Aleksa Lundberg- en dramatiker med fokus på de transsexuellas problem i samhället

Det finns en marginaliserad grupp i vårt samhälle, vars röst inte har lyckats göra sig hörd i nämnvärd grad förrän nu. De transsexuella har levt vid sidan av de givna ...

Av: Jens Wallén | 02 augusti, 2014
Övriga porträtt

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | 12 juni, 2017
Essäer om religionen

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | 30 maj, 2017
Kulturreportage

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan



Svanen blev en anka. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanDet trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av den nyuppsättning av operan som i dagarna haft premiär på Stockholmsoperan, i denna ganska, måste man ändå säga, hopplösa story med sitt än hopplösare slut. Vilken – som Horace Engdahl mycket riktigt underströk i DN härförleden – fordrar att man behåller den naiva blicken, barnets blick, och inte kopplar på rationalisten inom sig eller citerar Blandarens, ”när avgår nästa svan”, alltför många gånger. Då går det snett.

Men uppfattar man den som en thriller behöver man kanske inte vara fullt så naiv. 

Även om man vet hur det går, det gör man alltid på operan, så tillåter jag mig alltså att tvivla på att Elsa har rent mjöl i påsen. Har hon inte i själva verket dräpt sin bror? Det blir hur som helst mer spännande så och karaktärerna inte så entydigt onda och goda.

Framför allt får man en viss förståelse för sagans onda fe, Ortrud, som i Lena Nordins furiöst skönsjungande gestalt ger nödvändig sälta åt anrättningen. Stephen Langridge uppslagsrika regi ger också visst stöd för en sådan läsart. Inte minst den vackert iscensatta inledningen då Elsa drömmer (i en säng som verkar sväva fritt i luften) eller minns hur hon först förgiftade och sedan puttade sin bror i den djupa tjärnen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Samtidigt som scenen visas i extrem slow motion på en videopelare a la Bill Viola. Det simultana spelar en viktig roll när tid och rum upplöses och dockor dubblerar eller föregriper det vi anar, ett slags kortvuxna alterego med förstorade, papier-mache-artade huvuden som kan påminna om den säregne författaren och konstnären Bruno Schulz tecknade figurer, också han en vän av masker och kopior.

Och fingeravtrycket, det ständigt närvarande fingeravtrycket, transparent projicerat och uppförstorat på och över varje tablå, signalerande original och säker identitet men också skuld eller oskuld, brott eller icke-brott.

Är Elsa skyldig? Och vem är riddaren som i sista stund anländer på en svan för att i en duell på liv och död med Telramund, som anklagar Elsa för brodermord, bevisa hennes oskuld, han som vägrar säga sitt namn och endast undertecknar äktenskapskontraktet med Elsa med sitt fingeravtryck?

Men som absolut villkor för att ingå detta äktenskap kräver att Elsa aldrig ställer den frågan, eftersom han då är tvungen att lämna henne. Vilket den intriganta maktspelaren Ortrud, Telramunds maka, naturligtvis får henne att göra. Elsa kan inte leva med denna ovisshet. Exit Lohengrin, som är riddarens namn, och End of Story. Det tillkrånglade och påklistrade slutet väljer jag att inte närmare gå in på.

Ett Deus ex machina a la Wagner.

Men kärleken var kvar. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanSvanen förresten, den har man trollat bort. Vi anar den bara bakom våra huvuden när den anländer för att ögonblicket därefter se Lohengrin kliva upp ur den tjärn som Elsas bror försvann i. Är det möjligen brodern som återvänder i en annan gestalt för att äkta Elsa (det incestuösa har aldrig varit främmande för Wagner)? Frågorna är många i denna uppsättning, svaren färre, vilket är en bra tågordning i operasammanhang. Och i konstnärliga sammanhang överhuvud.

Det inlånade teamet, Stephen Langridge, regi, Conor Murphy, scenografi och kostym och Fabrice Kebour, ljus, spar inte på infallen, vilka i några fall blir lite för mycket. Men hellre det än det motsatta förhållandet. ”Lohengrin” behöver infall. Med sig har man också den suveräne basen, Matthew Best, som gör kung Henrik med märgfull kraft och auktoritet. En av de musikaliska höjdpunkterna, en bland många.

Scenbilden är egentligen ganska kongenial med Wagners musik, där inga tydliga uppdelningar enligt nummeroperans strikta mönster längre gäller, utan allt flyter mer eller mindre steglöst över i varandra, som en oändlig melodisk ström.

Så blandas surrealism (själva sagan) med realism (den soldatarmé som kung Henrik mobiliserat för att bekriga Ungern och som han förväntar sig att Lohengrin skall leda). Att skapa musikaliskt liv i denna mix lyckas dirigenten Alan Gilbert, ytterst hemtam på våra breddgrader, förträffligt med. Mer än så. Orkester och kör uträttar helt enkelt stordåd med Wagners partitur.

Och solisterna! Lena Nordin och Matthew Best har jag redan nämnt. Michael Weinius som Lohengrin har blommat ut till en Wagners tenor i världsklass, jämförbar med den magnifike Gösta Winbergh som gjorde riddaren Lohengrin i den förra uppsättningen. Emma Vetter som Elsa börjar lite trevande, hittar inte riktigt det rätta röstläget, för att omsider verkligen göra det och mot slutet, i uppgörelsescenerna, klinga ut för fullt.

Johan Edholm som Telramund går inte heller av för hackor, hans baryton är jämn och lödig. Andra akten och andra halvan av den tredje är bäst.

Ulf Stenberg

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Amartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens ...

Av: Piero Benazzo | Essäer om politiken | 25 mars, 2013

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om scenkonst | 09 november, 2012

Nu krävs mer än 24 timmar för att lösa konflikten

Homeland säsong ett och två har en mycket ironisk ”story arc”: i början av säsong ett är CIA agenten Carrie Mathison den enda som tror att den hemvändande krigshjälten Brody är ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 18 februari, 2014

Handke, Keller och den Gröne Henrik

I Peter Handkes roman ”Kort brev till kort farväl” läser Peter Handke, ehh ursäkta en ”romankaraktär i en Handkeroman” den schweiziska författaren Gottfrid Kellers roman ”Den Gröne Henrik”.Vi kan anta ...

Av: Jesper Nordström | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Dikter av Gunnar Lundin

    Till G H Hur länge stannar du i ditt lantliga vägskäl? Varje skäl pekar Pekar ditt åter mot stan? Och varje skäl har en botten stjärnorna i julinatten ovanför fårens ögon därunder      se stjärnorna i ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 12 september, 2008

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.