Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Mannen som aldrig blev min svåger



Mannen som aldrig blev min svåger
och James Joyce's paradox.

Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till Dublin och om en underlig paradox i kärnan på modernismen.

1.

När jag var 27 blev jag tillsammans med en flicka vars bror var psykolog. Det dröjde till året därpå innan jag träffade brodern, en påskhelg på en förfallen herrgård utanför Hedemora där han bedrev svinavel vid sidan av sitt arbete på Säters sjukhus. Han var några år äldre än jag, en kortvuxen kedjerökare med runda, stålbågade glasögon. Hans hår var stubbat för att maskera den begynnande flinten och han var klädd i en fotsid svart skinnrock av samma typ som SS-officerarna bär i krigsfilmer.

Som för att skämta bort de olustkänslor rocken väckte talade han med tysk brytning under de fem minuter vi stod ute på gården och bekantade oss med varandra. Skämtet kändes ansträngt efter en stund, jag visste inte hur jag skulle besvara det och sa inte mycket. Först långt senare skulle jag förstå att han alltid talade låtsastyska när han var klädd i den rocken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han hade också en annan egenhet. Trots att han var högt utbildad - vid den skrev han på sin doktorsavhandling i psykologi - avskydde han allt som brukar rubriceras som kultur. Han läste aldrig en skönlitterär bok, gick inte på konstutställningar, lyssnade sällan på annat än den mest populära radiomusiken. Den enda kulturkonsumtion jag såg honom ägna sig åt under den påsken, och under de sommarveckor då min flickvän drev ridläger på gården, var att titta på tevefilmer.

Också när det gällde filmer var han konsekvent i sin strävan att undvika allt som hade mer konstnärliga anspråk. Han såg deckarserier, gamla bleknade westerns, krigsfilmer och seriemördarhistorier av den där typen som är gjorda direkt för teve. Och varje gång han satt framför teven ondgjorde han sig över allehanda misstag filmmakarna begått: logiska luckor i intrigen, fula miljöer, dåligt foto, undermåligt skådespeleri, psykologiskt osannolika handlingar.

Jag kom aldrig att tycka så värst mycket om min presumtive svåger. Kanske fyllde hans beteende framför teven en viktig funktion som ventil från det dagliga umgänget med psykopaterna på Säters sjukhus, men jag förmådde inte se med sådan storsinthet på honom. Jag uppfattade honom som en komplexfylld människa som tyckte om att se dåliga filmer för att det fick honom att känna sig klyftigare än de människor som faktiskt gillade dem.

Efter att ha bevittnat samma klagoskur flera kvällar i rad frågade jag varför han inte läste en bok eller hyrde en bättre film. Han svarade med viss häftighet att han föredrog opretentiös underhållning framför sån där konstnärlig skit.

 02_zurich
Zürich, 1915. Joyce skickade detta foto till
Michael Healy, Noras farbror.
2.

Jag kommer att tänka på min presumtive svåger när jag bläddrar i Finnegans Wake inför ett föredrag på den folkhögskola där jag undervisar i skrivande. James Joyce sena romaner förkroppsligar allt det som får många att tycka illa om finkulturen: komplikationen, de stora anspråken och inte minst den överdrivna vördnad de omgärdas av. Så fort det ges ut en riktigt stor och komplicerad roman som utspelar sig i stadsmiljö kommer jämförelser med Joyce. På omslaget till pocketutgåvan av Odysseus fastslås att den är århundradets (läs: 1900-talets) största roman. När den reviderade upplagan kom ut på svenska för ett femtontal år sen ägnade Dagens Nyheter ett helt uppslag åt händelsen och tre kända författare bidrog med långa artiklar där de framhöll hur mycket boken betytt för deras egna författarskap. En gick rent av så långt att han hävdade att han haft den på nattduksbordet i mer än tio års tid och läst en snutt varje kväll för att berika sin språkkänsla.

När det gäller min presumtive svågers uttalade ogillande av finkultur antar jag att den delvis var ett uttryck för skepsis mot min person. Han var tio år äldre än sin syster, som bara varit sex när föräldrarna skilde sig. Han hade tidigt fått rollen som reservpappa åt henne och ville självfallet försäkra sig om att hennes uppvaktare var en anständig människa, och på mer eller mindre goda grunder misstänkte han att jag inte var det. Men det är ändå signifikativt att han riktade in sitt ogillande mot det faktum att jag skrev böcker, och han är långt ifrån ensam om sin inställning till finkulturen. Många människor har en negativ inställning till allt som räknas till klassisk bildning. Man ser det som snobberi att gilla litteratur, konstmusik eller filmer som avviker från hollywoodmallen, som lite fånigt och pretentiöst, och genom att ta avstånd från det visar man att man själv är mer folklig och demokratisk.

