Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

I strävan efter anti-estetik och musikalisk etik



CD:s  FramsidaDen 15e december släpper saxofonisten och improvisatören Johan Jutterström skivan ”In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics” på skivbolaget Pink Pamphlet. Skivan är ett försök att omsätta begreppen anti-estetik och musikalisk etik i handling. I följande essä gör Johan ett försök till att presentera idéerna som ligger till grund för skivan.

För att undvika förvirring vill jag tydliggöra att de åsikter som presenteras i den här texten är subjektiva och inte på något sätt ett uppradande av tidigare, allmänna, eller av andra uttalade idéer om musik eller estetik. Som ingressen förklarar så presenterar den här texten bara mina tankar kring mitt arbete med skivan In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics. Texten handlar om min musik. Även om texten, i min mening, kan appliceras på skriven musik och musik i andra genrer än improvisationsmusik så är den skriven utifrån min musik. Eventuella problem i översättningen till t.ex. skriven musik har jag i den här texten inget intresse av att lyfta. Det överlåter jag till läsaren. Mycket är paradoxalt, men att bara redogöra för redan skrivna idéer eller att skriva att 1+1=2, räcker inte till när jag i ett ärligt försök ger mig i kast med att blottlägga mina tankar.

I den här texten använder jag genomgående ordet musik. Jag kommer inte använda mig av ordet konst även om det jag skriver kan tyckas vara förenligt med problematik inom andra konstarter. Jag använder ordet musik för att den här texten handlar om musik. Konst som övergripande begrepp vilar på uppfattningen om de estetiska uttrycken som ekvivalenta för att de bygger på estetik. Begreppet anti-estetik omöjliggör konst som övergripande begrepp. De olika företeelserna som tidigare återfanns under (det övergripande) begreppet konst friställs från varandra och tillåts en egen logik och sanning. Musik behöver således inte förhålla sig till exempelvis måleri eller poesi. Med det menar jag inte att musik och t.ex. poesi inte skulle förhålla sig till rytm på liknande sätt osv. utan bara att de i sitt väsen inte är samma sak. Med andra ord: Bara för att olika företeelser uppfattas genom samma mekanismer betyder det inte att de är samma företeelser.

Estetik handlar om hur något uppfattas. Det är åhörarna som är estetiker, inte musikerna. Om musikerna ska vara estetiker så måste vi positionera oss som musiker och åhörare samtidigt. Det gör vi också – det går inte att stänga sina öron. Ett erkännande av dessa positioner kan hur som helst hjälpa till att, om inte frigöra så åtminstone, distansera musiken från utövaren. Att musiken frigörs från utövaren är en underkastelse av musiken. Underkastelsen i sig är något eftersträvansvärt. Hur musiken uppfattas av en åhörare är något som jag inte intresserar mig för. Det borde jag inte heller. Musik är inte en manipulation av en åhörares sinnesintryck. Musik är något faktiskt som en åhörare väljer att lyssna till eller inte. Om åhöraren sedan uppfattar musiken som vacker, ful, intetsägande, grön, blå osv. har inget med musiken att göra, det har att göra med åhörarens uppfattning av musiken. Det anti-estetiska idealet blir problematiskt först när frågan om musikalisk kvalité lyfts. Det finns såklart estetisk kvalité kopplad till musik, men den kvalitén ligger alltså hos åhöraren och i dennes uppfattning. Den musikaliska kvalitén kan vara mycket mer objektiv och mindre värderande än estetisk kvalité. Ett ljud kan spelas i olika kvalitéer: rikt på övertoner, platt, starkt, svagt osv. Det finns ljud av olika kvalitéer: mångfasetterade ljud, statiska ljud, mörka ljud, höga ljud, osv. Det finns många olika kvalitéer i olika rytmer, man kan spela i en ensemble på olika sätt – med olika kvalitéer. De musikaliska kvalitéerna är faktiska. Ett ljud är ett ljud, inget annat. Musik kan heller aldrig vara annat än musik, om det är musik så är det musik. Så varför prata om det i andra termer? Musik är inte kommunikation, musik är inte beskrivande - det är inte språk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

