Jag röker hellre marijuana

Jag har tänkt på det här med dubbelmoral. Jag har också funderat lite grann över svensk drogpolitik. Om jag förstår det rätt är vissa droger tillåtna medan andra är förbjudna ...

Av: Stefan Whilde | 17 juli, 2011
Stefan Whilde

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | 06 november, 2015
Kulturreportage

Perspektiv på stoicismen

Ärkeängeln MikaelLars-Göran Söderberg om det stoiska arvet från det gamla Greklands filosofer till kristendomens helgon, från Spinoza till de indianska krigarna och nutida självdestruktivitet Indianerna ... det är redan tillräckligt ...

Av: Lars-Göran Söderberg | 28 september, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Nattsidan hos oss lever vidare. En essä om Aksel Sandemose



altAksel Sandemose väntar.
Rastlös och ändå full av tålamod - som vore han Lucifer själv - därtill smått nonchalant självsäker och fullkomligt oberörd, med pipan tryggt i munnen och en plunta ilsket finkel i innerfickan, står Aksel Sandemose väl gömd i någon av själens alla outforskade och skrämmande snår, ja där står han. Det är vad Sandemose gör.
Han väntar.

Med var och en av oss har han stämt möte. Långt ifrån alla har mod nog att våga komma till den utpekade platsen eller på avtalad tid. Sandemose skrämmer lätt skiten ur oss. I handen håller han skräckens spegel.
Att se sig själv, att våga blicka in i det egna mörkret, är den utmaning som Aksel Sandemose livet igenom försökte anta. Utmaningen finns kvar. Den är inte Sandemoses egendom. Den är allas. Det är därför Sandemose väntar.

Mitt första möte med den skrämmande mannen från Jante höll också på att kosta mig livet. Jag bodde i Jönköping och var sjutton år och förälskad som alla sjuttonåringar. När köttet väl har vaknat kan ingen, inte ens dessa det moderna samhällets snöpta och prydliga moralister som hycklar anständighet, kväsa eller stoppa branden inom oss. Lusten får ganska snart - tack och lov - riktning, ett mål. Då kommer sentimentaliteten in i bilden och vi kallar det plötsligt för kärlek. "Den första kärleken kallar vi den", skriver Sandemose i "Vi pryder oss med horn" (1936), "som tar oss när brunsten inte längre darrar åt alla håll som en kompassnål och inte så uppenbart riktas mot både djur, träd, kvinnor, barn och oss själva."

Där var jag då, nedtyngd av det som kallas kärlek men som i den åldern lever sitt egentliga, verkliga och sanna liv under gylfen."Dess makt är fruktansvärd", tillägger också Sandemose. Vägg i vägg med min första - eller åttonde eller tredje - kärlek bodde en galen norsk konstnär. Han tycktes skapad av - bokstavligen framyxad - ur annat virke, kraftigare och starkare, än oss andra. Jag tror än idag att just den drygt sextioårige, senige och levnadsfrustande mannen, som i veckor, ja månader kunde leva på knäckebröd och tobak och de flaskor brännvin som kom i hans väg, var den Sandemose som jag hade att möta.
En sen natt sitter vi och pratar. Alltför tidigt och utan att ha kommit dit jag ville hade jag fått gå från - vad hette hon? - kanske Felicia? I stället gick jag in till norrmannen som bjöd på hemrullade cigaretter och sup på sup.

altNär flaskan var tömd tog han som vanligt fram sin slitna läderinbundna anteckningsbok och började med hög stämma läsa på norsk-svenska. Saliven sprutade, rann utmed det vita skägget. I luften hytte han med ett varnande, uppfordrande och mer än nikotingult pekfinger. Allt - varje rad - som stod i anteckningsboken var avskrifter från hans vän Aksel Sandemoses böcker (och en dikt av Nils Ferlin). Och så länge jag umgicks med honom hävdade han att vissa av anteckningarna var skrivna av Sandemose själv. "Det vart otryckt", sade han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter kanske en timme eller tre, åtminstone efter det att jag varit iväg och handlat en ny flaska brännvin hos langaren som bodde rakt över gården, frågade mig norrmannen om jag läst Sandemose. Jag sade som det var. "Bara Varulven". De djupblå
ögonen svartnade, hela karln började rista och skaka. Ur bältet slet han fram sitt enda köksredskap, en handgjord kniv som han fått av någon långt uppe i det norska Norlandet. Min tid var kommen. Han skulle skära halsen av mig.