Den sommar min flickvän drev ridläger på herrgården hade jag just sagt upp mig från ett jobb som copywriter. Jag hade publicerat två romaner och ville försöka bli författare på heltid. Kanske passade jag dåligt in i den lantliga miljön. Visserligen hjälpte jag till att utfodra grisarna ibland, jag tapetserade några rum i herrgården och byggde stängsel kring hästhagen. Men för det mesta satt jag bara och skrev, och när jag inte skrev hade jag näsan begraven i tjocka böcker av latinamerikanska författare ingen människa hört talas om. När min flickvän och jag tre år senare flyttade isär drog hon upp hur hela hennes familj retat sig på hur jag en kväll under ridlägret besvarat en fråga om vad för slags böcker jag skrev med orden:

- Det är svårt att säga i några korta meningar. Jag vet inte hur mycket du kan om litteratur.

De såg det som ett utslag av högfärd och på sitt sätt hade de nog rätt, men för mig handlade det mer om att litteraturen kunde nå fram till och uttrycka saker som inte kunde nås på annat sätt, och om att jag länge kämpat för att tillägna mig det min presumtive svåger sa sig förakta.

Jag läste Odysseus första gången under sommarlovet efter nian. Jag hade hört att den räknades till de viktigaste böcker som skrivits och jag gav mig i kast med läsningen (av både den och av många andra stora romaner) mer för att bilda mig än för nöjes skull. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde ta till mig böcker som räknades till tungviktarna.

När det gällde Odysseus gick läsningen trögt. Jag gillade avsnittet där Stephen Dedalus la fram en teori om Shakespeare, som jag tyckte verkade trovärdig, och jag förundrades över sättet vi erfar den blindes väg genom staden enbart på ljudet av hans käpp (för övrigt besynnerligt översatt i den svenska utgåvan: tap, tap, tap har blivit käpp, käpp, käpp) och över Molly Blooms långa inre monolog. Att det överhuvudtaget gick att skriva på det sättet och att det ansågs bra fascinerade mig. Men det mesta var hårt arbete, en väldig skog av ord jag tvingades hugga mig fram genom för att komma till slutet.

Bakom all den ansträngningen fanns en längtan efter en belöning som strängt taget inte skilde sig så värst mycket från den tillfredställelse min presumtive svåger fick av att se dåliga filmer: jag kände mig klyftig när jag lyckades ta mig igenom tjocka, snåriga böcker som de flesta människor aldrig skulle få för sig att öppna. Det gjorde mig märkvärdig, på något sätt utvald.

 01_curran
 Dublin, 1904. Bild: C.P. Curran

3.

Samma längtan efter utvaldhet är central hos Joyce. Det finns ett berömt foto som C P Curran tog 1904, kort innan den blivande författaren tjugotvå år gammal skulle lämna Irland för att under resten av sitt liv bara återkomma på två korta besök. Joyce står bredbent framför ett växthus, klädd i kavaj och väst och ett par säckiga, ljusa byxor. På huvudet har han en keps. Han blänger beslutsamt och självsäkert in i kameran. Det finns ännu något av gatpojke över honom, en slagfärdig yngling som vet sitt eget värde. När han många år senare fick frågan vad han tänkte på i fotograferingsögonblicket påstod han att han funderade på om han skulle försöka vigga en femma av fotografen.

Uttalandet är typiskt för Joyce. Samtidigt som han strävar efter största möjliga finkalibrering av sitt instrument, språket, använder han det främst till att driva med alla högt ställda förväntningar. Hans båda sista romaner tillhör de mest komplicerade som skrivits, och samtidigt förblir de innehållsmässigt folklivsskildringar från Dublin vid början av förra seklet. Hans bakgrund var småborgarens. Enligt biografen Richard Ellman trivdes han bäst i enkla människors sällskap och han levde hela sitt vuxna liv tillsammans med en kvinna som var så ointresserad av litteratur att hon inte ens läste hans böcker. Det verk han själv såg som sitt viktigaste, Finnegans Wake, baserar sig på en folkvisa om en suput som på sin likvaka väcks till liv igen sedan en begravningsgäst råkat spilla sprit på liket. Efter sitt enda, frostiga möte med Marcel Proust fällde han till sin vän Jaquez Mercanton den syrliga kommentaren:

- Proust ville bara tala om hertiginnor, medan jag mer intresserade mig för deras kammarjungfrur.

