Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

Den subversive Thomas Bernhard



Thomas BernhardDen österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer till Musil till Roth till Jelinek. Min personlige hjälte är emellertid en annan: Thomas Bernhard. Det som framförallt väcker min sympati är den kompromisslösa inställning som följande citat, ur skandalromanen Holzfällen, visar på: "För att komma fram till Kilb före halvelva, begravningen var beräknad att börja halvtvå, var jag tvungen att redan halvåtta vara på Wiener Westbahnhof; jag hade avböjt alla förslag från vänner, att bli skjutsad till Kilb. Oavhängighet står för mig över allt annat och jag hatar nästan ingenting mer än att ansluta mig till människor med en bil, och att vara utelämnad till dessa människors godtycke." 1)
Hos varje annan författare skulle en sådan inställning te sig poserande, effektsökande, och omöjlig att ta på allvar. Hos Bernhard förhåller det sig emellertid annorlunda. Den påstådda oavhängigheten var ingen pose eller tom fras; det var levd realitet. För att förklara detta, måste något sägas om det mäktiga litterära arv han lämnat efter sig.

Thomas Bernhard, född 1931, kom efter några mindre lyckade försök som diktare, 1963 att nå sin första litterära framgång med debutromanen Frost. Redan i debuten är stilen, om inte fullt utbildad, omisskännlig. En ung medicinstudent får i uppdrag att övervaka målaren Strauch, vilken är den första i raden av de monomana karaktärer, vars utläggningar Bernhards romaner till största delen består av. Bernhard kom efter detta genombrott, i en tät följd publicera en mängd romaner och dramer. En nyckel till förståelsen av Bernhards oeuvre är den pentalogi, som nu utgivits i en samlingsvolym av Suhrkamp under den litet olyckliga titeln "Autobiographie". Det rör sig inte alls om en självbiografi i den meningen vi normalt använder den: den beskriver inte Thomas Bernhard liv, men väl hans person. Bernhard vände sig mot den rena beskrivningen. Varje sakförhållande som återges kan inte reduceras till en död detalj, utan är alltid en del av ett större helt. Bernhards prosa är alltid reflekterande, eller man frestas säga, attackerande; det Bernhardska ordflödet är något i alla avseenden unikt. Detta innebär inte att böckerna skulle vara mer osanna än mer traditionellt beskrivande självbiografier, utan att sanningen är av ett annat slag. Pentalogin säger sanningen om Bernhard på samma sätt Pascals Tankar säger sanningen om Pascal, eller Montaignes essäer säger sanningen om Montaigne. Om än inte det starkaste i Bernhards författarskap utgör denna pentalogi en utmärkt introduktion till Bernhards litterära universum.

Centrum i Bernhards produktion är emellertid tvivelsutan åttiotalet; i dessa spätwerk är hans stil mogen. Romanen Holzfällen kom, när den publicerades 1984, att upplevas som en av de mest provocerande böckerna som utgivits i Österrike under efterkrigstiden.
Romanen skildrar en konstnärlig kvällsmåltid, vilken berättaren av obetänksamhet och till sin olycka tackat ja till, och de observationer som görs när han sittande i en fåtölj upprört betraktar de närvarande. Uppgörelsen med det dåtida kulturetablissemanget i Wien är oförblommerad och utan nåd. I den försupne kompositören Auersberger, kände kompositören Lampersberg igen sig själv, och det hela slutade i rätten. Utgivningen av romanen stoppades tillfälligt i Österrike. Bl.a. detta har gjort att man ofta önskat läsa Holzfällen som en "nyckelroman", där det intressanta snarast är vilka verkliga personer som döljer sig bakom de fiktiva. Detta tar emellertid fokus från den allmänna kritiken av det wienska kulturlivets ytliga förkonstling och, på ett ännu mer allmänt plan, kritiken mot dylika tendenser över huvud taget.

