Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Det konstnärliga egot som altruism



Wassily Kandinskij – ”The Singer” (1903) Alla har vi väl vid något tillfälle stött på uttrycket: Det konstnärliga egot. Om det är någon som känner sig ny inför begreppet så kan i alla fall de flesta av oss enas om att det ibland utmålas en bild av konstnärer som självupptagna och kanske rent av egoistiska. Jag själv har en längre tid jobbat som sångerska och musiker och också utbildat mig inom konstnärliga ämnen större delen av mitt liv och jag känner mig ofrivilligt träffad av begreppet. Vad är det egentligen jag håller på med när jag vill verka inom min konstform, fördjupa mig i mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling? När jag ytterligare rannsakar mig själv finner jag också ett behov av att göra det arbete jag gör synligt för min omgivning, vilket också lyfter in exhibitionistiska aspekter. Egoist och exhibitionist – två egenskaper jag som både människa och musiker aldrig skulle kunna förlika mig med att bära. Därför inser jag också att jag måste ta ställning i frågan: Är allt konstnärligt arbete till slut bara en form av egoism?

Frågor rörande konst och konstnärlighet tenderar ofta bli svårfångade om ens möjliga att fånga – något jag som läsare av diverse estetiska texter lärde mig ganska fort då de flesta undersökningar istället för att leda fram till svar oftast mynnar ut i fler frågeställningar. Som författare av denna text inser jag därför redan nu hopplösheten inför min påtagna uppgift; att försöka ge ett svar på den ovan formulerade frågan, samtidigt som jag som verksam musiker och konstnär ändå finner det viktigt att frågan ställs, och då inte bara av mig själv för mig själv, utan även inför andra. Det behövs en debatt kring frågan.

Frågan är långt dragen och jag tror att få av oss känner igen oss i beskrivningen av konst som något enbart egoistiskt men om inte vi som intresserar oss för eller är verksamma inom konstnärliga uttryck finner ett sätt att formulera varför den inte kan vara just enbart egoistisk så befinner vi oss snart i ett läge där konsten helt tappar sin slagstyrka.

Vid en första anblick kan man lätt tycka – och kanske med rätta – att en text som denna tenderar bli motsatsen till vad den önskar, nämligen snarare ett bevis på egoism inom konstnärligt skapande än dess motsats: Jag talar enbart utifrån mina egna kunskaper och erfarenheter och drar sedan slutsatser utifrån dessa som jag därefter pålägger en senare läsare. Även om jag stundtals citerar andras texter tillåter jag mig sedan att antingen avfärda eller kommentera dess innehåll utefter mina egna åsikter. Vem gynnas i slutändan av min text? I direkt mening gynnar den främst mig själv, vidare möjligen andra konstnärer, i förlängningen kanske konsten och i ytterligare förlängning eventuellt andra läsare som kan finna den intressant. Men dessa förlängningar är endast önskemål som jag i skrivandet av mina texter bara kan spekulera kring och ha förhoppningar om.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om denna text är vad den utger sig för att vara, det vill säga en analys inifrån skapandet, sett från konstnärens perspektiv, är detta dock denna motsägelse och skenbara egoism en absolut nödvändighet. Det blir på så vis en inbyggd paradox i att undersöka och försöka motbevisa egoismen i skapandet via ett högst personligt och om man så vill egocentrerat perspektiv.

Detta figurerar inte bara som en paradox i denna text utan återfinns också som både en motsägelse och en fara. Faran ligger i en eventuell obalans mellan en tro på sin egen övertygelse och en ödmjuk inställning till sin omgivning. Kontrasten emellan Kandinskys citat: ”Hans öppna blick skall vändas inåt, mot hans eget inre liv, och hans hörsel endast urskilja den inre nödvändighetens röst”, och Henri Michauxs väl formulerade aforism: ”Du är smittsam för dig själv, glöm inte det. Låt inte ’dig’ ta dig”, porträtterar konstnärens inbyggda slitning på ett mycket fint sätt.

Fördjupningen i mig själv och därmed också fördjupandet inom min konstform, mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling är en viktig del i mitt konstnärliga arbete. I vilken riktning leder oss dessa funderingar i frågan kring konstnärlig egoism? För att försöka svara på frågan kring konstnärlig egoism måste vi först skaffa oss en vokabulär för att formulera vad det är vi upplever genom konst och varför det är så viktigt.

”A real work of art destroys, in the consciousness of the receiver, the separation between himself and the artist, nor that alone, but also between himself and all whose minds receive this work of art. In this freeing of our personality from its separation and isolation, and in this uniting of it with others, lies the chief characteristic and the great attractive force of art.” – L. Tolstoj.

Henri Michaux – ”Utan titel” (1968)Kanske är svaret kommunikation – individens strävan att nå ut till allmänheten och förena och ena den, och med den, också sig själv i den? Stravinsky uttrycker sig i liknande ordalag: ”Ty verkets enhet har sin resonans. Dess eko, som vår själ uppfattar, ljuder allt närmre och närmre. Det fullbordade verket breder ut sig för att meddela sig och strömmar slutligen tillbaka till sin källa. Ringen är sluten. Musiken visar sig alltså för oss som ett medel att göra oss till ett med vår nästa – och med Den Evige.” Stravinsky kan i dagens sekulariserade samhälle kanske tyckas svår att identifiera sig med emedan Kandinsky som visserligen också är inne på samma linje kring kommunikation men med en något altererad syntes kanske kan tyckas mer lättillgänglig; “Art like speech, is a means of communication, and therefore of progress, i.e. of the movement of humanity forward towards perfection”

Flertalet konstnärer talar ofta om hur allt sluts samman genom konsten, hur den har som uppgift att genom kommunikation till sina åhörare förmedla, så och gro en förening – en enighet. Det är en fin tanke. En tanke som också fyller funktionen av ett giltigt och definitivt motbevis till ursprungstanken om det konstnärliga som något egoistiskt.