På de foton som togs när han uppnått medelåldern intar Joyce en mer aristokratisk hållning. Han är klädd i eleganta kostymer eller smoking, det tunna håret är noga pomaderat och bakåtkammat, han halvligger i stolar och fåtöljer på ett sätt som skvallrar om att han var så lång att han hade svårt att hitta en bekväm sittställning men också om nonchalans.

Man kan se dessa bilder som de båda poler kring vilken Joyce byggde sin identitet: den uppkäftige unge slyngeln och den mogne mannen av värld. Lustigt nog genomgår hans böcker en motsatt utveckling. De tidiga dikterna och novellerna är klassiskt rena i sin uppbyggnad och stil, de sena romanerna sväller över alla bräddar och innehåller så många anspelningar på sex och tarmfunktioner att det kan te sig lustigt idag när det inte längre är tabu att nämna såna saker vid sina rätta namn.

Genom att han tre år i rad vunnit de nationella uppsatstävlingar som alla  irländska läroverksverks-elever på den tiden deltog i var han känd redan innan han blivit författare. Han kom tidigt i kontakt med berömdheter som Yeats och Ibsen och drog sig inte för att kalla sig geni. Efter att under de tidiga tonåren, som tillbringades på en jesuitskola, ha övervägt prästbanan bestämde han sig för att välja livet framför religionen. I Porträtt av konstnären som ung formuleras livsuppgiften med orden: "att leva, att misslyckas, att falla, att återskapa liv ur livet". Han liknade det provinsiella, präststyrda Irland vid en sugga som äter sin egen avkomma, men han gjorde sitt val med reservationen att han skulle bli litteraturens överstepräst.

Givetvis hade han ett enormt självhävdelsebehov. Hans ursprungligen välbeställda familj hade stegvis dukat under för pappans misslyckade affärer och tilltagande alkoholism. De var tio barn i familjen och de tvingades flytta en gång i halvåret för att undkomma sina fordringsägare. Lynnig som de flesta alkoholister var John Stanislaus Joyce också en sällskapsmänniska och kvinnotjusare som inte drog sig för att påpeka att han var mer karl än äldste sonen. I Porträtt av konstnären som ung låter Joyce sitt alter egos far fälla följande replik under ett pubbesök:

- I helsicke heller, försäkrade mr Dedalus. Jag ska gärna tävla med honom i att sjunga tenor eller hoppa över en femspjälad grind eller springa ikapp med honom efter jakthundarna ute på fälten som jag gjorde för trettio år sen tillsammans med den där killen från Kerry - och jag slår förbanne mej vad om att jag vinner rubbet.

Den känslige yngling som inte grips av en stark önskan att hävda sig under såna omständigheter är antagligen redan knäckt. I romanen låter Joyce den lille gubbe fadern talar med svara genom att knacka sig lätt i pannan och säga att "men här bakom har du inte en chans", och det är inte osannolikt att en orsak till Joyce litterära konstfullhet låg i att det var det enda område där han kunde övertrumfa sin kraftfulle far.

Gentemot familj, vänner och mecenater uppträdde han med omvittnad hänsynslöshet. Fullständigt oförmögen att hålla i pengar lånade han till höger och vänster och tog för givet att alla skulle ställa upp. Det påstås att många i Dublin var rädda för att hamna i en av Joyce böcker redan innan han börjat få dem publicerade. Han hade en skarp blick för mänskliga svagheter och han glömde aldrig en oförrätt.

Men det finns också en diametralt motsatt sida hos honom. Det är svårt att idag förstå att förebilderna till gestalterna i de tidiga novellerna och den första romanen kunde känna sig kränkta. Det som utmärker Joyce porträtt av Dublins innevånare är mer än något annat ömsinthet och medkänsla. Flickan som inte vågar följa sin fästman till Argentina, den gamle ungkarlen som för första gången i livet träffar en förälskelse och inte tillåter sig att inse det, middagstalaren Gabriel som en julnatt förstår att hustrun älskat en annan högre än honom själv och den unge författaren i vardande - alla är de skildrade med förståelse och inlevelse. Och det gäller i än högre grad den på ytan så obetydlige annonsackvisitören Leopold Bloom och hans otrogna men i känslan återvändande hustru Molly.

