Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 oktober, 2017
Essäer om politiken

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | 26 februari, 2016
Essäer om konst

En liten blåsa i Guds andes glas



Bild: Hebriana AlainentaloJag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat liv! I brevet till Tor Bonnier beskriver Harry Martinsson sin förtvivlan. Han flyr från Moa.

Han är på väg till Norge där han skall mönstra på en båt till Kongo. De ständiga flyktförsöken och uppbrotten från Moa visar på Harrys osaliga ande som ständigt söker tröst i flykten, i sökandet efter något annat. Så har han alltid gjort i livet. Gripit efter en chimär, en ro som han aldrig finner och vars behov genereras av en saknad som fotar sig djupt ned i hans förlust av föräldrarna i barndomen.

Moa reagerar. Hon efterlyser honom i radio:

”Och så har vi ett telegram till Harry Martinsson på resa i Sörmland eller Blekinge: 'Res genast hem! Angeläget! Undertecknat Moa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Harry Martinsson var den grubblande världsnomaden. Livet var en onådig resa, en seglats utan roder, ett vågspel av hin onde. Han har i sin litteratur tolkat havet, beskrivit dess flykt och glidningar över djupen och sökt gestalta dess fjäderlätta kurvor i vinden. Han har åskådliggjort de sjöfarandes märkliga förhållande till tid och rum som flyter ihop likt himmel och hav. Som sjöfarare har han sett horisonten vända sig när vågorna bygger hus som de gör när jorden seglar upp och ned. Att allt detta blir till metaforer för en livsresa. Och hela tiden är det hans eget liv som finner sin gestaltning.

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverk. Det låter och bråkar i plankornas ådring. Det rangliga geodettornet gungar sakta när Harry klättrar upp för stegen. Han stannar och håller hårt i stegpinnarna. Det bränner i öronbenet. Det onda har satt bo därinne som ett inkapslat minne av hugg och slag. Smärtan gör sig påmind. Han känner dess elaka puls vid klättringen. Han blundar och hakar sig fast. Han vill ändå klättra upp till Ida som sitter däruppe och grubblar. Han önskar fly från de illasinnade. Klättra upp ur alltings svärta. Befria sig från mänsklig ondska. Men smärtan tilltar:

Om jag hade Joel här nu! Så skulle jag döda honom!
För det är ingen annan än du! Du jävla Joel på Norda som gjort det här!
Du slog mig i stallväggen din jävel!

Harry Martinssons uppväxt är hård. Som föräldralös ackorderas han ut. Han mottar dagligen hugg och slag och rymmer ständigt från sina utplaceringar. Tidigt vill han ge sig iväg från bygden. Han önskar bli sjöman. Ge sig ut på haven. När han tar sig ned från tornet på grund av smärtan tänker han att han vill klättra i skeppen. Ta sig upp i masterna. Segla ut i världen. Och han hoppas innerligt att han aldrig, aldrig ska bli fängslad i socknen kvarbliven på grund av sin skada. Att den inte ska få fjättra honom vid bygden för alltid. Nej, nej och åter nej!

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverkDen ålderstigna tornbyggnaden som en gång använts som kartläggningstorn reser sig som en spretig stekelsiluett av hopsnickrade brädlappar. Han har stannat upp i sin klättring. Smärtan i öronbenet får honom att vända och klättra ner. Han smärta är inte bara fysisk. Saknaden efter föräldrarna och plågan av att bli misshandlad på utackorderingarna svider djupt i honom. Idas torn kommer alltid att stanna kvar i Harrys minne som ett mentalt torn han bestiger när han önskar få utblick i livet.

I Harry Martinssons barndom är det kärlekstörsten som plågar honom. Den är vriden och stöpt i en bråddjup längtan. Denna 'bristens ångest' präglar det fattiga sockenbarnet som tidigt mister båda föräldrarna. Hans far dör och hans mor emigrerar. Kvar blir han som en utackorderad enstöring på ensam livsvandring. Förlusten skapar en förfärlig saknad.

Hans liv startar illa. Han lämnas ut i fosterhem, rymmer om och om igen, flyttar från fosterhem till fosterhem. Misshandel och att de nästan tycks vilja slå ihjäl honom är vardag och får honom att rymma om och om igen.

Det är bara att blunda och haka sig fast tills det går över tänker han när han stannar till i tornklättringen. Smärtan går över. Den fysiska. Men inte den inre smärtan, den inre längtan, denna ”bristens längtan” tycks aldrig ge med sig. Den blir formad till en önskan att se världen. En otröstlig törst som måste bli tillfredsställd. Att han måste ge sig iväg. Han bävar för att bli fängslad av smärtan, att tvingas bli fjättrad vid hemtrakten, bunden vid hemsocknens hank och stör.

I Harrys Martinssons författarskap går en röd tråd av ständiga uppbrott, flykt och ett evigt sökande genom alla hans verk. 'Bristens ångest' topprider honom och dömer honom att alltid bryta upp som nomaden, segla som sjömannen eller vandra som luffaren för att söka botgöra saknaden och få lindring mot den tunga kärlekstörsten.

