Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Det finns en sjö...

Yddingesjön ligger såsom orörd av människohand. Vattnet vattrar sig och skimrar lekfullt i solen. Inte en människa så långt ögat kan nå. Inte ett enda hus syns runt sjöns stränder ...

Av: Crister Enander | 16 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Kulturkrockar

Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse. Foto: Reino Jillker Kulturkrockar Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på ...

Av: Gregor Flakierski | 04 december, 2007
Litteraturens porträtt

Mike Nichols 1931-2014

”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa ...

Av: Ivo Holmqvist | 23 november, 2014
Övriga porträtt

Pennan och Döden



Stig DagermanFör några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag på ölkafét i Malmö och berättade nyheten för en dramatiker och kulturjournalist av den gamla skolan. Eftersom jag är ung nu och var ännu yngre då, gled ämnet ganska snabbt in på författare som Stig Dagerman. Jag hade dessutom läst Tysk Höst den sommaren och ville vädra den fullständiga förälskelse jag upplevde till dess skapare.

Vem var personen som kunde skriva så? Bland många saker var han en ung man som en gång genomlidit en lång bilfärd tillsammans med några vänner under total tystnad och introspektion tills bilen plötsligt sladdat till och vält ner i ett dike. Från det ögonblicket hade resan blivit ett äventyr och den nu upprymde Dagerman talade oavbrutet resten av vägen. Fylld av liv och inspiration efter sitt första riktiga möte med döden blev karlen nästan euforisk. Döden var ämnet, i en Ivar-Loisk bemärkelse och Dagerman drev det och drev det tills han drev det för långt.

Vi möter det i ett postapokalyptisk Tyskland när han, 1946, åkte dit i egenskap av svensk journalist med uppdraget att reda på hur det stod till med våra sönderbombade och förnedrade grannar i söder. Det är kallt vatten som droppar från källartaken och ner för nacken på den som läser, hunger som skruvar magen i konvulsioner och en smutsig hopplöshet som ligger så nära att man bara vill sluta ögonen och fördöma hela världen för dess ondska. Barnen skickas till skolor som inte existerar medan föräldrarna kokar den sista potatisen i ett alltigenom mänskligt försök att behålla lugnet. Den grundliga avnazifieringsprocessen med dess långsamma och grundliga rättegångar. Skoförsäljaren som tvingats till medlemskap i partiet och som nu döms som medbrottsling till århundradets grymmaste brott. Den förvirrade sympatin med Hitler och hans lakejer som dröjer kvar bland ruinerna: En man svälter hellre på en limpa bröd om dagen än på en enda brödskiva.

Den knivskarpa sympati med vilken Stig Dagerman beskriver misären hos ett folk som kunde vara vem som helst eller till och med vi. Och detta under en tid då hela den Tyskspråkiga världen blivit belagd med ett tabu som inte skulle hävas förrän efter flera decennier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mannen på Ölkafét påpekar att Dagerman skrev så att det blöder från sidorna, varenda ord är laddat med tung betydelse och är helt uppenbart noggrant utvalt och övervägt. Så ska du skriva, menar han, du ska skriva så att det känns. Och när man som ung, aspirerande, författare läser Dagerman vill man skriva som Dagerman. Det är helt säkert. Men den mannens parataxer är oefterhärmliga så istället för att skriva som honom kan man försöka skriva av samma anledning som han. Alltså för livet, för att andas. För att slippa dö eller ätas upp av ångestfylld sysslolöshet.

Döden, ämnet, ämnet: döden, springer genom en nästan manisk besatthet ur sidorna i Bränt Barn och rakt in i det allra innersta hos en läsare som känner sig öppen för drabbning. Dagerman bjuder i bokens inledning in till en begravning där samtliga gäster är ensamma ”ty världen fruktar den som gråter” och ganska snart känner man sorgen bubbla upp i halsgropen utan någon uppenbar anledning utom den att det liksom hör till ceremonin.

