Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Musikreportage: Symaskinens röst - Sound of Stockholm 2012



New European EnsembleMusik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte vara, om jag tillåts bygga vidare på tonsättaren Luciano Berios definition av begreppet musik. Det handlar om att få lyssnaren att ställa upp, att förhålla sig musiskt till de ljud och instrumentanhopningar som dukas upp. Kvalitet är däremot något annat och betydligt knepigare.

Lite fantasieggande är det ändå att greve Lautreamonts gamla symaskin från den banbrytande prosadiktsamlingen "Maldorors sånger", där det legendariska mötet mellan en symaskin och ett paraply äger rum på ett operationsbord, dyker upp i musikaliska sammanhang. En genre som annars föll mellan stolarna i den surrealistiska rörelsen, där denna provocerande konstellation blev ett slags utgångspunkt för Andre Breton, Salvador Dali och de andra. Surrealistisk musik var en tautologi för dem. Och så är det säkert också för oss. För vad är realistisk musik?

För tredje året i rad arrangerades förra veckan i kulturhuset "Sound of Stockholm", en festival som vill samla det fria konstmusiklivet utanför institutionerna, såväl den noterade som den improviserade musiken, instrumental och elektroakustisk, med nationell och internationell representation. Ett slags uppföljare till "Stockholm New Music" som gick i graven tillsammans med Svenska Rikskonserter. Och, det måste sägas, treåringen rör sig kavat och frimodigt i den allt annat än lättforcerade terrängen. Symaskinen fanns också på plats, trakterad av, för att citera ur programboken, "en av världens främsta symaskinsmusiker", Leo Correia de Verdier. Så nu vet ni det. Men ögat hade nog roligare än örat.

Jag väljer ur det rika utbudet. Jag var där tre av festivalens fem dagar. Det fanns en hel del att glädja sig åt samt somligt att gäspa åt. Åtminstone gjorde jag det. Improvisationsgruppen "Great Waitress" småplockade på sina instrument på ett närmast försynt sätt, återhållet och stillsamt, utan att förlita sig på någon dramaturgi eller påtaglig struktur, ett slags tillfällighetsmusik på gränsen till tystnaden. Vilket också karaktäriserade den musik som ett kollektiv som kallar sig för "Storskogen" presenterade. Ödsligt och lätt anemiskt, ett musikaliskt förhållningssätt och en estetik som får något pretentiöst över sig i sitt envetna fasthållande vid "less is more". Det skall nog till en kompositör av Luigi Nonos kaliber för att utforska dessa gränstrakter mellan det musikaliska varat och icke-varat utan att gäspreflexerna slår till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Helt annat ljud i källan blev det när Stockholms Saxofonkvartett tog sin an Tommy Zwedbergs musik, särskilt i ett par stycken från senare år, där en våldsam energiutveckling sker, som om han slår sig fri från den behärskade och kontrollerade balansen mellan bandstämma och sologitarr i stycket "Gir", som framfördes fint av Magnus Andersson. Det var som om de närmast brutalt expressiva jazzgiganterna Roland Kirk och Archie Shepp hade smugit sig in bakvägen och stundtals tagit över ruljansen. Och saxofonkvartetten var helt med på noterna, jag har aldrig hört den bättre, både i solostycket, "Exoj", för Jörgen Petterson, altsax (som bitvis lät som en tenorsax) och band samt i "Respit" för hela ensemblen och band med bland annat det synnerligen sällsynta instrumentet bassax (flitigt använt i den tidigare jazzen). Det var saxofonfröjd på högsta nivå.

Ingen festival utan seminarier och paneldebatter. Så även denna gång. Jag besökte ett som hade den uppfordrande rubriken, “Kan konsten leda mot framtiden?” Svaret är förstås givet på förhand. Javisst. Men inte på något för oss begripligt sätt. Om framtiden vet vi inget och bör följaktligen luta oss mot Ludwig Wittgensteins visdomsord: “Varom man inte kan tala, därom bör man tiga”. Eller varför inte göra som György Ligeti gjorde när han inbjudits för att tala om framtidens musik. Han teg. Efter två timmars ventilerande av en massa panelklokskap, det var en synnerligen kvalificerad panel, kom man fram till ungefär detta. Då hade det till och med rests ett varnande finger för att överhuvud ta sig an frågeställningen. Framtiden skapas nu. Det är NU det gäller. Allt annat är bullshit.

Tarek Atoui heter en ung man från Libanon som numera bor i Paris. Hans liveelektronik fick det mesta i den genren att likna Försiktiga Frasse, han for fram som en dervisch över det bord som han hade framför sig, till bredden fyllt av aggregat (hembyggen?) som medels blixtsnabba handpåläggningar detonerade ett samplat innehåll av aggressivt och kraftfullt pulserande loopar. Det var rena rama krigsdansen. Han har varit knuten till multimedialabbet STEIM i Amsterdam, där hans föregångare som konstnärlig ledare, Michel Waiswiz, också laborerade med koreografiska uttrycksmedel i sin musik och performancekonst. Ett salt i anrättningen.

