En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Hälsning till en död vän



Ett självporträtt av Stig ClaessonCrister Enander om Niklas Rådströms bok om Stig Claesson

Tillfälligheter ska aldrig underskattas. Inte heller ska de negligeras. Somliga må kalla det för slumpen. Andra ser större krafter i rörelse och använder laddade ord som makterna. Det lär Slas ha gjort. Jag vaknar i svinottan, ett par timmar före dess man kan benämna dygnet morgon. Jag läser Niklas Rådströms bok om Stig Claesson, mer allmänt känd som Slas. "Stig."(Albert Bonniers) har Niklas Rådström kort och gott - och med sin sedvanliga träffsäkerhet när det kommer till orden - kallat boken om sin vän och, kanske man vågar säga, mentor.

När ljuset äntligen kommer och de första solstrålarna ses över taknockarna tar jag min promenad, som varje morgon. Efter att ha sett dagen vakna, liksom sakta och motvilligt, sätter jag mig - precis som jag brukar varenda morgon då det inte regnar - på en bänk vid torget och tänder en cigarrett. Då kommer en äldre man fram till mig. Han frågar artigt om han får slå sig ner trots att torget är helt tomt

Han är inte klädd för bröllop precis. Fleecetröjan är sliten och byxorna är allt annat än nytvättade. Där sitter vi ensamma på torget. Grönsakshandlarna, fiskbilen, blomförsäljarna har inte anlänt ännu. Han frågar om jag kan ha vänligheten att bjuda på en cigarrett. Han talar den finaste gamla stockholmska man kan tänka sig. Det hörs direkt att kommer från de fattigaste delarna av Söder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi lämnar varandra ifred. Vi sitter mest tysta, röker med visst välbehag våra cigarretter. Efter en stund säger mannen att han kan hämta kaffe borta på bageriet. Han känner några av bagarna som står och knådar deg. När han kommer tillbaka med två pappmuggar varmt och starkt kaffe och han har fått ännu en cigarrett till kaffet börjar vi prata, trevande och försiktigt. Han är skärslipare. Han har under många decennier rest runt med sin slipsten - "Kajsa" är det namn den avhållna stenen bär och som han ett par gånger understryker att han fortfarande har kvar.

Resorna har han framför allt gjort genom Småland. Det finns inte en by i det steniga landskapet han inte känner till, inte en håla han inte sett. Vartenda hus där det är lönt att knacka på eller där det enbart bor snåla frimicklare känner han till. Resorna gjorde han i regel tillsammans med Hasse - som var "en riktig skärslipare, ja skärsliparnas skärslipare" - men sedan Hasse dött förlorade han intresset och slutade resa runt med "Kajsa".

"Det var inte roligt längre", säger han med en tung suck.

Han pratar om det Sverige som försvunnit. Om gårdarna och de gamla hyreshusen där han alltid fick åtminstone en kopp kaffe och några hembakta bullar under tiden han vässade knivar och saxar. Var inte "tanten hemma kunde det bli en sup också", säger han med ett litet leende. Han berättar hur de sov i källare, uppe på höloft. Han är som tagen ur en bok av Stig Claesson. Han låter nästan som Slas. Mötet får något overkligt över sig efter morgonens läsning av Niklas Rådström och en del omläsningar av Slas böcker. Här sitter jag med en man som berättar om just det Sverige som Stig Claesson har skrivit mängder av böcker om.

Om det han sett och det han hedrat. Om det land som har förvandlats till ett förlorat land.

Redan sedan tidigare visste jag, efter en intervju jag gjorde med Stig Claesson, att Niklas Rådström och Stig Claesson träffades varje fredag och åt lunch. "Det är nästan den enda människa jag umgås med", sade Stig Claesson då. "Och inte pratar vi så förbannat mycket heller."

Den bilden bekräftar Niklas Rådström på det hela taget, även om det självfallet visar sig att de talade en hel del genom alla de år som de träffades. Luncherna intogs under första tiden på framför allt Den Gyldene Freden och senare på Nils-Emils restaurang i hörnet av Folkungagatan och Borgmästargatan. Fredagsluncherna blev nästan en helig, okränkbar ritual - "då var det i princip endast dödsattesten som gällde som ursäkt för att utebli." De möttes också med viss regelbundenhet nere i boxningslokalen och inne i den heta bastun som fanns - som fortfarande finns? - på Hotel Reisen.

De möttes som vuxna män på vuxna mäns vis. Men de hade redan då ett förflutet gemensamt, en vänskap - om nu vänskap finns - mellan Stig Claesson och Pär Rådström, Niklas Råströms oftast frånvarande far som avled i förtid vid trettioåtta års ålder, då Niklas var blott tio år.

Det är dock inte så enkelt att Stig Claesson blir ett faderssubstitut. Å ena sidan tycks det mig som om Niklas Rådström behandlat sin saknad och förlust på egen hand och på andra sätt - det är ett intryck jag fått av hans romaner och andra böcker. Och å den andra sidan var nog fadersrollen inte Slas allra starkaste sida, ett faktum som en av hans egna söner vittnat om i bokform.

Vad som uppstår mellan de två författarna är en särskild sorts vänskap. De tycks stå varandra nära, men samtidigt bevara ett respektfullt avstånd - något som min erfarenhet säger är en av vänskapens mest hållfasta grunder. Eller som det hette förr: "Älska mig lite, men länge!" Ty att det rör sig om en form av kärleksfullhet vittnar "Stig." om på nästan varje sida. Och mot slutet sammanfattar Rådström: "Stig var en människa som jag höll mycket av. Hur han kom att stå mig så nära som han gjorde förstår jag inte riktigt. Men så var det och jag älskade den där mannen."

