Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

En fotnot i litteraturhistorien. Om bernt erikson



 bernt erikson (1921-2009)1951 publicerades Sture Lönnerstrands än i dag kontroversiella diktsvit Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien. Den avfärdades av den tongivande kritiken som ett kvalificerat pekoral. Öyvind Fahlström, som vid denna tidpunkt befann sig i full färd med att lämna surrealismen bakom sig och var sysselsatt med att skapa en konkret litteratur i symbios med ljud och bild och text och händelser, försvarade Lönnerstrands text i Expressen (19/7 1954), där han framhöll att om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien är ett pekoral så är också bernt eriksons texter pekoral.

bernt erikson (1921-2009) stavade sitt namn precis som poeterna e e cummings och harald forss med små bokstäver och precis som Sture Lönnerstrand har han kommit att stå där som en språkmästare som tiden inte riktigt vill hinna i kapp. bernt eriksson utvann ur språket och tillvaron nya sammanhang. Han undvek att traska patrullo och skapa mer eller mindre konventionella metaforer av skilda slag i form av haikun eller liknande gjutformer.

Trots att hans texter tidlöst och trendlöst alltid legat i fas med verkligheten, så har den kulturella och litterära tidsandan med sina trender och moderiktningar aldrig riktigt legat i fas med med hans texter och han har inte heller haft förmånen att som Lönnerstrand föreligga som en envist återkommande kontrovers.

Inte heller har han blivit bemött med den högaktning som kommit Fahlström till del. bernt erikson har tilldelats några litterära allmosor. Det är i stort sett allt. Ändå har han outtröttligt fortsatt att skriva och bli både återpublicerad och nypublicerad.

I tidsperspektivet bildar Lönnerstrand, eriksson och Fahlström ett slags triumvirat, en treenighet av spjutspetskaraktär i så måtto att medan det gamla avantgardet med rötter hos Ducasse och Rimbaud via surrealisterna förvandlats till en alldaglig mainstream under tidens gång, har dessa tre svenskspråkiga textmakare behållit sin karaktär av envetet avantgarde.

Trots att jag läste flera av bernt eriksons texter i slutet av 1940- och början av 1950-talet, så har minnet av det starka intryck hans lyrikprosa gjorde på mig sjunkit till botten någonstans baktill i reptilhjärnan. Det har skett under intryck av så mycket annat som pockat på uppmärksamhet under livets gång.

Upptäckten att han levde till december 2009 och att hans sista text, FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN, nu publicerats av h-ström gav en aha-upplevelse. Jag drabbades av javisst-sjutton-syndromet: hur har jag kunnat glömma honom? Hur har jag kunnat missa bernt erikssons utdragna författarskap! Ett sent uppvaknande, ett tillnyktrande skulle man kunna säga.

Detta är betecknande för bernt eriksons marginalisering. Han tycks själv ha varit helt medveten om detta fenomen, för i den text som nu publiceras skriver han plötsligt följande mening:

En fotnotsgestalt i litteraturhistorien försvinner in i det egna ordlandskapet, drömmar i flock svävar overkligt verkliga.

Det fanns redan från början hos bernt erikson en kraftig social känsla, styrd av en rasande empati, som kan exemplifieras med följande text ur Harens vägar äro icke Herrens vägar (1952):

Jag är bekämpare av negerslaveriet (liksom av allt annat slaveri och förtryck): skurkar, ni söta honungsskurkar, hur skulle ni inte kvida över att behandlas med era egna medel! Ni samvetslösa dårar som söker inbilla er att en mänska kan diskrimineras av ras, nationalitet, kön, socialposition etcetera - ni vildjursavläggare och instinktiva hatare som alltid ska demonstrera er ömkliga makt, utnyttjande alla andra, ni egoistiska svindlare som tappert kämpar för rätten att låta andra ha det djävligt (via ert eget välmående): hur fjärran är ni inte från broderskapets och systerskapets idé! Över min döda kropp ska - emedan ingenting hänt - fortsätta piska slavarna och leva på andra varelser.

Som synes är denna text fullt begriplig, men bernt eriksons lyrikprosa -
det begrepp han själv använder i stället för poesi eller lyrik - har uppfattats som svår, vilket hänger samman samman med dess överväldigande tsunamiflöde. Under studenterevoltens och Vietman-demonstrationernas tid borde hans bistra iaktagelser ha kunnat verka, men de hamnade i skuggan av de numera bortglömda vietnamdikter, som översvämmade tidningar och tidskrifter. I denna diktmediala skugga vilade och bidade bernt eriksons texter sin tid.

alt Under sjuttio års tid har han med aforismer, ordspråk, anekdotartade sagor, samordnade sentenser, litanior, etc. förmedlat budskap, synpunkter, iakttagelser, åsikter. Hans knådande med ord och satsdelar är blygsamt jämfört med Lönnerstrand och Fahlström. Trojkan, om jag vågar använda ett sådant begrepp, har som gemensam nämnare egensinnet, det envisa vägvalets fasthet bortom det fastställda.