När jag läste om Bränt Barn häromnyligen drabbades jag nästan av andnöd vid det tunga ämnet. Med den unika och svårförklarliga meningsbyggnaden stiger liksom ångesten upp från sidorna och vandrar omkring i rummet. Sonen är besatt, inte av döden som filosofisk undersökning som mycket som av att faktiskt dö. Att dö som handling, hur det förändrar, ja nästan berikar, livet. Han planerar noggrant sitt självmord och förvandlar akten till något storartat. Tanken på att dö blir nästan lika vacker som hos Ibsens Hedda Gabler där skeendet är något upphöjt, andligt; en utomkroppslig upplevelse som man endast når genom insikten att livet inte är något att ha. Beslutet att dö gör livet lättare att uthärda, ett tema som känns igen även hon Hesses Steppvarg trots att Dagermans unge man kanske är ännu mer lugn och harmonisk inför tanken, blandat med psykotiska tankeströmmar och paranoida vanföreställningar.

Men tydligast av allt är det nog i den nästan sönderlästa och färdigdiskuterade novellen Att döda ett barn. Återigen är döden en livsförändrande faktor hos de som ägnar sina tankar åt den. I det här fallet ett ungt par som i ilfart bränner över en liten väg med sin bil på väg mot stranden när ett litet barn plötsligt, och från ingenstans, dyker upp rakt framför dem. Efter kollisionen börjar livets långa akt, den som saknar all lätthet och tanke på strandbesök och som istället är fylld av ånger och tankar livet efter detta.

Stig Dagerman drev till slut ämnet för långt när han kopplade en slang till avgasröret och stängde garageporten och därigenom abrupt avslutade mitt favoritförfattarskap. Men han lever kvar och går att läsa hur många gånger som helst, och diskutera, och försöka skriva som. Som jag ser det kan man antingen bli en författare eller en Stig Dagerman och det är alla unga skribenters ansvar att ge sig i kast med att försöka bli det senare. Dagermans språk var inte bara vackert, det var dagermanskt blodigt och späckat med själfullt allvar som aldrig upphör att gripa tag i och skaka om sin läsare.

Alexander Stinggård

Ur arkivet

view_module reorder
Oh! Calcutta. Foto: Wikipedia

En kulmen närmar sig

Teaterhösten närmar sig som vanligt ett slags kulmen, i takt med att senhösten närmar sig. Säsongen har i år börjat bra – med sevärda uppsättningar på Drottningholmsteatern, Dramaten och Folkoperan; ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 15 oktober, 2015

Vem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror?

En av orsakerna till att lärarna inte får det stöd de verkligen behöver av sina rektorer är att de senare ofta inte är medvetna om de pedagogiska problem som läraren ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 12 november, 2012

Poem Pictures av Pär Larsson

Pär Larsson. Två dikter

Pär Larsson utan Cecilia Persson

Av: Pär Larsson | Utopiska geografier | 22 juni, 2015

Ernst Hildebrandt: Luther i kretsen av sin familj. Foto: Thomas Notini

Mellan skål och vägg

Martin Luther som den store glädjedödaren och den rigide slavdrivaren? Några reflexioner av Thomas Notini kring en nyutkommen bok av och om Martin Luther.

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 22 september, 2015

Intervju med iodine Jupiter – ett snyggare våld utan produktplacering

Visionen att det unga och samtidigt identitetslösa överstatliga – vore det inte för den ständiga förbrytelsen mot de mänskliga rättigheterna och ”Straffet som en helig disciplin.” som utlovas av dess ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 03 september, 2012

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Angående den absoluta illusionen

På den gamla och mycket vackra gatan Keizersgracht i Amsterdam, ligger NIMK – Nederlands Instituut voor Mediakunst - dit jag tagit mig för att se en retrospektiv med en känd ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 22 januari, 2012

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts