Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

En fotnot i litteraturhistorien. Om bernt erikson



 bernt erikson (1921-2009)1951 publicerades Sture Lönnerstrands än i dag kontroversiella diktsvit Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien. Den avfärdades av den tongivande kritiken som ett kvalificerat pekoral. Öyvind Fahlström, som vid denna tidpunkt befann sig i full färd med att lämna surrealismen bakom sig och var sysselsatt med att skapa en konkret litteratur i symbios med ljud och bild och text och händelser, försvarade Lönnerstrands text i Expressen (19/7 1954), där han framhöll att om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien är ett pekoral så är också bernt eriksons texter pekoral.

bernt erikson (1921-2009) stavade sitt namn precis som poeterna e e cummings och harald forss med små bokstäver och precis som Sture Lönnerstrand har han kommit att stå där som en språkmästare som tiden inte riktigt vill hinna i kapp. bernt eriksson utvann ur språket och tillvaron nya sammanhang. Han undvek att traska patrullo och skapa mer eller mindre konventionella metaforer av skilda slag i form av haikun eller liknande gjutformer.

Trots att hans texter tidlöst och trendlöst alltid legat i fas med verkligheten, så har den kulturella och litterära tidsandan med sina trender och moderiktningar aldrig riktigt legat i fas med med hans texter och han har inte heller haft förmånen att som Lönnerstrand föreligga som en envist återkommande kontrovers.

Inte heller har han blivit bemött med den högaktning som kommit Fahlström till del. bernt erikson har tilldelats några litterära allmosor. Det är i stort sett allt. Ändå har han outtröttligt fortsatt att skriva och bli både återpublicerad och nypublicerad.

I tidsperspektivet bildar Lönnerstrand, eriksson och Fahlström ett slags triumvirat, en treenighet av spjutspetskaraktär i så måtto att medan det gamla avantgardet med rötter hos Ducasse och Rimbaud via surrealisterna förvandlats till en alldaglig mainstream under tidens gång, har dessa tre svenskspråkiga textmakare behållit sin karaktär av envetet avantgarde.

Trots att jag läste flera av bernt eriksons texter i slutet av 1940- och början av 1950-talet, så har minnet av det starka intryck hans lyrikprosa gjorde på mig sjunkit till botten någonstans baktill i reptilhjärnan. Det har skett under intryck av så mycket annat som pockat på uppmärksamhet under livets gång.

Upptäckten att han levde till december 2009 och att hans sista text, FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN, nu publicerats av h-ström gav en aha-upplevelse. Jag drabbades av javisst-sjutton-syndromet: hur har jag kunnat glömma honom? Hur har jag kunnat missa bernt erikssons utdragna författarskap! Ett sent uppvaknande, ett tillnyktrande skulle man kunna säga.

Detta är betecknande för bernt eriksons marginalisering. Han tycks själv ha varit helt medveten om detta fenomen, för i den text som nu publiceras skriver han plötsligt följande mening:

En fotnotsgestalt i litteraturhistorien försvinner in i det egna ordlandskapet, drömmar i flock svävar overkligt verkliga.

Det fanns redan från början hos bernt erikson en kraftig social känsla, styrd av en rasande empati, som kan exemplifieras med följande text ur Harens vägar äro icke Herrens vägar (1952):

Jag är bekämpare av negerslaveriet (liksom av allt annat slaveri och förtryck): skurkar, ni söta honungsskurkar, hur skulle ni inte kvida över att behandlas med era egna medel! Ni samvetslösa dårar som söker inbilla er att en mänska kan diskrimineras av ras, nationalitet, kön, socialposition etcetera - ni vildjursavläggare och instinktiva hatare som alltid ska demonstrera er ömkliga makt, utnyttjande alla andra, ni egoistiska svindlare som tappert kämpar för rätten att låta andra ha det djävligt (via ert eget välmående): hur fjärran är ni inte från broderskapets och systerskapets idé! Över min döda kropp ska - emedan ingenting hänt - fortsätta piska slavarna och leva på andra varelser.

