sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | 29 januari, 2016
Essäer om film

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Vagabondens väg till Hollywood

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen ...

Av: Niclas Mossberg | 03 februari, 2010
Musikens porträtt

Vridning – Motstånd – Stoft



 Vridning – Motstånd – StoftDenna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk från den senare delen av 1900-talet. Allt utifrån en förhoppning om att kunna påvisa betydelsen av samtligas arv från musikhistoriens titan samt resonera kring tre individuellt unika konstnärskap som möts i en gemensam faktor i det att deras musikaliska byggstenar är baserade på ett avgjort viktigt förhållande till traditionen – hur deras musik enbart utifrån klang kan förmedla en medvetenhet om historien och samtiden.

Först kort om Beethoven: Han har alltid ryckt och slitit i mig. Och har gjort så länge jag kan minnas att jag har lyssnat till klassisk musik. I början handlade det om kraften, energin och sentimentet i en fulländad tematiskt genomkomponerad mix där framförallt vissa satser ur hans pianosonater och sena stråkkvartetter fortfarande slår undan benen på mig. Men mitt i denna fulländade musik uppenbarade sig då och då för mig märkliga ting; störande moment i form av alldeles för enkla och naiva delar eller satser. Jag frågade mig själv: Hur kunde en gigant som Beethoven släppa ifrån sig sådana tokerier och floskler? Inte förrän jag kom till att läsa texter av och om Adorno, klarnade tingen och jag blev några insikter rikare.

Mot slutet av sitt verksamma liv funderade nämligen Adorno på att färdigställa sitt ständigt pågående verk om Beethoven. Arbetet var, liksom i fallet med Mahler, inriktat på tonsättarens Spätstil, d.v.s. de sena verken, den avslutande estetiken, den avgörande problematiken. Det som intresserade Adorno hos både Mahler och Beethoven var inte det fulländade livsverket, som ofta är fallet när det gäller beskrivningar av tonsättares liv och verk, utan det rakt motsatta. I stället för att stirra sig blind på logik, stringens och fulländning gav sig Adorno i kast med brotten mot regler och normer och kanske framförallt Beethovens brytning gentemot sig själv och sina verk.

I sin utmärkta avhandling om Adorno; Modernismens åldrande (2001), förklarar Björn Billing begreppets karaktär: ”Med Spätstil avser Adorno inte mognad och förfining av dessa drag [harmoni, dynamisk helhet, formfulländning, konsekvens och sofistikerat hantverk] utan tvärtom hela systemets förstelning och sönderfall, elementens skriande polarisering istället för deras smidiga syntes. I de fem sista stråkkvartetterna, de tre sista sonaterna samt bagatellerna för piano, och i vissa avseenden det sakrala verket Missa Solemnis, menar han sig se hur Beethoven vänder sig mot precis de kompositoriska principer, den tekniska materialbehärskning han själv bidragit till att raffinera och konsolidera till norm.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Beethoven (1770-1827)För Beethoven, som under sin levnadstid drev musikens utveckling framåt, var inte den omgärdande historien avgörande, men han insåg samtidigt det ofrånkomliga faktum att ständigt ifrågasätta sig själv, sin livsuppgift och egen historia. Här nedan följer tre exempel på tonsättare som i sin musik började skönja cirklarna, d.v.s. hänvisningarna till det som vi kallar traditionen, det som har varit, där vi kommer ifrån. Tre tonsättare som försökte klargöra sin syn på frågan om hur den nutida musiken och tonsättaren måste komma i dialog med sig själv, sin samtid och historien, och som underströk tonsättarens samhälleliga ansvar att beskriva hur omgivningen ändrar sig över tid – den vrider sig runt sin egen axel utifrån uppfattningen om ett tidsbegrepp som snarare är cirkulärt än linjärt.

 

ZIMMERMANN & VRIDNINGEN

På 1950-talet försörjde sig Bernd Alois Zimmermann (1918-1970) genom att komponera och arrangera för film och radiopjäser samtidigt som han studerade seriell musik. Denna dubbla roll och mångsidiga syssla kan ha legat som grund till ett pluralistiskt embryo som under femtiotalet ännu låg i sin linda. Han upplevde då transformationen från en stor, bred orkesterklang ner till en ensam ton på ett detaljerat mikroplan. Denna, till hans faktiska pågående liv, praktiskt knutna erfarenhet om musikalisk transparens lade möjligen grunden till hans fortsatta kompositoriska verksamhet där frågan om centrum och periferi i ett tidsförlopp kom att dominera hans musikaliska filosofi.

