Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

Det konstnärliga egot som altruism



Wassily Kandinskij – ”The Singer” (1903) Alla har vi väl vid något tillfälle stött på uttrycket: Det konstnärliga egot. Om det är någon som känner sig ny inför begreppet så kan i alla fall de flesta av oss enas om att det ibland utmålas en bild av konstnärer som självupptagna och kanske rent av egoistiska. Jag själv har en längre tid jobbat som sångerska och musiker och också utbildat mig inom konstnärliga ämnen större delen av mitt liv och jag känner mig ofrivilligt träffad av begreppet. Vad är det egentligen jag håller på med när jag vill verka inom min konstform, fördjupa mig i mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling? När jag ytterligare rannsakar mig själv finner jag också ett behov av att göra det arbete jag gör synligt för min omgivning, vilket också lyfter in exhibitionistiska aspekter. Egoist och exhibitionist – två egenskaper jag som både människa och musiker aldrig skulle kunna förlika mig med att bära. Därför inser jag också att jag måste ta ställning i frågan: Är allt konstnärligt arbete till slut bara en form av egoism?

Frågor rörande konst och konstnärlighet tenderar ofta bli svårfångade om ens möjliga att fånga – något jag som läsare av diverse estetiska texter lärde mig ganska fort då de flesta undersökningar istället för att leda fram till svar oftast mynnar ut i fler frågeställningar. Som författare av denna text inser jag därför redan nu hopplösheten inför min påtagna uppgift; att försöka ge ett svar på den ovan formulerade frågan, samtidigt som jag som verksam musiker och konstnär ändå finner det viktigt att frågan ställs, och då inte bara av mig själv för mig själv, utan även inför andra. Det behövs en debatt kring frågan.

Frågan är långt dragen och jag tror att få av oss känner igen oss i beskrivningen av konst som något enbart egoistiskt men om inte vi som intresserar oss för eller är verksamma inom konstnärliga uttryck finner ett sätt att formulera varför den inte kan vara just enbart egoistisk så befinner vi oss snart i ett läge där konsten helt tappar sin slagstyrka.

Vid en första anblick kan man lätt tycka – och kanske med rätta – att en text som denna tenderar bli motsatsen till vad den önskar, nämligen snarare ett bevis på egoism inom konstnärligt skapande än dess motsats: Jag talar enbart utifrån mina egna kunskaper och erfarenheter och drar sedan slutsatser utifrån dessa som jag därefter pålägger en senare läsare. Även om jag stundtals citerar andras texter tillåter jag mig sedan att antingen avfärda eller kommentera dess innehåll utefter mina egna åsikter. Vem gynnas i slutändan av min text? I direkt mening gynnar den främst mig själv, vidare möjligen andra konstnärer, i förlängningen kanske konsten och i ytterligare förlängning eventuellt andra läsare som kan finna den intressant. Men dessa förlängningar är endast önskemål som jag i skrivandet av mina texter bara kan spekulera kring och ha förhoppningar om.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om denna text är vad den utger sig för att vara, det vill säga en analys inifrån skapandet, sett från konstnärens perspektiv, är detta dock denna motsägelse och skenbara egoism en absolut nödvändighet. Det blir på så vis en inbyggd paradox i att undersöka och försöka motbevisa egoismen i skapandet via ett högst personligt och om man så vill egocentrerat perspektiv.

Detta figurerar inte bara som en paradox i denna text utan återfinns också som både en motsägelse och en fara. Faran ligger i en eventuell obalans mellan en tro på sin egen övertygelse och en ödmjuk inställning till sin omgivning. Kontrasten emellan Kandinskys citat: ”Hans öppna blick skall vändas inåt, mot hans eget inre liv, och hans hörsel endast urskilja den inre nödvändighetens röst”, och Henri Michauxs väl formulerade aforism: ”Du är smittsam för dig själv, glöm inte det. Låt inte ’dig’ ta dig”, porträtterar konstnärens inbyggda slitning på ett mycket fint sätt.

Fördjupningen i mig själv och därmed också fördjupandet inom min konstform, mitt hantverk och min förståelse av mig själv och min utveckling är en viktig del i mitt konstnärliga arbete. I vilken riktning leder oss dessa funderingar i frågan kring konstnärlig egoism? För att försöka svara på frågan kring konstnärlig egoism måste vi först skaffa oss en vokabulär för att formulera vad det är vi upplever genom konst och varför det är så viktigt.

”A real work of art destroys, in the consciousness of the receiver, the separation between himself and the artist, nor that alone, but also between himself and all whose minds receive this work of art. In this freeing of our personality from its separation and isolation, and in this uniting of it with others, lies the chief characteristic and the great attractive force of art.” – L. Tolstoj.

Henri Michaux – ”Utan titel” (1968)Kanske är svaret kommunikation – individens strävan att nå ut till allmänheten och förena och ena den, och med den, också sig själv i den? Stravinsky uttrycker sig i liknande ordalag: ”Ty verkets enhet har sin resonans. Dess eko, som vår själ uppfattar, ljuder allt närmre och närmre. Det fullbordade verket breder ut sig för att meddela sig och strömmar slutligen tillbaka till sin källa. Ringen är sluten. Musiken visar sig alltså för oss som ett medel att göra oss till ett med vår nästa – och med Den Evige.” Stravinsky kan i dagens sekulariserade samhälle kanske tyckas svår att identifiera sig med emedan Kandinsky som visserligen också är inne på samma linje kring kommunikation men med en något altererad syntes kanske kan tyckas mer lättillgänglig; “Art like speech, is a means of communication, and therefore of progress, i.e. of the movement of humanity forward towards perfection”

Flertalet konstnärer talar ofta om hur allt sluts samman genom konsten, hur den har som uppgift att genom kommunikation till sina åhörare förmedla, så och gro en förening – en enighet. Det är en fin tanke. En tanke som också fyller funktionen av ett giltigt och definitivt motbevis till ursprungstanken om det konstnärliga som något egoistiskt.