03_joyce_paret 
Makarna Nora och James Joyce.
Foto: Berenice Abbott

4.

Förutom att bläddra i Joyce böcker förbereder jag mig inför föredraget genom att läsa Richard Ellmans monumentala biografi James Joyce. Biografin är lika omfångsrik som Odysseus och måste tillhöra de mest ambitiösa och genomarbetade författarbiografier som skrivits. Den präglas av den noggrannhet som ibland förlamar texter från den akademiska världen men lyckas samtidigt ge ett varmt och levande porträtt av Joyce. Vi möter här inte bara språkekvilibristen, gycklaren och rumlaren utan också den mycket osäkre unge älskare som skriver flera brev om dagen till livskamraten Nora när han är ensam i Dublin. Vi får följa honom genom kampen att hitta en förläggare, i arbetet som språklärare och banktjänsteman fram till den relativt sena berömmelsen, genom raden av plågsamma ögonoperationer. Vi upplever krypandet inför mecenater likaväl som triumfen, oron över dotterns mentalsjukdom och sonens misslyckade sångarkarriär, döden i blödande magsår.

Halvvägs genom Ellmans biografi bestämmer jag mig för att skriva en essä om Joyce. Han tillhör inte de författare som väckte min oreserverade kärlek vid första genomläsningen. Jag upplevde honom som imponerande mer än som gripande. Så sent som när jag var 23 och gick på universitetet i England råkade jag i gräl med en föreläsare som talade om boken med en sådan vördnad att jag inte kunde hålla tyst. Det var ett löjligt gräl. Utöver föreläsaren, en annan lärare och jag hade ingen i rummet läst boken. Det var nånting med Joyce pretentioner som retade mig. Föreläsaren dröjde kvar vid scenen där Bloom går på toaletten och torkar sig med tidningspapper. Han påpekade att det var genialt att välja något så vardagligt som ämne för litteratur. Givetvis hade han rätt, men jag tyckte att jag läst den sortens beröm så många gånger att det blivit till en klyscha och måste protestera. Det var trist, tjatigt och långsamt, sa jag.

Föreläsaren stirrade på mig som om jag varit någon obehaglig anomali, en människa som uppenbarligen läst hela det gigantiska verket utan att gripas av den vördnad man förväntas känna, och jag gick därifrån irriterad på Joyce och hela den akademiska industri som vuxit upp i hans fotspår.

Ändå har jag inte kunnat släppa honom. Joyce tillhör det fåtal författare som blivit kvar hos mig genom åren. Kanske för att han mer än någon annan väckt frågor kring litteraturens möjligheter och begränsningar.

När jag läste litteraturvetenskap i Uppsala talade man om Joyce som en författare vars huvudsakliga intresse gällde språket. Till skillnad från en samtida gigant som Thomas Mann gav han inte uttryck för något politiskt patos. Ungdomens dyrkan av frihetskämpen Parnell och angreppen på katolska kyrkan och den irländska instängdheten i Porträtt av konstnären som ung saknar motsvarighet i de senare böckerna. Han lämnade det enda PEN-klubbsmöte han någonsin bevistat med de besvikna orden: Jag trodde att det skulle handla om litteratur, men de talade bara om politik. Till skillnad från Kafka upplevde han ingen alienation i den värld som börjat kalla sig modern. Symptomatiskt gav han sitt alter ego namn efter den grekiske smeden Daidalos, far till Ikaros och tillverkare av de vingar som lät sonen stiga mot solen. Konstfullheten var Joyce strävan, språket självt, inte vad det användes till att beskriva.

En annan invändning kommer från Luis Borges.  I sin fiktiva essä Vägen till Almotásim skriver han: "De ofta påpekade men föga betydelsefulla förbindelserna mellan Joyce Ulysses och Homeros Odyssén, fortsätter att skörda - ingen vet varför - kritikernas tanklösa beundran".