Hur länge jakten pågick inne i hans lägenhet, det vet jag ännu inte den dag som är idag. Inte ett ord nådde längre fram till den galne norrmannen. Han skulle döda mig. Jag var inte värd att leva. Jag rusade ut i köket och lyckades få köksbordet mellan honom och mig. Där stod vi, öga mot öga. Jag med köksbordet i händerna, han med kniven höjd till hugg. Ögonen hans var verkligen svarta, förmörkade av ursinnets svärta. Jag lovar: hans ögon var svarta och det rådde inget tvivel om vad dessa ögon hade i sinnet. Att döda.
Jag hade mött Aksel Sandemose. Min besökstid var inne och platsen var ett rivningsfärdigt träruckel i Jönköping.

I allt vad Aksel Sandemose har skrivet i romanväg finns den obarmhärtiga skulden närvarande. De tre stora fiktiva och över hela världen lästa självbekännelserna - "En flykting korsar sitt spår" (1933), "Det gångna är en dröm" (1944) och "Varulven" (1958) - har som utgångspunkt att den unge huvudpersonen i sin ungdom berövat en människa livet. Han är en mördare på flykt. På flykt undan rättvisan, men lika mycket flyr han från sitt samvete. Än idag, trots idoga och nog så minutiösa efterforskningar, finns det faktiskt inget entydigt eller hållbart svar på denna, den evigt återkommande, frågan om huruvida Aksel Sandemose verkligen var eller inte var en mördare.

Som det framställs i romanerna skulle dråpet ha skett någon gång under de år som den flyende Aksel Sandemose utan annat mål än ta sig ifrån - inte till - något gick till sjöss och påbörjade sina planlösa irrfärder. Närmare bestämt förläggs platsen för själva mordet till Newfoundlands nordkust, där den unge dansken från Nykøbing Mors, Axel Nielsen (som Sandemose då ännu hette), hamnade på hösten år 1916 och sedan stannade under vintern 1917.

Namnet som det evigt spökande liket ges är John Wakefield. Platsen namnges till - Misery Harbor. Rolf Stenersen, som kände Sandemose väl, skriver: "Jag har ofta suttit bland vänner som kände Sandemose och talat om det där mordet på Newfoundland. De flesta ansåg att en diktare som Sandemose gott kunde skriva så levande som han gjorde om detta mord - utan att själv vara mördare. Det tror jag inte. Jag tror att denna tillfälliga olyckshändelse - detta oöverlagda mord - plågade honom dag och natt. Det var inte människorna som han avskydde och flydde från. Det var sig själv och saker som hänt honom... Om jag misstar mig i detta, var Sandemose inte blott en stor diktare utan också en stor skådespelare. Jag anser att han levde sitt liv som om han måste straffa sig själv för något som han inte sonat."

alt Den unge Axel Nielsen befinner sig på flykt. Det är något som vi i alla fall med säkerhet vet. Han flyr från det instängdhetens och dumhetens kollektiva tyranni, vilket numera alla känner under Sandemoses skapade beteckning på sin barndomsstad Nykøbing Mors - som Jante. I "En flykting korsar sitt spår", boken om Jante och dess tio plus ett grymma Budord, försöker Sandemose visa hur den unge huvudpersonen - hans alter ego, Espen Arnakke - av yttre omständigheter och på grund av en grym inbyggd nödvändighet faktiskt drivs till att bli mördare.