AdornoUnderkastelsen av musiken som musik är ett sätt att göra den till inte sin egen, en inte-manipulation av åhöraren. Musik är inte en illusion. Men underkastelsen är inte bara anti-estetisk, den är också etisk. Underkastelsen handlar inte om hängivelse eller uppoffring. Den är faktisk på samma sätt som Kant menar att ”viljans autonomi är den beskaffenhet hos viljan genom vilken den är en lag för den själv”. Jag väljer att underkasta mig musikens autonomi och handlar därigenom enligt den maxim genom vilken jag tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Musikalisk etik är övertygelsen om musikens autonomi och att underkasta sig den, inte av lust eller uppoffring utan, som en naturlig del av övertygelsen om en musikalisk autonomi. Även fast musikalisk etik och anti-estetik är två olika begrepp så är de oskiljbara. Det går inte att musicera anti-estetiskt utan att förhålla sig etiskt till musik.

Adorno beskriver en paradox i Aesthetics theory: ”the paradox that something made exists for its own sake.” Kanske kan en berättelse förtydliga det jag vill säga:

 

 

 

 

 

------------------------------------

Byar stod som sprungna ur marken och det var inte alls säkert att en förbipasserande med ett brådskande ärende eller lite tid uppfattade att där över huvud taget fanns en by. Luften var sval och ren, växterna var få och dessa karga trakter var visserligen storslagna. Huvudpersonen i denna historia är en man, kanske fyrtio eller femtio år gammal, det är svårt att säga, som bor i en av dessa byar. Var morgon när mannen vaknade var han lycklig. Han ägde inget utom huset han själv byggt och bodde i samt en korg med stenar som han spenderat hela sitt liv åt att samla. De andra som bodde i byn tyckte att han var lite speciell men hade överseende med honom och bjöd honom gärna på sin mat för att tillåta honom att ägna sig åt att samla stenarna. Ofta när han kom tillbaks till byn efter att ha varit borta för att samla stenar så fick han berätta för byn om sin resa. Han kunde säga saker som ”vilken fantastisk dag det var för arbete” sedan visade han den sten han hade satt sig av för att finna. Ofta kom han tillbaka med bara en sten efter en tur på över sju dagar och vissa gånger kom han tillbaka tomhänt men lika lycklig, för det var en mycket uteslutande process för en sten att hamna i hans korg.

När han inte letade stenar stod han alldeles tyst vid den väg som korsade byn med sin korg för att sälja sina stenar till förbiresande. Det fanns bara två typer av dagar för denne man; de då han spårade stenar och de då han försökte sälja dem. Han hade då korgen över sin vänstra arm medan han med sin högra hand höll upp stenen han valt för dagen för att visa de förbiresande vad han sålde. De andra byborna hade givit upp tanken på att försöka konversera med mannen medan solen fortfarande var uppe eftersom han inte talade som försäljare, annat än till de kunder han väntade på, vilket han var tills solen gick ned eller annars var ute på sina resor för att samla stenar. Här bör tilläggas att mannen under hela sitt liv som stensamlare aldrig hade sålt en enda sten. Det tycktes för byborna som att hans kunnande om dessa stenar var för stor för de förbiresande och att de inte kunde eller kände sig ha tid till att uppskatta storheten i mannens samling.