I sin 184 sidor långa varit-katalog i den litania som utgör samlingen gräset vajar på menedargraven (1944; 2004) använder bernt erikson upprepningens hypnotiska metod, som framgår av detta utsnitt:

varit de exklusiva hotellen och de glömda byarna -
varit de fattigas avund mot de rika och de rikas förakt mot de fattiga -
varit någonting bortom skelett och ämnesomsättning och burfågelsblickar -
varit kryckan och kryckans användande och kryckans bortkastande -
varit sidensvalor och vattenfrid, musik från ingenstans till ingen, längtan från någon till någonstans -
varit slottens rosenhäckar och spöktraditioner, och kojornas ödmjukhet och guldhjärtan -
varit gentlemannen, sökande en fördomsfri dams bekantkap, och varit den obemärkta, sökande det vänliga bemötande gentlemannen inte kunde prestera -
varit den grandiosa spotskheten och den grandiosa undergivenheten -
varit demonen elden, den goda goda -


När bernt eriksons sista verk nu läggs fram är också det i ett ändlöst flöde, men detta "strömmande flöde" har inte litanians form utan påminner om fru Bloms inre monolog hos James Joyce i Odysseus, men hennes inre monolog är privat, eriksons monolog är allmänmänsklig. Med andra ord: en yttre monolog om skeendet.

Iakttagelserna och påståendena är desamma som förr, ett uttryck för en enskild människas heroiska försök att greppa den svårgripbara, ogripbara verkligheten. Ändå stannar det vid denna enorma anhopning av detaljer, helheten vägrar att infinna sig, inte för att bernt erikson är oförmögen, utan
helt enkelt därför att den inte går att fånga in. Ungefär som det inte tycks finns någon enhetlig fysikalisk teori som sammanfattar alla de lagar som styr universum. Så här låter det i FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN:

varthän tar du vägen iväglöst land med stiglösa bygder, till vilket ingentans ämnar du leda oss. i varje ögonblick föds näta, skapas så det strömmande flödet. återigen högmodas liljan över sitt konstrika. en bitterhet in i märgen dväljes i ett åldrande karriärsbröst. och gud stiger alla gånger ner i samma flod. blixten spräcker himlen till skyfall, tänder skogarna som facklor. ett annat ärebegär, tempelbrännande, förevigas som vanhedrare och ryktet blir också hitoria. slotten konserverar tiden, låter epoken välja sin inredning och makten sin boning. befinner sig steget före framtiden och blir såsom enda entreprenör rikare än guld. den allt skalligare manligheten faftnar i trender som återvändsgränder. det förgångna getaltar sig i oss, minnet sufflerar alltid nuet, en kastad tärning väljer sida av slumpen. i historiskt raeri fattar villebrådet vapnet och nedlägger jägaren. den dunkla jorden bevarar många hemligheter i sin lagrade tid. envålnad tränger in j drömmen för att förvandla den till ett gengångarfäste. urblomman tillväxer och utvecklas för att förvandlas till växtrikets drottning.

Vid läsningen av bernt erikson efter alla dessa år slår det mig att han kanske trots allt har större möjligheter att bli förestådd numera. Om han så bara får några hundra nya läsare, som i ett eller annat avseenden eller i någon mån kan ta till sig hans texter, vore det en kulturell landvinning. Varför inte ge honom en chans? I flödet av text finns inte bara fina små iakttagelser och bevingade åsikter och obehagligha sanningar utan också vackra sentenser.

FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN är försedd med ett efterord. Det är ambitiöst men hjälper oss inte till förståelsen av bernt erikson som person, vilket är försumbart, men inte heller till förståelsen av hans författarskap. Som alltid är det bästa sättet att ta till sig en text att läsa den.

Denna bernt eriksons sista text slutar i samma oupphörlighet som författaren alltid arbetat i. Han är medveten om att den alltid finns, även bortom de enskilda varelserna död:

ett krökt rum avböjer att inordna sig i den försvinnande tiden, en föga dansant älva snyftar i dimman med porerna sipprande av svårmod. brottstycken och spillror glider omkring i själen, börjar och slutar ingenstans. den buteljerade glädjen drar sig tillbaka efter förrättat värv, det organiska ljuset dröjer sig kvar som en vän men otillräcklig, förfördelar sammanhangen genom att bryta upp dem och omvandla deras roll. finns egentligen inte men bor i frusen musik och kallas vid namn liksom ett slottsfladdrande spöke,
(allestädes: fortsättning. alltid: fortsättning)

Bertil Falk
bernt erikson
Finns egentligen inte men bor i frusen musik: opus XVIII 2003-2009; medvetandets sekundära resa XII
h:ström - Text & Kultur

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.