Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet



trumvirvlar

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas läsaren kommer att läsa mellan raderna i denna första del. Inget begreppsligt fastställande av musikens väsen är möjligt förutsatt att det jag påstår här är sant. Jag kan därför inte skriva en regelrätt essä. Musiken talar till oss, till mig. Jag måste lyssna. Språket, det systematiska, det akademiska språket tillhör inte denna skrift. Jag försöker samla olika bitar som i en mosaik för att kunna säga det som annars skulle förbli outsägligt.

Vi talar om musiken som kvintessensen av ett universum i vilket den agerar som ett slags demiurg. Musiken är inte bara ”en organiserad oordning” som Edgar Varèse en gång uttryckte saken. Musiken har till uppgift att bringa positiv ordning i kaos. Jag talar om musik i dess ursprungliga betydelse, härledd ur grekiskans mousik. Det grekiska ordet syftar på muserna, en grupp gudinnor som i den antika mytologin ansågs inspirera och beskydda diktning, tonkonst, bildkonst, dans, kroppsövningar och andlig bildning. Den grekiska termen mousiké (eller mousiké techné – "musisk konst") hade ursprungligen en annan, mycket vidare betydelse, där det vi idag kallar musik ingick som en förvisso viktig men avgränsad del.

Vad gäller språket, bär många av de ord vi använder för att kommunicera på en gömd ursprunglig betydelse som vi inte längre är medvetna om. Den arkaiska människan levde på ett helt annat sätt sina ord, eftersom hon uppfattade dem som en gåva från gudarna. Idag har vi ett helt annat förhållande till dem. Då den moderna människan diktar eller tonsätter kan dock ordet plötsligt och mirakulöst återta den betydelse och rytm det en gång hade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Diktens ord förtydligar. Utsagan förmedlar poesins verkliga väsen. Ord, toner, uttryck som vi inte förmår tillgå och använda i det dagliga livets konkreta möten kan vi förtydliga i skrift, i bild, med hälp av toner. Konsten är därmed en positiv livsnödvändighet, inte bara, som exempelvis psykoanalysen hävdar, en sublimering av ett urspungligt trauma.  

Jag försöker inte skriva ”poetiskt”, jag försöker närma mig en dimension som gränsar till den sakrala och traditionalistiska sfären. Något antimodernt. Jag kunde inte göra det med hjälp av en regelrätt essä.

En av de många. Denna text handlar inte om musiken, inte helt i alla fall. Denna text handlar om ljudet innan det blir musik. I den första delen undersöker jag relationen mellan ordet och musiken. I andra delar av mitt projekt kommer jag att skriva om den sång eller de ljud som bebor ting, människor, djur och växter.

Ordet

”Allt skrivande är poesi, jag erkänner inte prosans existens, allt skrivande är polyfont.” (Michail Bachtin)

I want to be there

Jag föreställer mig ett tillstånd av nåd, ett plötsligt bortförande, någonting så rent att det blir omöjligt att uthärda. Vår verklighet är någonting i vilket vi är liksom doppade. En nedsänkning som gör oss blinda och döva, någonting verkligt till vilket vi bara är åskådarna. En bild, ett ljud, i deras försök att bli plurala. Under vår livstid är vi åskådare, och döden sliter oss bort från livet genom en bild som nödvändigtvis förblir stum. Därför att det som vi verkligen begär är det som vi saknar. Och människans desperation grundar sig på en kropp som är drömmen innan den blir ting.

Känner vi ibland nödvändigheten att yttra ord som aldrig tidigare blev sagda? Är inte begäret att uttrycka det outsägliga ett bevis på vår språkliga impotens?

Det finns inga ord i diktandet som inte går att förtydliga, även om dikten handlar om det hermetiska. Sägbarheten är poesins verkliga betydelse. Ord, toner, uttryck som vi inte klarar i livet kan vi förtydliga genom skrivandet, genom bilden, genom tonen. Konsten är sanningen, inte en sublimering av en förlust. Sublimeringen, till exempel av det vi inte fullständigt har kunnat leva, är bara en psykisk störning. En andlig sjukdom. Strävan att intellektuellt vilja förklara det som kan tydas poetiskt är en neuros. Artisten kan vara neurotisk men inte hans verk.

Det finns ingen teknisk reproduktion av konstverket. Kopiorna är hybrider. Ett verk som skapas för att underhålla är en begränsad form av ”entretien”. Konsten är Suprema ratio, men samtidigt är den ett förräderi. Konsten förråder livet.

