av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Skulefestivalen - den onördiga



Det mäktiga SkulebergetSkulefestivalen vid Skuleberget i Docksta vid Höga kusten i Ångermanland är kanske den minst profilerade. I år rockmusik, blues, visor, psalmer, jojk, dialekt och norrländska delikatesser.

Sommarsverige vimlar av festivaler. Vår korta sommar är späckad med utomhusarrangemang och de allra flesta är nischade efter arrangörernas intresse och spekulativa idéer. Ibland också efter lokala möjligheter och egenheter. Flera festivaler är relativt gamla, inarbetade och folkkära.

Några av de mera kända exemplen - som nu är tjugo år eller äldre - är Hultsfredsfestvalen som är en rockfestival för ungdomar. Den brukar ligga före midsommar, i mitten av juni i år. En annan rockfestival anordnas i Arvika i juli. Bluesfestivalen i Åmål i början av juli brukar intressera gamla s.k. raggare och äldre och medelålders mcåkare. Visfestivalen i Västervik, drar till sig båtfolk och semesterfirare från hela landet. Dessa festivaler är både lokala och riksangelägenheter. Bondkomikerfestivalen i Munkfors är en lokal värmländsk företeelse, men med artister från andra delar av landet, artister som uppträder i samma anda. Dialekt är en nödvändig, uppskattad och självklar ingrediens. Men det pris som årligen delas ut går till komiker och andra som på något sätt kan påstås arbeta i Fridolf Rhudins anda.

Skulefestiveln är originell eftersom den är bredare än de andra lokala festivalerna. Både beträffande innehåll och publik. Även om visorna i Västervik fått blandats med schlagerlåtar har Skule större bredd med lokala förmågor, dansinslag och dialekt, vilket Västervik saknar. Även lokal mat och arrangemang för barn saknas där.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jill Johnson  Raggare och hårdrocksungdomar som i Åmål och Hultsfred syns inte till. Det finns möjlighet att komma med båt och bo på campingplats, men endast sju husvagnar och ett fåtal båtar syntes vid den lilla campingen vid stranden i Docksta år.

Publiken bestod även i år av boende och familjer från regionen samt sommargäster. Många så entusiastiska att de kommer år efter år. Men även om festivalen räknas som en sommarens höjdpunkt konkurrerar den med andra begivenheter i området. I år var det så många arrangemang i närområdet, Sundsvall, via Kramfors och Örnsköldsvik att Bernt Böhlenius, en av krafterna bakom Skulefestivalen, beslutade att flytta fram festivalen en vecka. "Folk räcker helt enkelt inte till."

Det hjälper inte att spelplatsen är noga utvald, magnifik med det branta Skuleberget i bakgrunden. Vid vackert väder försett med klättrare som publiken kan följa på deras väg mot toppen. Scenen och läktaren är väl tilltagna. Invid scenen finns en gräsmatta där en evig regellös fotbollsmatch med plastboll pågår timme efter timme. Det finns en rullstolsläktare, sagotält för mindre barn. Ovanför och bakom läktaren en plan yta där det finns lokala läckerheter att köpa: tunnbröd, messmör och getost, älgkorv och renkött, även närtillverkade chokladpraliner. För den som är sugen finns kaffe och bröd, svamptoast, och även internationell mat som bratwurst och wokmat. Tyvärr inga kolbullar i år, men gott om plats att mingla med vänner och grannar om pågående artist inte faller en i smaken. Myggservetter finns i alla kiosker och utedass på diskret avstånd.

Marta Parkman med BoboArtisterna är utvalda med föredömlig bredd för att passa "alla". I alla fall alla som kommer hit. Snygga reklamfinansierade foldrar innehåller presentationer med bilder och även tips om andra evenemang.

Årets och förra årets konferencier, Jacke Sjödin, ursprungligen från Sollefteå och "känd från teve" som rimekvilibrist. Han visar gärna prov på detta och sjunger egna texter i skarven mellan artisterna. Till publiken stora förnöjelse.

