Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Det var en gång 1967

  Det var en gång 1967 Sommaren 1967 fyllde jag tretton år. Ett av mina största musikaliska minnen från den varma sommaren är den tunga orgeln (en blandning av kyrk- och hammond) ...

Av: Mats Myrstener | 13 november, 2007
Kulturreportage

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | 19 september, 2015
Konstens porträtt

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

En liten blåsa i Guds andes glas



Bild: Hebriana AlainentaloJag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat liv! I brevet till Tor Bonnier beskriver Harry Martinsson sin förtvivlan. Han flyr från Moa.

Han är på väg till Norge där han skall mönstra på en båt till Kongo. De ständiga flyktförsöken och uppbrotten från Moa visar på Harrys osaliga ande som ständigt söker tröst i flykten, i sökandet efter något annat. Så har han alltid gjort i livet. Gripit efter en chimär, en ro som han aldrig finner och vars behov genereras av en saknad som fotar sig djupt ned i hans förlust av föräldrarna i barndomen.

Moa reagerar. Hon efterlyser honom i radio:

”Och så har vi ett telegram till Harry Martinsson på resa i Sörmland eller Blekinge: 'Res genast hem! Angeläget! Undertecknat Moa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Harry Martinsson var den grubblande världsnomaden. Livet var en onådig resa, en seglats utan roder, ett vågspel av hin onde. Han har i sin litteratur tolkat havet, beskrivit dess flykt och glidningar över djupen och sökt gestalta dess fjäderlätta kurvor i vinden. Han har åskådliggjort de sjöfarandes märkliga förhållande till tid och rum som flyter ihop likt himmel och hav. Som sjöfarare har han sett horisonten vända sig när vågorna bygger hus som de gör när jorden seglar upp och ned. Att allt detta blir till metaforer för en livsresa. Och hela tiden är det hans eget liv som finner sin gestaltning.

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverk. Det låter och bråkar i plankornas ådring. Det rangliga geodettornet gungar sakta när Harry klättrar upp för stegen. Han stannar och håller hårt i stegpinnarna. Det bränner i öronbenet. Det onda har satt bo därinne som ett inkapslat minne av hugg och slag. Smärtan gör sig påmind. Han känner dess elaka puls vid klättringen. Han blundar och hakar sig fast. Han vill ändå klättra upp till Ida som sitter däruppe och grubblar. Han önskar fly från de illasinnade. Klättra upp ur alltings svärta. Befria sig från mänsklig ondska. Men smärtan tilltar:

Om jag hade Joel här nu! Så skulle jag döda honom!
För det är ingen annan än du! Du jävla Joel på Norda som gjort det här!
Du slog mig i stallväggen din jävel!

Harry Martinssons uppväxt är hård. Som föräldralös ackorderas han ut. Han mottar dagligen hugg och slag och rymmer ständigt från sina utplaceringar. Tidigt vill han ge sig iväg från bygden. Han önskar bli sjöman. Ge sig ut på haven. När han tar sig ned från tornet på grund av smärtan tänker han att han vill klättra i skeppen. Ta sig upp i masterna. Segla ut i världen. Och han hoppas innerligt att han aldrig, aldrig ska bli fängslad i socknen kvarbliven på grund av sin skada. Att den inte ska få fjättra honom vid bygden för alltid. Nej, nej och åter nej!

Ostyriga vindilar far genom tornbyggets murkna brädverkDen ålderstigna tornbyggnaden som en gång använts som kartläggningstorn reser sig som en spretig stekelsiluett av hopsnickrade brädlappar. Han har stannat upp i sin klättring. Smärtan i öronbenet får honom att vända och klättra ner. Han smärta är inte bara fysisk. Saknaden efter föräldrarna och plågan av att bli misshandlad på utackorderingarna svider djupt i honom. Idas torn kommer alltid att stanna kvar i Harrys minne som ett mentalt torn han bestiger när han önskar få utblick i livet.

