Solkonungen i Versailles i modern kaross

Konstnären Xavier Veilhan har med sina färgstarka stålskulpturer invaderat slottet i Versailles denna varma och soliga höst Versailles Jag tog mig ut till Versailles med Paris snabbtåg eller RER som det heter ...

Av: Anne Edelstam | 17 november, 2009
Allmänna reportage

Torun Börtz. Foto: Nora-Börtz-Vagenheim

Det kriminella 2015, enligt Eriksson

Bengt Eriksson bjuder oss på en kavalkad över förra årets bästa deckare.

Av: Bengt Eriksson | 12 januari, 2016
Kulturreportage

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | 26 januari, 2007
Utopiska geografier

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | 17 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Östersjöfestivalen jubilerar



Matti SalminenÖstersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga, utan miljön - Östersjön - och ledarskapet är också viktiga signalord i sammanhanget. Det tillhör inte vanligheterna med musikfestivaler med så uttalade utommusikaliska ambitioner, till vad nytta och räckvidd de månde hava. Det inommusikaliska, själva musiken, är naturligtvis det centrala och direkt avläsbara. Och vad ledarskapet har där att göra är inte alldeles lätt att förstå (kanske som en gest åt näringslivet och potentiella sponsorer?). Hade det inte räckt med Östersjön och allt vad den inbegriper? Där finns tillräckligt att ösa ur.

Man öppnade storstilat, ja, mer storstilat är det svårt att öppna, nämligen med Wagners "Tristan och Isolde" i en version som har sju år på nacken efter premiären på Bastille-operan i Paris. Det är ofrånkomligt att inte jämföra de båda uppsättningarna, eftersom jag var på premiären. Det är ett samarbete mellan videokonstnären Bill Viola, som gjort sig känd för raffinerade och närmast stillastående rörliga bilder där "slow motion" bara är förnamnet, den högst egensinnige regissören Peter Sellars, vars regikoncept alltid överraskar, och den store (lille) och internationellt etablerade dirigenten Esa-Pekka Salonen.

Jag minns att jag i ett inslag för radions Kulturnytt var kritisk till balansen mellan de tre, att Bill Violas bilder tog överhanden på de andras, särskilt Peter Sellars regis, bekostnad. Hans rörelseschematan hamnade i kläm mellan orkesterdike och fond, där Violas bilder exponerades. Det stora scenutrymmet var dessutom i det närmaste nersläckt. I Berwaldhallen var det annorlunda; här fungerade det betydligt bättre. De konsertanta förutsättningarna var närmast en fördel. Musiken kom närmare bilderna och vise versa; aktionen var begränsad och nertonad. Däremot tog den hela Berwaldhallen i besittning på ett ytterst fyndigt sätt utan att störa den intensiva och passionerade inre dialog som bild och musik förde, där bilderna fick en närmare och samtidigt självständigare roll i förhållande till Wagners vidunderliga partitur, som ett slags parallellhandling. Framförandet kändes mer integrerat, sammanhållet och därmed fullödigare.

Det wagnerska blodomloppet pumpade på för högtryck ut i minsta fingersättning och sextondel, där den konstnärliga spännvidden är ofattbar, alltifrån det lyriska till det dramatiska. Radiosymfonikerna lät fantastiskt, upplyfta som de var i förhållande till att sitta nersänkta i ett orkesterdike. Sångarna, överlag lysande, med ett stort utropstecken för Matti Salminen som kung Marke och ett litet frågetecken för Violeta Urmana som Isolde, behövde inte sjunga genom eller över orkestern, som i de flesta operahus, undantaget Bayreuth, utan stående framför eller på någon av sidoläktarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nina StemmeLyriskt och dramatiskt, ja, min invändning mot Violeta Urmana som Isolde är att hennes rösts något skarpa och spetsiga klang, hon är en dramatisk sopran och är kongenial i de partierna, i de mer lyriska partierna, som i Isoldes undersköna avskedssång, "Mild und leise...", inte har den volym och mjuka följsamhet som också behövs. Nina Stemme hade varit ett bättre val eller Waltraute Meier som, vill jag minnas, sjöng i Paris. Matti Salminen har jag hört flera gånger i olika uppsättningar som kung Marke men aldrig så bra som denna kväll. Och vilken scennärvaro! Han är nog den bäste kung Marke som samtiden känner. René Pape får ursäkta.

