A. Sprengtbarnen

Åp skenbar förkrymt rymt fliktexstens förlagspropagandagiven som hård hörnstensutställd omkullstjälpt fråga sin spetsfund vid kortsidan låg-(t) ensam utställare placerad där, tänkt vad utspelar sig sitt riktigt frågans på detta intillliggande ...

Av: Stefan Hammarén | 10 juli, 2012
Stefan Hammarén

Några tankar om Montaignes essäer

”Det som anses så säreget för makedonerkungen Perseus, nämligen att hans ande aldrig stannade i ett bestämt tillstånd, utan fladdrade omkring mellan olika livsformer och uppvisade en så flyktig och ...

Av: Björn Gustavsson | 15 april, 2014
Övriga porträtt

Malmö stadsbibliotek med den nyare tillbyggnaden Ljusets kalender. Foto: Anna Nyman

Minnen från en barndoms stad

I en längre text låter Harriet Svensson, ordförande i Proust-sällskapet, minnena från sin barndom i Malmö flöda fritt. Inför läsaren skapar hon en bild av den barndom hon bär med ...

Av: Harriet Svensson | 24 juni, 2015
Essäer om litteratur & böcker

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Den subversive Thomas Bernhard



Thomas BernhardDen österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer till Musil till Roth till Jelinek. Min personlige hjälte är emellertid en annan: Thomas Bernhard. Det som framförallt väcker min sympati är den kompromisslösa inställning som följande citat, ur skandalromanen Holzfällen, visar på: "För att komma fram till Kilb före halvelva, begravningen var beräknad att börja halvtvå, var jag tvungen att redan halvåtta vara på Wiener Westbahnhof; jag hade avböjt alla förslag från vänner, att bli skjutsad till Kilb. Oavhängighet står för mig över allt annat och jag hatar nästan ingenting mer än att ansluta mig till människor med en bil, och att vara utelämnad till dessa människors godtycke." 1)
Hos varje annan författare skulle en sådan inställning te sig poserande, effektsökande, och omöjlig att ta på allvar. Hos Bernhard förhåller det sig emellertid annorlunda. Den påstådda oavhängigheten var ingen pose eller tom fras; det var levd realitet. För att förklara detta, måste något sägas om det mäktiga litterära arv han lämnat efter sig.

Thomas Bernhard, född 1931, kom efter några mindre lyckade försök som diktare, 1963 att nå sin första litterära framgång med debutromanen Frost. Redan i debuten är stilen, om inte fullt utbildad, omisskännlig. En ung medicinstudent får i uppdrag att övervaka målaren Strauch, vilken är den första i raden av de monomana karaktärer, vars utläggningar Bernhards romaner till största delen består av. Bernhard kom efter detta genombrott, i en tät följd publicera en mängd romaner och dramer. En nyckel till förståelsen av Bernhards oeuvre är den pentalogi, som nu utgivits i en samlingsvolym av Suhrkamp under den litet olyckliga titeln "Autobiographie". Det rör sig inte alls om en självbiografi i den meningen vi normalt använder den: den beskriver inte Thomas Bernhard liv, men väl hans person. Bernhard vände sig mot den rena beskrivningen. Varje sakförhållande som återges kan inte reduceras till en död detalj, utan är alltid en del av ett större helt. Bernhards prosa är alltid reflekterande, eller man frestas säga, attackerande; det Bernhardska ordflödet är något i alla avseenden unikt. Detta innebär inte att böckerna skulle vara mer osanna än mer traditionellt beskrivande självbiografier, utan att sanningen är av ett annat slag. Pentalogin säger sanningen om Bernhard på samma sätt Pascals Tankar säger sanningen om Pascal, eller Montaignes essäer säger sanningen om Montaigne. Om än inte det starkaste i Bernhards författarskap utgör denna pentalogi en utmärkt introduktion till Bernhards litterära universum.

Centrum i Bernhards produktion är emellertid tvivelsutan åttiotalet; i dessa spätwerk är hans stil mogen. Romanen Holzfällen kom, när den publicerades 1984, att upplevas som en av de mest provocerande böckerna som utgivits i Österrike under efterkrigstiden.
Romanen skildrar en konstnärlig kvällsmåltid, vilken berättaren av obetänksamhet och till sin olycka tackat ja till, och de observationer som görs när han sittande i en fåtölj upprört betraktar de närvarande. Uppgörelsen med det dåtida kulturetablissemanget i Wien är oförblommerad och utan nåd. I den försupne kompositören Auersberger, kände kompositören Lampersberg igen sig själv, och det hela slutade i rätten. Utgivningen av romanen stoppades tillfälligt i Österrike. Bl.a. detta har gjort att man ofta önskat läsa Holzfällen som en "nyckelroman", där det intressanta snarast är vilka verkliga personer som döljer sig bakom de fiktiva. Detta tar emellertid fokus från den allmänna kritiken av det wienska kulturlivets ytliga förkonstling och, på ett ännu mer allmänt plan, kritiken mot dylika tendenser över huvud taget.

