
Essäer om religionen

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Tarkovsky, döden och jag



Nostalghia (1983)Bisogna attraversare l’acqua con la candela accesa”. Så säger den sinnessjuke Domenico (förtjänstfullt gestaltad av Erland Josephson) i filmen Nostalghia (1983) av den ryske filmskaparen Andrei Tarkovsky. Repliken betyder: ”Du måste korsa vattnet med det tända ljuset”. Medan han säger detta har Domenico tänt en liten ljusstump som han håller upp för att accentuera vikten av sitt påstående. Vattnet han refererar till är den uttorkade bassängen vid ett gammalt stenkloster. Han talar till filmens protagonist; den ryske författaren Andrei, de båda befinner sig i en förfallen gårdsbyggnad, golvet är översvämmat och det droppar långsamt från taket.

Precis innan detta har Domenico förkunnat att han skall berätta för Andrei hur han kan rädda världen. Tarkovsky tycks, åtminstone på ett metafysiskt plan, säga att det är upp till den kreativa människan att rädda världen, att axla den kollektiva människans öde, och att det är genom symboliska handlingar som det sker.

Det var de här stora gesterna som drog mig till Tarkovsky, och som lockade mig att se förbi mitt instrumentala komponerande och försöka mig på att göra film. Det som fascinerar mig med Tarkovsky kompositioner är hur rika de är på innehåll, utan att bli överbelastade konstruktioner, utan att bli grötiga av alltför många simultana intentioner.

Tarkovskys filmspråk är överdådigt; ett romantiskt upphöjande av konsten. Den välbekanta sista satsen i Beethovens nionde symfoni förekommer i mer än en film och tycks alltid peka mot något stort. Tarkovsky tycks ständigt våghalsigt balansera på gränsen till svulstig pretention men lyckas tack vare sitt långsamma och obönhörliga fokus dra betraktaren in i en signifikant och särskiljd stämning där livets stora mystik utspelas på ödesdiger mark. När Domenico i filmens slutskede håller ett högljutt anförande om mänskligheten från toppen av en staty i Rom, för att sedan tända eld på sig själv ackompanjerat av ett grandiost Freude, schöner Götterfunken, då känns det på något underligt vis genuint.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Domenico (Erland Josephson) i lågorJag tror att nyckeln ligger i den starka och allmängiltiga symbolik som genomsyrar Tarkovskys filmer; en visuell tematik åskådliggörs och lägger grunden för de stora funderingarna och spekulationerna. Vatten spelar en sådan roll; överallt tycks det vara lite översvämmat eller droppa från taket, vattnet tränger sig på och naturen inkräktar på människans övervälde, återtar byggnader och dränker dess föremål under ytan, där de ligger kvarglömda tills kameran långsamt sveper över dem. Genom att ständigt ha sådana grundläggande motiv närvarande i form av en tematik, kan Tarkovsky därefter iscensätta storvulna aktioner och händelser som involverar dessa motiv utan att tappa balansen. En balans mellan människan och naturen. Och över allt vilar döden.

På det viset åstadkommer han en atmosfär rik på innehåll och betydelse, utan att behöva vara koncist definierad eller strikt kontrollerad. Dess uppkomst kan på samma vis komma ur en idé om att förmedla något ur perspektivet av en viss stämning utan att detaljerna är systematiskt utarbetade. I det här sammanhanget får estetik en friare och mer mänsklig relevans än i många andra konstformer.

Men det handlar fortfarande om att skaffa sig ett material och att forma det. Efter att ha jobbat med material som i stor utsträckning består av abstrakta konstruktioner är det en oerhörd lättnad att ha ett flerdimensionellt material som inte kräver att jag börjar vid en viss punkt. Det hantverksmässiga begreppet organiskt material – som inom det instrumentella komponerandet betraktas vara ett resultat av ett frö som fått växa utifrån sina karakteristiska egenskaper – kan nu plötsligt ha många ursprungskällor.

Andrei Arsenyevich Tarkovsky(1932-1986)

Jag har alltid via min kreativitet försökt utforska mig själv och andra människors känslomässiga identitet och interagerande, vilket har tett sig allt svårare att uttrycka genom det abstraktionsfilter som benämns nutida konstmusik; alla mina stora känslor och funderingar pressas igenom en smal mynning och filtreras till olika komponenter i en teoretisk musikalisk konstruktion. När jag nu istället involverar människor och visar dem på olika platser, situationer – som aspekter av, eller ursprung till, en stämning eller ett intryck – då uppnår jag något organiskt genom det direkta och behöver inte längre slita med mitt material, utan kan snarare leta runt, se mig omkring och låta saker falla på plats. Jag lyfter blicken och hittar ett bredare, mer extrovert konstnärligt uttryck.

