Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | 18 december, 2012
Övriga porträtt

Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | 11 december, 2016
Gästkrönikör

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | 27 september, 2017
Utopiska geografier

August och vetenskapen



altDen ryske fursten Vladimir Odojevskij siade 1844 in i framtiden när han skrev att "astrologin har blivit astronomi, alkemin kemi och den magiska hänförelsen en sjukdom som kan botas med medikamenter". I brytningspunkten mellan 1800- och 1900-tal sprang den kliniska medicinen (kemin, allopatin) ifrån det som idag kallas komplementärmedicin (homeopati, akupunktur) och tog samtidigt patent på begreppet vetenskap.
Om kemi är att söka minsta möjliga nämnare är alkemin att söka största möjliga nämnare. Med kemin som verktyg spåras sanningen på cell- och molekylnivå enligt det lokala tänkandet, alkemin letar sanningar på galaktisk nivå.

Föregångaren till kemin har rötter i Egypten (alkemi = läran från Egypten) och är en studie i själens förädling, en holistisk filosofi som grundas på tiotusenårig kunskap. Den binder samman abstrakt med konkret utan att bli konkret i den meningen att gränslösheten går förlorad. Och det är i gränslösheten som miraklerna sker.

När August Strindberg fastslog sin programförklaring i Jardin des plantes - "Se här mitt Universum, sådant jag skapat det, sådant det uppenbarat sig för mig. Pilgrim, som vandrar förbi, om du vill följa mig, skall du andas friare, ty i mitt Universum härskar oordningen, och det är friheten." - valde han kaoset (som i ett galaktiskt perspektiv är välorganiserat) framför kemins generella tänkande och förminskande effekt. Men han var, som alltid, båda sidorna av myntet och hängav sig åt naturvetenskap parallellt med naturfilosofi.
Det började tidigt, hans lust att förstå det som inte går att förstå. Som pojke samlade och pressade han blommor. Han vårdade sina insekts- och mineralsamlingar. Efter att ha läst en bok om lantmäteri gav han sig ut och mätte upp träd och hus. Han experimenterade med svavelsyra, smälte bly i en silversked och i trettonårsåldern lånade han flera av faderns böcker; Focks fysik, Girardins kemiskola, Figuiers upptäckter och uppfinningar, Nyblæi Kemiska Teknologi. Långt senare i livet skulle han komma fram till att också växter har ett själsliv. Många skrattade förstås åt honom. Han studerade den insektsätande daggörten Drosera och konstaterade i Sensations détraquées att tallen "är ett levande väsen, ett stort djur som äter, digererar, växer och älskar".

Under sin tid som amanuens på Kungliga biblioteket i Stockholm 1874-81 forskade han flitigt och tilldelades Kejserliga Ryska geografriska sällskapets silvermedalj för sin upptäckt av en av de tidigaste kartorna över delar av ryska Asien - Dschungariet och Kalmuckiet - ritad av en svensk krigsfånge i Sibirien på 1700-talet.
Han framstod som nymodig kulturhistoriker genom volymerna "Gamla Stockholm" och "Svenska folket". Den hårda och ibland onyanserade kritiken mot hans försök att framställa guld ur oädla ämnen samt mot hans astronomiska och botaniska studier förvånade och sporrade honom. Han ville vara något stort på spåren, ville vara en forskare i Zolas anda, men som alltid tudelad, ständigt redo att möta satsen med en motsats och därför skeptisk till trender och discipliner:
"Vetenskapen har icke förbättrat jordbruket trots dess eget påstående. Ty endast arbete, träget och ärligt, ger skördar. Men kemistens gödningsämnen ha ofta förstört jorden." (Ur En ny blå bok.)