En dag kom det sig så äntligen att en resande stannade vid honom för att se på hans stenar. Mannen blev mycket överraskad eftersom det bara två gånger tidigare hade stannat resande för att se på hans stenar. Resenären bad att få se på stenarna mannen hade i sin korg och lovprisade dem medan hen vände på dem och plockade upp den ena efter den andra. Resenären bad att få köpa och varpå mannen undrade om resenären ville köpa en eller fler stenar svarade resenären alla. Detta chockerade mannen och han visste inte riktigt vad att säga. Han visste inte ens om han på ett så abrupt sätt ville lösgöra sig från sitt livsverk eller om han var mogen att se sina stenar följa med en okänd resenär bort från honom. Resenären som var otålig och uppenbarligen på väg någonstans sade mannen att han kunde begära vilket pris han ville. Mannen som fortfarande var chockerad gav ett pris på den högsta summa han själv hört nämnas. Resenären gjorde inte en min åt detta, vad mannen tog som mycket höga, pris utan tog ur sin ficka fram en bunt sedlar, räknade fram det givna antalet och gav det till mannen. Mannen visste inte riktigt vad att göra så han tog emot sedlarna samtidigt som resenären lossade hans korg från hans vänstra arm. Sedan tog resenären sten ur mannens högra hand och av sig av.

Katt HernandezMannen stod kvar under mycket lång tid vid vägen med bunten sedlar i sin hand, en av byborna hade sett det hela och gick för att hämta de andra och snart stod hela byn kring mannen. De frågade saker som ”Hur mycket fick du för stenarna?”, ”Nu är du väl lycklig? Det är en mindre förmögenhet det du har där i näven!” och ”Vem var denna resenär som såg ditt livsverk för vad det är?” En stor fest anordnades samma kväll i byn för att fira att mannen sålt inte bara sin första, utan alla sina stenar. Pengarna hade räknats och visst var det mycket pengar, summan gjorde nästan mannen till välbärgad och om han ville kunde han tveklöst lämna byn och ge sig av till staden för att köpa en bostad och försöka göra sig en karriär.

En tid gick utan att mannen varken gav sig av för att göra karriär i staden eller ens på nya resor för att samla nya stenar. Han sov mycket men åt litet, oftast fick någon bybo nästan tvinga i honom sin mat, men hur det var så byborna inte onda på honom och inget i deras förhållande hade ändrats även då man kan tycka att mannen nu kunde betala för sig när han åt de andra bybornas mat. De sade saker som ”att inte arbeta gör en människa sjuk! Jag hoppas så att han hittar lusten att söka nya stenar” för byborna hade helt gett upp tanken på att mannen skulle lämna byn och göra dem stolta i staden. Men mannen gav sig inte heller iväg på några nya resor för att leta stenar utan satt i sitt hus och gick på sin höjd ut en gång om dagen men vände snart in igen. Så en dag kallade han till möte med byn. Alla kom de till hans hus där han satt på sängen han fått låna av en bybo sedan hans hus stått klart. Han var mycket smal nu och hade låtit sitt skägg växa vilt, hans ögon var trötta och när han sträckte sig efter något så skakade hans händer. ”Men ge dig då av för att köpa tillbaka din stensamling! Vi klara inte av att se dig så här, det skär i våra hjärtan!” sade en av byborna, men mannen skakade på sitt huvud och sträckte sig efter något som fanns under madrassen i sin säng som han satt på. Det han tog fram var bunten med sedlar som resenären hade gett honom för stenarna. Han hade vikt ett hörn på några av sedlarna som markerade en uppdelning av förmögenheten som till alla bybors fasa stämde överens med antalet familjer som bodde i byn. ”Nyss var jag ung och naiv mina år till trots. Jag är nu gammal och har så fyllt min funktion här i livet” började mannen medan han noga delade ut sin förmögenhet till byborna som förskräckt skakade på sina huvuden menande ”gör det inte!” när de motvilligt tog emot sin del av mannens förmögenhet. ”Ni har alla gjort mitt livsverk möjligt och så ska ni också ha er beskärda del av min förmögenhet. Kanske var det hela tiden meningen att jag skulle göra denna by till en rik by, det skänker mig i alla fall ett välmående att tänka så” sade han.

