Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

Lohengrin utan svan på Stockholmsoperan



Svanen blev en anka. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanDet trodde jag inte var möjligt. Att iscensätta Richard Wagners ”Lohengrin” som ett slags surrealistisk thriller av klassisk ”Whodunit” typ. Fast en möjlig ingång är det uppenbarligen, att döma av den nyuppsättning av operan som i dagarna haft premiär på Stockholmsoperan, i denna ganska, måste man ändå säga, hopplösa story med sitt än hopplösare slut. Vilken – som Horace Engdahl mycket riktigt underströk i DN härförleden – fordrar att man behåller den naiva blicken, barnets blick, och inte kopplar på rationalisten inom sig eller citerar Blandarens, ”när avgår nästa svan”, alltför många gånger. Då går det snett.

Men uppfattar man den som en thriller behöver man kanske inte vara fullt så naiv. 

Även om man vet hur det går, det gör man alltid på operan, så tillåter jag mig alltså att tvivla på att Elsa har rent mjöl i påsen. Har hon inte i själva verket dräpt sin bror? Det blir hur som helst mer spännande så och karaktärerna inte så entydigt onda och goda.

Framför allt får man en viss förståelse för sagans onda fe, Ortrud, som i Lena Nordins furiöst skönsjungande gestalt ger nödvändig sälta åt anrättningen. Stephen Langridge uppslagsrika regi ger också visst stöd för en sådan läsart. Inte minst den vackert iscensatta inledningen då Elsa drömmer (i en säng som verkar sväva fritt i luften) eller minns hur hon först förgiftade och sedan puttade sin bror i den djupa tjärnen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Samtidigt som scenen visas i extrem slow motion på en videopelare a la Bill Viola. Det simultana spelar en viktig roll när tid och rum upplöses och dockor dubblerar eller föregriper det vi anar, ett slags kortvuxna alterego med förstorade, papier-mache-artade huvuden som kan påminna om den säregne författaren och konstnären Bruno Schulz tecknade figurer, också han en vän av masker och kopior.

Och fingeravtrycket, det ständigt närvarande fingeravtrycket, transparent projicerat och uppförstorat på och över varje tablå, signalerande original och säker identitet men också skuld eller oskuld, brott eller icke-brott.

Är Elsa skyldig? Och vem är riddaren som i sista stund anländer på en svan för att i en duell på liv och död med Telramund, som anklagar Elsa för brodermord, bevisa hennes oskuld, han som vägrar säga sitt namn och endast undertecknar äktenskapskontraktet med Elsa med sitt fingeravtryck?

Men som absolut villkor för att ingå detta äktenskap kräver att Elsa aldrig ställer den frågan, eftersom han då är tvungen att lämna henne. Vilket den intriganta maktspelaren Ortrud, Telramunds maka, naturligtvis får henne att göra. Elsa kan inte leva med denna ovisshet. Exit Lohengrin, som är riddarens namn, och End of Story. Det tillkrånglade och påklistrade slutet väljer jag att inte närmare gå in på.

Ett Deus ex machina a la Wagner.

Men kärleken var kvar. Foto: Alexander Kenney, StockholmsoperanSvanen förresten, den har man trollat bort. Vi anar den bara bakom våra huvuden när den anländer för att ögonblicket därefter se Lohengrin kliva upp ur den tjärn som Elsas bror försvann i. Är det möjligen brodern som återvänder i en annan gestalt för att äkta Elsa (det incestuösa har aldrig varit främmande för Wagner)? Frågorna är många i denna uppsättning, svaren färre, vilket är en bra tågordning i operasammanhang. Och i konstnärliga sammanhang överhuvud.

Det inlånade teamet, Stephen Langridge, regi, Conor Murphy, scenografi och kostym och Fabrice Kebour, ljus, spar inte på infallen, vilka i några fall blir lite för mycket. Men hellre det än det motsatta förhållandet. ”Lohengrin” behöver infall. Med sig har man också den suveräne basen, Matthew Best, som gör kung Henrik med märgfull kraft och auktoritet. En av de musikaliska höjdpunkterna, en bland många.

Scenbilden är egentligen ganska kongenial med Wagners musik, där inga tydliga uppdelningar enligt nummeroperans strikta mönster längre gäller, utan allt flyter mer eller mindre steglöst över i varandra, som en oändlig melodisk ström.

Så blandas surrealism (själva sagan) med realism (den soldatarmé som kung Henrik mobiliserat för att bekriga Ungern och som han förväntar sig att Lohengrin skall leda). Att skapa musikaliskt liv i denna mix lyckas dirigenten Alan Gilbert, ytterst hemtam på våra breddgrader, förträffligt med. Mer än så. Orkester och kör uträttar helt enkelt stordåd med Wagners partitur.

Och solisterna! Lena Nordin och Matthew Best har jag redan nämnt. Michael Weinius som Lohengrin har blommat ut till en Wagners tenor i världsklass, jämförbar med den magnifike Gösta Winbergh som gjorde riddaren Lohengrin i den förra uppsättningen. Emma Vetter som Elsa börjar lite trevande, hittar inte riktigt det rätta röstläget, för att omsider verkligen göra det och mot slutet, i uppgörelsescenerna, klinga ut för fullt.

Johan Edholm som Telramund går inte heller av för hackor, hans baryton är jämn och lödig. Andra akten och andra halvan av den tredje är bäst.

Ulf Stenberg

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.