Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Musikreportage: Symaskinens röst - Sound of Stockholm 2012



New European EnsembleMusik är det man väljer att lyssna till som musik och följaktligen är musikinstrument de man väljer att använda som sådana. Även en symaskin. Konstigare än så behöver det inte vara, om jag tillåts bygga vidare på tonsättaren Luciano Berios definition av begreppet musik. Det handlar om att få lyssnaren att ställa upp, att förhålla sig musiskt till de ljud och instrumentanhopningar som dukas upp. Kvalitet är däremot något annat och betydligt knepigare.

Lite fantasieggande är det ändå att greve Lautreamonts gamla symaskin från den banbrytande prosadiktsamlingen "Maldorors sånger", där det legendariska mötet mellan en symaskin och ett paraply äger rum på ett operationsbord, dyker upp i musikaliska sammanhang. En genre som annars föll mellan stolarna i den surrealistiska rörelsen, där denna provocerande konstellation blev ett slags utgångspunkt för Andre Breton, Salvador Dali och de andra. Surrealistisk musik var en tautologi för dem. Och så är det säkert också för oss. För vad är realistisk musik?

För tredje året i rad arrangerades förra veckan i kulturhuset "Sound of Stockholm", en festival som vill samla det fria konstmusiklivet utanför institutionerna, såväl den noterade som den improviserade musiken, instrumental och elektroakustisk, med nationell och internationell representation. Ett slags uppföljare till "Stockholm New Music" som gick i graven tillsammans med Svenska Rikskonserter. Och, det måste sägas, treåringen rör sig kavat och frimodigt i den allt annat än lättforcerade terrängen. Symaskinen fanns också på plats, trakterad av, för att citera ur programboken, "en av världens främsta symaskinsmusiker", Leo Correia de Verdier. Så nu vet ni det. Men ögat hade nog roligare än örat.

Jag väljer ur det rika utbudet. Jag var där tre av festivalens fem dagar. Det fanns en hel del att glädja sig åt samt somligt att gäspa åt. Åtminstone gjorde jag det. Improvisationsgruppen "Great Waitress" småplockade på sina instrument på ett närmast försynt sätt, återhållet och stillsamt, utan att förlita sig på någon dramaturgi eller påtaglig struktur, ett slags tillfällighetsmusik på gränsen till tystnaden. Vilket också karaktäriserade den musik som ett kollektiv som kallar sig för "Storskogen" presenterade. Ödsligt och lätt anemiskt, ett musikaliskt förhållningssätt och en estetik som får något pretentiöst över sig i sitt envetna fasthållande vid "less is more". Det skall nog till en kompositör av Luigi Nonos kaliber för att utforska dessa gränstrakter mellan det musikaliska varat och icke-varat utan att gäspreflexerna slår till.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Helt annat ljud i källan blev det när Stockholms Saxofonkvartett tog sin an Tommy Zwedbergs musik, särskilt i ett par stycken från senare år, där en våldsam energiutveckling sker, som om han slår sig fri från den behärskade och kontrollerade balansen mellan bandstämma och sologitarr i stycket "Gir", som framfördes fint av Magnus Andersson. Det var som om de närmast brutalt expressiva jazzgiganterna Roland Kirk och Archie Shepp hade smugit sig in bakvägen och stundtals tagit över ruljansen. Och saxofonkvartetten var helt med på noterna, jag har aldrig hört den bättre, både i solostycket, "Exoj", för Jörgen Petterson, altsax (som bitvis lät som en tenorsax) och band samt i "Respit" för hela ensemblen och band med bland annat det synnerligen sällsynta instrumentet bassax (flitigt använt i den tidigare jazzen). Det var saxofonfröjd på högsta nivå.

Ingen festival utan seminarier och paneldebatter. Så även denna gång. Jag besökte ett som hade den uppfordrande rubriken, “Kan konsten leda mot framtiden?” Svaret är förstås givet på förhand. Javisst. Men inte på något för oss begripligt sätt. Om framtiden vet vi inget och bör följaktligen luta oss mot Ludwig Wittgensteins visdomsord: “Varom man inte kan tala, därom bör man tiga”. Eller varför inte göra som György Ligeti gjorde när han inbjudits för att tala om framtidens musik. Han teg. Efter två timmars ventilerande av en massa panelklokskap, det var en synnerligen kvalificerad panel, kom man fram till ungefär detta. Då hade det till och med rests ett varnande finger för att överhuvud ta sig an frågeställningen. Framtiden skapas nu. Det är NU det gäller. Allt annat är bullshit.