Jag skulle därmed kunna lämna min frågeställning, men undrar samtidigt om detta är den slutgiltiga betydelsen av vad ett konstnärligt utövande vill uttrycka? Kan den enorma frågan till hur vi upplever konst och vad vi upplever det verkligen reduceras till ett ord; kommunikation?

Jag nämnde tidigare att de flesta estetiska utredningar slutar i en eller flertalet frågor. Det finns en anledning till detta: ingen konstnärlig verksamhet varken är eller kommer någonsin kunna utge sig för att vara något definitivt definierbart.

Konstutövandet gör sig bättre i gråskala

Henri Michaux – ”Utan titel” (1960)Därmed kan det omöjligen finnas ett entydigt svar. Vi kan möjligen sluta oss till att det finns en generell uppfattning kring konst som något kommunicerande, men inte dra slutsatser om dess faktiska varande som kommunikativt. Det går inte att definiera konsten eller dess varande. Så vad är det jag egentligen efterlyser med en diskussion? Vad är det som ska diskuteras när det inte ens går att definiera det vi vill diskutera? Hur ska man kunna försvara konsten emot anklagelsen av att vara egoistisk om man omöjligen kan definiera vad den är?

Kanske är det bara en ursäkt eller ett berättigande som jag är ute efter. Något som motiverar för mig själv varför jag ägnar all min tid åt att tränga djupare in i musiken, in i min musik. Så – ett delande, skulle det kunna vara svaret på detta ”något”? Skulle det rättfärdiga detta enträgna fördjupande i ett ofta abstrakt och för många helt oförståeliga uttryck som övergripande brukar kallas konst? – Det skulle kunna representera en giltig förklaring till det hela om det var det enda jag ämnade min musik för och det enda musiken ämnade för mig men vi hamnar återigen tillbaka i samma snara: det konstnärliga uttrycket är inte något definitivt definierbart.

Konsten är i sin natur subjektiv

Detta är ett påstående som jag idag anser vara ett allmänt vedertaget sådant. Om vi samtidigt accepterar detta påstående som en sanning, betyder det att vi inte kan få några generella eller allmänna svar på frågan. Däremot öppnar det upp för ett individuellt sådant. Med detta i åtanke har jag gjort ett försök att finna fram till varför jag upplever att det konstnärliga egot som altruism är det, för mig enda giltiga sättet att använda sig av begreppet ”Det konstnärliga egot”.

Musiken och mitt förhållande till den gör mig förhoppningsvis till en bättre människa; den utvecklar mitt sätt att lyssna, mitt sätt att tänka, min empati och kanske viktigast av allt: Den ökar förståelsen inför min egen subjektivitet ochdärmed ävenmin sympati inför mina medmänniskors alternativa realitet.Musiken fostrar mig och genom min musik klingar också denna medmänskliga förening vidare. Det som kan uppfattas som egoistiskt utifrån; mitt arbete kring min musik, mitt hantverk och min förståelse av min utveckling, är nödvändiga steg – inte bara för att skapa bättre och ärligare musik – utan också för att bli en bättre och ärligare människa; en människa som kan medverka och bidra till sitt samhälle på bästa sätt.

Jag tror att musiken kan ha samma kultiverande inverkan på alla som är villiga att låta sig påverkas av den. Det kan också vara värt reda ut det missförstånd som finns om att musik och konst görs enbart ur och för ens eget nöjes skull. Det är en smärtsam process som i text kanske ofta kan framstå som enkel och odramatisk emedan den i själva verket tenderar vara raka motsatsen. Konstnärliga texter koncentreras ofta till nedtecknade insikter och framsteg, det som däremot sällan nämns är den kraftansträngning och ångest som många gånger ligger bakom utvecklingen. Musik byggs inte bara av glädje. Det handlar ofta om självuppoffringar!

Vi musiker liksom många andra älskar förhoppningsvis vårt jobb. Musiken kan naturligtvis och bör kanske också vara lustfylld, man måste tillåta sig att känna stolthet och glädje inför det man gör för att ha en fortsatt drivkraft i sitt arbete. Detta gäller ju som en självklar nödvändighet inom alla yrken! Jag vill därför heller inte upphöja musiken och konsten till något som i sig självt är beundransvärt eller eftersträvansvärt. Det finns inget självändamål i att göra konst och konstnärskap är därför heller inte för varje individ. Det enda som är beundransvärt och eftersträvansvärt är att alltid sträva efter att bli en bättre människa och vara lyhörd inför vad det är som gör dig till detta, oberoende av vad det är. Det är bara på detta vis vi, genom att verka för oss själva, verkar för varandra och för gemenskapen. Det är också på detta sätt som vi konstnärer i vårt konstnärliga arbete verkar för en altruism.

Detta är min tro och min definition av varför konst aldrig kan förminskas till något enbart egoistiskt eller exhibitionistiskt. Detta är också mitt svar på varför konst och musik är så viktigt. Jag står för detta men detta står också bara för mig. Det är också något av det som gör konsten så oumbärlig – dess absoluta självständighet, dess subjektivitet. Det som gör den omöjlig att kuva och underkasta i begrepp eller diverse fraktioner.

Konsten är fri för att vi alla kan tycka vad vi vill om den – men det kan vi bara så länge den finns tillgänglig och det är upp till oss som åhörare, konsumenter och medborgare att se till att den fortsätter att finnas.

Linda Olah

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 10 april, 2017

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | Kulturreportage | 18 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts