Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stockholm Jazz Festival 2012 Jazz från den första till den sjunde oktober



JazzzEfter trettio år utomhus på Skeppsholmen - en fantastisk miljö när det inte regnar för mycket, och en ständig kamp mot ekonomisk överlevnad som vartefter styrde festivalen mot inte bara starka utan också kommersiella akter (fler soulartister) - flyttade jazzfestivalen inomhus. Vi kan fälla ihop våra paraplyer i entrén och komma in i värmen. I år har Stockholms Stad, Kulturrådet och Landstinget i fallande skala bidragit med 1,2 miljoner, Statens Musikverk har skjutit till 1 miljon i omställningsbidrag, och sponsring och privata bidrag uppgår till cirka 400 000 kronor.

Inget ont om soulstjärnor som drar stor (och delvis annan) publik, men nu har jazzklubben Fasching som producerat festivalen satsat på artister som brukar räknas in i jazzfåran. Vad som nu brukar räknas dit har många svar, beroende på vem man frågar. Diskussionen pågår och måste ständigt pågå.

På de tre huvudscenerna, Fasching Konserthuset och Kulturhuset, räknar jag till 27 olika konserter, och på andra scener mellan Huddinge och Täby ytterligare 36 konserter med olika band. Flitigast bland off-huvudscenerna är Glenn Miller Café med konserter varje kväll. På huvudscenerna är cirka en tredjedel av banden utomnordiska, mestadels från USA och kan nog kallas dragplåster, på off-scenerna är det få icke-svenska, och egentligen inte något större problem. Jag skulle personligen önska mer europeisk jazz, musiker från de livaktiga scenerna i öst till exempel. Och kanske mera av nya blandband som kan ta jazzen vidare. (Några var med.)

Och nej, jag har inte sett allt, det går inte. Bara det jag kunde hinna och det jag trodde jag ville se. Bobo Stenson Trio, Paavo 8, Isabel Sörling Farvel, som delade kväll med Emilia Mitiku, Huntress Bow, Jokrima Trio, Frijazzparaden, Gadd/Wihk/Henryson som delade kväll med Terri Lyne Carrington, Sarah och Georg Riedel, Hederos med vänner, Cecilia Persson kvintett med Per Texas Johansson, Hiromi Trio. Tretton stycken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Följande konserter lämnade djupast spår, gjorde mig glad, upprörd, fick hjärnan att extraarbeta, känslorna att besvärat vrida sig, respektive svalla för fullt. Det är ju sådant vi har musik till.

Premiärkvällen på Fasching har fyllt lokalen, rätt många yngre. Svettigt larmigt, lite luft och svårt få en bra utkiksplats. Mycket atmosfär och förväntan. Välkända Bobo Stenson Trio inleder festivalen, med en ny rätt stillsam ECM-skiva i bagaget. De börjar försiktigt, men de vet säkert att de har medvind här. Först vid sista numret före paus kommer Jon Fälts trumstockar fram. Hans vanligen oförutsägbara spel har slipats ned, åtminstone för kvällen. Anders Jormins kontrabas bottnar med djupa toner men gillar också att utföra små fina melodiska variationer och melodipresentationer. Hans spel är liksom avskalad all spänning. En sorts tidlös himlatillvaro. Det är Bobo Stensons piano som står för tempo, arkitektur och färdriktning, driver och styr musiken. Anslaget har skarpare kanter än på skivorna, samförståndet är högt och alla på väg åt samma håll. Vi blir underhållna utan risker och underhållningen är alldeles utmärkt.

Från vänster Jon Fält Georg Riedel Sarah Riedel Mattias Ståhl. Utanför bild Thomas BackmanOch som en jämförelse. Några hundra meter österut är det också svettigt, fullt med folk och heller inte mycket luft. Paavo 8 spelar på lilla Glenn Miller Café. Bandet har bra flyt, det lite struttakademiska draget i deras låtar (oväntade tempi, plötsliga stopp och starter, melodiskt och harmoniskt avancerade kompositioner som inte är så lättspelade) hanterar de suveränt inför publiken. En liten liten fördröjning av pianoanslaget kan öppna tankarna och vända blicken, ett mothårs stråkdrag från kontrabasen kan klyva ett berg som skymmer sikten. Sådant som kan hända när man hör giganter som Thelonious Monk eller Jöelle Lèandre. Skillnaden mellan Bobo Stenson Trio och Paavo är väl det oväntat tillåtna, rörelsen och risktagandet.

Andra kvällen på Fasching inleder nya och än så länge ganska okända sextetten Isabel Sörling Farvel, glädjande nog fortfarande med många lyssnare i lokalen. Gruppen är rätt inåtvänd och inte så lätt att ta sig in i, kräver en del arbete. Kompositionerna startar försiktigt, kränger, tar sats, rör sig på vidder där vindbrus, brakande islossning och fågelkvitter platsar. En sorts minimalism där enkla toner upprepas, och vartefter blandas till en gruppklang. Röst och instrument går i varandra. Stor anspänning, starka inre krafter, just tenorsaxofonen bryter ut ibland. Oförlöst men spännande musik som väcker nyfikenhet, och som förmodligen bara kommer att bli bättre.

Till Emilia Mitiku har åskådarleden tätnat och fanklubben tagit plats. Hennes försök att med eget material placera sig sång- och stilmässigt någonstans mellan Anita O´Day och Ella Fitzgerald lyckas inte så väl med en för genren alltför oböjlig och osensuell röst, men Magnus Lindgren på klarinett och tenorsax som oannonserat dyker upp mot slutet som gäst höjer klassen och tempen betydligt med överraskande fantasifullt snabbflytande spel. Ett riktigt jazzproffs.

Ner i källaren till Teaterstudio Ledermans disiga speglar och röda plysch. Impra (föreningen för ett jämställt musikliv) presenterar två grupper. Mariam Wallentin och Lindha Kallerdahl kallar sig Huntress Bow. Ett oerhört förstrött trumspel och en mycket basal elbas, närmast en musikalisk provokation, bildar bakgrund. Deras böjliga viskande röster, söker sig långsamt och prövande från en gemensam punkt mot, ja förmodligen någon sorts sam-liv. De hänger hela tiden vid varandras läppar, oklädda tar sig ljuden fram. Spelar vi lyssnare någon roll? Vi tillåts i alla fall ta del av ett mycket privat skeende. Festivalens mest utmanande föreställning.

Marilyn Mazur gör sedan entré från sidan, rytmiskt stampande och trummande på en övergiven trappstege. Det svänger grymt och är helt avväpnande, både kul och på allvar. Trion Jokrima innehåller också Josefin Cronholm på röst och Krister Jonsson elgitarr. I botten rytmer från både väst och öst, gongar bjällror handtrummor och jazzbatteri. Den improviserande rösten och gitarren smälter samman med de omväxlande klangerna som Mazur både styr och lyssnar av. Stor dynamik. En musikantisk spelning där ögonen på trion lyser trots halvfull salong, så visst spelar och sjunger de bara för oss! Hon borde platsa i en större lokal.

Från vänster Nils Ölmedal Peter Nilsson Amit Sen Per Texas Johansson. Utanför bild Cecilia Persson Mattias StåhlFrijazzparaden börjar högt uppe i Kulturhuset och en liten växande svans åhörare följer med ut på Plattan vid Sergels Torg. Paraden, tio kvinnor och män stark, leds av Per-Åke Holmlander på tuba. De bildar en cirkel och spelar både fritt och stompigt. Många lyssnar och tittar förvånade, några bara passerar, någon börjar dansa, flera blir roade, ingen blir sur. Ett utmärkt sätt att nås av ovanlig musik med garden nere. För min del kan de gärna få dyka upp någonstans en stund varje dag.

På Konserthuset fredag kväll spelar pianisten Anders Wihk fusionslegenden Steve Gadd och cellisten kontrabasisten elbasisten med mera Svante Henryson Abbas Greatest Hits. Även de med nysläppt skiva i bagaget. Ett udda val eller ett säkert kort? Henrysons rörliga basspel får låtarna att röra lite på sig och Gadd är lite friare än på skivan, men det är i ett mellanspel med Svante Henryson på cello i ett par egna kompositioner, som det vackra konserthustaket lyfter. Av gnistrande melodisk folknutida musik i både rasande hårdrockstempo och stillhet. Musiken släpps lös och vad som helst kan hända, och alltsammans sker tillsynes utan ansträngning.

Både lördag och söndag på dagen är Kulturhusets hörsal helfylld av barn föräldrar och farochmorföräldrar. Sarah och Georg Riedel med grupp spelar Georgs Astrid Lindgrenlåtar och Martin Hederos med vänner tolkar Lennart Hellsing. Sarah lyckas varsamt nytolka några våra mest ihjälkramade sånger och Hederos med egen barnkör och Linnea Henriksson eller Theodor Jensen vid micken sätter eld i baken på Krakel Spektakel och Herr Gurka. Kommunikationen är intensiv åt alla håll, låtarna är välkända, musiken är hårdsvängande lättsvängande känsligt spelad jazz på fullt allvar med piano kontrabas träblås trummor vibrafon flöjt och banjo, Jublet är högljutt, publiken hoppar och dansar, spelar vid ett tillfälle på egentillverkade trummor. Just här finns inga problem med lyssnaråterväxten. Självklart gillar även barn kvalitet.

Cecilia Persson och hennes fem medspelare inleder sista kvällen på Konserthuset. Hennes mjuka repetitiva anslag på pianot rullar igång musiken, kompositionerna innehåller lite tivoli lite konstmusik och jazzkänsla, toner går runt, fylls på och komplexiteten ökar. En jämförelse med Steve Lacys musik är kanske inte så långt borta, denna lite mer avrundad. Gruppljudet dominerar, genomgående starkt spel på alla händer, Amit Sens cello är den kryddskarpa chilin. Cecilia Persson, Bobo Stenson och Isabel Sörling är tre av sju som fått göra specialskrivna verk till festivalen.

New Yorkboende japanska pianisten Hiromi är sist ut på Konserthuset. Hon har med sig Anthony Jackson på elektrisk basgitarr som bland andra spelat med Paul Simon och Steely Dan, och Steve Smith som trummat med Mariah Carey och Steps Ahead. Potenta snabbfingrade och hårdslående. När herrarna i halvtid går av scenen för en stund lämnar hon den blänkande fusionsmusiken. Ensam vid pianot släpps hennes infallsrika musikalitet riktigt lös. Snabbt flyger hon över tangenterna och man kan nog ana mentorn Ahmad Jamal i hennes distinkta och hårda anslag. Nu visar hon upp en sprudlande energi, flödande fantasi och en absolut lust i musiken som avtecknar sig i kroppsspråket. En modern Fats Waller som går i spinn.

 

Leif Carlsson, text och bilder

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.