Efter att ha återupptagit läsningen av Joyce uppfattar jag båda synpunkterna som felaktiga. Om man som Borges tänker bort de antika parallellerna i Odysseus står man där med ett groteskt stycke hyperrealism, en Zola på syra som redovisar varje upptänkligt sinnesdata i minsta urindoftande detalj. Nitton timmar i tre människors relativt händelselösa liv i staden Dublin den 16 juni 1904 utdragna till 750 sidor tättryckt text som visserligen är poetisk och humoristisk på sina ställen men i grund och botten meningslös. Joyce var också noga med att framhålla parallellerna, inte bara genom titeln utan också med de båda scheman över antika referenser, litterära tekniker, färger, kroppsorgan, korresponderande vetenskaper, bärande symboler etc som han gav Carlo Linati respektive Herbert Gorman och Stuart Gilbert.

Det är sant att Joyce ägnade stor omsorg åt formen, men för mig är ändå idéerna bakom Odysseus viktigare än utförandet. Han var ingen moralist i Zolas, Sartres eller den tidige Strindbergs mening. Livet bara är hos Joyce och allt vi kan göra är att bejaka det (som Molly Bloom i sista meningen i Odysseus: "ja sa jag ja jag vill Ja"). Men att därmed säga att han saknar patos är felaktigt. Hans verk  handlar ytterst om att, med hans egna ord, visa det särskilda i det vanliga.

Och med den programförklaringen, och genom att jämställa den på ytan så oansenlige Bloom med en av antikens och hela vår kulturkrets största hjältar, blir Joyce den författare som med större tyngd än någon annan ger uttryck åt den demokratiska, humanistiska människosyn som slog igenom i början av det förra seklet.

Han ägnade sju år åt att skriva Odysseus, som publicerades på hans fyrtioårsdag 1922. Det var vid samma tid som parlamentarismen etablerade sig i Europa. Även om Joyce aldrig säger det rent ut är det den demokratiska människosynen hans roman gestaltar: att varje människa oavsett bakgrund, yrke eller inkomst är lika mycket värd som varje annan människa. Bloom är fullt ut jämbördig med Odysseus, Molly med Penelope, Stephen med Telemachos, du och jag med varandra och med Joyce och Aristoteles.

5.

Som så ofta när jag skriver tar essän längre tid än jag tänkt mig. Jag fastnar och skriver i stället färdigt en roman jag länge haft liggande, undervisar, håller ett par nya föredrag, påbörjar manuset till ett seriealbum. Det dröjer tre år innan jag tillsammans med eleverna kommer överens om att åka till Dublin på skolresa. Som förberedelse föreslår jag att vi kan läsa Odysseus tillsammans. Eftersom boken har rykte om sig att vara svårläst får det bli en frivillig uppgift. Sex av fjorton elever accepterar. Möjligen är det typiskt för vår tid att samtliga är flickor. De unga männen, som när det gäller sitt eget skrivande kan ha nog så höga ambitioner, finner uppgiften onödigt krävande. De föredrar att följa dokusåpor på TV och lyssna på musik.

Det är med viss bävan jag en eftermiddag går in i klassrummet för att med de sex flickorna diskutera romanens fyra första kapitel. För att förbereda mig har jag inte bara läst inledningskapitlen utan också Richard Ellmans bok Ulysses on the Liffey som analyserar romanen kapitel för kapitel, drar upp antika paralleller och berättar om verklighetens förebilder till romangestalterna. Jag har också delat ut Linatischemat och Gorman-Gilbertplanen.

Ändå blir seminariet mest till ett föredrag. Eleverna svarar kortfattat på mina frågor och jag tvingas ägna en stor del av tiden åt att själv berätta om Joyce bakgrund och litterära utgångspunkter. När vi träffas en andra gång två veckor senare har en av flickorna beslutat sig för att hoppa av. De andra är betänksamma. Jag lägger fram min teori om Joyce som demokratins store gestaltare och de betraktar mig med skeptiska blickar. Varför uttrycker han det då så krångligt? Varför säger han det inte rent ut i stället för att leda oss genom en 750-sidig labyrint fylld med gåtor och dunkla antika referenser?

Jag säger att till en del gör han det givetvis för att det är det gestaltning går ut på. Om man i en bok lyckas få läsaren att erfara en sak tar hon den till sig på ett helt annat sätt än om hon får den skriven på näsan. En annan orsak finns i hela den moderna epokens tro på framsteget. I modernismens kärna finns en rest från romantikens genikult som allra tydligast kommer till uttryck i Rimbauds berömda skådarbrev: Diktaren ska göra sig till "den sjukaste av de sjuka, den störste av brottslingar, den fördömdaste av de fördömda - men också till den som vet mest. Ty han når fram till det okända." På samma sätt som Picasso och Braque med sina kubistiska bilder menade sig ge en sannare bild av verkligheten än vad äldre måleri erbjuder trodde Joyce att framtidens romaner skulle överge det traditionella historieberättandet för att på så sätt bättre kunna återge livet som det verkligen är.

Själva uppdraget - att visa att Leopold Bloom är Odysseus jämlike - krävde också en ny form. Att låta honom vandra runt en händelselös dag i Dublin på 1800-talsrealistiskt manér vore meningslöst. Eftersom Blooms storhet ligger i hans tankars vighet måste de uppta en stor del av utrymmet och hos den franske kollegan Édouard Dujardin hittade Joyce den inre monolog som han utvecklade till fulländning. För att återge den moderna epokens känsla av oavbruten förändring lät han vart och ett av de arton kapitlen få en egen teknik och när romanen först kom ut, sedan åratal omgärdad av ryktesbildning, måste den ha tett sig rent omtumlande.

När jag nu läser om boken för tredje gången och den inre monologen sedan länge tillhör litteraturens stapelvaror känns inte den aspekten så tydlig: det ofta prisade kapitlet om nattstaden är skrivet som läsdrama och Molly Blooms tankeväv liknar inget annat, men de flesta kapitlen är vanlig berättande prosa som i avsnittet om tidningsredaktionen skojats till genom att läggas upp som små notiser med rubrik mellan varje stycke och som på ett annat ställe har fått formen av frågor och svar. I stället slås jag av hur Joyce tänjer ut tiden. Till skillnad från traditionella episka romaner som Krig och Fred eller Madame Bovary innehåller den inga komprimerade, översiktligt berättade partier, allt är gestaltat i minsta detalj, vilket gör den långsam och svåröverskådlig. Och här hittar vi det jag vill kalla James Joyce paradox: samtidigt som hans främsta verk syftar till att gestalta själva den demokratiska grundtanken tillhör han 1900-talets mest svårtillgängliga författare.

6.

Kommen så långt vet jag inte hur jag ska fortsätta. Jag leker med tanken att ringa upp LL-stiftelsen och föreslå en lättläst bearbetning av Odysseus - en tre fyra sidor text per kapitel, korta meningar utan bisatser - men förkastar den. Alltför mycket skulle gå förlorat om man kokade ner den till själva skelettet. I stället skickar jag över texten till ett par vänner. Båda visar förvåning över att jag inte uttrycker en mer oreserverad beundran. Den ene protesterar mot min bild av Joyce som en demokratins och jämlikhetens apostel. Många återanvände antika myter på den tiden, påpekar han. Patoset för den lilla människan fanns  i litteraturen långt före Joyce och var betydligt större hos andra av hans samtida. Det måste ändå vara ett problem, avslutar han, att de människor han skrev om aldrig själva skulle ha begripit böckerna.

Naturligtvis har min vän en poäng där, men jag tror att den poängen mer beror på hur Joyce kommit att uppfattas än på hans egna avsikter. Om vi tar med Finnegans Wake i bilden blir den aspekten ännu tydligare. Vid ett första påseende är romanen närmast hopplöst svårläst. Att flickan som vadar i vattnet i slutet av Porträtt av konstnären som ung i själva verket är Pallas Athene, avslöjad av de grå ögonen, eller att Leopold Blooms besök på en begravning motsvarar Odysseus vandring i Hades, eller att Molly Blooms långa vindlande monolog symboliserar den väv Penelope varje natt rev upp för att hålla friarna på avstånd kan de flesta av oss inse, men i Finnegans Wake har de tolkningsmöjligheterna i stort sett försvunnit. Boken framstår som en gigantisk, mer eller mindre olöslig rebus. Många gånger är det svårt att ens förstå vad enskilda meningar betyder. Stavningen liknar inte vanlig engelska utan har förvrängts. I allmänhet gör han det för att orden ska bli mer ljudhärmande (ett långt vanligare grepp i engelskan än i svenskan), men i vissa fall handlar det i stället om en sorts vitsar där Joyce lånar in ord från något de andra språk han behärskade (tyska, italienska, franska, norska, latin och grekiska). Resultatet blir en text som man om man är välvillig kan kalla oerhört tät, om man är mindre välvillig oläslig.

Ellman berättar att när Joyce med sin tunna, musikaliska röst läste upp texten för en god vän undrade denne om det var en blandning mellan litteratur och musik.

- Nej, svarade Joyce, det är ren musik.

