Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Om samtidskonsten



Jean Baudriliard

Den moderna konstens äventyr är slut. Samtidskonsten är bara samtida med sig själv. Den transcenderar inte sig själv, vare sig i riktning mot det förgångna eller mot framtiden. Dess enda verklighet är dess verksamhet i realtid, och utsuddandet av gränserna mellan samtidskonsten och samtidens verklighet.

Ingenting skiljer dess verksamhet från tekniska, reklammässiga, mediala eller digitala procedurer. Den förkroppsligar inte längre någon transcendens, någon avvikelse, något som tillhör den andra scenen. Den speglar bara samtiden som den råkar vara. Det är därför samtidskonsten är värdelös: dess relation till världen är en ekvation, där variabelns värde är lika med noll.
Förutom den skamliga maskopin mellan samtidskonstens producenter och dess konsumenter, där båda ordlöst kommunicerar i betraktandet av underliga, obegripliga objekt som bara refererar till sig själva och till konstens idé, ligger den verkliga komplotten i konstens maskopi med sig själv och med det verkliga, där den blir den Totala Verkighetens medbrottsling, dess spegelbild.

altKonsten förkroppsligar inte längre skillnaden. Den har uppgått i verklighetens totala kalkyl. Konsten är numera bara en idé som prostitueras genom att förverkligas.
Moderniteten var guldåldern för sönderdelandet av verkligheten ner till dess enklaste beståndsdelar, för den minutiös analysen som genomfördes först av impressionismen, sedan av den abstrakta konstens experimentella öppenhet för alla aspekter av varseblivningen och sensoriska intryck, av objektets struktur och formernas sönderslitning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den abstrakta konstens paradox är att den genom att "befria" objektet från figurationens band för att återbörda det till formernas rena spel i själva verket fastkedjat det vid en föreställning om en dold struktur hos verkligheten, om en strängare objektivitet som påstås vara radikalare än den som förmedlades av likheten. Den abstrakta konsten ville slita bort likhetens, figurationens slöja för att få tillgång till objektets analytiska sanning. Under abstraktionens tecken har vi paradoxalt gått mot en allt större verklighet, mot avslöjandet av objektvarons "elementära strukturer", dvs mot något som är verkligare än det verkliga.
Å andra sidan har konsten genom en allmän estetisering genomsyrat hela verkligheten.

Hela denna historia slutar med att gränserna suddas ut mellan konstens banalitet och verklighetens banalitet - vilket är vad Duchamps ready-mades, med sin automatiska överföring av objektet från verkligheten till konsten, utgjorde de första (ironiska) exemplen på. Hela verklighetens överföring till det estetiska planet är en av den totala cirkulationens dimensioner...
Allt detta sker under tecknet av en samtidig frigörelse av konsten och den verkliga världen.

Egentligen har denna "frigörelse" bestått av att reglera dem i förhållande till varandra, i en spegling som visat sig ha dödlig utgång för båda parter.
Konsten, som numera bara är en överflödig funktion, integreras i en verklighet som numera är total, eftersom den har assimilerat allt som kunde förneka den, transcendera den eller förvandla den. Det blir därmed omöjligt för denna Totala Verklighet att bytas ut mot någonting annat - den kan sedermera bara bytas ut mot sig själv, dvs upprepa sig i oändlighet.
Finns det någonting idag som skulle kunna mirakulöst försäkra oss om konstens väsen? Konsten är helt enkelt det som det man ägnar sig åt innanför konstvärlden, på denna konstscen som sneglar ändlöst på sig själv. Den "skapande" handlingen refererar tillbaka till sig själv och är inte längre ett tecken på något annat än sin egen verklighet - målarens verkliga tema är inte det han eller hon målar, utan själva det faktum att han eller hon målar. Målaren målar det faktum att det målas. Därigenom tror man sig åtminstone ha räddat konstens idé.
Det är bara en av komplottens sidor.

alt

Den andra sidan är publiken, som då den för det mesta inte begriper någonting alls av konstverket, tvingas konsumera sin egen kultur ironiskt. Den konsumerar bokstavligen det faktum att den inte begriper någonting och att det hela är fullständigt onödigt (om det inte vore för kulturens imperativ och vikten av att vara delaktig i kulturens slutna omkrets - men kulturen är själv numera bara ett ytfenomen som genereras av den globala cirkulationen).
Konstens idé förtunnas och blir minimalistisk ända tills den blir till konceptkonst, som slutar med icke-utställandet av icke-verk i icke-gallerier - apoteosen av konst som icke-händelse. Konsumenten å sin sida vandrar omkring i alltihopa för att få uppleva sitt icke-njutande av verken.

Om konceptualismens och minimalismens logik fullföljdes till dess yttersta konsekvenser skulle det få som följd att konsten tvingades utplåna sig själv utan några fler omständligheter. Då skulle den bli det den antagligen redan är: ett skenproblem, på vilken alla estetiska teorier är skenlösningar.
Men nej! Det är desto nödvändigare att prata om konsten som det inte finns någonting att säga. Demokratiseringen av konsten har paradoxalt nog inte gjort annat än att förstärka den priviligierade ställningen som intas av konstens idé, vilket kulminerar i den banala tautologin: "konst är konst". Allt kan ju omfattas av denna cirkulära definition.

Marshall McLuhan: "We have now become aware of the possibility of arranging the entire human environment as a work of art".
Samtidskonstens revolutionära idé består i att vilket som helst objekt, detalj eller fragment av den materiella världen kan utöva samma underliga dragningskraft och ställa samma obesvarbara frågor som de som till ditintills förebehållits några sällsynta aristokratiska former som kallats konstverk.
Den verkliga demokratin låg i detta: inte i allas tillgång till den estetiska njutningen, men i tillkomsten av en transestetisk värld där varje objekt utan att behöva utmärka sig på något sätt skulle få sina "15 minutes of fame" (framförallt objekt som inte utmärker sig på något sätt). Allt är likvärdigt, allt är "genialiskt". Samtidigt förvandlas konsten och verket självt till objekt, blottat på illusion eller transcendens, ett rent konceptuellt acting out som genererar dekonstruerade objekt, som å sin sida dekonstruerar oss.

Inga fler ansikten, ingen mer blick, ingen mer mänsklig gestalt eller kropp finns kvar i denna konst - endast organ utan kroppar, flöden, molekyler, fraktaler. Relationen till "verket" är en sorts kontamination, en nedsmittning: man kopplar upp sig, man uppgår, man omsluts, som i flöden och nätverk. En metonymisk sammankoppling och kedjereaktion.
Inget verkligt objekt finns kvar i denna konst: i ready-mades är det inte längre objektet som är närvarande, utan idén om objektet, och vi avnjuter inte längre konsten, utan konstens idé. Det rör sig alltså om ren ideologi.

Och i ready-mades sammanfattas i grunden den moderna konstens och samtidskonstens dubbla förbannelse: konsten uppslukas av det verkliga och av banaliteten, och upplöses konceptuellt i konstens idé.

Saul Bellow om Picasso: "Denna absurda skulptur av Picasso, med sina stjälkar och blad av metall - varken seger eller vingar, bara ett simpelt vittnesbörd, en rest - idén om ett konstverk, inget mera. Som f ö i hög grad liknar alla andra idéer och alla andra rester som uppfyller vår tillvaro - inget äpple mera, utan dess idé, pomologens rekonstruktion av det som en gång var ett äpple - ingen glass längre, utan dess idé, minnet av något gott, som idag består av ersättningar, av stärkelse, glukos och andra kemiska produkter - inget sex längre utan dess idé eller återkallande i minnet - detsamma gäller kärleken, tron, tänkandet, och allt annat..."

alt Konsten som form betyder ingenting. Den är bara ett tecken som hänvisar till frånvaron.
Förvisso, men vad blir denna tomhet och frånvaro i samtiden, som redan är fullständigt tömd på mening och verklighet?
Konsten kan inte längre göra annat än att anpassa sig till den allmänna meningslösheten och likgiltigheten. Den har inte längre någon privilegierad position. Den har inget annat slutmål än detta flytande universum av kommunikation, nätverk och interaktion.

Utsändare och mottagare blandas samman i samma slutna krets: alla är utsändare och alla är mottagare. Varje subjekt interagerar med sig självt, dömt att uttrycka sig självt utan att längre ha tid att lyssna på den andre.
Nätet och nätverken utökar förstås möjligheten att skicka signaler till sig själv, i en sluten omkrets, där var och en ägnar sig åt sin virtuella performance och bidrar till den allmänna kvävningsdöden.

Det är därför som det intressantaste vad gäller konsten vore att tränga in i den moderna publikens svampaktiga hjärna. Konstens mysterium är nämligen numera lokaliserat i mottagarens hjärna, i det neuralgiska centrumet för denna servilitet inför "konstverken". Vad är hemligheten bakom den?
Bakom maskopin mellan å ena sidan "konstnärerna" som förnedrar objekten och sig sjäva, och å andra sidan konsumenterna som förnedrar sig själva och sin egen tankeförmåga?