Bernd Alois Zimmermann (1918-1970)Han myntade begreppet Kugelgestalt der Zeit vilket kan översättas till tidens sfäriska form: Tiden är ett kontinuum; alla tider och all tid existerar samtidigt, varje nu är ett resultat av det som varit, samtidigt som det förutsätter nästa nu, som när det inträffat omedelbart tillhör det förflutna. Detta ansåg han vara en väldigt musikalisk tanke. Musikupplevelsen är eller bör vara en upplevelse av tid och musikens plats måste man söka efter i hålrummet mellan utveckling och stillastående; endast då är det möjligt att uppleva dåtid, nutid och framtid samtidigt, med samma intensitet, lika nära som fjärran.

I hans musik är det främst transformationen av ett historiskt dokument som står i centrum, d.v.s. den seriella vridningen av ett musikaliskt citat utifrån uppfattningen att horisonten vrider sig och att vi då närmar oss tidens sfäriska form. I Photoptosis (1968) för orkester använder han sig av ett citat på sju takter från scherzot ur Beethovens nionde symfoni. Dessa obearbetade takter återfinns vid ett ungefärligt gyllene snitt i Zimmermanns knappt tretton minuter långa orkesterverk. Härifrån vrider han originalet bakåt mot början med hjälp av seriella metoder där graden av komplexitet successivt ökar ju närmare slutet han kommer i kompositionsprocessen, d.v.s. där vi som lyssnare börjar vår resa.

Obrutna rörelser, konstanta virvlar, oortodoxa speltekniker och extrema vridningar av perspektivet; en massiv detaljrikedom i centrum, vilket tränger undan helhetsperspektivet. Detta försvinner gradvis i vridningen och musiken blir successivt mera harmonisk och intim – den historiska kronologin är inte att ta miste på; vi vandrar baklänges genom uttryckssätt och estetik. Musiken transformeras långsamt från det mörka, komplexa för att gradvis vridas mot harmoni och luft i Beethovens ljusa stråkar. Här avstannar det musikaliska flödet och svävar; allt hänger plötsligt på ett fåtal sköra toner. Vi börjar i helvetet och arbetar oss uppåt mot det gyllene snittet där historien för ett kort ögonblick ger sig till känna innan vi påbörjar vår gemensamma färd tillbaka, eller framåt, mot den annalkande katastrofen.

SPAHLINGER & MOTSTÅNDET

Mathias Spahlinger (f. 1944)Mathias Spahlinger (f. 1944) är en tonsättare vars konstnärliga fundament till stor del handlar om att inte acceptera framlagda sanningar, d.v.s. traditionen eller det traditionella, utan att kritiskt reflektera över och samtidigt avkoda och upplösa det allmänt vedertagna ner till minsta beståndsdel för att kunna se och avslöja dolda budskap. Det handlar om rörelsen, om vridningen av definitionen. Och denna vridning formulerar frågetecken kring definitionen av vad som är en klang t.ex. Något positivt; d.v.s. en så kallad sanning blir ifrågasatt, negerad och därmed satt i rörelse. Det negativa handlar inte om att förkasta traditionen utan om att skapa eller se negativet framför positivet, d.v.s. att reflektera över det allmänt vedertagna, det oreflekterade – vad är det egentligen vi hör? Denna estetiska inriktning innebär en ständig ledsagning för Spahlinger i kompositionsprocessen, och problematiserar samtidigt intuitionen som ofta är bunden av traditioner och inbitna vanor.

Han talar samtidigt om att vi lever i en unik historisk situation: ”Saker och ting är inte längre som på Bachs tid. Om du bemästrade generalbas på den tiden var du i princip en tonsättare. Det var alltså möjligt att försörja sig och nå berömmelse via ett hantverkskunnande då, vilket i princip är omöjligt i dag. Förhållandena är nästan tvärtom nu; om man blir allt för upptagen av ett rutinpräglat hantverk är det nästan en garanti för att man inte utvecklas som konstnär – nuförtiden måste man alltid uppfinna musiken på nytt varje gång, alltid börja från noll.” I sin strävan efter att uppfinna musiken från verk till verk har han undersökt vad förhållandet till historien har betytt för honom, vilken roll traditionen spelar och vad den har burit med sig. Han har fört en dialog med dåtida kollegor i flertalet av hans verk och utforskat möjligheterna att lyfta fram, men samtidigt också kamouflera, transformationen mellan sig själv och en annan tonsättare. Ofta utifrån från idén om ett sönderfall; att ting i vår omgivning kollapsar gradvis enligt entropiprincipen.

