Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 Maj, 2012
Stefan Whilde

Musikreportage: Symaskinens röst - Sound of Stockholm 2012



New European EnsembleMusik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte vara, om jag tillåts bygga vidare på tonsättaren Luciano Berios definition av begreppet musik. Det handlar om att få lyssnaren att ställa upp, att förhålla sig musiskt till de ljud och instrumentanhopningar som dukas upp. Kvalitet är däremot något annat och betydligt knepigare.

Lite fantasieggande är det ändå att greve Lautreamonts gamla symaskin från den banbrytande prosadiktsamlingen "Maldorors sånger", där det legendariska mötet mellan en symaskin och ett paraply äger rum på ett operationsbord, dyker upp i musikaliska sammanhang. En genre som annars föll mellan stolarna i den surrealistiska rörelsen, där denna provocerande konstellation blev ett slags utgångspunkt för Andre Breton, Salvador Dali och de andra. Surrealistisk musik var en tautologi för dem. Och så är det säkert också för oss. För vad är realistisk musik?

För tredje året i rad arrangerades förra veckan i kulturhuset "Sound of Stockholm", en festival som vill samla det fria konstmusiklivet utanför institutionerna, såväl den noterade som den improviserade musiken, instrumental och elektroakustisk, med nationell och internationell representation. Ett slags uppföljare till "Stockholm New Music" som gick i graven tillsammans med Svenska Rikskonserter. Och, det måste sägas, treåringen rör sig kavat och frimodigt i den allt annat än lättforcerade terrängen. Symaskinen fanns också på plats, trakterad av, för att citera ur programboken, "en av världens främsta symaskinsmusiker", Leo Correia de Verdier. Så nu vet ni det. Men ögat hade nog roligare än örat.

Jag väljer ur det rika utbudet. Jag var där tre av festivalens fem dagar. Det fanns en hel del att glädja sig åt samt somligt att gäspa åt. Åtminstone gjorde jag det. Improvisationsgruppen "Great Waitress" småplockade på sina instrument på ett närmast försynt sätt, återhållet och stillsamt, utan att förlita sig på någon dramaturgi eller påtaglig struktur, ett slags tillfällighetsmusik på gränsen till tystnaden. Vilket också karaktäriserade den musik som ett kollektiv som kallar sig för "Storskogen" presenterade. Ödsligt och lätt anemiskt, ett musikaliskt förhållningssätt och en estetik som får något pretentiöst över sig i sitt envetna fasthållande vid "less is more". Det skall nog till en kompositör av Luigi Nonos kaliber för att utforska dessa gränstrakter mellan det musikaliska varat och icke-varat utan att gäspreflexerna slår till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Helt annat ljud i källan blev det när Stockholms Saxofonkvartett tog sin an Tommy Zwedbergs musik, särskilt i ett par stycken från senare år, där en våldsam energiutveckling sker, som om han slår sig fri från den behärskade och kontrollerade balansen mellan bandstämma och sologitarr i stycket "Gir", som framfördes fint av Magnus Andersson. Det var som om de närmast brutalt expressiva jazzgiganterna Roland Kirk och Archie Shepp hade smugit sig in bakvägen och stundtals tagit över ruljansen. Och saxofonkvartetten var helt med på noterna, jag har aldrig hört den bättre, både i solostycket, "Exoj", för Jörgen Petterson, altsax (som bitvis lät som en tenorsax) och band samt i "Respit" för hela ensemblen och band med bland annat det synnerligen sällsynta instrumentet bassax (flitigt använt i den tidigare jazzen). Det var saxofonfröjd på högsta nivå.

Ingen festival utan seminarier och paneldebatter. Så även denna gång. Jag besökte ett som hade den uppfordrande rubriken, “Kan konsten leda mot framtiden?” Svaret är förstås givet på förhand. Javisst. Men inte på något för oss begripligt sätt. Om framtiden vet vi inget och bör följaktligen luta oss mot Ludwig Wittgensteins visdomsord: “Varom man inte kan tala, därom bör man tiga”. Eller varför inte göra som György Ligeti gjorde när han inbjudits för att tala om framtidens musik. Han teg. Efter två timmars ventilerande av en massa panelklokskap, det var en synnerligen kvalificerad panel, kom man fram till ungefär detta. Då hade det till och med rests ett varnande finger för att överhuvud ta sig an frågeställningen. Framtiden skapas nu. Det är NU det gäller. Allt annat är bullshit.

Tarek Atoui heter en ung man från Libanon som numera bor i Paris. Hans liveelektronik fick det mesta i den genren att likna Försiktiga Frasse, han for fram som en dervisch över det bord som han hade framför sig, till bredden fyllt av aggregat (hembyggen?) som medels blixtsnabba handpåläggningar detonerade ett samplat innehåll av aggressivt och kraftfullt pulserande loopar. Det var rena rama krigsdansen. Han har varit knuten till multimedialabbet STEIM i Amsterdam, där hans föregångare som konstnärlig ledare, Michel Waiswiz, också laborerade med koreografiska uttrycksmedel i sin musik och performancekonst. Ett salt i anrättningen.

Det kan man också säga om New European Ensemble, en ensemble för ny musik med musiker från hela Europa, stationerad i Amsterdam. Jag måste säga det på en gång, bättre än så här kan samtiden inte låta! Festivalens absoluta klo! Nu är det så att Holland har en tradition av utmärkta samtidsensembler, Nieuw Ensemble, Asko Ensemble och Reinbert de Leeuws olika konstellationer för att nämna några. Vad det beror på? Ett gynnsammare politiskt kulturklimat för den nya musiken? Förmodligen.

