Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

En liten blåsa i Guds andes glas



Bild: Hebriana AlainentaloJag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat liv! I brevet till Tor Bonnier beskriver Harry Martinsson sin förtvivlan. Han flyr från Moa.

Han är på väg till Norge där han skall mönstra på en båt till Kongo. De ständiga flyktförsöken och uppbrotten från Moa visar på Harrys osaliga ande som ständigt söker tröst i flykten, i sökandet efter något annat. Så har han alltid gjort i livet. Gripit efter en chimär, en ro som han aldrig finner och vars behov genereras av en saknad som fotar sig djupt ned i hans förlust av föräldrarna i barndomen.

Moa reagerar. Hon efterlyser honom i radio:

”Och så har vi ett telegram till Harry Martinsson på resa i Sörmland eller Blekinge: 'Res genast hem! Angeläget! Undertecknat Moa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Harry Martinsson var den grubblande världsnomaden. Livet var en onådig resa, en seglats utan roder, ett vågspel av hin onde. Han har i sin litteratur tolkat havet, beskrivit dess flykt och glidningar över djupen och sökt gestalta dess fjäderlätta kurvor i vinden. Han har åskådliggjort de sjöfarandes märkliga förhållande till tid och rum som flyter ihop likt himmel och hav. Som sjöfarare har han sett horisonten vända sig när vågorna bygger hus som de gör när jorden seglar upp och ned. Att allt detta blir till metaforer för en livsresa. Och hela tiden är det hans eget liv som finner sin gestaltning.

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverk. Det låter och bråkar i plankornas ådring. Det rangliga geodettornet gungar sakta när Harry klättrar upp för stegen. Han stannar och håller hårt i stegpinnarna. Det bränner i öronbenet. Det onda har satt bo därinne som ett inkapslat minne av hugg och slag. Smärtan gör sig påmind. Han känner dess elaka puls vid klättringen. Han blundar och hakar sig fast. Han vill ändå klättra upp till Ida som sitter däruppe och grubblar. Han önskar fly från de illasinnade. Klättra upp ur alltings svärta. Befria sig från mänsklig ondska. Men smärtan tilltar:

Om jag hade Joel här nu! Så skulle jag döda honom!
För det är ingen annan än du! Du jävla Joel på Norda som gjort det här!
Du slog mig i stallväggen din jävel!

Harry Martinssons uppväxt är hård. Som föräldralös ackorderas han ut. Han mottar dagligen hugg och slag och rymmer ständigt från sina utplaceringar. Tidigt vill han ge sig iväg från bygden. Han önskar bli sjöman. Ge sig ut på haven. När han tar sig ned från tornet på grund av smärtan tänker han att han vill klättra i skeppen. Ta sig upp i masterna. Segla ut i världen. Och han hoppas innerligt att han aldrig, aldrig ska bli fängslad i socknen kvarbliven på grund av sin skada. Att den inte ska få fjättra honom vid bygden för alltid. Nej, nej och åter nej!

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverkDen ålderstigna tornbyggnaden som en gång använts som kartläggningstorn reser sig som en spretig stekelsiluett av hopsnickrade brädlappar. Han har stannat upp i sin klättring. Smärtan i öronbenet får honom att vända och klättra ner. Han smärta är inte bara fysisk. Saknaden efter föräldrarna och plågan av att bli misshandlad på utackorderingarna svider djupt i honom. Idas torn kommer alltid att stanna kvar i Harrys minne som ett mentalt torn han bestiger när han önskar få utblick i livet.

I Harry Martinssons barndom är det kärlekstörsten som plågar honom. Den är vriden och stöpt i en bråddjup längtan. Denna 'bristens ångest' präglar det fattiga sockenbarnet som tidigt mister båda föräldrarna. Hans far dör och hans mor emigrerar. Kvar blir han som en utackorderad enstöring på ensam livsvandring. Förlusten skapar en förfärlig saknad.

Hans liv startar illa. Han lämnas ut i fosterhem, rymmer om och om igen, flyttar från fosterhem till fosterhem. Misshandel och att de nästan tycks vilja slå ihjäl honom är vardag och får honom att rymma om och om igen.

Det är bara att blunda och haka sig fast tills det går över tänker han när han stannar till i tornklättringen. Smärtan går över. Den fysiska. Men inte den inre smärtan, den inre längtan, denna ”bristens längtan” tycks aldrig ge med sig. Den blir formad till en önskan att se världen. En otröstlig törst som måste bli tillfredsställd. Att han måste ge sig iväg. Han bävar för att bli fängslad av smärtan, att tvingas bli fjättrad vid hemtrakten, bunden vid hemsocknens hank och stör.

I Harrys Martinssons författarskap går en röd tråd av ständiga uppbrott, flykt och ett evigt sökande genom alla hans verk. 'Bristens ångest' topprider honom och dömer honom att alltid bryta upp som nomaden, segla som sjömannen eller vandra som luffaren för att söka botgöra saknaden och få lindring mot den tunga kärlekstörsten.