I Harry Martinssons barndom är det kärlekstörsten som plågar honom. Den är vriden och stöpt i en bråddjup längtan. Denna 'bristens ångest' präglar det fattiga sockenbarnet som tidigt mister båda föräldrarna. Hans far dör och hans mor emigrerar. Kvar blir han som en utackorderad enstöring på ensam livsvandring. Förlusten skapar en förfärlig saknad.

Hans liv startar illa. Han lämnas ut i fosterhem, rymmer om och om igen, flyttar från fosterhem till fosterhem. Misshandel och att de nästan tycks vilja slå ihjäl honom är vardag och får honom att rymma om och om igen.

Det är bara att blunda och haka sig fast tills det går över tänker han när han stannar till i tornklättringen. Smärtan går över. Den fysiska. Men inte den inre smärtan, den inre längtan, denna ”bristens längtan” tycks aldrig ge med sig. Den blir formad till en önskan att se världen. En otröstlig törst som måste bli tillfredsställd. Att han måste ge sig iväg. Han bävar för att bli fängslad av smärtan, att tvingas bli fjättrad vid hemtrakten, bunden vid hemsocknens hank och stör.

I Harrys Martinssons författarskap går en röd tråd av ständiga uppbrott, flykt och ett evigt sökande genom alla hans verk. 'Bristens ångest' topprider honom och dömer honom att alltid bryta upp som nomaden, segla som sjömannen eller vandra som luffaren för att söka botgöra saknaden och få lindring mot den tunga kärlekstörsten.

De sju åren som sjöman, tillfällighetsarbetare och att han går på luffen sätter spår i hans tidiga verk där han bär upp sjömannens retorik som en livssyn om ständigt byte av vistelseort som varande en själ på ständig genomresa. En sådan hållning förpliktar inte till vänskapsband och bygger inte förutsättningar för besvikelser då risker aldrig uppstår när band inte knyts. Att ständigt bära främlingens skepnad och vara obekant på varje plats blir till en livshållning. Han lyckas istället finna tjänliga livsfilosofier i havets väsen, hitta egen tid och rymd på de mjuka vågorna. Få sitt kaotiska inre beskrivet i det vresiga vågornas hätska oreda.

Det var den gamle matrosen som hävdade till den obefarne sjömannen vid mötet med de avgrundsdjupa och himmelshöga vågorna i Biscaya att när du ser hur horisonten resa sig uppåt, när havet blir till himmel och himlen hav då har du seglat utom skären, pojk!

Harry MartinssonI Nomad, Vägen till Klockrike, Resor utan mål och Kap Farväl summerar Martinsson sina erfarenheter. Han är nomaden i livet och hans skapande livsprojekt tar slutlig litterär form i oändlighetsresan med Aniara. Harry Martinsson seglar ut med Aniara på en sista seglats med hela mänskligheten. Det blir hans evighetsresa.

Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
(Aniara sång 13)

Han återkommer alltid till denna längtan, resan till det ouppnåeliga målet som en ständigt lockande chimär som avger ett veritabelt hångrin bortom horisonten. Denna otillfredsställda kärlekstörst blir till världslitteratur. Hans kritik av livets ondska och människans skröplighet växer till en civilisationskritik. Harry Martinssons Aniara ger i sitt stora anslag många anspelningar och spådomar om vad vi gör med vår jord och vad detta kommer att få för konsekvenser. Detta i en mycket förutseende symbolik. Men det ödesmättade innehållet hämtar alltid sin vulkaniska kraft ur de källor och bittra erfarenheter som utgjorde Harrys barndom och vad hans egen livsresa erbjudit honom.

Resan bär ut i oändligheten där Aniara blir omöjlig att styra och människor tvingas leva tills förnödenheterna tar slut. Seglatsen går mot katastrof. Det är ett föregripande av de miljökatastrofer som uppmärksammats under senare år och där ett tidigt varningsrop höjs från Martinsson.

Våra drömmar och minnen hemsöker oss på vår vandring i livet. Färgen på vår klagan är alltid hämtad från dessa storheter. Harry Martinsson livsfärd var redan från början anträdd som en flykt, ett avsked från ett obehagligt sammanhang, från en värld som inte ville honom väl, helt enkelt inte önskade ha honom hos sig. Manövrer undan livets faror vilka mestadels var skapade av människornas ondska och lättsinnighet gjorde honom bitter. Utgångspunkten för Martinsson var hans föräldralösa start, hans hemlöshet, hans skrämmande kamp när främmande människor nästan försökte ha ihjäl honom.

Harry erhåller Nobelpriset och denna konstnärliga resa gör att Harry Martinsson geniförklaras. Den föräldralöse utackorderingspojken får Nobelpriset uppmärksammad i hela världen för sitt författarskap. Detta tar honom obevekligt ut på en mycket sorglig seglats på avundsjukans glödande hav. Han dukar under för påfrestningarna. Han tar sitt liv.

Dygn efter dygn från ångerns grå fakirer
jag hör den fruktansvärda sången ljuda
och vämjes svårt. Vem kan väl överbjuda
den självförtrampelse de här bedriver.

Vid Heliopausen ungefär kring där vårt eget solsystem tar slut, befinner sig de båda rymdsonderna Voyager I och Voyager II efter att ha rest cirka 21 miljarder kilometer sedan dom lämnade jorden 1977 Ombord finns en guldplätterade kopparskiva som innehåller ljud och bilder som skulle spegla livet och kulturen vid denna tid år 1977. Hälsningar på de flesta språk och musik från olika kulturer och där finns också talade inslag, däribland nedanstående dikt av Harry Martinsson ur Passad:

”Besök på observatorium
vi såg en nebulosa i en tub
en gyllene dimflock tyckte vi oss se
i större tuber kunde den se te som tusen solars ofattbara rum
vår tankes svindel föreställde sig att den sig lyfte högt från jordens krig
från tid och rum vårt livs naivitet
till andra dimensioners majestät
där härskar ingen lag av livets sort
där härskar lagarna för världars värld
där böljar solarna till mogna bort
och klingar in i alla solars härd
en rikedom av solar finnes där
var sol pulserar där med allt dets lag
i större solars oerhörda sken
och allt är klarhet där och dagars dag

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Arbetet i SJÄLEN eller, ARBETET i själen Att läsa dikt. En utredning av…

  Känslor är som vatten, de förändrar sig efter omgivningarna. Jag kom nyss att tänka på en grej som Inger Christensen skrivit i en essä: "Jag tänker, alltså är jag en del ...

Av: Tom William-Olsson | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2011

Tusen saker i prylflödena

Hur många prylar äger du? Minst tusen saker, svarar någon. Flera tusen tillbehör har somliga samlat på sig. Prylflödena hotar oss. Så började mina tankar kretsa på det relativt lugna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 februari, 2013

Peter J Edström

Om Peter J Edström

Peter J Edström är en tidigare lärare, som nu gör vad han vill, för det mesta ingenting särskilt, men ändå måsten, som han vill bli kvar med innan han beställer ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 25 juli, 2017

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Veckans eutanasi (ευθανασία )

En mycket märklig rättegång pågår just nu i Solna tingsrätt. Ett för tidigt fött barn med svåra hjärnskador bedöms inte ha några chanser att överleva. Efter samråd med föräldrarna kopplas ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 september, 2011

JK Rowling

Hogwarts är inte någon idyll i det nya Harry Potter äventyret

Harry Potter and the Cursed Child. Vill du se den nya Harry Potter pjäsen och ha bra biljetter, så kostar det ungefär 55 - 70 pund per biljett och kväll ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 oktober, 2016

Tutta Rolf fixar majonäsen i Vi som går köksvägen

Den (o)husliga gudinnan är tillbaka

Romanen The Undomestic Goddess av Sophie Kinsella blev en stor succé i hemlandet England och översatt till flera språk. Bland annat svenska. Men kritikerna var upprörda. De tyckte det var ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 02 september, 2016

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | Essäer om religionen | 15 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.