Lika kontroversiell, men på ett helt annat plan, var dramat Heldenplatz, som utkom 1988, några månader innan författarens död, till femtioårsminnet av Österrikes Anschluss till Nazityskland, vilket möts av jublande folkmassor på Heldenplatz, ett torg i Wien som uppförts under kejsar Franz Josephs regeringstid. Redan innan den uppsattes kom den att diskuteras, oftast med utgångspunkt i lösryckta citat, frigjorda från varje djupare sammanhang, och utan att någon distinktion gjordes emellan pjäsens karaktärers åsikter och Thomas Bernhards. Pjäsens yttre handling är att en till Wien hemvändande Oxfordprofessor begått självmord, och hans efterlevande samlas till begravningsmiddag. Den yttre handlingen är emellertid såsom oftast hos Bernhard tämligen ointressant. Det intressanta är de medverkande personernas utläggningar. Flera österrikiska tabun utmanas här, däribland det kanske främsta österrikiska tabut över huvud taget: att Österrike enbart var ett offer för nationalsocialismen. Det hävdas bland annat: "Det finns nu mer nazister i Wien än 1938." och "I Österrike måste du vara antingen katolsk / eller nationalsocialistisk / allt annat tolereras inte / allt annat blir förintat / och det 100 % katolskt och 100 % nationalsocialistiskt." Pjäsen har betraktats som ett anti-österrikiskt manifest, men den bjuder på mycket mer så. Bernhard är ingen pamflettideolog, hans kritik slår djupare och bredare. Bara som ett exempel kallas också Oxford för "Kleinstädtisch philiströs". Pjäsen vidgar sig, som de flesta av hans pjäser, till att handla om livet som teater, med all dess förkonstling och teatralitet. Lakoniskt konstateras det "Österrike själv är inget annat än en teaterscen".

Hans måhända kompositoriskt mest fulländande roman publicerades tre år före hans död: Auslöschung ("utplåning"). Som namnet antyder är det en bok om utplånelse, förstörelse och förintelse. Jag-berättaren Franz-Josef Murau berättar för sin elev Gambetti om diverse ämnen, men i all synnerhet om Wolfsegg, hans födelsestad, och hur den förstört honom. Romanen har stora likheter med hans självbiografiska romansvit, men tonen är här mörkare. I den rena fiktionens slöja behöver inga hänsyn tas; här kritiseras allt, från begravningsceremonier till det tyska språket. Den cirka sexhundrafemtio sidor tjocka romanen går närmast katalogiskt tillväga i sin uppgörelse med allt och alla.

Thomas Bernhard Vad som skiljer Thomas Bernhard från mängden, från alla de provokatörer som vant oss med, ja det som gör honom verkligt subversiv, är hans etablissemangsundergrävande oavhängighet; provokationerna syftar inte till att bli en del av något etablissemang, utan undergräva dess auktoritet. Hos mycket få skriftställare har man mött man mött ett sådant oavhängighetspatos. Det är frestande att ställa det Bernhardska idealet jämte det ideal som målas upp i Ernst Jüngers idéroman Eumeswill. Frågan är om någon kommit så nära Jüngers ideal om anarken: den som inte låter sig härskas över. Bernhard stod över alla system, ideologier och samhälleliga strävanden; oberoendet undergrävde allt sådant.  

Det är det positiva sidan av saken. Någon kan emellertid tycka att Thomas Bernhards kritik kan verka överdriven och urskillningslös. Mot detta kan man hitta ett försvar i hans verk. Bernhard skriver i Alte Meister: "Jag utgår ifrån att det fulländade, det hela, överhuvudtaget inte finns, och varje gång, när jag från ett sådant, här på väggen hängande, så kallat fulländat konstverk, gjort ett fragment, i det att jag länge i detta konstverk sökt efter ett graverande fel, efter konstnärens, som gjort konstverket, avgörande misslyckande, tills det att jag hittat det, kommer jag ett steg vidare. Också i dessa bilder, såkallade mästerverk, har jag ett graverande fel, har jag dess skapares misslyckande, funnit och blottlagt. [...] Först när vi alltid kommer dithän, att det hela och det fulländade över huvud taget inte finns, har vi möjlighet att leva vidare."

Vad Bernhard i sin svartsyn visar är fullkomlighetens omöjlighet och fåfänglighet. Hans kompromisslösa svartsyn är också klarsyn; inte minst 1900-talets katastrofer torde en gång för alla ha vederlagt den optimistiska människosynen. Det är därtill stor underhållning, det finns få författare som är roligare. Egentligen är det inte så märkligt - ty finns det något tråkigare än en obotlig optimist?  

Simon O. Pettersson
fil. stud.  


1). Här, liksom fortsättningsvis, egen översättning från originalet

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 mars, 2015

Sällhetsrysningar i Stenshuvud

Alldeles i närheten av Simrishamn ligger Stenhuvud vid havet. Här finns mycket av allt det man kan önska sig; bokskog, ramslök, fridlysta Adam och Eva samt fantastiska bad i det ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 09 oktober, 2014

Illustration: Signe Collmo

Det som vi saknar är det som saknar oss

Melker Garay om konsten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 oktober, 2015

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Marja Beckman

Vi ville förändra rockvärlden

Under sommaren återupplivar jag några av mina Akashaartiklar på min egen blogg ordinsamling.marjabeckman.se. Kanske kan de gamla texterna inspirera någon cool 20-årig tjej där ute.

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 mars, 2017

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Bokmässan 2012 - Vi blickar mot Norden, mot världens historia och dess framtid…

Den nordiska litteraturen influerar detta års bokmässa i Göteborg, med nordiska författare i centrum. Det nordiska författarskapet som i många fall kan anses självklart och bara finns omkring oss, som ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 09 oktober, 2012

Kroppen och den libidinala ekonomin

Genom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts "paganism" som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället ...

Av: Geraldine Berneron | Essäer om samhället | 06 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts