Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Meningsfullheten är alltid angelägnare



Salvatore Sciarrino. Luci mie traditrici. Foto Attilio MaranzanoFrån att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom att enbart vända sig till generalprogrammen hos de nationella scenerna kan man tro att nittonhundratalets musikhistoria aldrig har existerat. Parallellt med en stadigt stigande önskan hos kollegor i alla läger att annektera begreppet opera, på olika bevekelsegrunder och med varierande resultat.

Låt oss först och främst konstatera följande: Scenkonsten har under det föregångna seklet genomgått ett antal dramatiska utvecklingar. Samtliga byggstenar har ifrågasatts och inventerats; narrativitet, spatialitet, intersektionalitet. Performativitet har speglats genom fluxus, modernism, textljudkomposition och intermedialitet. Tonkonsten fann nya uttrycksmedel i hörspelet och den radioegna konsten. I dagsläget kan barriärerna mellan performance, dans, intermedial konst och progressiv teater upplevas som utraderade. Men operakonsten, av den samtida konstmusiken satt i karantän för att sedan återerövras och införlivas, är ett märkvärdigt undantag från ovan nämnda utveckling.

Lachenmann Schwefelhölzer. Foto Bernd UhligDen svenska nationalscenen saknar alltså utrymme för experiment. Även om Rotundan uppläts för Paula af Malmborg Wards kammaropera Triumf och tragedi för två år sedan, och det har talats om att bygga om gasklockan i Norra Djurgårdsstaden såväl som ett helt nybyggt operahus i Stockholm. Däremot talas det mindre om hur mycket ny musikdramatik som eventuellt kommer att spelas på en ny nationell operascen. Inte heller Göteborgsoperan eller Malmöoperan tar något särskilt ansvar i frågan, trots att Göteborg har en blackbox som skulle kunna stå till förfogande. Vadstenaakademin och Norrlandsoperan är bättre på att spela nyskrivet; men deras verksamheter bör ändå räknas som undantag. Folkoperan uruppför sällan helaftonsverk nuförtiden. Säsongsöppna teatrar som Drottningholmsteatern och Confidencen ägnar sig i huvudsak åt andra saker.

Vidgar man vyerna något och ser på det stora hela är det fria aktörer som driver på frågan om vad musikteater skulle kunna vara i dagens Sverige; Teatr Weimar ägnar sig åt nyskriven dramatik och musikteater i vid bemärkelse, Alice Kollektiv och Hidden Mother placerar konstmusik i en dramaturgisk kontext och på Audiorama har hörspelet fått en självklar plats. Men dessa fria grupperingar involverar inte självklart sångare. Operation Opera, Duo Ego och Anne Pajunen gör däremot detta, och utgör några av de krafter som verkar utanför allfartsvägarna. Gott så, men kammarformatet måste vara ett av flera alternativ.

Sverige lever fortsatt i skymundan, men man behöver inte resa långt för att uppleva något annat. Den tyskspråkiga delen av Europa har en livaktig scen med ett större antal institutioner och aktörer som kontinuerligt undersöker och förnyar den musikdramatiska formen. Här talas det oftare om Musiktheater, en inkluderande term som är lika gammal som Wagner – till skillnad från det mer historiskt betingade begreppet opera. Likaså sker bland annat i Frankrike, Holland och Italien, där högpresterande ensembler sätter upp storskaliga produktioner med en ambition som jag vågar påstå inte har funnits i Sverige sedan Karl-Birger Blomdahls Aniara hade premiär. En mycket liten del av dessa europeiska uppsättningar har ibland nått de nordiska breddgraderna genom samverkan mellan norska Operaen, samt med den norska festivalen Ultima, däremot kommer det inte något enda nyskrivet verk över den svenska gränsen av väldigt krassa, ekonomiska skäl och, kanske, av okunskap. Detta är problematiskt, inte minst eftersom inte bara publiken, utan även yrkesfolket tappar kontakten med vad som faktiskt sker på andra platser i världen, och i en hel del fall kanske aldrig upplever opera på något annat sätt än genom den museala repertoar som i huvudsak förekommer på landets scener.

Lucia Ronchetti. Lezioni di Tenebra. Foto Mirella WeingartenVarför ser det då ut så här? Läget är helt enkelt annorlunda. Sverige utbildar idag inga dramatiker i konsten att skriva libretton, tonsättare utbildas inte i musikdramatik, och operasångare möter sällan nyskriven opera under hela sin studietid. Svenska tonsättare möter sällan eller aldrig en internationell publik med ett nyskrivet verk, som istället förblir en provinsiell angelägenhet.

