Knulla döden!

Funderingar kring Diamanda Galás vokala konst. Om det är möjligt att författa en kommentar över döden är det också möjligt att skriva om Diamanda Galás. Min text vill inte informera eller ...

Av: Guido Zeccola | 21 februari, 2010
Essäer om musik

Huliganer, fotboll och utanförskap

Nästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning ...

Av: Crister Enander | 13 maj, 2012
Crister Enander

En bemerkning om sorgen

Forord I moderne samfunn handler det meste om kjøp og salg av masseproduserte varer, det vil si varer som kjøpes og selges på et anonymt marked. Før i tiden trakk en ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Turkiet – i Europa men ändå inte europeiskt?

Illustration: Ragni Svensson TEMA ÖST-VÄST Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe, men finns det en europeisk historia utan Turkiet? Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar ...

Av: Ingmar Karlsson | 05 maj, 2008
Essäer om politiken

Pennan och Döden



Stig DagermanFör några år sedan, kanske två eller tre, då jag just fått reda på att jag blivit antagen till Biskops-Arnö och skulle göra allvar av det redan allvarliga satt jag på ölkafét i Malmö och berättade nyheten för en dramatiker och kulturjournalist av den gamla skolan. Eftersom jag är ung nu och var ännu yngre då, gled ämnet ganska snabbt in på författare som Stig Dagerman. Jag hade dessutom läst Tysk Höst den sommaren och ville vädra den fullständiga förälskelse jag upplevde till dess skapare.

Vem var personen som kunde skriva så? Bland många saker var han en ung man som en gång genomlidit en lång bilfärd tillsammans med några vänner under total tystnad och introspektion tills bilen plötsligt sladdat till och vält ner i ett dike. Från det ögonblicket hade resan blivit ett äventyr och den nu upprymde Dagerman talade oavbrutet resten av vägen. Fylld av liv och inspiration efter sitt första riktiga möte med döden blev karlen nästan euforisk. Döden var ämnet, i en Ivar-Loisk bemärkelse och Dagerman drev det och drev det tills han drev det för långt.

Vi möter det i ett postapokalyptisk Tyskland när han, 1946, åkte dit i egenskap av svensk journalist med uppdraget att reda på hur det stod till med våra sönderbombade och förnedrade grannar i söder. Det är kallt vatten som droppar från källartaken och ner för nacken på den som läser, hunger som skruvar magen i konvulsioner och en smutsig hopplöshet som ligger så nära att man bara vill sluta ögonen och fördöma hela världen för dess ondska. Barnen skickas till skolor som inte existerar medan föräldrarna kokar den sista potatisen i ett alltigenom mänskligt försök att behålla lugnet. Den grundliga avnazifieringsprocessen med dess långsamma och grundliga rättegångar. Skoförsäljaren som tvingats till medlemskap i partiet och som nu döms som medbrottsling till århundradets grymmaste brott. Den förvirrade sympatin med Hitler och hans lakejer som dröjer kvar bland ruinerna: En man svälter hellre på en limpa bröd om dagen än på en enda brödskiva.

Den knivskarpa sympati med vilken Stig Dagerman beskriver misären hos ett folk som kunde vara vem som helst eller till och med vi. Och detta under en tid då hela den Tyskspråkiga världen blivit belagd med ett tabu som inte skulle hävas förrän efter flera decennier.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mannen på Ölkafét påpekar att Dagerman skrev så att det blöder från sidorna, varenda ord är laddat med tung betydelse och är helt uppenbart noggrant utvalt och övervägt. Så ska du skriva, menar han, du ska skriva så att det känns. Och när man som ung, aspirerande, författare läser Dagerman vill man skriva som Dagerman. Det är helt säkert. Men den mannens parataxer är oefterhärmliga så istället för att skriva som honom kan man försöka skriva av samma anledning som han. Alltså för livet, för att andas. För att slippa dö eller ätas upp av ångestfylld sysslolöshet.

Döden, ämnet, ämnet: döden, springer genom en nästan manisk besatthet ur sidorna i Bränt Barn och rakt in i det allra innersta hos en läsare som känner sig öppen för drabbning. Dagerman bjuder i bokens inledning in till en begravning där samtliga gäster är ensamma ”ty världen fruktar den som gråter” och ganska snart känner man sorgen bubbla upp i halsgropen utan någon uppenbar anledning utom den att det liksom hör till ceremonin.

När jag läste om Bränt Barn häromnyligen drabbades jag nästan av andnöd vid det tunga ämnet. Med den unika och svårförklarliga meningsbyggnaden stiger liksom ångesten upp från sidorna och vandrar omkring i rummet. Sonen är besatt, inte av döden som filosofisk undersökning som mycket som av att faktiskt dö. Att dö som handling, hur det förändrar, ja nästan berikar, livet. Han planerar noggrant sitt självmord och förvandlar akten till något storartat. Tanken på att dö blir nästan lika vacker som hos Ibsens Hedda Gabler där skeendet är något upphöjt, andligt; en utomkroppslig upplevelse som man endast når genom insikten att livet inte är något att ha. Beslutet att dö gör livet lättare att uthärda, ett tema som känns igen även hon Hesses Steppvarg trots att Dagermans unge man kanske är ännu mer lugn och harmonisk inför tanken, blandat med psykotiska tankeströmmar och paranoida vanföreställningar.

Men tydligast av allt är det nog i den nästan sönderlästa och färdigdiskuterade novellen Att döda ett barn. Återigen är döden en livsförändrande faktor hos de som ägnar sina tankar åt den. I det här fallet ett ungt par som i ilfart bränner över en liten väg med sin bil på väg mot stranden när ett litet barn plötsligt, och från ingenstans, dyker upp rakt framför dem. Efter kollisionen börjar livets långa akt, den som saknar all lätthet och tanke på strandbesök och som istället är fylld av ånger och tankar livet efter detta.

Stig Dagerman drev till slut ämnet för långt när han kopplade en slang till avgasröret och stängde garageporten och därigenom abrupt avslutade mitt favoritförfattarskap. Men han lever kvar och går att läsa hur många gånger som helst, och diskutera, och försöka skriva som. Som jag ser det kan man antingen bli en författare eller en Stig Dagerman och det är alla unga skribenters ansvar att ge sig i kast med att försöka bli det senare. Dagermans språk var inte bara vackert, det var dagermanskt blodigt och späckat med själfullt allvar som aldrig upphör att gripa tag i och skaka om sin läsare.

Alexander Stinggård

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld

Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om musik | 21 oktober, 2015

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 27 januari, 2012

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Förfallets natur

Förfallets natur    Fallande änglar, Pieter Bruegel den unge. Leif V Erixell, redaktör för serie Prometheus på bokförlaget h:ström - Text & Kultur, diskuterar det samhälleliga förfallets natur. Den mest typiska associationen när man ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 23 november, 2006

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Demokratin är ett hot mot demokratin

FRA-lagen rör upp en storm av känslor. Den åsidosätter rättigheter som vi trodde att en demokratisk statsform garanterar. Betraktad ur ett formellt perspektiv är det emellertid svårare att se ...

Av: Jens Eriksson | Agora - filosofiska essäer | 14 april, 2011

Stigmatisering

Ansträngningarna och framgångarna inom vårdvetenskaperna och deras praktiska tillämpningar hotas alltjämt av en kvardröjande och utbredd stigmatisering av psykisk sjukdom. En psykiskt lidande människa tvingas därför mer än ofta att ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 25 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.