Lika kontroversiell, men på ett helt annat plan, var dramat Heldenplatz, som utkom 1988, några månader innan författarens död, till femtioårsminnet av Österrikes Anschluss till Nazityskland, vilket möts av jublande folkmassor på Heldenplatz, ett torg i Wien som uppförts under kejsar Franz Josephs regeringstid. Redan innan den uppsattes kom den att diskuteras, oftast med utgångspunkt i lösryckta citat, frigjorda från varje djupare sammanhang, och utan att någon distinktion gjordes emellan pjäsens karaktärers åsikter och Thomas Bernhards. Pjäsens yttre handling är att en till Wien hemvändande Oxfordprofessor begått självmord, och hans efterlevande samlas till begravningsmiddag. Den yttre handlingen är emellertid såsom oftast hos Bernhard tämligen ointressant. Det intressanta är de medverkande personernas utläggningar. Flera österrikiska tabun utmanas här, däribland det kanske främsta österrikiska tabut över huvud taget: att Österrike enbart var ett offer för nationalsocialismen. Det hävdas bland annat: "Det finns nu mer nazister i Wien än 1938." och "I Österrike måste du vara antingen katolsk / eller nationalsocialistisk / allt annat tolereras inte / allt annat blir förintat / och det 100 % katolskt och 100 % nationalsocialistiskt." Pjäsen har betraktats som ett anti-österrikiskt manifest, men den bjuder på mycket mer så. Bernhard är ingen pamflettideolog, hans kritik slår djupare och bredare. Bara som ett exempel kallas också Oxford för "Kleinstädtisch philiströs". Pjäsen vidgar sig, som de flesta av hans pjäser, till att handla om livet som teater, med all dess förkonstling och teatralitet. Lakoniskt konstateras det "Österrike själv är inget annat än en teaterscen".

Hans måhända kompositoriskt mest fulländande roman publicerades tre år före hans död: Auslöschung ("utplåning"). Som namnet antyder är det en bok om utplånelse, förstörelse och förintelse. Jag-berättaren Franz-Josef Murau berättar för sin elev Gambetti om diverse ämnen, men i all synnerhet om Wolfsegg, hans födelsestad, och hur den förstört honom. Romanen har stora likheter med hans självbiografiska romansvit, men tonen är här mörkare. I den rena fiktionens slöja behöver inga hänsyn tas; här kritiseras allt, från begravningsceremonier till det tyska språket. Den cirka sexhundrafemtio sidor tjocka romanen går närmast katalogiskt tillväga i sin uppgörelse med allt och alla.

Thomas Bernhard Vad som skiljer Thomas Bernhard från mängden, från alla de provokatörer som vant oss med, ja det som gör honom verkligt subversiv, är hans etablissemangsundergrävande oavhängighet; provokationerna syftar inte till att bli en del av något etablissemang, utan undergräva dess auktoritet. Hos mycket få skriftställare har man mött man mött ett sådant oavhängighetspatos. Det är frestande att ställa det Bernhardska idealet jämte det ideal som målas upp i Ernst Jüngers idéroman Eumeswill. Frågan är om någon kommit så nära Jüngers ideal om anarken: den som inte låter sig härskas över. Bernhard stod över alla system, ideologier och samhälleliga strävanden; oberoendet undergrävde allt sådant.  

Det är det positiva sidan av saken. Någon kan emellertid tycka att Thomas Bernhards kritik kan verka överdriven och urskillningslös. Mot detta kan man hitta ett försvar i hans verk. Bernhard skriver i Alte Meister: "Jag utgår ifrån att det fulländade, det hela, överhuvudtaget inte finns, och varje gång, när jag från ett sådant, här på väggen hängande, så kallat fulländat konstverk, gjort ett fragment, i det att jag länge i detta konstverk sökt efter ett graverande fel, efter konstnärens, som gjort konstverket, avgörande misslyckande, tills det att jag hittat det, kommer jag ett steg vidare. Också i dessa bilder, såkallade mästerverk, har jag ett graverande fel, har jag dess skapares misslyckande, funnit och blottlagt. [...] Först när vi alltid kommer dithän, att det hela och det fulländade över huvud taget inte finns, har vi möjlighet att leva vidare."

Vad Bernhard i sin svartsyn visar är fullkomlighetens omöjlighet och fåfänglighet. Hans kompromisslösa svartsyn är också klarsyn; inte minst 1900-talets katastrofer torde en gång för alla ha vederlagt den optimistiska människosynen. Det är därtill stor underhållning, det finns få författare som är roligare. Egentligen är det inte så märkligt - ty finns det något tråkigare än en obotlig optimist?  

Simon O. Pettersson
fil. stud.  


1). Här, liksom fortsättningsvis, egen översättning från originalet

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.