En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | 01 oktober, 2014
Stefan Whilde

Kvinnan och det heliga

Är Gud man eller kvinna? Ja, frågan kan verka dum eftersom Gud saknar kön, åtminstone i den västlänska civilisationen.Men om vi tänker på Gud är den första bilden som vi ...

Av: Guido Zeccola | 12 Maj, 2013
Essäer om religionen

Jesper Nordström

Tre dikter av Jesper Nordström

Av: Jesper Nordström | 06 november, 2016
Utopiska geografier

Vilse i en paradox – om kreativitetens baksida

Jag är tonsättare. Just nu har jag en paralyserande och skoningslös skrivkramp. Kreativitet är en naturkraft, och som alla naturkrafter har den en inneboende potential att orsaka stor förödelse. Vad ...

Av: Oliver Bowers | 06 november, 2012
Musikens porträtt

Den gamla världens undergång



Olivier Poivre D’ArvorI en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk angelägenhet och få lösningar erbjuds.

Föreställ dig att det pågår ett världskrig i det tysta, utan att någon märker av det. Utan några soldater eller drönarrobotar, utan överbefälhavare eller politiker inblandade. Till och med utan att någon har eftersträvat det. Det är vad den franske skribenten och författaren Olivier Poivre D’Arvor ser när han ser på dagens ultrauppkopplade samtid. Invasionsarmén kommer från USA i form av en bataljon slagkraftiga mjukvarumärken såsom Google, Facebook, Twitter, Youtube, Wikipedia etc.. Listan kan göras lång. Och Poivre D’Arvor gör den gärna lång. Han gör den faktiskt så lång att hans bok Bug made in France ou L’histoire d’une capitulation culturelle utvecklar sig till en enda lång uppställning av bevis på den rådande amerikanska kulturella hegemonin som vi alla lider under. Tesen är att USA, i och med uppfinnandet av internet och exporterandet av sin nyliberala, superkapitalistiska livsstil har gjort hela världen till en enda stor marknad för amerikanska kulturella produkter.

Så långt är nog alla med. Det revolutionerande som den nya världen saluför är en kultur ”on demand” i motsats till den gamla europeiska civilisationen som ”erbjudande”. Nyckeln till konceptets framgång stavas förenkling. Oviljan att fastna i komplicerat teoretiserande och det ständiga behovet av rörelse och förnyelse har gjort att det amerikanska kulturmaskineriet har utvecklat häpnadsväckande effektiva strategier för att kunna annektera det digitala rummet och därmed kuva andra röster. Poivre D’Arvor spårar en av orsakerna till det engelska språket och dess rikedom, flexibilitet och innovativa egenskaper. Kort sagt: dess enkelhet (Keep it simple, stupid). Engelskan har blivit det digitala uttrycksmedlet par préférence men det har även med internets hjälp lyckats etablera sig som europeiskt lingua franca på diplomatisk nivå.

Ni, amerikaner!”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Författaren vänder sig i andra person pluralis direkt till förenta staternas befolkning i vad som närmast är att beteckna som en litania över den aktuella digitala resursfördelningen. Ömsom storögt beundrande, ömsom frustrerat förebrående går han, med uppenbar fäbless för statistik, igenom USA:s närhistoria i hopp om att finna det sanna fröet till framgångssagan. Perspektivet är ständigt det försummade lillasyskonets. I motsats till detta ”ni” ställer han ett ”vi”: vi européer, eller vi fransmän som han ibland bemödar sig om att precisera. Det är ju trots allt en skillnad. Denna sammanblandning av Europa och Frankrike följer som en nagel i ögat boken igenom. Frankrike utgör ju i många sammanhang, och kanske framför allt på kulturens område, ett undantag, såväl kontinentalt som globalt. Med sin protektionistiska kvotpolitik och hypersubventionerade kultursektor kan Frankrike knappast sägas vara representativt för Europa (som för övrigt likställs med EU på klassiskt franskt manér). Detta bekommer författaren inte nämnvärt. Frankrike är ju när allt kommer omkring den detroniserade kulturregenten, omgiven av sitt hov av europeiska underhuggare. Amerikaniseringen är en fransk nationell angelägenhet, resultatet av ett fadermord.

Den sköra mumien

Bug made in France är dels en stridsskrift, dels en elegi över en svunnen epok. Men Poivre D’Arvor visar sig i slutändan inte ha några lösningar utan pendlar förvirrat mellan olika perspektiv och stämningslägen. ”Vi måste organisera oss mot den amerikanska hegemonin!”, utropar han i ena stunden medan han i nästa vädjar till USA om att träda ut ur sin autistiska, navelskådande bubbla och ta omvärlden i beaktande i stället för att spy ut sina produkter över jorden med händerna knäppta för öronen. Han föreslår att EU följer Frankrikes exempel med breda politiska stödprogram till kultursektorn och kraftigt subventionerande av den egna marknaden. Samtidigt uppmanar han sina läsare (inte längre amerikaner eller européer utan nu bara fransmän) att vakna till liv och börja skapa kulturen på nytt i stället för att nöja sig med ”museet Frankrike” vars kultur har blivit en mumie, vårdad av specialister och för skör för att plockas fram ur glasmontern. Det mesta är redan sagt och det blir mycket inslående av öppna dörrar. Riktigt intressant blir det dock när Poivre D’Arvor diskuterar de faktiska möjligheterna för Europa att konkurrera med USA. Helt i förbigående görs reflexionen att slaget kanske ändå redan är förlorat: de yngre generationerna är så indoktrinerade av CSI och Lady Gaga att något annat än billiga kopior inte går att skapa.
Det rör sig alltså inte enbart om en kulturell hegemoni – det är en amerikanisering av medvetandet vi upplever. Det är en viktig iakttagelse. Kanske till och med central. Men då är boken redan slut.

 

Jonas Elvander

Ur arkivet

view_module reorder

Huliganer, fotboll och utanförskap

Nästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 13 Maj, 2012

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Romantiska återstoder: tre dikter

"It seemed that the first thoughts he had ever known were given to him as at first from her eyes, and he knew her hair to be the golden veil ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 02 augusti, 2010

Hämndens rus

“One day the last portrait of Rembrandt and the last bar of Mozart will have ceased to be — though possibly a colored canvas and a sheet of notes will ...

Av: Anton Stigermark | Essäer | 13 juni, 2014

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | Kulturreportage | 13 december, 2009

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | Gästkrönikör | 20 Maj, 2013

L'age d'or  Foto Paola Severi Michelangeli /Wikipedia

Om Guldåldern och den galna kärleken

"Buñuel est terrible", sa den franske filmaren Jean Vigo, som jag härförleden porträtterade i Tidningen Kulturen, om sin spanske kollega, i uppenbart beundrande ordalag. Luis Buñuel hade haft premiär (1930) ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 19 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.