 Peeter Uuskyla”Ni har föreslagit att jag ska söka min lycka och menat att denna förmögenhet var mig till gagn, men den har gjort mig sjuk. Jag kan inte köpa tillbaka min samling eftersom den hela tiden varit till salu, detta var en del av det hela och vad nytta skulle den göra mig även om jag mot all förmodan skulle hitta den igen? Nej, det är inte samlingen av stenar jag saknar det är insikten denna affär givit mig när den slet ifrån mig det jag lärt mig och kunde, men också det jag skyddat mig med som förgör mig. Samtidigt kan jag inte förmå mig önska att resenären aldrig skulle kommit så att mitt liv vore ett misslyckande... Jag vet inte vad jag ska ta mig till, kära vänner, kära familj. Men tro nu inte att jag delar denna förmögenhet till er av desperation eller illvilja, för jag tänker klart, detta är den naturliga följden av ting och den kommer inte göra mot er vad den gjort mot mig. Det är ju inte den som gjort något, förresten. Det är som sagt ni som har möjliggjort detta mitt livsverk och det är alltså även inte mer än rätt att ni ska ha er beskärda del av det hela! Detta säger jag inte bittert eller snålt utan helt naturligt för att jag tycker att det är så det ska vara. Se här!” Den sista delen av sedelbunten tycktes ha blivit över, men inte hade mannen räknat fel där han suttit i sitt hus i veckor och omsorgsfullt vikt en sedel om dagen efter noga räknande, han visade upp den sista delen av sedlar, viftade med den medan han fortsatte ”även jag har gjort min del i det hela och ska följaktligen ha en del av det hela.” sade han och stoppade ner pengarna i sin ficka.

”Jag hoppas nu att jag kan förmå mig själv att leva igen även efter denna skamliga lösning, för tro inte att jag gjort något stort! Det stora vore att fördjupa mig i något annat eller än längre i det jag redan kan, att resa till staden för att skänka stolthet över vår lilla by, nej detta var den fega lösningen på det hela. Att helt enkelt ge bort förmögenheten och att samtidigt ge bort alla det förväntningar på min egen storhet som jag närt. Jag är och förblir inget stort. Samtidigt så är detta vad jag i mitt hjärta vill och om man inte ser till våra förväntningar som jag aldrig tidigare gjort utan bara känner vad vi håller för sant så är jag mycket nöjd med händelsernas gång.” Byborna kunde inte efter vad mannen sagt protestera utan det vara bara att ta emot sin del av förmögenheten. Det kändes till och med ofint för dem att tacka eftersom mannen tydligt poängterat att detta inte var menat som en gåva till dem utan som lösningen på ett problem för honom själv och en naturlig utveckling av händelser som de alla varit med att skapa. ”Du har aldrig varit något annat än stort! Du har alltid varit vår bys stolthet käre stensamlare!” försökte en av byborna men mannen bara log milt till svar som ett tack från en person som redan var fullt på det klara över saker och ting och minst av allt sökte beröm.

-----------------------------

Adorno skriver ”appearance as meaningful; after the catastrophe of meaning, appearance becomes abstract.” Jag skulle vilja fortsätta den meningen med: after defusing the abstract and recognizing the abstract as nothing else then reality, appearance becomes meaningless. Musiken föds och dör simultant. Den är aldrig fantastik, aldrig sublim. Ljud är ljud, musik är musik. När jag spelar ett ljud på min saxofon så är det inget annat än det. Uppfatta det som musik, eller uppfatta det som ljud.