I den lilla staden Jante härskar förtrycket. Det är inte enbart ett förtryck som utgår från överheten för att hålla underklassen på plats. Det är en mer utstuderad form av ofrihet som härskar. Det är kombinationen av en yttre och därtill inre och därmed självpåtagen frihetsinskränkning som Sandemose beskriver, och han beskriver den på ett sådant sätt att ingen kan undgå att känna igen dess mekanismer ända in under den skyddslösa huden. "Ungdomen är den tid då man kommer underfund med hurdan ens mask bör vara." De som glömt hur det var att famla efter den förställningens mask som man kunde gömma sig bakom inför den grymma - ofta vuxna - omvärldens kalla blickar och den som inte hittar något av sin egen uppväxt i denna bok, ja de har ännu inte haft mod nog att komma till sitt avtalade möte med den väntande Sandemose.

"Men för mig", skriver också Sandemose, "är platsen den gråaste i världen. För mig är staden något helt annat, nämligen mitt privata förhållande till en rad personer. Hade jag vuxit upp i Arendal eller Jönköping i kontakt med samma personer skulle mina känslor gentemot dessa städer antagligen ha blivit likadana."
Erfarenheterna som Sandemose förmedlar gäller för alla och envar. I Jante eller Jönköping, Gällivare eller Gävle, i Sjöbo eller Skövde har invånarna förvandlats från människor till myror. Individen har utplånats för att bli en del av ett större och oinskränkt härskande kollektiv; till slavar under det egna kollektivets moralistiska medvetande. Här lever människorna sina liv, inte som individer utan i "ett grått mekaniskt massliv". Sandemose förmår här beskriva ett av de största nederlagen
människan kan uppleva, nämligen människan reducerad till myra och "myrstacken som triumferar över myran".

Självfallet är det inte överklassens perspektiv som Sandemose anlägger. Det är - och förblir allt som oftast - underklassens. "Det finns något här som aldrig kan uttryckas så att bilden blir tydlig nog", skriver Sandemose i förordet till 1955 års
omarbetade version av "En flykting korsar sitt spår". "Det är synen av min far på gatan. Han var inte lång, och dessutom lite krokig. Aldrig skiftade hans gång, alltid kom han med exakt samma fart, samma steg, samma sväng på armarna. Han kom och han
gick, kom och gick, och så gick han genom tretti år och sönerna följde efter. När dessa gamlingar föll ifrån hade sönerna redan fått vanan för många år sen. Fram och tillbaka är lika långt! Vad jag har beundrat min far och de andra, nu på senare år - att de orkade! Som pojke då tänkte jag: att ni gitter, aldrig går jag med! Men i minnet har jag blivit ödmjuk inför detta gränslösa tålamod. Det fanns folk som hade gått på det sättet i
närmare femti år, till och från sitt tunga arbete på fabriken, genom ungdom, mandom och ålderdom, tills de stupade och fick annons i tidningen. Funderade de någonsin över det?"

Den unge Axel gjorde uppror. Han gjorde det helt i den omedvetnes blinda desperation. Ty vilken annan möjlighet hade han? Han, Axel, brodern i en nästan tiohövdad barnaskara i en smedfamilj i en dansk småstad anno 1913? Axel börjar supa. Inte litet, inget ungdomligt pirrigt eller smått spännande smuttande. Redan som femtonåring var Sandemose mer eller mindre försupen.
Spriten och fyllan var helt enkelt ett bättre liv än myrans inrutade och enahanda vardag.
Med ungdomsfylleriet börjar också uppbrottet och upproret; vägen till det utanförskap, i vilket Sandemose alltid envist skulle framhärda under hela sitt liv, öppnar sig redan nu. Kanske är supandet - något som Sandemose aldrig helt skulle förmå bemästra eller kontrollera - det enda fadersuppror som Sandemose tillät sig mot sin far, den hängivne nykteristen?

"Du frågar vem jag är", skriver Sandemose 1933, "och nu kan jag säga det kort. Jag är min faders hämnare." Och Sandemose hämnas verkligen den mördande monotonin och den oheliga enfalden, han bekrigar inskränktheten som rådde i Jante och härskade över den ofta idoliserade faderns liv. Det - och inget annat - skulle bli hans livsuppgift, men det vet ännu inte den unge Axel Nielsen detta år när han blott fjortonårig super tillsammans med det lilla samhällets få alkoholister och de udda och avvikande som blivit utstötta ur "gemenskapen" - vilka nog mer super för att de inte har någon annan plats eller funktion att fylla i den trånga ordningens hierarki som härskar i allas vårt Jante.