Irländska sjön är en sak, den grekiska arkipelagen en annan. Anders Hillborgs "Sirenes", som är inspirerad av ett avsnitt ur “Odyssén”, utspelar sig i den senare vattensamlingen. Ett verk för kör, orkester och två solister som fick sitt första europeiska framförande. Samtidigt ett verk som stundtals för tankarna till sextiotalets europeiska klangvärldar a la Ligeti och Penderecki och deras skilda clustertekniker men som omisskännligen hör hemma i Hillborgs verktygslåda. Sällan har jag hört ett så svindlande möte mellan kör och orkester, långt från oratoriets förutsägbara och påbjudna tilltal, hisnande vackert, närmast översinnligt i sina kraftfulla ut- och inandningar, där de två sopransolisterna på topp med sina vokaliser lägger till det som jag inte trodde fanns att tilläga. Allt under Esa-Pekka Salonens hängivna ledning. Om sirenerna inte lyckades förföra Odysseus på hans irrfärd hem till Ithaka så lyckades Anders Hillborg med eftertryck förföra publiken i Berwaldhallen. Det är bäddat för ytterligare europeiska framgångar.

Lika förförda blev vi av Nina Stemme och det avslutande partiet ur Richard Strauss “Salome” under Valery Gergievs mer än engagerade framförande, han kramade formligen musten ur paritur, orkester och solist. Inledningsvis kunde man till och med tro att man hamnat mitt i Alban Bergs “Lulu”, den expressiva och förtätade atmosfären, innan Salome kläms ihjäl mellan soldaternas sköldar, gavs här en skjuss trettio år framåt i tiden, rakt in i den feberaktiga stämningen strax innan en annan stridbar och amoralisk kvinna når sin brutala ändalyckt. Nina Stemme fyller fullt ut rollen med sin underbart modulerande lyriskt-dramatiska sopran. I “Slöjornas dans” som kom före det avslutande partiet markerade Gergiev med förkrossande tydlighet att det var han som höll i taktpinnen. Borta var den wienska, lätt dansanta transparensen, som också om än bara antydd finns där. Jovisst, Strauss tål detta också.

Avslutningsnumret kunde mycket väl ha utgått, Tjajkovskijs festovertyr “1812”. Att ryssarna slog Napoleon missade nog ingen efter denna bataljmålning som klingade hurra vad vi är bra lång väg. Eller kanske missade jag något väsentligt?

Något som jag gärna missat var baletten “Den lilla puckelryggiga hästen” på operan, en sedelärande sagobalett som doftade anno dazumal för hela slanten. Marinskijteaterns orkester och balett under Valery Gergievs ledning tolkade tonsättaren Rodion Sjtjedrins

Ungdomsverk. Skickligt, proffsigt, elegant – men ack så tråkigt. Kunde man inte tagit med sig något intressantare ur sin rika repertoar?

Fem konserter till bjöd det digra programmet på.

Ulf Stenberg

 

Ur arkivet

view_module reorder

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | Utopiska geografier | 05 mars, 2012

Casablanca

Vive la démocratie!

Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om film | 29 juli, 2017

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

33 meter över havet

Vi skulle stråla samman. Frågan blev var ses vi? Vi kom från lite olika håll och skulle senare ut på middag på Tabac i gamla stan respektive föreställningen ”Knitting Peace” ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 21 februari, 2014

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Utsikten från Strandverket är något utöver det vanliga. Foto: Lena Andersson

När utanförskap skapar konst

Konst vid sidan av den etablerade konstscenen. Det är något som Strandverket vill lyfta fram med utställningen Mystrium.

Av: Lena Andersson | Essäer om konst | 01 juni, 2017

Eyvind Johnsons Norrbotten

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 16 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.