Tarek Atoui heter en ung man från Libanon som numera bor i Paris. Hans liveelektronik fick det mesta i den genren att likna Försiktiga Frasse, han for fram som en dervisch över det bord som han hade framför sig, till bredden fyllt av aggregat (hembyggen?) som medels blixtsnabba handpåläggningar detonerade ett samplat innehåll av aggressivt och kraftfullt pulserande loopar. Det var rena rama krigsdansen. Han har varit knuten till multimedialabbet STEIM i Amsterdam, där hans föregångare som konstnärlig ledare, Michel Waiswiz, också laborerade med koreografiska uttrycksmedel i sin musik och performancekonst. Ett salt i anrättningen.

Det kan man också säga om New European Ensemble, en ensemble för ny musik med musiker från hela Europa, stationerad i Amsterdam. Jag måste säga det på en gång, bättre än så här kan samtiden inte låta! Festivalens absoluta klo! Nu är det så att Holland har en tradition av utmärkta samtidsensembler, Nieuw Ensemble, Asko Ensemble och Reinbert de Leeuws olika konstellationer för att nämna några. Vad det beror på? Ett gynnsammare politiskt kulturklimat för den nya musiken? Förmodligen.

Hur som helst, tre konserter på absolut högsta nivå vad gäller repertoar såväl som framförande, samtidsklassiker – en genre som helt håller på att hamna i skymundan - såväl som uruppföranden. Och den nya musiken behöver spelas bra, kanske bättre än den tidigare, för att nå fram. Den blir tydligare och därför också lättare att ta till sig. Självklarheter kan det tyckas, men det är en reflektion som infaller varje gång man ställs inför faktum. “Så här ska det låta, tamejfan!”

Den unge dirigenten Christian Karlsen, ett stjärnskott på dirigenthimlen, höll samman tonflödet på ett mästerligt sätt, precist, stringent och tydligt, vilket också kan sägas om de klingande resultaten. Vilka musiker! Och vilken alt, Carina Vinke! En stämma full av kraft och lyster, jämt fördelad över hela registret. Jag utgår från att P2 bandade samtliga konserter.

Vad fick vi höra? Som sagt, några uruppföranden, bl.a. verk av Mirjam Tally och Peter Lindroth, det första ett slags ljusskimrande, mycket vackra ljudskulpturer, framförda nästan staccato, närmast vertikalt; det andra ett suggestivt laddat stycke för alt och ensemble kring fyra dikter av Roger Mc Gough. Därefter ett verk som piskrappt vispade runt i de högre registren, närmast rotatoriskt och efter det ett mäktigt stycke för altstämma och ensemble som borrade sig djupt ned i en medeltida text och som avslutning ett virtuost stycke dansant lekfullhet av Silvia Colasanti, där ensemblen och dess briljante dirigent verkade stortrivas. Liksom vi i salongen.

Stockholms SaxofonkvartettSamtidsklassikerna utgjordes av tre verkliga höjdare, Gerard Griseys “Vortex Temporum I – III”, en titel som skulle kunna översättas med “Tidssnurra”. Det är ett långt stycke och upptog hela konserten (den andra med ensemblen). Materialet består av en enkel melodisk figur som varieras och lagras i olika hastigheter som ett slags intrikat och prismatisk väv eller tapet av överväldigande skönhet. Det sista man hör är en långsamt utdöende hjärtpuls. Storartad musik i ett storartat framförande. Arvo Pärts “Fratres” inledde den sista konserten, ett stycke repetitiv musik a la Pärt för viola och gitarr, som fortfarande behåller greppet om lyssnaren.

Det avslutande verket, en verklig klenod i den europeiska efterkrigsmusiken, Pierre Boulez “Le Marteau sans Maitre” (Hammaren utan herre) från 1953. Den spelas sällan, åtminstone på våra breddgrader, av förklarliga skäl. Det ställer mycket stora krav på exekutörerna under sina 40 minuter. Boulez har tonsatt en diktsvit med samma namn av den surrealistiske poeten René Char. Verket består av rent instrumentala delar och partier med text, suveränt tolkade av den mästerliga alten Carina Vinke. Det är ett helt nytt sätt att tänka i musik, som fick enorm betydelse för den vidare utvecklingen, på samma sätt som Karlheinz Stockhausens några år yngre elektroakustiska verk “Gesang der Jünglige”. Texturen är närmast upplöst och musiken är sin egen referens, renskalad, som ett skönt utmejslat flimmer, där alla tyngdlagar och musikaliska gravitationsmönster är satta ur spel och musiken rör sig fritt i rummet – utan Herre. I sin egen rätt.

 

Ulf Stenberg

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts