Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | 30 november, 2015
Gilda Melodia

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | 02 juni, 2016
Utopiska geografier

Kapitel som visserligen icke är slutfört men har utlösning på slutet

I senare pannrysk reklam och television för kaviar, en gumma, så som ryska gummor i merparten och ofta ser ut på ryska landsbygden bortom bergsmassivet, förestod bärgningen av en turistbuss ...

Av: Stefan Hammarén | 22 oktober, 2012
Stefan Hammarén

Pennan och Döden



Stig DagermanFör några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag på ölkafét i Malmö och berättade nyheten för en dramatiker och kulturjournalist av den gamla skolan. Eftersom jag är ung nu och var ännu yngre då, gled ämnet ganska snabbt in på författare som Stig Dagerman. Jag hade dessutom läst Tysk Höst den sommaren och ville vädra den fullständiga förälskelse jag upplevde till dess skapare.

Vem var personen som kunde skriva så? Bland många saker var han en ung man som en gång genomlidit en lång bilfärd tillsammans med några vänner under total tystnad och introspektion tills bilen plötsligt sladdat till och vält ner i ett dike. Från det ögonblicket hade resan blivit ett äventyr och den nu upprymde Dagerman talade oavbrutet resten av vägen. Fylld av liv och inspiration efter sitt första riktiga möte med döden blev karlen nästan euforisk. Döden var ämnet, i en Ivar-Loisk bemärkelse och Dagerman drev det och drev det tills han drev det för långt.

Vi möter det i ett postapokalyptisk Tyskland när han, 1946, åkte dit i egenskap av svensk journalist med uppdraget att reda på hur det stod till med våra sönderbombade och förnedrade grannar i söder. Det är kallt vatten som droppar från källartaken och ner för nacken på den som läser, hunger som skruvar magen i konvulsioner och en smutsig hopplöshet som ligger så nära att man bara vill sluta ögonen och fördöma hela världen för dess ondska. Barnen skickas till skolor som inte existerar medan föräldrarna kokar den sista potatisen i ett alltigenom mänskligt försök att behålla lugnet. Den grundliga avnazifieringsprocessen med dess långsamma och grundliga rättegångar. Skoförsäljaren som tvingats till medlemskap i partiet och som nu döms som medbrottsling till århundradets grymmaste brott. Den förvirrade sympatin med Hitler och hans lakejer som dröjer kvar bland ruinerna: En man svälter hellre på en limpa bröd om dagen än på en enda brödskiva.

Den knivskarpa sympati med vilken Stig Dagerman beskriver misären hos ett folk som kunde vara vem som helst eller till och med vi. Och detta under en tid då hela den Tyskspråkiga världen blivit belagd med ett tabu som inte skulle hävas förrän efter flera decennier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mannen på Ölkafét påpekar att Dagerman skrev så att det blöder från sidorna, varenda ord är laddat med tung betydelse och är helt uppenbart noggrant utvalt och övervägt. Så ska du skriva, menar han, du ska skriva så att det känns. Och när man som ung, aspirerande, författare läser Dagerman vill man skriva som Dagerman. Det är helt säkert. Men den mannens parataxer är oefterhärmliga så istället för att skriva som honom kan man försöka skriva av samma anledning som han. Alltså för livet, för att andas. För att slippa dö eller ätas upp av ångestfylld sysslolöshet.

Döden, ämnet, ämnet: döden, springer genom en nästan manisk besatthet ur sidorna i Bränt Barn och rakt in i det allra innersta hos en läsare som känner sig öppen för drabbning. Dagerman bjuder i bokens inledning in till en begravning där samtliga gäster är ensamma ”ty världen fruktar den som gråter” och ganska snart känner man sorgen bubbla upp i halsgropen utan någon uppenbar anledning utom den att det liksom hör till ceremonin.

När jag läste om Bränt Barn häromnyligen drabbades jag nästan av andnöd vid det tunga ämnet. Med den unika och svårförklarliga meningsbyggnaden stiger liksom ångesten upp från sidorna och vandrar omkring i rummet. Sonen är besatt, inte av döden som filosofisk undersökning som mycket som av att faktiskt dö. Att dö som handling, hur det förändrar, ja nästan berikar, livet. Han planerar noggrant sitt självmord och förvandlar akten till något storartat. Tanken på att dö blir nästan lika vacker som hos Ibsens Hedda Gabler där skeendet är något upphöjt, andligt; en utomkroppslig upplevelse som man endast når genom insikten att livet inte är något att ha. Beslutet att dö gör livet lättare att uthärda, ett tema som känns igen även hon Hesses Steppvarg trots att Dagermans unge man kanske är ännu mer lugn och harmonisk inför tanken, blandat med psykotiska tankeströmmar och paranoida vanföreställningar.

Men tydligast av allt är det nog i den nästan sönderlästa och färdigdiskuterade novellen Att döda ett barn. Återigen är döden en livsförändrande faktor hos de som ägnar sina tankar åt den. I det här fallet ett ungt par som i ilfart bränner över en liten väg med sin bil på väg mot stranden när ett litet barn plötsligt, och från ingenstans, dyker upp rakt framför dem. Efter kollisionen börjar livets långa akt, den som saknar all lätthet och tanke på strandbesök och som istället är fylld av ånger och tankar livet efter detta.

Stig Dagerman drev till slut ämnet för långt när han kopplade en slang till avgasröret och stängde garageporten och därigenom abrupt avslutade mitt favoritförfattarskap. Men han lever kvar och går att läsa hur många gånger som helst, och diskutera, och försöka skriva som. Som jag ser det kan man antingen bli en författare eller en Stig Dagerman och det är alla unga skribenters ansvar att ge sig i kast med att försöka bli det senare. Dagermans språk var inte bara vackert, det var dagermanskt blodigt och späckat med själfullt allvar som aldrig upphör att gripa tag i och skaka om sin läsare.

Alexander Stinggård

Ur arkivet

view_module reorder
Sixtinska kapellets tak  Foto CCBY2.5

Människan som ögonblicksvarelse sett ur evighetens synvinkel

Marcus Myrbäck om Mellan tid och evighet. Eskatologiska perspektiv i den tidiga kyrkan

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 mars, 2017

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2017

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vår eviga väntan är alltid klasslös

Det finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 07 mars, 2012

Som ett skillingtryck med många verser

Handlingen är som ett gammalt skillingtryck: "Gift kvinna älskar berömd ungkarl. Han planerar en hjältemodig upptäcktsresa. De har hemliga möten. Mannen ifråga startar sin farliga färd. Den slutar tragiskt ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer | 12 juni, 2011

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Kajsa Fraus

Den musik som lyssnar till oss

Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Av: Kajsa Fraus | Gästkrönikör | 25 maj, 2017

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.