Det som vi kallar liv och det vi som vi kallar konst är inte synonymer, de är motsatser. På samma sätt är ordet liv endast ett ord med vilket vi försöker beskriva händelser, tillblivelser, rytmer, allt det som vi upplever direkt eller indirekt. En föreställning i vilken vi bara är betraktare. Livet är inte motsatsen till döden på samma sätt som döden inte är motsatsen till livet. Vi borde mynta nya ord för liv och för död. Jag menar ord, inte begrepp. Livet ÄR, döden ÄR, allt annat är spekulationer. Men kan konsten skapa nya ord i stånd att utsäga inte vad det är utan hur det är? Kan ordet i konsten bli ett hur?

Musiken

Nietzsche, lämnar i Menschliches, Allzumenschliches och Die fröhliche Wissenschaft (la gaya scienza) tron på den ”sanna konsten” bakom sig – det vill säga den konst som står i förbindelse med myten, och alltså inte bara är ett renodlat estetiskt fenomen. Istället börjar han ironisera och problematisera konstbegreppet, ångrande sina ord i Zur Geschichte der Theognideischen Spruchsammlung. Dock avstår han från frestelsen att söka formulera en ny musikfilosofi. I några fragment från 1877 inskränker han sig till att antyda att naturen förblir stum inför vetenskapen och det rationella tänkandet. Kvar blir för människans del en stum och färglös natur där konsten inte längre förmår suggerera tillvarons kvintessens. Människornas ögon och öron har återbildats till rudimentära organ; sinnenas vittnesbörd kan inte längre hävda sig gentemot de abstrakta, vetenskapliga modellerna.

partitur del 1

Musiken – enligt Nietzsche den sista av de konstformer som går i blom inom en given kulturkrets – vittnar om en redan förgången värld. För pythagoreerna var omvänt musiken den kraft som skapade ordning ur kaos. Under 1700-talets senare hälft hade industrialiseringen och vetenskapen dock gjort sådana framsteg att uppfattningen om musiken som världarnas harmoni, tvingats på reträtt och ersatts av en musikteori som betonade det enskilda subjektets betydelse. Detta var exempelvis fallet hos det unga tyska 1700-talssnillet Wilhelm Wackenroder. Enligt hans romantiska uppfattning var musiken den konstform par excellence genom vilken människan förmår uttrycka sitt eget innersta väsen. På så vis förlorade musiken sin relation till den objektiva, ”opersonliga” naturen och kosmos.

Den rotlöshet som detta nya konstbegrepp implicerar står i intim dialektisk förbindelse med föreställningen om naturen som maskin. Den demoniska lidelsen – representerad av allt från Mary Shelleys Frankenstein, via romantikens Sturm-und-Drang-konstnärer fram till Thomas Manns Doktor Faustus – syftade till att artificiellt söka reproducera naturen. Som följd blev även musiken tvetydig: å ena sidan accepterar den sin egen konstgjordhet, å andra sidan stegras det utopiska hoppet om en framtida återförening med Naturen.

Schönberg var antagligen inte medveten om att han genom att överge det pytagoeriska tonala systemets grundval, naturtonserien, definitivt utrotade alla kvardröjande naturliga element inom musiken. Snarare tänkte han sig dodekafonin som en sorts högre matematik, genom vilken tonsättarna skulle bli i stånd att finna nya harmoniska relationer, allt mer subtila och dissonanta, vilka han själv upplevde som legitima. Men även om hans ansats inte var naturalistisk, var det heller inte någon religiös impuls som fick honom att hävda att ”det finns någonting högre än naturen”. Det var snarare hans medvetenhet om det fåfänga i att finna en ny giltig musikalisk formel för naturen som ersättning för det pythagoreiska system som under 2500 år fullgjort denna funktion.

 

Det kosmiska Självet

Partitur del 2

Det existerar inget verkligt tidsförlopp i musiken. Det musikaliska tempot är någonting ex-centriskt i förhållande till den historiska tiden, musiken och historien är aldrig samtida, på samma sätt som människan är ex-centrisk i förhållande till den historiska kronologin. I musiken antar formen en metahistorisk temporalitet (världslighet) av ursprunget så att den blir plötslig och absolut, precis som skeendet i världen är plötsligt och absolut. Ursprunget är inte någonting vi finner i det förflutna, därför att ursprunget alltid och i varje ögonblick är just detta precisa ögonblick, i nuet.