Operascenerna å andra sidan administreras av ett fåtal aktörer som roterar mellan institutionerna, kanske är även detta en utdöende trend, men inget tyder på saken i dagsläget. Landet har till synes en dryg handfull librettister, regissörer och ”operatonsättare”. Nyskrivna verk från andra länder göre sig icke besvär. Rundgången är med andra ord allestädes närvarande. Sverige saknar inte exceptionella poeter och dramatiker, strålande regissörer och koreografer. Sverige har i tillägg högst kompetenta och intressanta tonsättare. Men var är utmanandet av det konforma? Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan. Att underestimera en publik genom att tro att ny konst skulle vara elitistisk är även detta en provinsiell tankegång.

Olga Neuwirth. Lost Highway. Foto Priska KettererDe beställningsverk som får utrymme på de stora scenerna ges exempelvis sällan eller aldrig möjlighet till andra instrumentationer utanför den gängse orkesteruppsättningen. Inga elektroniska instrument eller applikationer förekommer överhuvudtaget, trots att en stor del av tonsättarkåren idag använder detta regelbundet i sin övriga produktion. Varken Carl Orffs Antigonae för sex pianon, fyra harpor, nio kontrabasar, slagverk och träblås eller Karlheinz Stockhausens 29 timmar långa Licht skulle rimligtvis ha kunnat uppstå ur en sådan miljö, inte heller Philip Glass Einstein on the beach.

Den svenska musikdramatiska repertoaren består vid en snabb inventering idag av en överväldigande del dokumentära och historiska operor, och i de allra flesta fall rör det sig om ett linjärt narrativ, där karaktärerna entydigt rör sig på en tittskåpsscen och interagerar utan att bryta några illusioner. Texten är dialogbaserad, eller återberättande. Givetvis finns det även verk som strävar åt andra håll, exempelvis Fredrik Österlings opera om kulturpolitik, Näsflöjten och The Knifes kongeniala Tomorrow, in a year som beställdes av danska Hotel Pro Forma.

I jämförelse med den metanivå som uppnås i Bernhard Langs I hate Mozart, eller Salvatore Sciarrinos Luci mie traditrici, med komplexitetsnivån hos Beat Furrer i hans Wustenbuch, Helmut Lachenmanns Das Mädchen mit den Schwefelhölzern, Olga Neuwirths våldsamma tonspråk, exempelvis i hennes Construction in space eller den potenta, politiska konceptualism som återfinns i Lucia Ronchettis Der Sonne entgegen, är det svårt att tala om svensk musikdramatik i termer som radikal eller nyskapande. Nutida dramaturgiat har premierat en stillsam och välfriserad musikdramatik – kanske som en reaktion på tidigare inställda premiärer av beställningsverk som ansetts svårspelade av en ängslig ledning, kanske beror det på att konstformen förlorat sin kontakt med en svensk tonsättarkår som nu söker återuppfinna hjulet istället för att utmana formen. Orsaken är givetvis än mer komplex. Det är räddhågsenheten som jag inte kan tåla. Eller ointresset av att utmana det förutsägbara.

Vad önskar jag mig då av en samtida musikdramatik? Svaret måste bli: Ett risktagande, en text utan ord.Något rakryggat, outtalat. En genomförd tanke, en vision om ett bortom, bakom. Viskningar och rop, illusioner och galenskaper. En logik från dansens och poesins värld, eller en hårdnackad konceptualism. Allt detta och mer därtill. Men inga flera, ljumma filmjölksdarriga älskvärdheter. Låt oss avslutningsvis konstatera följande: Vi kan förvänta oss, och bör begära mer av oss själva i den tid vi lever i – meningsfullheten är alltid angelägnare.

 

Magnus Bunnskog
Tonsättare och Skribent

 

Philip Glass. Einstein On The BeachFortsatt läsning

- Lehmann, Hans-Thies (2006 [1999]). Postdramatic Theatre. New York. Routledge.

- Till, Nicholas (2006). Chapter 2 ”Investigating the entrails: post-operatic music theatre in Europe”, i Kelleher & Ridout (red), Contemporary Theatres in Europe. New York. Routledge, ss. 34-46.

- Glass, Philip (1988). Opera on the beach. London. Faber & Faber.

 

Fortsatt lyssning

- Helmut Lachenmann: Das Mädchen mit den Schwefelhölzern

- Beat Furrer: Begehren

- Salvatore Sciarrino: Luci mie traditrici

- Lucia Ronchetti: Lezioni di Tenebra

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.