Niklas Rådström tillhör de författare som äger den viktiga och för varje författare helt avgörande blicken. Han ser. Han noterar liksom i förbigående de detaljer som oftast - ja, alltid, tror jag - säger mer än storslagna ord och yvig gestik. Han är också en av våra förnämsta stilister. Niklas Rådströms språk förenar det exakta uttrycket med en mjuk och öppen sensibilitet för stämningar och skiftande förändringar. Genom sin närvaro och förmåga att lägga märke till även de skenbart obetydliga tecknen lyckas Niklas Rådström teckna ett levande och - vad jag förstår - äkta och ärligt porträtt av sin vän. Han ser och förstår Slas mörka, frånstötande och skrämmande sidor. Men han ser framför allt hans många goda egenskaper: vänfastheten, ärligheten, rakheten, sättet att - trots allt, och trots drickandet - använda den aldrig accepterade fattigungens revanschlust på ett konstnärligt konstruktivt sätt. Hat är inte generellt ett dåligt förhållningssätt, det beror helt på hur man hanterar hatet.

Och även om deras stilar - eller för den delen: deras olika stilideal - inte direkt påminner om varandra, så delar Niklas Rådström och Stig Claesson just den förmågan att de verkligen kan se. Det är, skriver Niklas Rådström om den äldre vännen, "en barnets blick för detalj och sammanhang. Det är en hållning som inte låter blicken ta någon omväg. Det är ett klart seende, en blick som ser vad den ser."

Och om Stig Claessons stil skriver Niklas Rådström välfunnet, apropå en av Claessons favoritböcker, Isaac Babels "Budjonnys röda ryttararmé". "Där finns samma sätt att direkt komma till sak, men att ändå göra det som i förbifarten. Där finns upptagenheten med detaljen och förmågan att i den fånga ett större förlopp. Där finns sättet att röra vid och ställa de avgörande frågorna och att sedan gå vidare, viss om att livet kommer att bli oss svaren skyldigt." Och på ett annat ställe: "Hans stil (som konstnär, m a) liknar hans prosa: på en gång mångbottnat detaljrik och sparsamt exakt, på gränsen till det naiva... Jag tror att det helt enkelt har att göra med att hans uttryck är så konstlösa, så helt utan pretentiösa anspråk."

Det är fascinerande och inte minst imponerande hur mycket - och inte minst då väsentligheter - som Niklas Rådström förmår formulera och fånga i boken om "Stig.". Det är ingen tjock bok, men den är tankediger. Händelser, anekdoter och konkreta situationer varvas med livsvisdom, såväl ur hans egen erfarenhet som den Stig Claesson gett uttryck för genom åren.

Niklas Rådström, Foto Cato LeinStig Claesson förhållande till den svenska landsbygden, det bondeland som numera är bortrationaliserat och de stora och milslånga skogar som har skövlats av avverkningsmaskiner, äger en lidelse och laddning som få författare har lyckats fästa på papper. Och apropå "Vem älskar Yngve Frej?" och - som kontrast till det av så många älskade porträttet av landsbygden - romanen "Brev till en hembygdsgård" sammanfattar Niklas Rådström Stig Claesson förhållningssätt till det han skildrar: "Nästan allt Stig skrivit handlar om något som är värt att älska, men som samtidigt är så skört och flyktigt att varje kärleksbevis riskerar att stryka ut det."

Med alla dessa böcker, dessa milda klagosånger över en tid som bar på andra värderingar och en svunnen heder - ett samhälle som gav utrymme åt den mer självständiga och egensinniga människan - och en tid då respekten för den enskilde och hennes arbete var en annan än den moraliska inflation och kraftigt devalverade människosyn som ockuperar våra medvetanden idag, och med Stig Claesson stämma viskande i mitt minne finner jag mig alltså denna morgon sittande på en parkbänk. Och bredvid mig sitter en livs levande människa, skärsliparen Evert, som om det skedde alldeles nyss tagit klivet ut ur just den verklighet Slas beskrev ofta, kärleksfullt och med ett smittsamt vemod.

Skärsliparen tillhör dem som behärskar den konst som Stig Claesson var en mästare i. Att kunna tiga på ett talande sätt. Och att genom olika sorters tystnader få sagt det mest väsentliga. Makterna är med mig denna dag. En svunnen tid visar sig att ännu inte ha raderats totalt.

"Stig hade en förmåga att göra sig fri genom att vara sig själv" skriver Niklas Rådström. Och om en av böckerna skriver han något som tycks gälla hela Stig Claessons liv: "Från dess inledande citat från Pär Lagerkvist: 'Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!' är boken en rasande besvärjelser för oberoende, att stå fri, att få vara sig själv och, inte minst, att få vara sin värld, sin erfarenhet och sin kärlek trogen." Credot, det egna livets rättesnöre, förblir ett och detsamma genom alla år:

"Tystnad, flit, frihet." Det tål att upprepas: "Tystnad, flit, frihet."

Och utan att hymla vill jag rakt ut säga som det är, att ni får helt och hållet skylla er själva om ni missar den här känsliga, kloka, eftertänksamma, roliga och av en stillsam saknad genomsyrad bok. Den är vacker. Den är tragisk. Den bär på ett eget inre skimmer. Det är ett porträtt skrivet med svart bläck och ljust sinne om de minnen Niklas Rådström bär på med respekt och glädje. Och kanske inte så lite en tacksamhetens hälsning till en död vän som vikt runt hörnet för sista gången.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.