Interface och performance: de två ledmotiven av idag.
I performancekonsten blandas alla uttrycksformer - bildkonst, foto, video, installationer, interaktiva skärmar. Detta vertikala och horisontala, estetiska och kommersiella mångfaldigande är numera en del av verket, vars ursprungliga, originella kärna inte längre står att finna.

Samma problem gäller fotot när man vill göra den multimedial genom att tillföra den alla resurser från montage, collage, digitala tekniker, syntetiskt genererade bilder, osv. Denna öppning mot det oändliga, denna avreglering är fotots död genom dess upphöjning till performancekonstens stadium.
I detta allmänna mixande förlorar varje register sin specificitet - liksom varje individ förlorar sin suveränitet i nätverken och i interaktionen - liksom det verkliga och bilden, konsten och verkligheten förlorar sina respektive krafter genom att upphöra att vara differentiella motpoler.
Sedan 1800-talet vill konsten vara befriad från nyttan. Den skryter med sin onyttighet (vilket inte var fallet med den klassiska konsten, som existerade i en värld som ännu inte var vare sig verklig eller objektiv, och därför överhuvudtaget inte ställde frågan om sin nytta).

Tack vare utvidgningen av denna princip räcker det att göra vilket objekt som helst onyttigt för att det ska bli ett konstverk. Det är precis det ready-mades gör: det räcker med att separera objektet från dess funktion, utan att på något sätt förändra det, för att det ska bli till ett museiföremål. Det räcker med att göra det verkliga självt till en onyttig funktion för att göra det till ett konstobjekt, för att prisge det åt banalitetens glupska estetik.

alt På samma sätt får gamla föremål, som tillhör det förflutna och därmed har blivit obrukbara, automatiskt en estetisk aura. Deras avstånd i tiden fungerar på samma sätt som Duchamps främmandegörande av objekten, de blir också ready-mades, nostalgiska rester som återupplivats i vårt museala universum.
Man skulle kunna utvidga denna estetiska förvandling till den materiella produktionen i sin helhet. Så fort den når en gräns där den inte längre ingår i ett utbyte av sociala rikedomar, blir den till ett gigantiskt surrealistiskt objekt, som slukats upp av en allätande estetik och överallt skrivits in i en sorts virtuellt museum. Följden blir en omedelbar museifiering, på samma sätt som med ready-mades, av hela den tekniska omgivningen i den industriella ödemarkens form.
Onyttighetens logik kunde inte annat än att leda samtidskonsten till en förkärlek för skräpet - det onyttiga per definition. Genom skräpet, avbildandet av skräpet, besattheten med skräpet, hänger sig konsten åt att iscensätta sin onyttighet. Den skyltar med sitt icke-bruksvärde och sitt icke-bytesvärde - samtidigt som den säljs för mycket höga priser.

Däri ligger en paradox. Onyttigheten har inget värde i sig, den är ett sekundärt symptom, och genom att offra sina insatser åt denna negativa egenskap så har konsten gått bort sig i en godtycklighet som själv är onyttig. Det är lite samma situation som med intigheten, pretentionen av att vara meningslös, betydelselös, banal, som är ett vittnesbörd om fördubblade estetiska pretentioner.
Antikonsten i alla dess former anstränger sig för att undkomma den estetiska dimensionen. Men sedan ready-mades har annekterat banaliteten som sådan är det slut med allt det där. Meningslöshetens oskuld är över, liksom det icke-figurativas, det abjektas och motståndets.
Allt det som ville vara samtidskonst eller vara det på nytt gör inget annat än att förstärka den obönhörligt estetiska karaktären hos denna antiestetik.
Konsten har alltid förnekat sig själv. Men den gjorde det utifrån ett överskott, den förhärligade sig själv i leken som utgjordes av dess eget försvinnande. Idag förnekar den sig utifrån en brist - eller ännu värre: den förnekar sin egen död.
Den uppslukas av verkligheten, istället för att symboliskt mörda samma verklighet, istället för att magiskt få den att försvinna.
Och paradoxen består i att ju mer den närmar sig denna fenomenala förvirring, denna intighet som konst, desto mer tror man på den och överskattar den, till den grad att, som Canetti säger, vi har kommit dithän att ingenting längre är vackert eller fult; vi har gått över den gränsen utan att veta om det, och utan att hitta denna blinda fläck, kan vi bara fortsätta med den pågående förstörelsen av konsten.

Jean Baudrillard
I översättning av Tancredi Valeri

Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.