Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

En fotnot i litteraturhistorien. Om bernt erikson



 bernt erikson (1921-2009)1951 publicerades Sture Lönnerstrands än i dag kontroversiella diktsvit Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien. Den avfärdades av den tongivande kritiken som ett kvalificerat pekoral. Öyvind Fahlström, som vid denna tidpunkt befann sig i full färd med att lämna surrealismen bakom sig och var sysselsatt med att skapa en konkret litteratur i symbios med ljud och bild och text och händelser, försvarade Lönnerstrands text i Expressen (19/7 1954), där han framhöll att om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien är ett pekoral så är också bernt eriksons texter pekoral.

bernt erikson (1921-2009) stavade sitt namn precis som poeterna e e cummings och harald forss med små bokstäver och precis som Sture Lönnerstrand har han kommit att stå där som en språkmästare som tiden inte riktigt vill hinna i kapp. bernt eriksson utvann ur språket och tillvaron nya sammanhang. Han undvek att traska patrullo och skapa mer eller mindre konventionella metaforer av skilda slag i form av haikun eller liknande gjutformer.

Trots att hans texter tidlöst och trendlöst alltid legat i fas med verkligheten, så har den kulturella och litterära tidsandan med sina trender och moderiktningar aldrig riktigt legat i fas med med hans texter och han har inte heller haft förmånen att som Lönnerstrand föreligga som en envist återkommande kontrovers.

Inte heller har han blivit bemött med den högaktning som kommit Fahlström till del. bernt erikson har tilldelats några litterära allmosor. Det är i stort sett allt. Ändå har han outtröttligt fortsatt att skriva och bli både återpublicerad och nypublicerad.

I tidsperspektivet bildar Lönnerstrand, eriksson och Fahlström ett slags triumvirat, en treenighet av spjutspetskaraktär i så måtto att medan det gamla avantgardet med rötter hos Ducasse och Rimbaud via surrealisterna förvandlats till en alldaglig mainstream under tidens gång, har dessa tre svenskspråkiga textmakare behållit sin karaktär av envetet avantgarde.

Trots att jag läste flera av bernt eriksons texter i slutet av 1940- och början av 1950-talet, så har minnet av det starka intryck hans lyrikprosa gjorde på mig sjunkit till botten någonstans baktill i reptilhjärnan. Det har skett under intryck av så mycket annat som pockat på uppmärksamhet under livets gång.

Upptäckten att han levde till december 2009 och att hans sista text, FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN, nu publicerats av h-ström gav en aha-upplevelse. Jag drabbades av javisst-sjutton-syndromet: hur har jag kunnat glömma honom? Hur har jag kunnat missa bernt erikssons utdragna författarskap! Ett sent uppvaknande, ett tillnyktrande skulle man kunna säga.

Detta är betecknande för bernt eriksons marginalisering. Han tycks själv ha varit helt medveten om detta fenomen, för i den text som nu publiceras skriver han plötsligt följande mening:

En fotnotsgestalt i litteraturhistorien försvinner in i det egna ordlandskapet, drömmar i flock svävar overkligt verkliga.

Det fanns redan från början hos bernt erikson en kraftig social känsla, styrd av en rasande empati, som kan exemplifieras med följande text ur Harens vägar äro icke Herrens vägar (1952):

Jag är bekämpare av negerslaveriet (liksom av allt annat slaveri och förtryck): skurkar, ni söta honungsskurkar, hur skulle ni inte kvida över att behandlas med era egna medel! Ni samvetslösa dårar som söker inbilla er att en mänska kan diskrimineras av ras, nationalitet, kön, socialposition etcetera - ni vildjursavläggare och instinktiva hatare som alltid ska demonstrera er ömkliga makt, utnyttjande alla andra, ni egoistiska svindlare som tappert kämpar för rätten att låta andra ha det djävligt (via ert eget välmående): hur fjärran är ni inte från broderskapets och systerskapets idé! Över min döda kropp ska - emedan ingenting hänt - fortsätta piska slavarna och leva på andra varelser.

Som synes är denna text fullt begriplig, men bernt eriksons lyrikprosa -
det begrepp han själv använder i stället för poesi eller lyrik - har uppfattats som svår, vilket hänger samman samman med dess överväldigande tsunamiflöde. Under studenterevoltens och Vietman-demonstrationernas tid borde hans bistra iaktagelser ha kunnat verka, men de hamnade i skuggan av de numera bortglömda vietnamdikter, som översvämmade tidningar och tidskrifter. I denna diktmediala skugga vilade och bidade bernt eriksons texter sin tid.

alt Under sjuttio års tid har han med aforismer, ordspråk, anekdotartade sagor, samordnade sentenser, litanior, etc. förmedlat budskap, synpunkter, iakttagelser, åsikter. Hans knådande med ord och satsdelar är blygsamt jämfört med Lönnerstrand och Fahlström. Trojkan, om jag vågar använda ett sådant begrepp, har som gemensam nämnare egensinnet, det envisa vägvalets fasthet bortom det fastställda.

