Ett barn är fött...

Idyllen kan vara påträngande. Den kan bli för mycket. Idyllen är då ofta avskild från det verkliga. Den avsedda relationen av en s.k. inkarnation kan vara bruten. Några vill inte ...

Av: Hans-Evert Renérius | 25 december, 2014
Gästkrönikör

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | 05 oktober, 2009
Utopiska geografier

Jacksonbot in action

Det där kan min robot göra bättre – om konst som algoritmer

Kallar du det där för konst? Min robot skulle kunna göra det mycket bättre! Kanske kommer konstnärer att ersättas av robotar i framtiden. Påståendet får nog en del att rynka ...

Av: Mathias Jansson | 18 februari, 2015
Essäer om konst

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Pennan och Döden



Stig DagermanFör några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag på ölkafét i Malmö och berättade nyheten för en dramatiker och kulturjournalist av den gamla skolan. Eftersom jag är ung nu och var ännu yngre då, gled ämnet ganska snabbt in på författare som Stig Dagerman. Jag hade dessutom läst Tysk Höst den sommaren och ville vädra den fullständiga förälskelse jag upplevde till dess skapare.

Vem var personen som kunde skriva så? Bland många saker var han en ung man som en gång genomlidit en lång bilfärd tillsammans med några vänner under total tystnad och introspektion tills bilen plötsligt sladdat till och vält ner i ett dike. Från det ögonblicket hade resan blivit ett äventyr och den nu upprymde Dagerman talade oavbrutet resten av vägen. Fylld av liv och inspiration efter sitt första riktiga möte med döden blev karlen nästan euforisk. Döden var ämnet, i en Ivar-Loisk bemärkelse och Dagerman drev det och drev det tills han drev det för långt.

Vi möter det i ett postapokalyptisk Tyskland när han, 1946, åkte dit i egenskap av svensk journalist med uppdraget att reda på hur det stod till med våra sönderbombade och förnedrade grannar i söder. Det är kallt vatten som droppar från källartaken och ner för nacken på den som läser, hunger som skruvar magen i konvulsioner och en smutsig hopplöshet som ligger så nära att man bara vill sluta ögonen och fördöma hela världen för dess ondska. Barnen skickas till skolor som inte existerar medan föräldrarna kokar den sista potatisen i ett alltigenom mänskligt försök att behålla lugnet. Den grundliga avnazifieringsprocessen med dess långsamma och grundliga rättegångar. Skoförsäljaren som tvingats till medlemskap i partiet och som nu döms som medbrottsling till århundradets grymmaste brott. Den förvirrade sympatin med Hitler och hans lakejer som dröjer kvar bland ruinerna: En man svälter hellre på en limpa bröd om dagen än på en enda brödskiva.

Den knivskarpa sympati med vilken Stig Dagerman beskriver misären hos ett folk som kunde vara vem som helst eller till och med vi. Och detta under en tid då hela den Tyskspråkiga världen blivit belagd med ett tabu som inte skulle hävas förrän efter flera decennier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mannen på Ölkafét påpekar att Dagerman skrev så att det blöder från sidorna, varenda ord är laddat med tung betydelse och är helt uppenbart noggrant utvalt och övervägt. Så ska du skriva, menar han, du ska skriva så att det känns. Och när man som ung, aspirerande, författare läser Dagerman vill man skriva som Dagerman. Det är helt säkert. Men den mannens parataxer är oefterhärmliga så istället för att skriva som honom kan man försöka skriva av samma anledning som han. Alltså för livet, för att andas. För att slippa dö eller ätas upp av ångestfylld sysslolöshet.

Döden, ämnet, ämnet: döden, springer genom en nästan manisk besatthet ur sidorna i Bränt Barn och rakt in i det allra innersta hos en läsare som känner sig öppen för drabbning. Dagerman bjuder i bokens inledning in till en begravning där samtliga gäster är ensamma ”ty världen fruktar den som gråter” och ganska snart känner man sorgen bubbla upp i halsgropen utan någon uppenbar anledning utom den att det liksom hör till ceremonin.

När jag läste om Bränt Barn häromnyligen drabbades jag nästan av andnöd vid det tunga ämnet. Med den unika och svårförklarliga meningsbyggnaden stiger liksom ångesten upp från sidorna och vandrar omkring i rummet. Sonen är besatt, inte av döden som filosofisk undersökning som mycket som av att faktiskt dö. Att dö som handling, hur det förändrar, ja nästan berikar, livet. Han planerar noggrant sitt självmord och förvandlar akten till något storartat. Tanken på att dö blir nästan lika vacker som hos Ibsens Hedda Gabler där skeendet är något upphöjt, andligt; en utomkroppslig upplevelse som man endast når genom insikten att livet inte är något att ha. Beslutet att dö gör livet lättare att uthärda, ett tema som känns igen även hon Hesses Steppvarg trots att Dagermans unge man kanske är ännu mer lugn och harmonisk inför tanken, blandat med psykotiska tankeströmmar och paranoida vanföreställningar.

Men tydligast av allt är det nog i den nästan sönderlästa och färdigdiskuterade novellen Att döda ett barn. Återigen är döden en livsförändrande faktor hos de som ägnar sina tankar åt den. I det här fallet ett ungt par som i ilfart bränner över en liten väg med sin bil på väg mot stranden när ett litet barn plötsligt, och från ingenstans, dyker upp rakt framför dem. Efter kollisionen börjar livets långa akt, den som saknar all lätthet och tanke på strandbesök och som istället är fylld av ånger och tankar livet efter detta.

Stig Dagerman drev till slut ämnet för långt när han kopplade en slang till avgasröret och stängde garageporten och därigenom abrupt avslutade mitt favoritförfattarskap. Men han lever kvar och går att läsa hur många gånger som helst, och diskutera, och försöka skriva som. Som jag ser det kan man antingen bli en författare eller en Stig Dagerman och det är alla unga skribenters ansvar att ge sig i kast med att försöka bli det senare. Dagermans språk var inte bara vackert, det var dagermanskt blodigt och späckat med själfullt allvar som aldrig upphör att gripa tag i och skaka om sin läsare.

Alexander Stinggård

Ur arkivet

view_module reorder
Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Holismer och reduktionismer

Holismen handlar i princip om att se all verklighet som en helhet (inte en delhet). Positivismen (som är den naturvetenskapliga förståelsens centrum och metod) handlar om att se - eller ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 13 maj, 2011

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Universums svekfullhet & förtrolighet

 Hur närma sig verkligheten? Det vore inte obefogat att hävda att stora delar av G.K. Chestertons mångsidiga författarskap graviterar emot denna fråga. Om den då etablerade verklighetsbilden heter det 1912 ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 23 februari, 2013

Eddie och Reb in da House

  Eddie och Reb. Foto: Agneta Tröjer Eddie och Reb in da House I år har Pride House flyttat in på Södra Teatern med ett digert programutbud under Prideveckans första fem dagar. Det ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 04 augusti, 2007

Lotta Lotass Fjärrskrift- återvändsgränd eller befrielse?

Lotta Lotass nya bokutgåva är en telexremsa som getts namnet Fjärrskrift och som består av en exklusiv upplaga på 100 ex av ett telexband där förlaget Drucksache också filmat remsan ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 07 juni, 2011

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 30 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.