alt Tre år senare, 1916, går den sjuttonårige Axel Nielsen till sjöss. Han flyr för andra gången, nu något mer övertänkt. Han är på väg att möta sitt Misery Harbor. Där väntar den blivande vännen John Wakefield; Samdemoses offer eller hans samvetes
torterare. Där kommer Sandemose också att på allvar möta sin trognaste och grymmaste vän, sitt livs följeslagare: sin egen nattsvarta skugga. Här möter han den mörkersida som vi alla bär inom oss. Vi må kalla det Djuret, Drifterna eller Destruktivitet eller vad som. Den finns där oavsett vilken etikett som klistras över dess vassa huggtänder; den finns där - ylande, alltid redo till språng.

Nästa stora flykt och försök att finna en väg bort från barndomsstaden och kanske i ännu högre grad från sig själv gör Axel Nielsen år 1921. Då tar han sig namnet Aksel Sandemose. Två år senare kommer de första framgångarna. Debutboken, "Fortællinger fra Labrador", kommer ut 1923 på det prestigefyllda bokförlaget Gyldendal, och pressen öppnar i någon mån sina spalter för den man som senare i livet skulle beskriva sitt tidiga förhållande till skrivandet på följande sätt: "Jag skrev för att det gav ett fysiskt välbefinnande att formulera meningar, men det aktade jag mig för att säga av skräck för att bli inspärrad. Jag skrev liksom ett djur inte kan komma ifrån en medfödd impuls. Att det sedan blev ett vapen, ett yrke och mycket annat, var bara biprodukter." Nu är Sandemose också gift, har blivit dubbelfar till tvillingar och börjar se framtiden an med viss tillförsikt. Ytterligare tre böcker kommer inom kort tid.

Sedan är det plötsligt stopp, totalstopp. Ingen trycker vad han skriver.
Sandemose får ta arbete som vaktmästare - på Glyptoteket. Livet förvandlas åter till ett helvete. Sonen av Jante börjar ännu en gång att supa allt hårdare. Snart är dock tiden inne för den verkliga - och kanske mest lyckade - flykten: emigrationen. Sandemose lämnar år 1929 det Danmark han hatar och flyttar till
det land varifrån hans mor kom: Norge.

Jungfruligt ren, utan bakgrund eller historia, stiger Aksel Sandemose iland i sitt nya hemland. De eviga lögnerna som han gömt sig bakom, de växande skulderna och det grymma Jante tror han sig ha lämnat för gott. Det skulle snart visa sig vara tvärtom. Demonerna hinner alltid upp och finner den hjärna de betraktar som sin - oberoende av vart man flyr.

Det dröjer heller inte länge förrän anteckningarna om barndomshelvetet börjar svälla. Från början är det ett sjutton sidor långt brev till en god vän. Det slutar som ett dryga tusensidigt manuskript. När den efter refusering och omarbetningar kommer ut har en bok av klassikerklass äntligen nått sina läsare. "En flykting korsar sitt spår" ges ut år 1933, samma år som Hitler kommer till makten i Tyskland.

"Nu ska jag berätta allt." Så börjar boken. "Och jag måste börja med slutet. Annars vågar jag mig aldrig fram till det sedan. Jag slog ihjäl en människa. Han hette John Wakefield och jag dräpte honom en natt för sjutton år sedan i Misery Habor."
Om Sandemose var mördare eller inte saknar idag egentligen all betydelse. Hans brott är sonat. Ty den känsla av evig skuld som torterade och ständigt plågade Sandemose under hela hans liv var verkligare och större än vad andra mördare antagligen har känt. Läser man "En flykting korsar sitt spår" noggrant ser man dessutom att det inte är mordet som står i romanens centrum. Det är inte Espen Arnakke som står anklagad och ska dömas. Det är samhället, människorna - förtryckarna. "De andra", skulle Sartre ha sagt: "Helvetet, det är de andra." Nej, drivkraften i boken är enbart dold bakom den stora och så iögonfallande skulden. Hatet - ett glödande hat - pyr under varje rad, överflyglar allt annat och hackar sönder varje ansats till någon trovärdigare känsla av skuld. Espen Arnakkes mord på John Wakefield är ett mord uträttat av innevånarna i den lilla staden Jante. Sandemose pekar klart och tydligt ut på vilka axlar skulden ska läggas. Därifrån stammar hatet, därifrån har skulden inplanteras i den unge Espen-Sandemose. Med skuldkänslan som han fick i sig med modersmjölken närdes också av det uppslitande självhat som Sandemose - såväl som hans skapelse Espen - plågas av livet ut.