Det kan man också säga om New European Ensemble, en ensemble för ny musik med musiker från hela Europa, stationerad i Amsterdam. Jag måste säga det på en gång, bättre än så här kan samtiden inte låta! Festivalens absoluta klo! Nu är det så att Holland har en tradition av utmärkta samtidsensembler, Nieuw Ensemble, Asko Ensemble och Reinbert de Leeuws olika konstellationer för att nämna några. Vad det beror på? Ett gynnsammare politiskt kulturklimat för den nya musiken? Förmodligen.

Hur som helst, tre konserter på absolut högsta nivå vad gäller repertoar såväl som framförande, samtidsklassiker – en genre som helt håller på att hamna i skymundan - såväl som uruppföranden. Och den nya musiken behöver spelas bra, kanske bättre än den tidigare, för att nå fram. Den blir tydligare och därför också lättare att ta till sig. Självklarheter kan det tyckas, men det är en reflektion som infaller varje gång man ställs inför faktum. “Så här ska det låta, tamejfan!”

Den unge dirigenten Christian Karlsen, ett stjärnskott på dirigenthimlen, höll samman tonflödet på ett mästerligt sätt, precist, stringent och tydligt, vilket också kan sägas om de klingande resultaten. Vilka musiker! Och vilken alt, Carina Vinke! En stämma full av kraft och lyster, jämt fördelad över hela registret. Jag utgår från att P2 bandade samtliga konserter.

Vad fick vi höra? Som sagt, några uruppföranden, bl.a. verk av Mirjam Tally och Peter Lindroth, det första ett slags ljusskimrande, mycket vackra ljudskulpturer, framförda nästan staccato, närmast vertikalt; det andra ett suggestivt laddat stycke för alt och ensemble kring fyra dikter av Roger Mc Gough. Därefter ett verk som piskrappt vispade runt i de högre registren, närmast rotatoriskt och efter det ett mäktigt stycke för altstämma och ensemble som borrade sig djupt ned i en medeltida text och som avslutning ett virtuost stycke dansant lekfullhet av Silvia Colasanti, där ensemblen och dess briljante dirigent verkade stortrivas. Liksom vi i salongen.

Stockholms SaxofonkvartettSamtidsklassikerna utgjordes av tre verkliga höjdare, Gerard Griseys “Vortex Temporum I – III”, en titel som skulle kunna översättas med “Tidssnurra”. Det är ett långt stycke och upptog hela konserten (den andra med ensemblen). Materialet består av en enkel melodisk figur som varieras och lagras i olika hastigheter som ett slags intrikat och prismatisk väv eller tapet av överväldigande skönhet. Det sista man hör är en långsamt utdöende hjärtpuls. Storartad musik i ett storartat framförande. Arvo Pärts “Fratres” inledde den sista konserten, ett stycke repetitiv musik a la Pärt för viola och gitarr, som fortfarande behåller greppet om lyssnaren.

Det avslutande verket, en verklig klenod i den europeiska efterkrigsmusiken, Pierre Boulez “Le Marteau sans Maitre” (Hammaren utan herre) från 1953. Den spelas sällan, åtminstone på våra breddgrader, av förklarliga skäl. Det ställer mycket stora krav på exekutörerna under sina 40 minuter. Boulez har tonsatt en diktsvit med samma namn av den surrealistiske poeten René Char. Verket består av rent instrumentala delar och partier med text, suveränt tolkade av den mästerliga alten Carina Vinke. Det är ett helt nytt sätt att tänka i musik, som fick enorm betydelse för den vidare utvecklingen, på samma sätt som Karlheinz Stockhausens några år yngre elektroakustiska verk “Gesang der Jünglige”. Texturen är närmast upplöst och musiken är sin egen referens, renskalad, som ett skönt utmejslat flimmer, där alla tyngdlagar och musikaliska gravitationsmönster är satta ur spel och musiken rör sig fritt i rummet – utan Herre. I sin egen rätt.

 

Ulf Stenberg

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | Essäer om religionen | 15 augusti, 2015

Emmakrönika XXVII, Den 20 september

Nu årsdag igen för när du kom hit, 20:nde september då. Jag var kär redan, men det var en underbar bekräftelse att få se dig. Jag förstod min kärlek hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 september, 2009

Andrew Allen, en kärleksfull artist

Det är lätt att bli förälskad i Andrew Allens musik. Lekfull, fylld av energi och glädje är den en gåva till den som lyssnar. Hans röst är klar och mjuk ...

Av: Helena Svensson | Musikens porträtt | 01 Maj, 2011

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

Japansk slagsmålskämpe fiskar efter filmroll i Europa. Intervju med Masanobu Andô

Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 december, 2011

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.