Musiken är ljudet vi skapar för att det i all oändlighet ska kunna komma tillbaka till oss själva, därför att musiken syftar till Självet som lyssnandets form. Skapelsen och apokalypsen, början och slutet av tiden, innesluter musiken. Johannes sista trumpetstöt blir det som Beethoven återupprepar i slutet av Fidelio: ett ljud som hejdar don Pizarros mordiska hand, får tiden att stanna, och ser till att de befriade fångarna kan nå denna ”namenlose Freude”. Den namnlösa glädjen i mötet med Självet.

Den musik som lyssnar till oss blir vårt Själv. Men är detta Själv inne i människan? Är det hennes psyke? Eller är det sammanfogandet av psyke och kropp? Eller står erfarenheten i relation till världen? Är det musiken? Talar det om vårt inre eller om det som är Öppet?

Martin Heidegger ställde sig många frågor i På väg mot språket. Genom att ställa sig frågor om språket var Heidegger tvungen att också antyda ljudet. Vi kan, även om vi inte finner ett riktigt svar, åtminstone söka hjälp hos honom: ”Blånaden är det av mörkret skyddade ljuset. Ljus, det vill säga framtonande, är ursprungligen den ton som ljuder ur stillhetens skyddande och därmed ljusnas. Blånaden framtonar i sitt ljusa, genom sin ton. I sitt framtonande ljusa lyser blånadens mörker. Främlingens steg ljuder genom den av silver glänsande och klingande natten.”

när fingret pekar på månen idioten tittar på fingret

Enligt Heidegger åkallas världen av det poetiska ordet. Ord i sin fyrfaldiga hänvisning till himlen, till jorden, till gudarna  och till människan. Förbundet mellan tingen och världen är markerat av skillnaden dem emellan (Heidegger talar om skillnad för att understryka deras enväldiga och absoluta egenskaper). Denna skillnad liknar en Kallelse på vilken språket grundar sig. En kallelse som i sig själv är samlad och som behöver ljudet för att verbalisera sig, ett ljud, något klingande. Vi kan tala bara om vi lyssnar, säger Heidegger. På samma sätt kan musiken bli möjlig bara om vi lyssnar på ljudet, det fysiska ljudet som bebor språket utan att dock påverka dess väsen.

Men vem alstrar detta ljud? Är ljudet fött av Självet eller är ljudet den omständighet som gör födelsen möjlig? 
Det handlar inte om ett psykiskt Själv, inte heller om en personlig eller kollektiv medvetenhet.

Nu behöver vi ett nytt ord, ett adjektiv: det kosmiska Självet. Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Musiken är mycket mer än ett främmande språk av vilket vi förstår syntaxen utan att känna till hela lexikonet.

Musiken är någonting mer än vad Lèvi-Strauss säger: ”språket förminskat av sin betydelse” .
Musiken är någonting radikalt, en alteritet i relation till dialektiken betydelse – icke-betydelse.
Musiken är symboliskt komplementär till språket.
Musiken är i viss mån gränssättande för språket utan att föreställa sig som motsats.
Musiken är ett icke-språk som ändå förblir ljudets språk, oljudets språk, det icke språkliga hos språket.
Musiken är inte bara något att utföra och tonsätta, den är framförallt något att färdas i.
På väg mot musiken.

Det oändliga begränsar människan, hon är tvungen att forma det, eller snarare att bli dess gräns. Men det som begränsar tillhör det som begränsas. Ty människan är ändlig. Det oändliga (makrokosmos) blir här en symbol för människan, och människan (mikrokosmos) blir en symbol för det oändliga.

Offerritualen i Vedatraditionen behövde musiken för att lovprisa gudarna och därigenom kunna återupprätta den balans och harmoni som offerakten hade stört. Idag kanske musiken, även om den skulle tillhöra det meningslösa, kan upprätta en ordning i det kaos av meddelanden, språk, information som finns i vår teknokratiska civilisation. Ett estetiskt eller politiskt beslut som behöver musiken för att kunna förverkligas är i behov av att anpassa sig till det ekologiska fält som musiken kräver.

Musiken besitter den kraft som åkallar Gudarnas återkomst, ty på grund av ett icke-tecken är den bortom alla ting.

Guido Zeccola
Bilder: Hebriana Alainentalo

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.