Hur som helst, tre konserter på absolut högsta nivå vad gäller repertoar såväl som framförande, samtidsklassiker – en genre som helt håller på att hamna i skymundan - såväl som uruppföranden. Och den nya musiken behöver spelas bra, kanske bättre än den tidigare, för att nå fram. Den blir tydligare och därför också lättare att ta till sig. Självklarheter kan det tyckas, men det är en reflektion som infaller varje gång man ställs inför faktum. “Så här ska det låta, tamejfan!”

Den unge dirigenten Christian Karlsen, ett stjärnskott på dirigenthimlen, höll samman tonflödet på ett mästerligt sätt, precist, stringent och tydligt, vilket också kan sägas om de klingande resultaten. Vilka musiker! Och vilken alt, Carina Vinke! En stämma full av kraft och lyster, jämt fördelad över hela registret. Jag utgår från att P2 bandade samtliga konserter.

Vad fick vi höra? Som sagt, några uruppföranden, bl.a. verk av Mirjam Tally och Peter Lindroth, det första ett slags ljusskimrande, mycket vackra ljudskulpturer, framförda nästan staccato, närmast vertikalt; det andra ett suggestivt laddat stycke för alt och ensemble kring fyra dikter av Roger Mc Gough. Därefter ett verk som piskrappt vispade runt i de högre registren, närmast rotatoriskt och efter det ett mäktigt stycke för altstämma och ensemble som borrade sig djupt ned i en medeltida text och som avslutning ett virtuost stycke dansant lekfullhet av Silvia Colasanti, där ensemblen och dess briljante dirigent verkade stortrivas. Liksom vi i salongen.

Stockholms SaxofonkvartettSamtidsklassikerna utgjordes av tre verkliga höjdare, Gerard Griseys “Vortex Temporum I – III”, en titel som skulle kunna översättas med “Tidssnurra”. Det är ett långt stycke och upptog hela konserten (den andra med ensemblen). Materialet består av en enkel melodisk figur som varieras och lagras i olika hastigheter som ett slags intrikat och prismatisk väv eller tapet av överväldigande skönhet. Det sista man hör är en långsamt utdöende hjärtpuls. Storartad musik i ett storartat framförande. Arvo Pärts “Fratres” inledde den sista konserten, ett stycke repetitiv musik a la Pärt för viola och gitarr, som fortfarande behåller greppet om lyssnaren.

Det avslutande verket, en verklig klenod i den europeiska efterkrigsmusiken, Pierre Boulez “Le Marteau sans Maitre” (Hammaren utan herre) från 1953. Den spelas sällan, åtminstone på våra breddgrader, av förklarliga skäl. Det ställer mycket stora krav på exekutörerna under sina 40 minuter. Boulez har tonsatt en diktsvit med samma namn av den surrealistiske poeten René Char. Verket består av rent instrumentala delar och partier med text, suveränt tolkade av den mästerliga alten Carina Vinke. Det är ett helt nytt sätt att tänka i musik, som fick enorm betydelse för den vidare utvecklingen, på samma sätt som Karlheinz Stockhausens några år yngre elektroakustiska verk “Gesang der Jünglige”. Texturen är närmast upplöst och musiken är sin egen referens, renskalad, som ett skönt utmejslat flimmer, där alla tyngdlagar och musikaliska gravitationsmönster är satta ur spel och musiken rör sig fritt i rummet – utan Herre. I sin egen rätt.

 

Ulf Stenberg

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?

En av orsakerna till att lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer är att de senare ofta inte är medvetna om de pedagogiska problem som läraren ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 12 november, 2012

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 december, 2011

Uteliggaren

Det ligger en människa på marken. Kylan i vinden från öppna vägen piskar tag om honom, ruskar om honom. Den gnutta värme som finns i natten alstras från en betongfasad ...

Av: Tobias Haglund | Gästkrönikör | 16 december, 2014

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Joseph Cornells hermetiska väg

Långt innan min vetskap om Joseph Cornells (1903-1972) existens grundlades min fascination för honom. Mina föräldrar drev en bokhandel - en av Sveriges äldsta - och redan som barn lekte ...

Av: Jesper Nordström | Konstens porträtt | 01 augusti, 2017

Filmnatten med Sara

 Allt fanns på plats: ett tiotal tapas och popcorn och tillhörande utsökt fluidum. Vi skulle se sex filmer i rad och vid åttatiden på morgonen skriva ner våra intryck på ...

Av: Vladimir Oravsky, Sara Granath | Kulturreportage | 23 september, 2012

Joan as Police Woman,

Intervju: Joan Wasser - Joan As Police Woman

När jag träffar Joan Wasser har hon och hennes tre medmusiker bara några spelningar kvar på den två månader långa Europaturné som de har gjort för att lansera den senaste ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 21 december, 2015

Den ansvarsfulle kapitalisten och den goda vinsten

Starbucks är ett amerikanskt företag som serverar kaffe och espresso på tusentals kaféer och barer i minst 37 länder. Starbucks köper kaffet hos de bästa odlarna i Afrika och i ...

Av: Gilda Melodia | Reportage om politik & samhälle | 29 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.