alt "Det var en man i Los Angeles", heter det i "Det gångna är en dröm", "som förfalskade och raderade i räkenskaperna i många år. Slutligen stod han inte ut med det mera, utan anmälde sig. Han satt i fängelse ett år, innan revisionen blev klar. Tidningarna var fulla av hans miljonbedrägeri.
Inte ett öre fattades i kassan. Han hade gjort alltsammans för att dölja något som han aldrig hade gjort."
Sandemose skvallrade i hela sitt liv om sig själv, om vad han gjort och kanske ännu mer om det han aldrig hade gjort. "Skvaller", skriver han också i "En flykting korsar sitt spår", "är självförsvar. Ju mer en människa skvallrar om andra, desto mer tror hon att hon själv har att dölja. Skvallret om andra är den ändlösa skruven. Jag har gripit till att skvallra om mig själv, det är alltför tidsödande att ha något att dölja. Allt skvaller är sanning - om den som sprider ut det."

Sandemose var en lika stor lögnare som han var hatisk. I mycket delade han August Strindbergs hat mot överklassen. Gemensamt för de bägge är också att detta hat stundtals slår över och får omfatta allt och alla. I Strindbergs fall var det ofta konkreta omständigheter som framkallade det blint drabbande hatet. Hos Sandemose lever det däremot ständigt; är en på djupet gående del av hans personlighet.
Kanske är det svårt att föreställa sig denne Aksel Sandemose. Att få grepp om honom tycks omöjligt. Själv ser jag alltid en galen norsk konstnärs svarta ögon framför mig. En kniv som blänker till i mörkret. Känslan av att trampa på knastrande knäckebröd och smaken av rent brännvin som i munnen blandas med skräckens bittra saft. Ändå frågar jag mig: Vem var han, denne Aksel Sandemose? Varför omgav han sig med alla dessa små och stora och alltid återkommande lögner? Detta ständiga bedrägeri gentemot människor som han står i ekonomisk skuld till? Supandet och skrävlandet på krogarna i Oslo och Stockholm? Den ständiga flykten? Aggressiviteten? Varför reser han sig plötsligt en kväll upp från sitt bord på Den Gyldene Freden och går fram och klappar till Ivar Lo-Johansson på käften? Varifrån kommer denna hans oförmåga att inordna sig, att aldrig kunna bli en del av någon som helst form av gemenskap?

Sandemose var inte bara den geniale genomskådaren av det Jante som finns överallt, i alla sammanhang, i alla länder. Han var också under hela sitt liv en son av detta Jante. Han var fångad och för evigt fast. Lyckades han någon gång inbilla sig att han faktiskt var någonting, att han var lika god som någon annan; betraktade han sig som klok, trodde han för en kort stund att han faktiskt dög och räckte till, så - pang! Plötsligt satt han åter på plats, nedtryckt till marken av den överväldigande känslan från barndomsstadens Inferno, att inte vara värd ett endaste dugg.

När han därför lyckades kämpa sig upp på fötter, fick friskt syre lungorna upp till hjärnan eller lyckades han blockera skuldkänslorna och självutplåningens urskuldande med den sprit som ymnigt flödade genom hans strupe, ja då klev han desto högre, tyckte sig vara desto bättre, större och starkare. Övermänniskotankar låg ofta på lur; föraktet som annars, likt en själens fakirnål, var riktat mot honom själv kunde för en stund vändas mot omvärlden, mot någon annan - mot de andra.
"Överallt", sade Sandemose till Carl-Eric Nordberg på sin ålders höst. "Överallt låg kravet på att alla skulle vara lika över sinnena som... ja som fett, som kallnat fett. Ingen fick avvika. Ingen fick vara annorlunda."