Festivalen inleddes fredagen den 13(!) med flamencodans som kan tyckas malplacerat här uppe i Norrlandsskogen. Vissångaren Peter Lundblad tog vid och efter honom kom slaBang med Kung Bore, De bjöd på mångsidig underhållning som rörde sig mellan Sven Ingvars och Beatles, reggae och jojk. Hela publiken jojkade villigt på Bores uppmaning och tyckte det var kul.

Jenny Alsenius i röd klänning, förstärkt med med gitarr, munspel och bas, sjöng blues. Hon är från trakten men utflyttad till Göteborg. Jill Johnson avslutade kvällen med sin mäktiga stämma. Tre duktiga musiker bidrog till stämningen. Hon berättade att hon en gång klättrat på Skuleberget. Man får förmoda i andra skor än de rosa högklackade hon valt för kvällen. Ett försök till övernattning i tält i samband med klättringen botade hennes vildmarksintresse. Inte så mycket för tältets skull som för myggens.

Theresa AnderssonLördagen den 14 juli, tillika Frankrikes nationaldag, blev ännu fylligare. Föreställningen började tidigare och drog större publik. Det fanns klättrare på berget att följa. Solen sken till att börja med och Marta Parkman inledde med Alice Babs-låtar. Sextio år gammal swing i ny tappning uppskattades, men slutnumret Vi sjunger så bra tillsammans, som Alice Babs en gång framförde tillsammans med upphovsmannen Povel Ramel, tände publiken fullständigt.

Den lokala förmågan Ulrika Bodén vann publikens hjärta med psalmer (!) men inte vilka psalmer som helst utan översatta till så kallad Röåndialekt av Nicke Sjödin, vår konferenciers pappa som arbetade hårt med att föra ut denna dialekt i världen och lade ner ett stort arbete både text- och ljudmässigt. Han översatte till och med första Mosebok. Av oklar anledning. Han skrev förstås även andra texter och sonen Jacke fick möjlighet att kommentera och minnas sin far till denna publiks stora förnöjelse.

Flamencogrupen kom tillbaka för att ännu en gång understryka bredden på festivalen. Gruppen Gibrish underhöll med skrömt och egensinnig musik. Theresa Andersson, en mycket musikalisk flicka från Gotland som lämnat födelseön för att musicera och uppträda i bland annat New Orleans, framträdde med sin enmanspedalorkester.

Jerry Williams med musikerKvällens och festivalens final som utgjordes av Jerry Williams tillsammans med åtta superba musiker. Det tog en halvtimme att rigga, nästan hela tiden under mörker på scenen och tystnad. Inte ens Jacke Sjödin fick låta. Men sedan rev det loss. Till hela publikens jubel. Det stora utrymmet framför scenen var fullt av rockande och fotande publik i olika åldrar. Publiken på läktarna gav stående ovationer. Ingen minglade på avsatsen ovanför. Försäljarna packade ihop och gick fram och lyssnade och njöt. Efteråt gick alla därifrån nöjda efter dubbla extra nummer. Sjuttioåringen som kan ännu var alla överens om. Det allra bästa till sist.

Alla utomhusfestivaler är beroende av vädret. Även den här. Enligt arrangören drog den kalla och regniga fredagen 1200 i publik, men kvällen fick uppehållsväder. Den mera välmatade och soliga lördagen drog 2000, men min bänkgranne trodde det var flera. Inte rekord, men tillräckligt för att bordtennisföreningen Docksta BTK ska slippa gå med förlust. En liten skur framåt kvällen fick publiken att dra på regnkläderna, men de åkte av igen. Publiken gick iväg i skymningsljuset vid halv tolv, blickande efter nästa års festival som blir den trettionde. Jubileum med andra ord. Förväntningarna är stora.

Stefan Estby, text och bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.