Att spela ett instrument på ett sådant sätt att instrumentet självt, inte musiken eller musikern kommer i fokus är något som få lyckas med. Katt Hernandez och Peeter Uuskyla är två av de få som, i min mening, lyckas med detta. Som åhörare av deras musik upplever jag inte dem, inte deras idéer, utan deras instrument. Jag lyssnar till ljudet av en fiol, musiken är (för mig) ljudet av en fiol, eller jag lyssnar till ett trumset, musiken är (för mig) ljudet av ett trumset. Hur jag sedan uppfattar musiken (ljudet av en fiol eller ett trumset) är upp till min, som åhörare, estetik. Jag är fullkomligt, uttalat, o-manipulerad. Att musicera på det sättet kräver mer än instrumental hantverksskicklighet, det kräver en djup förståelse för musikalisk kvalité och underkastelse av musiken som autonom. Jag tycker att Katt Hernandez och Peeter Uuskylas musik beskrivs av Adornos aforism: ”absolute expression would be objective, the object itself.”

 CD:s  BaksidaOm jag som musiker försöker distansera mig från musiken på så sätt att jag inte lyssnar på den samtidigt som jag spelar den och inte heller hänger mig till spelandet av den, hur görs då valen av vilka ljud, vilka musikaliska kvalitéer som presenteras? De frågorna har varit högst närvarande vid arbetet med skivan In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics. Dessa frågors närvaro är på sätt och vis anledningen till arbetet. De besvaras inte genom arbetet, som snarast får ses som ett pilotprojekt som bygger på dessa frågeställningar, utan är på sätt och vis själva arbetet. Man frågar sig också: är inte anti-estetik bara ett estetiskt ideal? På det sätt som Per Nørgård beskriver begreppet anti-estetik i texten ”Intellektets utilstrækkelighed (1974) (Svar till Jan W. Morthenson: Den musikaliska kvalitetens ideologi) är det definitivt ett estetiskt ideal. Nørgård beskriver en anti-estetisk musik där smaklösheten var en avsiktlig faktor. Smak, smaklöshet, vackert, fult osv. är estetiska kvalitetsbegrepp. Ett estetiskt arbete kan inte ha anti-estetiska element för de skulle i så fall bli estetiska knep; sätt att belysa olika syner på musik.

Min musik bygger på improvisation. Det finns inget distansförhållande mellan mig och musiken, vilket blir en brännpunkt när jag eftersträvar paradoxen av att spela något som inte skapas av mig. Allt måste spännas mot musiken i stunden, allt är musiken i stunden och musiken är bara i stunden. Dessutom genomsyrar idén om anti-estetik hela arbetet utan att ha ett uttalat syfte annat än att sträva efter att vara anti-estetiskt. Anti-estetik förespråkar bara en paradoxal och omöjlig syn på musik: musik som något verkligt, autonomt, på det sättet att jag som musiker kan spela, men inte skapa den. Det handlar bara om positionering. In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics är, inte förvånande, ett misslyckande på alla punkter. Jag når inte det anti-estetiska idealet som den här texten försöker presentera. Ändå är den och den är ofrånkomligen musik. På det sättet är den ett lyckande. Om den är estetiskt tilltalande kan jag, efter att ha arbetat färdigt skivan, som åhörare till den bara skaffa mig en egen subjektiv åsikt om.

Den här texten har inte haft intentionen av att vara diskursiv. Texten likt musiken på skivan In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics är presenterande. Musiken på skivan presenterar ljud och tystnad - musik, den här texten presenterar hur jag har tänkt när jag kommit fram till att musiken på skivan ska presentera ljud och tystnad - musik. Om texten eller skivan skulle väcka debatt så är det en annan sak.

 

Johan Jutterström

 

Vidare lyssning

 

Johan Jutterström – In pursuit of anti-aesthetics and musical ethics. http://www.pinkpamphlet.net/

Katt Hernandez – Unlovely. http://ehserecords.com/ehse016/

Peeter Uuskyla – Calling everything drawings

Vidare läsning

Theodor Adorno – Aesthetic theory

Immanuel Kant – Grundläggning av sedernas metafysik

Per Nørgård - http://www.kb.dk/da/kb/nb/mta/dcm/udgivelser/norgard/artikler.html

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.