- Men finns det inte olika nivåer av innebörder att upptäcka?

- Nej, nej, det är avsett att få dig att skratta.

Sven Fagerberg beskriver i sin essä Finnegan och det öde landet (tidskriften Poesi, nr 1, 1950) boken i jungianska termer som ett försök att skapa en modern myt av samma lyskraft som de antika och bibliska berättelserna. Humphrey Chimpden Earwicker och hans hustru Anna Livia Plurabelle är i Fagerbergs ögon universella manliga och kvinnliga gestalter avsedda att representera oss alla, deras barn hela världens barn.

Man kan utan att lägga några värderingar i det konstatera att familjen Earwicker inte tillhör de gestalter som lyckats bli en del av det allmänna medvetandet, och samma förhållande gäller de flesta av Joyce gestalter. Ibland har jag tänkt att det beror på att han, liksom flertalet av de tidiga modernisterna, förbisåg den enkelhet som utmärker myten. Till skillnad från Shakespeare eller 1800-talsromanen, som lät djupsinnigheterna bäras fram av spännande historier, ville Joyce att komplikationen skulle synas på ytan, i språket och kompositionen. Därför har den mytbildning hans båda sena romaner givit upphov till inte kommit att gälla deras gestalter utan romanerna själva, som blivit till myten om det litterära experimentet.

Men kanske ska man i stället ta honom på orden när han framhåller skrattets och musikens betydelse. Jämförelsen med Jung är hur som helst tveksam med tanke på att Joyce ansåg psykoanalysen som förfelad och att Jung ovanpå det skrivit en rent kränkande anmälan av Odysseus. Fagerberg berättar också om en fransman som höll sig varm en hel vinter i ett oeldat hyresrum i London tack vare de skrattparoxysmer romanen framkallade.

Huruvida fransmannen var oerhört duktig på engelska och roades av alla subtila nyanser eller om han bara skrattade för att Joyce stavar precis som det låter när obildade mäniskor talar framgår inte av Fagerbergs text, men faktum är att Finnegans Wake inte är fullt så svår som sitt rykte. Om man högläser boken och mer lyssnar till hur det låter än letar efter ledtrådar till rebusens lösning är den faktiskt så knasig att den blir rolig. Lika väl som man ser Finnegans Wake som det kanske mest radikala av alla de modernistiska språkexperimenten kan man se den som en del i den engelskspråkiga nonsenstraditionen, arvtagare till Lewis Carrolls Alice i underlandet, föregångare till den anarkistiska humor som senare utvecklades av Monty Python och till de drömstämningar som återfinns i en del av Beatles låttexter. Det handlar om ett skratt avsett att vända upp och ner på alla hierarkier, en surrealism eller dadaism som får alla de som framträdde under de namnen att förefalla försiktiga som tingsnotarier.

 04_ezra
 Ezra Pound besöker James Joyces grav i Zürich. Bild: Horst Trapp

7.

Jag flyger till Dublin med klassen i början av maj. Vi tar pendeltåget ut till Martello Tower, det försvarstorn där det första kapitlet i Odysseus utspelar sig. Det är en solig dag och vi sitter länge högst upp och pratar om Dublin och Joyce. Boken börjar bli levande för mig nu. Jag har länge beundrat Joyce för hans mod och kompromisslöshet, men tidigare har jag föredragit Dublinbor och Porträtt av konstnären som ung framför Odysseus.  Nu, efter en tredje genomläsning och vårens samtal med eleverna, kan jag på ett annat sätt känna igen mig själv i den uppkäftige, lätt överspände Stephen Dedalus och den vänlige, sorgsne humanisten Leopold Bloom. Staden Dublin är omkring mig, det är samma gator som på Joyce tid, samma hus, samma kolrök i luften, samma samtal inne på pubarna. På natten när jag ligger halvvaken i sängen på vandrarhemmet rör sig mina tankar lika okontrollerat som Molly Blooms. Jag lever deras liv nu, hör deras längtan, känner deras osäkerhet i relationerna, deras ömhet för barnen, deras kärlek till livet. Kanske handlar det bara om att jag blivit gammal nog.

Följande dag besöker vi Guinness Storehouse och dricker stout i baren högst upp. På panoramafönstren finns texter som anger vilka Joyceavsnitt som utspelades i olika väderstreck. Vi håller det sista samtalet om Odysseus på the Stag's Head, en pub som bakom bardisken har en plakett som talar om i vilket kapitel puben är nämnd. Också eleverna verkar nöjda nu, stolta över att ha tagit sig igenom boken, tillfreds med att sitta och småprata om den över en pint Guinness.

Och jag tror att vi här kan återvända till den man som aldrig blev min svåger och hans syn på kulturen som en tummelplats för högfärdsblåsor. Om han hade varit ensam om den uppfattningen eller om den bara varit ett uttryck för hans motvilja mot mig hade den inte utgjort ett problem, men idag är den sorts inverterade snobbism som får folk att stoltsera med kunskaper om obskyra rockgrupper och b-film betydligt vanligare än den gammaldags snobbism som fick folk att låtsas tycka om böcker de knappt orkat igenom. Tidningarnas kultursidor har slagits ihop med nöjessidorna och det är ingen tvekan om att populärkulturen där dragit det längsta strået.

Antagligen ligger en stor del av förklaringen till det i litteraturens och konstens utveckling under 1900-talet. Modernisterna lärde oss att uppfatta världen på nya sätt och rensade bort en massa föråldrade idéer, men i den processen försvann också mycket av det som är lustfyllt och spännande. I stället för att snärja läsarna med spännande intriger och färgstarka gestalter erbjöd man komplikation och formexperiment, i stället för yttre ting målade man inre, i stället för vackra melodier skapade man dissonanser.

Inom bildkonsten har genomslaget blivit stort. Vem kan idag vandra igenom en av Louvrens flyglar med 1600-talskonst utan att kväva en gäspning. Själv har jag svårt att ta till mig bilder målade före impressionismen. Men på litteraturens och musikens områden har genomslaget varit betydligt svagare. Den samtida konstmusiken för en tynande tillvaro i skuggan av populärmusiken och återuppförandet av klassiker. Flertalet av de romaner som idag får stort genomslag är skrivna som om Joyce, Kafka eller Virginia Woolf aldrig existerat.

Kanske beror det på att världen förändrats så till den grad att ingen längre höjer ögonbrynet för saker som står i böcker. Det är länge sen dadaisterna kunde orsaka skandal eller Odysseus anklagades för att vara pornografi. Dessutom har det kommit en väldig massa tråkiga böcker i modernismens efterbörd, böcker skrivna med övertygelsen om att allt som saknar intrig är nyskapande.

Men att - som min presumtive svåger och många med honom - därför avfärda den allvarligt syftande konsten i tron att man tjänar något slags humanistiska eller demokratiska värden är förstås lika dumt som att tro att man är en bättre människa än andra om man råkar tycka om den. Att vara en bra människa handlar om helt andra saker.

Det var sent en regnig midsommarafton som han frågade mig vad för slags böcker jag skrev och jag svarade att jag inte visste hur mycket han kände till om litteratur. Det fanns en underliggande aggressivitet i hans fråga som inte blev mindre av mitt svar. Några veckor senare försökte han i någon sorts försoningsgest berätta om sig själv. Han sa att han blivit psykolog mest för att han kom från en släkt som i generationer varit apotekare och jurister. Det var en sorts uppror att bli något så föga matnyttigt som en psykolog. Men, tillade han, jag drev aldrig upproret så långt att jag lät bli att bli akademiker.

Jag minns att jag tyckte illa om hans sätt att beskriva sig själv i förment objektiva termer, som om han ville reducera sig själv till resultatet av en förutsägbar serie sociala och psykologiska faktorer, och lät bli att berätta något om mig själv. När jag nu drygt tjugo år senare skriver det här slås jag av tanken att det kanske var en längtan efter det entydiga som gjorde honom oemottaglig för litteratur och konst. Samma längtan, tror jag, som gjort detektivromanen så populär på senare år. Jag vet också att det låg ett korn av sanning i hans misstankar om att jag sysslade med litteratur för att jag ville göra mig märkvärdig, men jag ser det inte som någon särskilt svår form av hybris, definitivt inte värre än den som får folk att säga sig älska saker de i grunden föraktar.

När man hävdar att den allvarligt syftande konsten enbart är ett uttryck för fåfänga eller social positionering glömmer man att det från början handlade om raka motsatsen. Det var uppdraget att jämställa Leopold Blooms knappt dygnslånga vandring i Dublin med Odysseus tioåriga irrfärder på Medelhavet som tvingade fram den komplicerade formen i den största och mest inflytelserika av de moderna romanerna.

Stefan Gurt

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.