Hat fräser stelnat och vit-gulnat fett mjukt, får det att rinna, tänder eld på det och får det att förgås i slickande lågor. Framför brasan står Sandemose och värmer sig. Men han nöjde sig inte med det. Han förmådde också att in i minsta detalj beskriva
hur en diktatur kan leva utan att behärskas av en diktator, hur förtryck kan växa upp i och få näring ur den falska gemenskapens hyckleri. "Enighet ger styrka. Det lyckades Jante att hålla Jante nere. Hur vi led och så vi vred oss: Alla är lika stora, men tror att alla andra är större. Det är stadens grundlag. Det har blivit omöjligt för den enskilde att resa sig - det tar alltför lång tid, innan han upptäcker att han är omkullslagen, om han någonsin upptäcker det. De flesta gör det aldrig."

Ett säkert sätt att upptäcka det är att inte missa sitt möte med Sandemose. Han väntar. Han vet hur det är att vara människa. Demonerna rider honom kanske fortfarande. Det är svårt att säga. Vad han gjorde var att leva ett liv under ständig skräck för sin egen skugga, och att ha styrka nog att upptäcka att den skräcken var befogad. En människa är alltid - bara hon blir tillräckligt pressad eller driven upp i ett hörn - i stånd till vad som helst. Nattsidan hos oss lever vidare, sida vid sida med vårt dagliga och välkända jag.

Vi försöker glömma Djuret inuti, vi gömmer och trycker undan ondskan inom oss. Sandemose gjorde tvärtom. Han lekte - på liv och död och blodigaste allvar - med sina demoner. Därför har han också något att förmedla.
Det är därför han väntar. På dig. Kanske har han en kniv i handen. Likväl måste du gå. Sitt öde kommer man aldrig undan, säger Sandemose. Är det meningen att man skall dö av ett knivhugg i strupen så hänger de dig inte i gryningen.
Så enkelt är det.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Ur arkivet

view_module reorder

”Jag vet en hemlig trädgård”

"Jag vet en hemlig trädgård"    Stefan Sundström. Foto Mikael Löwegren Stefan Sundström om marginalisering, självförsörjning och det inre livet. – Årets visa är ju inte det hippaste, tyvärr. Man blir lite marginaliserad ...

Av: Mikael Löwegren | Musikens porträtt | 10 maj, 2007

Dikter av Lina Andréasson

  Jag heter Lina Andréasson, jag är 21 år gammal och är bosatt i Malmö. Jag studerar på Skurups Folkhögskolas skrivarlinje och ska påbörja mitt andra år efter sommaren. Jag håller ...

Av: Lina Andréasson | Utopiska geografier | 19 september, 2011

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Mats Waltré. Om O

 ”om O” är en diktsvit som handlar om allt, eller kanske snarare om alltet. Eleaten som nämns i ett par dikter är Parmenides, och vem kvinnan på Tepeyacs sluttningar är ...

Av: Mats Waltré. | Utopiska geografier | 09 september, 2013

Harpan

Där ett fönster öppnar sig till världen vars ljusflöden ännu brinner i kaskader triumferade ögonlock omfamnar tystnaden utikring punkterna, de som irrar i andningsflödet. hon rider på hästen som flyger över vidden av spröda sår utströdda också marken ...

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 08 februari, 2010

Tankar om lyckan av att kunna läsa och skriva

I sitt nobeltal framhöll 2010-års nobelpristagare i litteratur MarioVargas Llosa värdet av att kunna läsa med följande ord:" Läsningen förvandlade drömmen till liv och livet till dröm, och den gjorde ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 28 december, 2010

Förbjuden kärlek i 1600-talets Sverige – fallet Karin Jönsdotter och Måns Haraldsson

Hur sågs det på utomäktenskapligt umgänge mellan män och kvinnor i 1600-talets Sverige? I granskningen av en föregången era tenderar informationen att vara knapphändig och slutsatserna översimplifierande; vår forskning om ...

Av: Karwan Osmani | Essäer | 08 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.