De sju åren som sjöman, tillfällighetsarbetare och att han går på luffen sätter spår i hans tidiga verk där han bär upp sjömannens retorik som en livssyn om ständigt byte av vistelseort som varande en själ på ständig genomresa. En sådan hållning förpliktar inte till vänskapsband och bygger inte förutsättningar för besvikelser då risker aldrig uppstår när band inte knyts. Att ständigt bära främlingens skepnad och vara obekant på varje plats blir till en livshållning. Han lyckas istället finna tjänliga livsfilosofier i havets väsen, hitta egen tid och rymd på de mjuka vågorna. Få sitt kaotiska inre beskrivet i det vresiga vågornas hätska oreda.

Det var den gamle matrosen som hävdade till den obefarne sjömannen vid mötet med de avgrundsdjupa och himmelshöga vågorna i Biscaya att när du ser hur horisonten resa sig uppåt, när havet blir till himmel och himlen hav då har du seglat utom skären, pojk!

Harry MartinssonI Nomad, Vägen till Klockrike, Resor utan mål och Kap Farväl summerar Martinsson sina erfarenheter. Han är nomaden i livet och hans skapande livsprojekt tar slutlig litterär form i oändlighetsresan med Aniara. Harry Martinsson seglar ut med Aniara på en sista seglats med hela mänskligheten. Det blir hans evighetsresa.

Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
(Aniara sång 13)

Han återkommer alltid till denna längtan, resan till det ouppnåeliga målet som en ständigt lockande chimär som avger ett veritabelt hångrin bortom horisonten. Denna otillfredsställda kärlekstörst blir till världslitteratur. Hans kritik av livets ondska och människans skröplighet växer till en civilisationskritik. Harry Martinssons Aniara ger i sitt stora anslag många anspelningar och spådomar om vad vi gör med vår jord och vad detta kommer att få för konsekvenser. Detta i en mycket förutseende symbolik. Men det ödesmättade innehållet hämtar alltid sin vulkaniska kraft ur de källor och bittra erfarenheter som utgjorde Harrys barndom och vad hans egen livsresa erbjudit honom.

Resan bär ut i oändligheten där Aniara blir omöjlig att styra och människor tvingas leva tills förnödenheterna tar slut. Seglatsen går mot katastrof. Det är ett föregripande av de miljökatastrofer som uppmärksammats under senare år och där ett tidigt varningsrop höjs från Martinsson.

Våra drömmar och minnen hemsöker oss på vår vandring i livet. Färgen på vår klagan är alltid hämtad från dessa storheter. Harry Martinsson livsfärd var redan från början anträdd som en flykt, ett avsked från ett obehagligt sammanhang, från en värld som inte ville honom väl, helt enkelt inte önskade ha honom hos sig. Manövrer undan livets faror vilka mestadels var skapade av människornas ondska och lättsinnighet gjorde honom bitter. Utgångspunkten för Martinsson var hans föräldralösa start, hans hemlöshet, hans skrämmande kamp när främmande människor nästan försökte ha ihjäl honom.

Harry erhåller Nobelpriset och denna konstnärliga resa gör att Harry Martinsson geniförklaras. Den föräldralöse utackorderingspojken får Nobelpriset uppmärksammad i hela världen för sitt författarskap. Detta tar honom obevekligt ut på en mycket sorglig seglats på avundsjukans glödande hav. Han dukar under för påfrestningarna. Han tar sitt liv.

Dygn efter dygn från ångerns grå fakirer
jag hör den fruktansvärda sången ljuda
och vämjes svårt. Vem kan väl överbjuda
den självförtrampelse de här bedriver.

Vid Heliopausen ungefär kring där vårt eget solsystem tar slut, befinner sig de båda rymdsonderna Voyager I och Voyager II efter att ha rest cirka 21 miljarder kilometer sedan dom lämnade jorden 1977 Ombord finns en guldplätterade kopparskiva som innehåller ljud och bilder som skulle spegla livet och kulturen vid denna tid år 1977. Hälsningar på de flesta språk och musik från olika kulturer och där finns också talade inslag, däribland nedanstående dikt av Harry Martinsson ur Passad:

”Besök på observatorium
vi såg en nebulosa i en tub
en gyllene dimflock tyckte vi oss se
i större tuber kunde den se te som tusen solars ofattbara rum
vår tankes svindel föreställde sig att den sig lyfte högt från jordens krig
från tid och rum vårt livs naivitet
till andra dimensioners majestät
där härskar ingen lag av livets sort
där härskar lagarna för världars värld
där böljar solarna till mogna bort
och klingar in i alla solars härd
en rikedom av solar finnes där
var sol pulserar där med allt dets lag
i större solars oerhörda sken
och allt är klarhet där och dagars dag

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2013

Klassisk homeopati – medicin & filosofi och om konsten att bli botad från…

Varje vetenskaplig sanning har en motsanning. När Svenska Tandläkarförbundet säger att vi behöver fluor för att få starka, friska tänder finns det oberoende forskning som visar att nervgiftet fluor bryter ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2014

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret

Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt ...

Av: Crister Enander | Essäer | 30 juli, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.