I sin 184 sidor långa varit-katalog i den litania som utgör samlingen gräset vajar på menedargraven (1944; 2004) använder bernt erikson upprepningens hypnotiska metod, som framgår av detta utsnitt:

varit de exklusiva hotellen och de glömda byarna -
varit de fattigas avund mot de rika och de rikas förakt mot de fattiga -
varit någonting bortom skelett och ämnesomsättning och burfågelsblickar -
varit kryckan och kryckans användande och kryckans bortkastande -
varit sidensvalor och vattenfrid, musik från ingenstans till ingen, längtan från någon till någonstans -
varit slottens rosenhäckar och spöktraditioner, och kojornas ödmjukhet och guldhjärtan -
varit gentlemannen, sökande en fördomsfri dams bekantkap, och varit den obemärkta, sökande det vänliga bemötande gentlemannen inte kunde prestera -
varit den grandiosa spotskheten och den grandiosa undergivenheten -
varit demonen elden, den goda goda -


När bernt eriksons sista verk nu läggs fram är också det i ett ändlöst flöde, men detta "strömmande flöde" har inte litanians form utan påminner om fru Bloms inre monolog hos James Joyce i Odysseus, men hennes inre monolog är privat, eriksons monolog är allmänmänsklig. Med andra ord: en yttre monolog om skeendet.

Iakttagelserna och påståendena är desamma som förr, ett uttryck för en enskild människas heroiska försök att greppa den svårgripbara, ogripbara verkligheten. Ändå stannar det vid denna enorma anhopning av detaljer, helheten vägrar att infinna sig, inte för att bernt erikson är oförmögen, utan
helt enkelt därför att den inte går att fånga in. Ungefär som det inte tycks finns någon enhetlig fysikalisk teori som sammanfattar alla de lagar som styr universum. Så här låter det i FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN:

varthän tar du vägen iväglöst land med stiglösa bygder, till vilket ingentans ämnar du leda oss. i varje ögonblick föds näta, skapas så det strömmande flödet. återigen högmodas liljan över sitt konstrika. en bitterhet in i märgen dväljes i ett åldrande karriärsbröst. och gud stiger alla gånger ner i samma flod. blixten spräcker himlen till skyfall, tänder skogarna som facklor. ett annat ärebegär, tempelbrännande, förevigas som vanhedrare och ryktet blir också hitoria. slotten konserverar tiden, låter epoken välja sin inredning och makten sin boning. befinner sig steget före framtiden och blir såsom enda entreprenör rikare än guld. den allt skalligare manligheten faftnar i trender som återvändsgränder. det förgångna getaltar sig i oss, minnet sufflerar alltid nuet, en kastad tärning väljer sida av slumpen. i historiskt raeri fattar villebrådet vapnet och nedlägger jägaren. den dunkla jorden bevarar många hemligheter i sin lagrade tid. envålnad tränger in j drömmen för att förvandla den till ett gengångarfäste. urblomman tillväxer och utvecklas för att förvandlas till växtrikets drottning.

Vid läsningen av bernt erikson efter alla dessa år slår det mig att han kanske trots allt har större möjligheter att bli förestådd numera. Om han så bara får några hundra nya läsare, som i ett eller annat avseenden eller i någon mån kan ta till sig hans texter, vore det en kulturell landvinning. Varför inte ge honom en chans? I flödet av text finns inte bara fina små iakttagelser och bevingade åsikter och obehagligha sanningar utan också vackra sentenser.

FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN är försedd med ett efterord. Det är ambitiöst men hjälper oss inte till förståelsen av bernt erikson som person, vilket är försumbart, men inte heller till förståelsen av hans författarskap. Som alltid är det bästa sättet att ta till sig en text att läsa den.

Denna bernt eriksons sista text slutar i samma oupphörlighet som författaren alltid arbetat i. Han är medveten om att den alltid finns, även bortom de enskilda varelserna död:

ett krökt rum avböjer att inordna sig i den försvinnande tiden, en föga dansant älva snyftar i dimman med porerna sipprande av svårmod. brottstycken och spillror glider omkring i själen, börjar och slutar ingenstans. den buteljerade glädjen drar sig tillbaka efter förrättat värv, det organiska ljuset dröjer sig kvar som en vän men otillräcklig, förfördelar sammanhangen genom att bryta upp dem och omvandla deras roll. finns egentligen inte men bor i frusen musik och kallas vid namn liksom ett slottsfladdrande spöke,
(allestädes: fortsättning. alltid: fortsättning)

Bertil Falk
bernt erikson
Finns egentligen inte men bor i frusen musik: opus XVIII 2003-2009; medvetandets sekundära resa XII
h:ström - Text & Kultur

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts