En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Essäer om litteratur & böcker

Allt som återstår är att konsumera

Allt som återstår är att konsumera

 claes_holmstrom
Claes Holmström.
Fotograf: Cato Lein

Det var länge som ett stort och ekande tomrum i den samtida svenska litteraturen. Ingen berättade om vad som hände i det rämnande folkhemmets bakvatten. Ingen berättade och beskrev vad den yngre generationen kände och tyckte och tänkte; dessa sextio- och sjuttiotalets barn som hade blivit berövade till och med sina drömmar. Som ingen framtid hade. Många gick och väntade på en ny generationsroman. Claes Holmströms "Tredje stenen från solen" var det efterlängtade svaret.

Åttiotalet smakade aska. Det kan vi väl åtminstone vara överens om.

Framtiden var inställd och historien reducerad till en blodig slagghög av våld och förtryck. Och den dystra samtiden var en tid av uppgivenhet och brustna illusioner, en tid av vassa armbågar och grunda själar som guppade omkring som ruggande påfåglar runt Stureplan. Den stora och avgörande skillnaden mellan det flummiga sjuttiotalet och det blankpolerat bistra åttiotalet var nog att drömmarna dog av brist på syre, de gavs ingen plats i det nya egoistiska samhället som flaggade med idoler som Margret Thatcher och Annifrid Lyngstads satsa-på-dig-själv-kampanj i SAF:s regi.

De politiska konsekvenserna var uppenbara. Folkhemmet, den stolta tanken att samhället skulle skydda och dra försorg om de svaga och fattiga och marginaliserade, dog av tvinsot och politisk impotens. I ett rasande tempo monterades välfärden ner. Men vad gjorde åttiotalet med människorna? Hur såg det nya nittiotalet egentligen ut? Vad hände i vardagen? Vad hände med människornas drömmar och förväntningar?

Han odlar exilens vassa och skarpa blick

Han odlar exilens vassa och skarpa blick

 enquist_po_1
PO Enquist. Foto: Ulla Montan
Genom att så länge bo utomlands har P O Enquist sett Sverige på ett sätt som avviker från det gängse, det närblinda, skriver Crister Enander.

Lungorna känns som om de sakta men säkert håller på att sprängas. Svetten rinner i strida strömmar över ryggen, droppar ner i ögonen från pannan. Tröjan och byxorna klibbar klistrigt fast mot kroppen. Nu börjar det bli tungt.

Ändå fortsätter han steg för steg; höger fot, vänster fot, höger fot. Lite snabbare, lite till. Bara lite till. Det ska gå.

Solen lyser och på gräsmattorna sitter redan, den tidiga timmen till trots, ungdomar lite här och var på filtar eller rakt på backen; de kopplar av i det fina sommarvädret. Men han måste hålla sin kropp i trim. Kroppen har alltid tjänat honom, och tjänat honom väl. En gång var Per Olov Enquist ett stort löfte i höjdhopp. Drömgränsen, som han då frenetiskt och besatt jagade, var de hägrande två metrarna. Men han nådde aldrig högre än 1.97, samma höjd som hans egen längd, det var vid Gimospelen. I Svenska Mästerskapen kom han dock fyra en gång. Det var 1958.

Heinrich von Kleist - dödens romantiker

 kleist_grav
 Heinrich von Kleists grav.
Heinrich von Kleist
- dödens romantiker

Romantikerna som ser metafysiken som det väsentligaste i människans tillvaro. Bo Cavefors skriver om von Kleist, Novalis och romantikernas suveräna frihet.

George Steiner menar att sekunda är den strömlinjeformade världsbild som med författares och journalisters medverkan pressas på medborgaren. Massmediala verkligheter är inte trovärdig, det rationella finns i mångfald och inte i det entydigt enögda.

Lätt att se: kopplingen mellan romantikerna Heinrich von Kleist och Novalis med romantikerna Peter Handke och Botho Strauss. Alla söker de sig mot centrum, till det som är "hemma", till människans inre sanning, hennes Vara, till frågan om meningen med liv och död. Längtan efter himmel OCH helvete formuleras olika; Novalis och Strauss ägnar sig åt tankeflykt medan Handke, lärjunge till Kleist - den modernaste och mest aktuelle av Tysklands romantiker - återupptäcker långsamheten, tiden i tiden, tiden som oändlighet. Romantikerna i dag och romantikerna i decennierna före och efter sekelskiftet 1800 lever i tidsperioder präglade av politisk socialrealism och de uppfattar, i egenskapen ständiga opponenter, därför, eller trots allt, metafysik som det väsentligaste i människans tillvaro.

Jag är som det trädet. Toppen kommer först att dö.

swift 
Från cirka 1738 började Swift mer och mer
förlora förståndet. Redan i unga år hade han lidit
av yrsel och besvär från öronen. I september
1742 drabbades han av ett slaganfall från vilket
han aldrig tillfrisknade. Hans sista ord i livet sägs
ha varit; "Jag dör som en förgiftad råtta i ett hål.
Jag är vad jag är. Jag är vad jag är"
Jag är som det trädet.
Toppen kommer först att dö.