Om jag är ute och går och hittar en plats som har en viss kvalitet; till exempel vacker, intressant, obehaglig, spännande etc., kan jag börja fundera över vad som händer med den platsen om jag placerar en eller flera personer där, och vad händer med personerna på den platsen? Vad händer när jag som tredje part kommer dit med en filmkamera, och ur vilket perspektiv vill jag skildra allt det här? Det blir också aktuellt att tänka på ljud kring en plats, situation, person/karaktär; vad kommunicerar ljudet som finns, och vad kan eventuellt andra ljud kommunicera eller ge för innebörd, med den här platsen som utgångspunkt?

Musik, manus och skådespeleri är andra faktorer som spelar in. Och det börjar inte alltid med en plats; vilken som helst av dessa faktorer kan vara ursprunget till en scen, när de i sig själva, och i kombination med andra faktorer, bygger upp något flerdimensionellt som fritt kan röra sig mellan det konkreta och det abstrakta via det kraftfulla verktyget illusion. Men den illusion som skapas är inte vilseledande eller falsk; den är en illusion på samma sätt som en dröm är det – en simulerad verklighet – men som i sin konstruktion kan peka på något djupt mänskligt som bara går att berätta genom att bygga en illusion runt den; en flerdimensionell illusion av ljud, bild, miljö, människor och musik.

Sounding Room på Röda Sten, GöteborgTiteln på min film Nature Morte uppkom ur en önskan att vara flerdimensionell, med syfte att kunna förmedla något svårbehandlat utan att behöva bli så pass specifik eller konkret att varken jag eller betraktaren har någon frihet att förhålla oss till verket. Bokstavligt översatt betyder titeln död natur; både döden och naturen blir grundläggande motiv utifrån vilka funderingar kring människan och hennes kreativitet utspelas i långsamma skeenden, skeenden som närmar sig det statiska. Nature Morte betyder också stilleben; ett statiskt motiv.

Sedan sker också ett uppdelande av motiv; den självupptagna och kinkiga manliga poeten får ge plats för en annan ljusbärare, upphovsmannen blir en självkritisk skugga (tappar pappersark) och fokus läggs på det kollektiva åtagandet: en person bär ljuset (det är inte tydligt var eller vart eftersom det är mörkt), en person pratar och laborerar med material (äpple, fiol… pappersark i handen). Både upphovsmannen och en annan person ligger döda vid vattnets kant, som om de försökt ta sig över – måhända i ett grandiost försök att axla världens problem och korsa vattnet; för att rädda världen enligt den sinnessjuka Domenicos utsagor i Nostalghia – men misslyckats, eller kanske rentav gett upp utan att försöka.

På ett annat plan handlar det också om filmens eget eventuella misslyckande. Genom att låta döden vara ett motiv att behandla kreativitet utifrån blir misslyckandet en viktig del av det. Mina tvivel och min självkritik ingår i mitt skapande och det är därför naturligt att de blir en del av det slutliga verket. Men det finns genom detta en öppenhet, vilket är mitt huvudsakliga syfte med den här filmen – att göra något som bjuder in publiken till stilla betraktelse och känslomässig delaktighet.

Oliver Bowers

Nature Morte är ett av verken i samlingsutställningen Sounding Room. Visas på Röda Sten i Göteborg 18-27 februari.

http://www.rodasten.se/



 

Ur arkivet

view_module reorder

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

Sikta, skjut, poesi!

"krossa bokstävlarna mellan tänderna" skrev Gunnar Ekelöf i en dikt från 1932 och sammanfattade därmed mycket av vad den modernistiska poesin handlade om. Att krossa språket, formen och grammatiken och ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 31 augusti, 2010

Resor i det susande Karelen

“Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten, i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymma, förrn den ...

Av: Rolf Karlman | Resereportage | 29 juli, 2016

Annakarin Svedberg

Efter bion

För en del år sedan skrev jag esoteriska sagor och berättelser. Här är en av dem.

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 14 mars, 2016

Prolog

Det store arbeidet mitt - Livsføring. På sporet av livet selv i det moderne - er til ende. Således er det på sin rette plass å lage en prolog til ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 maj, 2010

Jag, kvinnomyran?

Vissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden ...

Av: Sandra Jönsson | Gästkrönikör | 08 mars, 2013

Annunciazione, Madrid, Museo del Prado. (Wikimedia)

Rainer Maria Rilke – människan och poeten

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var ...

Av: Carsten Schale | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.