Från balkongen i Blå Tornet ägnade han timmar åt molnstudier. Redan i början av 1894 laborerade han med ett slags korsning av fotokonst och astronomi; han fotograferade stjärnhimlen utan vare sig lins eller kamera och fick fram bilder som kallades celestografier.
Sommaren 1893 skrev han sin första artikel om svavel, Zur Psychologie des Schwefels, och i otaliga verk, såväl vetenskapliga som skönlitterära, berörde han växter, mineraler och metaller som i utspädd form används med framgång inom homeopatisk läkevetenskap; blå stormhatt (aconitum napellus) i "Ett Drömspel", vallmo (opium) i "Blåvinge finner Guldpudran", svavel/svavelsyra (sulphur) i "Antibarbarus" och mattlummer (lycopodium) i "Stenarnas suckan" för att nämna några.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under andra landsflykten blev han medlem i olika ockulta sällskap och lärde känna framstående ockultister, alkemister, monister och spiritister. De vetenskapliga essäerna och artiklarna togs emot med respekt utomlands medan de hånades hemma i Sverige. Universitetsprofessorerna från Uppsala och Lund menade att August led av hybris och brist på utbildning. Han var ju bara självlärd, en autodidakt. Vad kunde han veta om hur världen fungerar? Och visst flippade han ur många gånger, som när han med matematiska floskler försökte bevisa kvinnans underlägsenhet. Men han vågade utmana konventionerna och var en pionjär inte bara som författare utan också som naturvetare/naturfilosof. Han misslyckades ogenerat och i varje misslyckande öppnades nya dörrar, nya möjligheter. Så arbetar en sann vetenskapsman. "Jag har vandrat i mörkret, trevat mig fram, stött mig på självmotsägelser och slagits omkull på uppstickande nya sannolikheter." (Ur Antibarbarus.)
För alkemisten har potentialen att göra guld och transmutera metaller hägrat genom tiderna, ett fåfängt drag som tilltalade August. Men guldmakeriet är egentligen ett andligt företag där metallen symboliserar en inre upplysning, för som alkemin själv säger: aurum nostrum non est aurum vulgi - vårt guld är inget vanligt guld. Och tänk om August lyckats med sitt guldmakeri; vilket härligt kaos i bank- och aktievärlden! Eller som hans alter ego, Den Okände, säger i "Till Damaskus":

"Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej, för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushögarna och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad."
"Man kan göra guld!" utbrister han i "Götiska rummen" och i "En blå bok" går att läsa att: "Bly är ju bly, men om bly avdrives på benaska (fosforsyrad kalk) så fås konstant silver, och detta silver är alltid guldhaltigt. Alltså har man alltid 'gjort guld'."

Under antiken klassades bly som en metall med trolldomskraft och användes för att döda Chimaira; ett av lejon, get och orm sammansatt monster (från vilket vi hämtat ordet chimär). Inom homeopatin är plumbum metallicum (bly) en väl beprövad läkemedelssubstans. Den kristna kyrkan kopplar ihop bly med människans synd och hennes laster och den kristna synden var August väl bekant med. Men till lasterna återkommer jag i nästa artikel.

Någonstans i kampen mot vedertagen vetenskap skrev han att han började känna "ett ofantligt behov av att bli vilde och skapa en ny värld". Han experimenterade med voodoo, telepati, suggestion och hypnos, drogs till buddhismen och läran om livet som en illusion och skrev till Friedrich Nietzsche: "Jag vill, jag vill vara galen!" I ett annat brev, vars adressat jag inte minns på rak arm, låter det så här:
"Jag avkastar medborgarens mask, som aldrig har erkänt det så kallade sociala kontraktet; jag låter mina upproriska tankar löpa fritt omkring, och jag tänker, tänker... utan feghet, utan baktankar. Då ser jag med vildens klarsynthet, jag lyssnar och vädrar som ett rödskinn!"

Han sökte alkemins lapis philosophorum - de vises sten (stenen är synonym med inre upplysning) - ur universums kärna, materia prima, för att om möjligt kasta det mänskliga oket och slipas till ren form.

Stefan Whilde

 

Ur arkivet

view_module reorder
Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Får jag lov

att romantisera Röda mattan. Ingång i solnedgång och utgång i soluppgång. Den imposanta entrédörrens gångjärn går upp för med(ia)gångare, men du är på utsidan och det spelar ingen roll hur gärna ...

Av: Carola Mikaelsson | Essäer | 02 juni, 2011

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro

Harry Martinson-sällskapet har just gett ut Martinsons Gyro, en bok som har en lite äventyrlig historia. Den förelåg i korrektur 1947 utan att tryckas: den var nog inte riktigt färdig ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 03 december, 2012

August Strindberg och Emil Kléen

August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 01 april, 2014

Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten Porträttkonsten har som uttryck under lång tid varit förbundet med titlar, hedrande utmärkelser och som minnesbilder av avlidna personligheter. Men i dag kan vem som ...

Av: Emma Olsson | Bildreportage | 06 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.