Jag skulle därmed kunna lämna min frågeställning, men undrar samtidigt om detta är den slutgiltiga betydelsen av vad ett konstnärligt utövande vill uttrycka? Kan den enorma frågan till hur vi upplever konst och vad vi upplever det verkligen reduceras till ett ord; kommunikation?

Jag nämnde tidigare att de flesta estetiska utredningar slutar i en eller flertalet frågor. Det finns en anledning till detta: ingen konstnärlig verksamhet varken är eller kommer någonsin kunna utge sig för att vara något definitivt definierbart.

Konstutövandet gör sig bättre i gråskala

Henri Michaux – ”Utan titel” (1960)Därmed kan det omöjligen finnas ett entydigt svar. Vi kan möjligen sluta oss till att det finns en generell uppfattning kring konst som något kommunicerande, men inte dra slutsatser om dess faktiska varande som kommunikativt. Det går inte att definiera konsten eller dess varande. Så vad är det jag egentligen efterlyser med en diskussion? Vad är det som ska diskuteras när det inte ens går att definiera det vi vill diskutera? Hur ska man kunna försvara konsten emot anklagelsen av att vara egoistisk om man omöjligen kan definiera vad den är?

Kanske är det bara en ursäkt eller ett berättigande som jag är ute efter. Något som motiverar för mig själv varför jag ägnar all min tid åt att tränga djupare in i musiken, in i min musik. Så – ett delande, skulle det kunna vara svaret på detta ”något”? Skulle det rättfärdiga detta enträgna fördjupande i ett ofta abstrakt och för många helt oförståeliga uttryck som övergripande brukar kallas konst? – Det skulle kunna representera en giltig förklaring till det hela om det var det enda jag ämnade min musik för och det enda musiken ämnade för mig men vi hamnar återigen tillbaka i samma snara: det konstnärliga uttrycket är inte något definitivt definierbart.

Konsten är i sin natur subjektiv

Detta är ett påstående som jag idag anser vara ett allmänt vedertaget sådant. Om vi samtidigt accepterar detta påstående som en sanning, betyder det att vi inte kan få några generella eller allmänna svar på frågan. Däremot öppnar det upp för ett individuellt sådant. Med detta i åtanke har jag gjort ett försök att finna fram till varför jag upplever att det konstnärliga egot som altruism är det, för mig enda giltiga sättet att använda sig av begreppet ”Det konstnärliga egot”.

Musiken och mitt förhållande till den gör mig förhoppningsvis till en bättre människa; den utvecklar mitt sätt att lyssna, mitt sätt att tänka, min empati och kanske viktigast av allt: Den ökar förståelsen inför min egen subjektivitet ochdärmed ävenmin sympati inför mina medmänniskors alternativa realitet.Musiken fostrar mig och genom min musik klingar också denna medmänskliga förening vidare. Det som kan uppfattas som egoistiskt utifrån; mitt arbete kring min musik, mitt hantverk och min förståelse av min utveckling, är nödvändiga steg – inte bara för att skapa bättre och ärligare musik – utan också för att bli en bättre och ärligare människa; en människa som kan medverka och bidra till sitt samhälle på bästa sätt.

Jag tror att musiken kan ha samma kultiverande inverkan på alla som är villiga att låta sig påverkas av den. Det kan också vara värt reda ut det missförstånd som finns om att musik och konst görs enbart ur och för ens eget nöjes skull. Det är en smärtsam process som i text kanske ofta kan framstå som enkel och odramatisk emedan den i själva verket tenderar vara raka motsatsen. Konstnärliga texter koncentreras ofta till nedtecknade insikter och framsteg, det som däremot sällan nämns är den kraftansträngning och ångest som många gånger ligger bakom utvecklingen. Musik byggs inte bara av glädje. Det handlar ofta om självuppoffringar!

Vi musiker liksom många andra älskar förhoppningsvis vårt jobb. Musiken kan naturligtvis och bör kanske också vara lustfylld, man måste tillåta sig att känna stolthet och glädje inför det man gör för att ha en fortsatt drivkraft i sitt arbete. Detta gäller ju som en självklar nödvändighet inom alla yrken! Jag vill därför heller inte upphöja musiken och konsten till något som i sig självt är beundransvärt eller eftersträvansvärt. Det finns inget självändamål i att göra konst och konstnärskap är därför heller inte för varje individ. Det enda som är beundransvärt och eftersträvansvärt är att alltid sträva efter att bli en bättre människa och vara lyhörd inför vad det är som gör dig till detta, oberoende av vad det är. Det är bara på detta vis vi, genom att verka för oss själva, verkar för varandra och för gemenskapen. Det är också på detta sätt som vi konstnärer i vårt konstnärliga arbete verkar för en altruism.

Detta är min tro och min definition av varför konst aldrig kan förminskas till något enbart egoistiskt eller exhibitionistiskt. Detta är också mitt svar på varför konst och musik är så viktigt. Jag står för detta men detta står också bara för mig. Det är också något av det som gör konsten så oumbärlig – dess absoluta självständighet, dess subjektivitet. Det som gör den omöjlig att kuva och underkasta i begrepp eller diverse fraktioner.

Konsten är fri för att vi alla kan tycka vad vi vill om den – men det kan vi bara så länge den finns tillgänglig och det är upp till oss som åhörare, konsumenter och medborgare att se till att den fortsätter att finnas.

Linda Olah

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.