Absolut Sverige

Boken ”Från Astrid till Lindgren”, som jag är medförfattare till, gavs ut först i Nederländerna på nederländska. Manuskriptet till denna bok var skrivet på svenska, så varför var Nederländerna först ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 februari, 2013
Gästkrönikör

Man kan aldrig vara försiktig nog

När de byggde sitt bo och när de flyttade in vet jag inte. Men plötsligt var de där: vilda bin och deras bo, hängande från taket som Babylons hängande trädgårdar ...

Av: © Vladimir Oravsky | 30 november, 2013
Gästkrönikör

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | 12 december, 2013
Gästkrönikör

Vladimir Oravsky

”Konsthistorier”: Kom och köp konserverad post-sanning

Jag tittade på det andra avsnittet av sex i en svensk tv-serie betitlad ”Konsthistorier”. Varför? Eftersom några kulturexperter på Sveriges Radio fick förhandstitta på den, och de fick betalt för ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 februari, 2017
Gästkrönikör

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan



Svanen blev en anka. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanDet trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av den nyuppsättning av operan som i dagarna haft premiär på Stockholmsoperan, i denna ganska, måste man ändå säga, hopplösa story med sitt än hopplösare slut. Vilken – som Horace Engdahl mycket riktigt underströk i DN härförleden – fordrar att man behåller den naiva blicken, barnets blick, och inte kopplar på rationalisten inom sig eller citerar Blandarens, ”när avgår nästa svan”, alltför många gånger. Då går det snett.

Men uppfattar man den som en thriller behöver man kanske inte vara fullt så naiv. 

Även om man vet hur det går, det gör man alltid på operan, så tillåter jag mig alltså att tvivla på att Elsa har rent mjöl i påsen. Har hon inte i själva verket dräpt sin bror? Det blir hur som helst mer spännande så och karaktärerna inte så entydigt onda och goda.

Framför allt får man en viss förståelse för sagans onda fe, Ortrud, som i Lena Nordins furiöst skönsjungande gestalt ger nödvändig sälta åt anrättningen. Stephen Langridge uppslagsrika regi ger också visst stöd för en sådan läsart. Inte minst den vackert iscensatta inledningen då Elsa drömmer (i en säng som verkar sväva fritt i luften) eller minns hur hon först förgiftade och sedan puttade sin bror i den djupa tjärnen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Samtidigt som scenen visas i extrem slow motion på en videopelare a la Bill Viola. Det simultana spelar en viktig roll när tid och rum upplöses och dockor dubblerar eller föregriper det vi anar, ett slags kortvuxna alterego med förstorade, papier-mache-artade huvuden som kan påminna om den säregne författaren och konstnären Bruno Schulz tecknade figurer, också han en vän av masker och kopior.

Och fingeravtrycket, det ständigt närvarande fingeravtrycket, transparent projicerat och uppförstorat på och över varje tablå, signalerande original och säker identitet men också skuld eller oskuld, brott eller icke-brott.

Är Elsa skyldig? Och vem är riddaren som i sista stund anländer på en svan för att i en duell på liv och död med Telramund, som anklagar Elsa för brodermord, bevisa hennes oskuld, han som vägrar säga sitt namn och endast undertecknar äktenskapskontraktet med Elsa med sitt fingeravtryck?

Men som absolut villkor för att ingå detta äktenskap kräver att Elsa aldrig ställer den frågan, eftersom han då är tvungen att lämna henne. Vilket den intriganta maktspelaren Ortrud, Telramunds maka, naturligtvis får henne att göra. Elsa kan inte leva med denna ovisshet. Exit Lohengrin, som är riddarens namn, och End of Story. Det tillkrånglade och påklistrade slutet väljer jag att inte närmare gå in på.

Ett Deus ex machina a la Wagner.

Men kärleken var kvar. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanSvanen förresten, den har man trollat bort. Vi anar den bara bakom våra huvuden när den anländer för att ögonblicket därefter se Lohengrin kliva upp ur den tjärn som Elsas bror försvann i. Är det möjligen brodern som återvänder i en annan gestalt för att äkta Elsa (det incestuösa har aldrig varit främmande för Wagner)? Frågorna är många i denna uppsättning, svaren färre, vilket är en bra tågordning i operasammanhang. Och i konstnärliga sammanhang överhuvud.

Det inlånade teamet, Stephen Langridge, regi, Conor Murphy, scenografi och kostym och Fabrice Kebour, ljus, spar inte på infallen, vilka i några fall blir lite för mycket. Men hellre det än det motsatta förhållandet. ”Lohengrin” behöver infall. Med sig har man också den suveräne basen, Matthew Best, som gör kung Henrik med märgfull kraft och auktoritet. En av de musikaliska höjdpunkterna, en bland många.

Scenbilden är egentligen ganska kongenial med Wagners musik, där inga tydliga uppdelningar enligt nummeroperans strikta mönster längre gäller, utan allt flyter mer eller mindre steglöst över i varandra, som en oändlig melodisk ström.

Så blandas surrealism (själva sagan) med realism (den soldatarmé som kung Henrik mobiliserat för att bekriga Ungern och som han förväntar sig att Lohengrin skall leda). Att skapa musikaliskt liv i denna mix lyckas dirigenten Alan Gilbert, ytterst hemtam på våra breddgrader, förträffligt med. Mer än så. Orkester och kör uträttar helt enkelt stordåd med Wagners partitur.

Och solisterna! Lena Nordin och Matthew Best har jag redan nämnt. Michael Weinius som Lohengrin har blommat ut till en Wagners tenor i världsklass, jämförbar med den magnifike Gösta Winbergh som gjorde riddaren Lohengrin i den förra uppsättningen. Emma Vetter som Elsa börjar lite trevande, hittar inte riktigt det rätta röstläget, för att omsider verkligen göra det och mot slutet, i uppgörelsescenerna, klinga ut för fullt.

Johan Edholm som Telramund går inte heller av för hackor, hans baryton är jämn och lödig. Andra akten och andra halvan av den tredje är bäst.

Ulf Stenberg

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | Kulturreportage | 10 mars, 2007

Italienska kvinnor i väntan på blomstring

Vilka ängar väntar på oss, yviga, skimrande grönskor av gentianor, på att vi tillsammans ska skotta fram våra ansikten? -Sibilla Aleramo (1927) Fram till på mitten av 1700-talet var ...

Av: Sanna Dager | Essäer om litteratur & böcker | 14 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Rapport från en dagbok

ZodiacoSven Hessler föddes i Sverige den 10 maj 1835. Han anlände till Amerika den 16 juni 1855. Bosatte sig i Stillwater. Hessler är en av de stora pionjärerna i området ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 24 september, 2008

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 22 februari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Fragolina autentica

Svenska jordgubbar - en fix idé

Så var det åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. I år är den dessutom skärpt. Är det inte osynliga ubåtar som olovligt turistar i vår skärgård, så ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 11 juni, 2015

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.