La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

August och vetenskapen



altDen ryske fursten Vladimir Odojevskij siade 1844 in i framtiden när han skrev att "astrologin har blivit astronomi, alkemin kemi och den magiska hänförelsen en sjukdom som kan botas med medikamenter". I brytningspunkten mellan 1800- och 1900-tal sprang den kliniska medicinen (kemin, allopatin) ifrån det som idag kallas komplementärmedicin (homeopati, akupunktur) och tog samtidigt patent på begreppet vetenskap.
Om kemi är att söka minsta möjliga nämnare är alkemin att söka största möjliga nämnare. Med kemin som verktyg spåras sanningen på cell- och molekylnivå enligt det lokala tänkandet, alkemin letar sanningar på galaktisk nivå.

Föregångaren till kemin har rötter i Egypten (alkemi = läran från Egypten) och är en studie i själens förädling, en holistisk filosofi som grundas på tiotusenårig kunskap. Den binder samman abstrakt med konkret utan att bli konkret i den meningen att gränslösheten går förlorad. Och det är i gränslösheten som miraklerna sker.

När August Strindberg fastslog sin programförklaring i Jardin des plantes - "Se här mitt Universum, sådant jag skapat det, sådant det uppenbarat sig för mig. Pilgrim, som vandrar förbi, om du vill följa mig, skall du andas friare, ty i mitt Universum härskar oordningen, och det är friheten." - valde han kaoset (som i ett galaktiskt perspektiv är välorganiserat) framför kemins generella tänkande och förminskande effekt. Men han var, som alltid, båda sidorna av myntet och hängav sig åt naturvetenskap parallellt med naturfilosofi.
Det började tidigt, hans lust att förstå det som inte går att förstå. Som pojke samlade och pressade han blommor. Han vårdade sina insekts- och mineralsamlingar. Efter att ha läst en bok om lantmäteri gav han sig ut och mätte upp träd och hus. Han experimenterade med svavelsyra, smälte bly i en silversked och i trettonårsåldern lånade han flera av faderns böcker; Focks fysik, Girardins kemiskola, Figuiers upptäckter och uppfinningar, Nyblæi Kemiska Teknologi. Långt senare i livet skulle han komma fram till att också växter har ett själsliv. Många skrattade förstås åt honom. Han studerade den insektsätande daggörten Drosera och konstaterade i Sensations détraquées att tallen "är ett levande väsen, ett stort djur som äter, digererar, växer och älskar".

Under sin tid som amanuens på Kungliga biblioteket i Stockholm 1874-81 forskade han flitigt och tilldelades Kejserliga Ryska geografriska sällskapets silvermedalj för sin upptäckt av en av de tidigaste kartorna över delar av ryska Asien - Dschungariet och Kalmuckiet - ritad av en svensk krigsfånge i Sibirien på 1700-talet.
Han framstod som nymodig kulturhistoriker genom volymerna "Gamla Stockholm" och "Svenska folket". Den hårda och ibland onyanserade kritiken mot hans försök att framställa guld ur oädla ämnen samt mot hans astronomiska och botaniska studier förvånade och sporrade honom. Han ville vara något stort på spåren, ville vara en forskare i Zolas anda, men som alltid tudelad, ständigt redo att möta satsen med en motsats och därför skeptisk till trender och discipliner:
"Vetenskapen har icke förbättrat jordbruket trots dess eget påstående. Ty endast arbete, träget och ärligt, ger skördar. Men kemistens gödningsämnen ha ofta förstört jorden." (Ur En ny blå bok.)

Från balkongen i Blå Tornet ägnade han timmar åt molnstudier. Redan i början av 1894 laborerade han med ett slags korsning av fotokonst och astronomi; han fotograferade stjärnhimlen utan vare sig lins eller kamera och fick fram bilder som kallades celestografier.
Sommaren 1893 skrev han sin första artikel om svavel, Zur Psychologie des Schwefels, och i otaliga verk, såväl vetenskapliga som skönlitterära, berörde han växter, mineraler och metaller som i utspädd form används med framgång inom homeopatisk läkevetenskap; blå stormhatt (aconitum napellus) i "Ett Drömspel", vallmo (opium) i "Blåvinge finner Guldpudran", svavel/svavelsyra (sulphur) i "Antibarbarus" och mattlummer (lycopodium) i "Stenarnas suckan" för att nämna några.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under andra landsflykten blev han medlem i olika ockulta sällskap och lärde känna framstående ockultister, alkemister, monister och spiritister. De vetenskapliga essäerna och artiklarna togs emot med respekt utomlands medan de hånades hemma i Sverige. Universitetsprofessorerna från Uppsala och Lund menade att August led av hybris och brist på utbildning. Han var ju bara självlärd, en autodidakt. Vad kunde han veta om hur världen fungerar? Och visst flippade han ur många gånger, som när han med matematiska floskler försökte bevisa kvinnans underlägsenhet. Men han vågade utmana konventionerna och var en pionjär inte bara som författare utan också som naturvetare/naturfilosof. Han misslyckades ogenerat och i varje misslyckande öppnades nya dörrar, nya möjligheter. Så arbetar en sann vetenskapsman. "Jag har vandrat i mörkret, trevat mig fram, stött mig på självmotsägelser och slagits omkull på uppstickande nya sannolikheter." (Ur Antibarbarus.)
För alkemisten har potentialen att göra guld och transmutera metaller hägrat genom tiderna, ett fåfängt drag som tilltalade August. Men guldmakeriet är egentligen ett andligt företag där metallen symboliserar en inre upplysning, för som alkemin själv säger: aurum nostrum non est aurum vulgi - vårt guld är inget vanligt guld. Och tänk om August lyckats med sitt guldmakeri; vilket härligt kaos i bank- och aktievärlden! Eller som hans alter ego, Den Okände, säger i "Till Damaskus":

"Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej, för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushögarna och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad."
"Man kan göra guld!" utbrister han i "Götiska rummen" och i "En blå bok" går att läsa att: "Bly är ju bly, men om bly avdrives på benaska (fosforsyrad kalk) så fås konstant silver, och detta silver är alltid guldhaltigt. Alltså har man alltid 'gjort guld'."

Under antiken klassades bly som en metall med trolldomskraft och användes för att döda Chimaira; ett av lejon, get och orm sammansatt monster (från vilket vi hämtat ordet chimär). Inom homeopatin är plumbum metallicum (bly) en väl beprövad läkemedelssubstans. Den kristna kyrkan kopplar ihop bly med människans synd och hennes laster och den kristna synden var August väl bekant med. Men till lasterna återkommer jag i nästa artikel.

Någonstans i kampen mot vedertagen vetenskap skrev han att han började känna "ett ofantligt behov av att bli vilde och skapa en ny värld". Han experimenterade med voodoo, telepati, suggestion och hypnos, drogs till buddhismen och läran om livet som en illusion och skrev till Friedrich Nietzsche: "Jag vill, jag vill vara galen!" I ett annat brev, vars adressat jag inte minns på rak arm, låter det så här:
"Jag avkastar medborgarens mask, som aldrig har erkänt det så kallade sociala kontraktet; jag låter mina upproriska tankar löpa fritt omkring, och jag tänker, tänker... utan feghet, utan baktankar. Då ser jag med vildens klarsynthet, jag lyssnar och vädrar som ett rödskinn!"

Han sökte alkemins lapis philosophorum - de vises sten (stenen är synonym med inre upplysning) - ur universums kärna, materia prima, för att om möjligt kasta det mänskliga oket och slipas till ren form.

Stefan Whilde

 

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.