De sju åren som sjöman, tillfällighetsarbetare och att han går på luffen sätter spår i hans tidiga verk där han bär upp sjömannens retorik som en livssyn om ständigt byte av vistelseort som varande en själ på ständig genomresa. En sådan hållning förpliktar inte till vänskapsband och bygger inte förutsättningar för besvikelser då risker aldrig uppstår när band inte knyts. Att ständigt bära främlingens skepnad och vara obekant på varje plats blir till en livshållning. Han lyckas istället finna tjänliga livsfilosofier i havets väsen, hitta egen tid och rymd på de mjuka vågorna. Få sitt kaotiska inre beskrivet i det vresiga vågornas hätska oreda.

Det var den gamle matrosen som hävdade till den obefarne sjömannen vid mötet med de avgrundsdjupa och himmelshöga vågorna i Biscaya att när du ser hur horisonten resa sig uppåt, när havet blir till himmel och himlen hav då har du seglat utom skären, pojk!

Harry MartinssonI Nomad, Vägen till Klockrike, Resor utan mål och Kap Farväl summerar Martinsson sina erfarenheter. Han är nomaden i livet och hans skapande livsprojekt tar slutlig litterär form i oändlighetsresan med Aniara. Harry Martinsson seglar ut med Aniara på en sista seglats med hela mänskligheten. Det blir hans evighetsresa.

Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
(Aniara sång 13)

Han återkommer alltid till denna längtan, resan till det ouppnåeliga målet som en ständigt lockande chimär som avger ett veritabelt hångrin bortom horisonten. Denna otillfredsställda kärlekstörst blir till världslitteratur. Hans kritik av livets ondska och människans skröplighet växer till en civilisationskritik. Harry Martinssons Aniara ger i sitt stora anslag många anspelningar och spådomar om vad vi gör med vår jord och vad detta kommer att få för konsekvenser. Detta i en mycket förutseende symbolik. Men det ödesmättade innehållet hämtar alltid sin vulkaniska kraft ur de källor och bittra erfarenheter som utgjorde Harrys barndom och vad hans egen livsresa erbjudit honom.

Resan bär ut i oändligheten där Aniara blir omöjlig att styra och människor tvingas leva tills förnödenheterna tar slut. Seglatsen går mot katastrof. Det är ett föregripande av de miljökatastrofer som uppmärksammats under senare år och där ett tidigt varningsrop höjs från Martinsson.

Våra drömmar och minnen hemsöker oss på vår vandring i livet. Färgen på vår klagan är alltid hämtad från dessa storheter. Harry Martinsson livsfärd var redan från början anträdd som en flykt, ett avsked från ett obehagligt sammanhang, från en värld som inte ville honom väl, helt enkelt inte önskade ha honom hos sig. Manövrer undan livets faror vilka mestadels var skapade av människornas ondska och lättsinnighet gjorde honom bitter. Utgångspunkten för Martinsson var hans föräldralösa start, hans hemlöshet, hans skrämmande kamp när främmande människor nästan försökte ha ihjäl honom.

Harry erhåller Nobelpriset och denna konstnärliga resa gör att Harry Martinsson geniförklaras. Den föräldralöse utackorderingspojken får Nobelpriset uppmärksammad i hela världen för sitt författarskap. Detta tar honom obevekligt ut på en mycket sorglig seglats på avundsjukans glödande hav. Han dukar under för påfrestningarna. Han tar sitt liv.

Dygn efter dygn från ångerns grå fakirer
jag hör den fruktansvärda sången ljuda
och vämjes svårt. Vem kan väl överbjuda
den självförtrampelse de här bedriver.

Vid Heliopausen ungefär kring där vårt eget solsystem tar slut, befinner sig de båda rymdsonderna Voyager I och Voyager II efter att ha rest cirka 21 miljarder kilometer sedan dom lämnade jorden 1977 Ombord finns en guldplätterade kopparskiva som innehåller ljud och bilder som skulle spegla livet och kulturen vid denna tid år 1977. Hälsningar på de flesta språk och musik från olika kulturer och där finns också talade inslag, däribland nedanstående dikt av Harry Martinsson ur Passad:

”Besök på observatorium
vi såg en nebulosa i en tub
en gyllene dimflock tyckte vi oss se
i större tuber kunde den se te som tusen solars ofattbara rum
vår tankes svindel föreställde sig att den sig lyfte högt från jordens krig
från tid och rum vårt livs naivitet
till andra dimensioners majestät
där härskar ingen lag av livets sort
där härskar lagarna för världars värld
där böljar solarna till mogna bort
och klingar in i alla solars härd
en rikedom av solar finnes där
var sol pulserar där med allt dets lag
i större solars oerhörda sken
och allt är klarhet där och dagars dag

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.