Förutom historiens betydelse har Spahlinger i tillägg försökt integrera en politisk aspekt; han har försökt sig på att komponera en politisk musik i absolut bemärkelse. Inte via direkta, tydliga omskrivningar av slagord och barrikader utan i stället genom att subtilt framhäva likheter mellan konstnärlig och vardaglig moral och att en konstnärlig yttring i det offentliga rummet alltid har politiska aspekter. I orkesterverketPassage - Paysage (1990), som kom att bli hans genombrottsverk, använder han sig av de första två ackorden i Beethovens tredje symfoni. Grundtanken i verket är att allt material kontinuerligt skall växa ur det närmast föregående som i sin tur faller sönder bit för bit, vilket orsakar vindlande spiralformade förlopp (passager) där den ständiga föränderligheten skapar nya bilder eller landskap (paysage) som dör bort i det att nya bilder skapas och tar vid. Etcetera. I Beethovens Eroica finner Spahlinger ett uttryck för motståndet, förändringen och den mänskliga konflikten via Beethovens successivt vridna bild av Napoleon – från den heroiska och revolutionära till den diktatoriska och urskillningslösa.

LACHENMANN & STOFTET

 Helmut Lachenmann (f. 1935)Helmut Lachenmann (f. 1935) har lyckats med att sätta sig själv i en historisk kontext utan att fastna eller genrebestämmas i en modern tradition. Han har någon gång sagt att det är varje konstnärs skyldighet att avgöra hur man skall bete sig, uttrycka sig och reagera gentemot sitt omgärdande samhälle i vilket vi agerar rekvisita. Hans konstnärskap kan ses som en förlängning av traditionen, där man kanske kan höra dialogen med traditionen som arbetar inuti hans verk och skapar en förlängning av musikhistorien, snarare än att fastna i en missuppfattning om vad som tros vara en tradition, vilket han översätter till skillnaden mellan att se bakåt istället för att gå bakåt.

Han gör nya bedömningar och analyser av det förflutna. Klangtyperna och deras processer är transformerade, deformerade och vridna, men instrumenten är de samma som tonsättare har använt sig av i århundraden. Det primära syftet är inte längre att behaga utan snarare att upplysa genom disorientering i betydelsen att ställa krav på lyssnaren. Genom att använda sig av det befintliga, vedertagna, kända och historiskt tungt belastade, närmast klichéfyllda i form av traditionella instrument, besättningar, konsertlokaler och inom detta ramverk bryta reglerna och riva väggarna inifrån, får uttrycket en stor sprängkraft, oavsett om man initialt känner ett motstånd och en alienation inför det klingande resultatet.

IAusklangMusik für Klavier mit Orchester (1984/85), har han komponerat en reaktion eller fortsättning om man så vill, i form av en utklingning, en avklingning, d.v.s. en klang som, enligt Lachenmann, tar vid efter och baseras på slutklangen i Richard Strauss Eine Alpensymphonie. Metaforen och tankemodellen som ligger till grund för verket är väldigt tilltalande – något försvinner, dör bort, klingar ut och vad händer sedan? I Lachenmanns gestaltning framträder ett negativ – ett ljudskelett, en deformerad skugga av något som har varit, en kommentar till historien via en dialog med en kollega från förr.

Det efterföljande orkesterverket Staub (1985-87), är baserat på Beethovens nionde symfoni och ännu ett i raden av exempel på Lachenmanns många dialogverk där titeln talar sitt tydliga språk – staub kan översättas till damm eller stoft och denna pulvrisering ligger till grund för en musik som pekar både framåt och bakåt på en och samma gång. Jag ser det som ett försök till en konklusion av historien för att legitimerat kunna kravla sig upp och klampa vidare, samtidigt som vi på ett ödesmättat och kärvt sätt fortsätter vår gemensamma vandring mot det framtida okända. När dessa tankemodeller överförs till kompositionsprinciper blir musiken mångfacetterad och det finns så mycket bråte, så många lager av ting att ta spjärn emot.

Stefan Thorsson

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 mars, 2011

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | Essäer | 18 april, 2014

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 04 januari, 2016

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.