Han var en storvuxen, bredaxlad och ytterst butter man. Han avskydde människor av princip. Hans sinne var mörkt intill den svartaste svärta. Därtill hårt ansatt av pessimism och melankoli fick han tidigt i livet en djupt misantropisk, ja föraktfull syn på världen och mänskligheten. Varhelst han kom, oavsett om det var bland de styrande i London eller bland pastoratets undersåtar i Dublin, tog han omedelbart och bryskt befälet. Han domderade och bestämde, styrde och ställde. Det märkligaste av allt var att alla, hög som låg, omedelbart lydde honom.

Domprosten Jonathan Swift var en högst särpräglad människa. Ingenting annat förutom hög moral och en till den suraste snålhet driven sparsamhet tycktes vara livets bärande innehåll för honom. I ett brev till vännen, den store poeten Alexander Pope, sent i sitt liv skriver domprost Swift mycket typiskt: "ge världen ett piskrapp extra på min begäran".

Jonathan Swifts väg till den öppna dårskapen och sinnessjukdomen på ålderns höst var lång; ett liv som ständigt var kantat av motgångar och snöpliga tillkortakommanden. Inte sällan hade han fullgod anledning att se världen i svart och betrakta människor som sina fiender. Redan hans första år i livet var fyllda av den tragik som kom att bli hans oblida öde.

Brödfödesförfattarnas glömda skatt

Brödfödesförfattarnas glömda skatt

Skatter finns gömda och glömda i obskyra tidningar och tidskrifters publicistiska historia. Många av våra stora författare förtjänade brödfödan genom att skriva för just exempelvis veckotidningar. Bertil Falk efterlyser här kartläggning och återutgivning.

"Kritiken erkänner alltid sina fel till slut. Eller rättare sagt: kritikerna dör till slut och ersätts av andra. Efter trettio års föraktfull tystnad började alltså de 'intellektuella' att studera Lovecraft."

Citatet är från Michel Houellebecqs H.P. Lovecraft - Emot världen, emot livet. Den kom 2005 på svenska. 2006 har den följts av Mattias Fyhrs Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen (ellerströms). Det hölls en välbesökt Lovecraft-kongress i Årsta hösten 2005 med världspremiär på en Lovecraft-musikal översatt till svenska av Jenny Heldestad. Man kan fråga sig: hur kommer det sig att en smutslitterär författare, som avled 1937, och vars verk publicerades i de mest föraktade av amerikanska kioskmagasin, blir föremål för ett sådant intresse?

I en värld fylld av nakenhet och skönhet

I en värld fylld av
nakenhet och skönhet

Vem - eller vad - är Friedrich Nietzsches Zarathustra? Bo Cavefors skriver om några tongivande nietzschetolkningar.

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt grunden till så många professorsutnämningar, skapat så mycket motstånd, så mycket missförstånd, så mycken begeistring och beundran som Nietzsches bok om sin "son" Zarathustra. En synnerligen idérik, spännande och smått provokativ Zarathustratolkning publicerades 1990 av den tyska filosofiprofessorn Annemarie Pieper, född 1941, Ein Seil genknüppft zwischen Tier und Übermensch. Nietzsches erster Zarathustra.

Nya danska böcker

Nya danska böcker

Globala och lokala stormar i poesi och prosa under hösten i Danmark. Den danska bokhösten, som började redan i somras, var rik på litterära upplevelser. Thomas Nydahl ger tips på enskilda författarskap i olika genrer och går även lite djupare in på några av de viktigaste titlarna - romaner, diktsamlingar och fackböcker.

Resenärer, djurvänner och människor som ser tillbaka och summerar sina liv

Resenärer, djurvänner och människor
som ser tillbaka och summerar sina liv

Litteratur från jordens alla hörn, i jordens alla ämnen.

Den mörka årstiden är för mig den verkligt ljusa årstiden! I denna paradox tror jag att många litteraturmänniskor lever: med vinterhalvårets korta dagar och långa nätter kommer de tända små läslamporna, de brinnande stearinljusen, de långa sittningarna i läsfåtöljen, eller liggande på soffan eller rentav sängen med ännu ett äventyr, ännu en eftertanke eller en hisnande upptäcktsfärd in i en annan människas själ. Just därför är skrivandet av denna krönika något särskilt upplyftande under vinterhalvåret och jag har den här gången ansträngt mig att lyfta fram böcker som kan ge en förunderlig kombination av lyrisk täthet, prosaiskt vindlande berättelser, urbant och lantligt, sceniskt och solitärt, allt för att peka på vilket rikedom den senaste tidens utgivningar har att erbjuda för oss som insisterar på att litteraturen är den främsta förmedlaren av mänsklig erfarenhet.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.