Som synes är denna text fullt begriplig, men bernt eriksons lyrikprosa -
det begrepp han själv använder i stället för poesi eller lyrik - har uppfattats som svår, vilket hänger samman samman med dess överväldigande tsunamiflöde. Under studenterevoltens och Vietman-demonstrationernas tid borde hans bistra iaktagelser ha kunnat verka, men de hamnade i skuggan av de numera bortglömda vietnamdikter, som översvämmade tidningar och tidskrifter. I denna diktmediala skugga vilade och bidade bernt eriksons texter sin tid.

alt Under sjuttio års tid har han med aforismer, ordspråk, anekdotartade sagor, samordnade sentenser, litanior, etc. förmedlat budskap, synpunkter, iakttagelser, åsikter. Hans knådande med ord och satsdelar är blygsamt jämfört med Lönnerstrand och Fahlström. Trojkan, om jag vågar använda ett sådant begrepp, har som gemensam nämnare egensinnet, det envisa vägvalets fasthet bortom det fastställda.

I sin 184 sidor långa varit-katalog i den litania som utgör samlingen gräset vajar på menedargraven (1944; 2004) använder bernt erikson upprepningens hypnotiska metod, som framgår av detta utsnitt:

varit de exklusiva hotellen och de glömda byarna -
varit de fattigas avund mot de rika och de rikas förakt mot de fattiga -
varit någonting bortom skelett och ämnesomsättning och burfågelsblickar -
varit kryckan och kryckans användande och kryckans bortkastande -
varit sidensvalor och vattenfrid, musik från ingenstans till ingen, längtan från någon till någonstans -
varit slottens rosenhäckar och spöktraditioner, och kojornas ödmjukhet och guldhjärtan -
varit gentlemannen, sökande en fördomsfri dams bekantkap, och varit den obemärkta, sökande det vänliga bemötande gentlemannen inte kunde prestera -
varit den grandiosa spotskheten och den grandiosa undergivenheten -
varit demonen elden, den goda goda -


När bernt eriksons sista verk nu läggs fram är också det i ett ändlöst flöde, men detta "strömmande flöde" har inte litanians form utan påminner om fru Bloms inre monolog hos James Joyce i Odysseus, men hennes inre monolog är privat, eriksons monolog är allmänmänsklig. Med andra ord: en yttre monolog om skeendet.

Iakttagelserna och påståendena är desamma som förr, ett uttryck för en enskild människas heroiska försök att greppa den svårgripbara, ogripbara verkligheten. Ändå stannar det vid denna enorma anhopning av detaljer, helheten vägrar att infinna sig, inte för att bernt erikson är oförmögen, utan
helt enkelt därför att den inte går att fånga in. Ungefär som det inte tycks finns någon enhetlig fysikalisk teori som sammanfattar alla de lagar som styr universum. Så här låter det i FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN:

varthän tar du vägen iväglöst land med stiglösa bygder, till vilket ingentans ämnar du leda oss. i varje ögonblick föds näta, skapas så det strömmande flödet. återigen högmodas liljan över sitt konstrika. en bitterhet in i märgen dväljes i ett åldrande karriärsbröst. och gud stiger alla gånger ner i samma flod. blixten spräcker himlen till skyfall, tänder skogarna som facklor. ett annat ärebegär, tempelbrännande, förevigas som vanhedrare och ryktet blir också hitoria. slotten konserverar tiden, låter epoken välja sin inredning och makten sin boning. befinner sig steget före framtiden och blir såsom enda entreprenör rikare än guld. den allt skalligare manligheten faftnar i trender som återvändsgränder. det förgångna getaltar sig i oss, minnet sufflerar alltid nuet, en kastad tärning väljer sida av slumpen. i historiskt raeri fattar villebrådet vapnet och nedlägger jägaren. den dunkla jorden bevarar många hemligheter i sin lagrade tid. envålnad tränger in j drömmen för att förvandla den till ett gengångarfäste. urblomman tillväxer och utvecklas för att förvandlas till växtrikets drottning.

Vid läsningen av bernt erikson efter alla dessa år slår det mig att han kanske trots allt har större möjligheter att bli förestådd numera. Om han så bara får några hundra nya läsare, som i ett eller annat avseenden eller i någon mån kan ta till sig hans texter, vore det en kulturell landvinning. Varför inte ge honom en chans? I flödet av text finns inte bara fina små iakttagelser och bevingade åsikter och obehagligha sanningar utan också vackra sentenser.

FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN är försedd med ett efterord. Det är ambitiöst men hjälper oss inte till förståelsen av bernt erikson som person, vilket är försumbart, men inte heller till förståelsen av hans författarskap. Som alltid är det bästa sättet att ta till sig en text att läsa den.

Denna bernt eriksons sista text slutar i samma oupphörlighet som författaren alltid arbetat i. Han är medveten om att den alltid finns, även bortom de enskilda varelserna död:

ett krökt rum avböjer att inordna sig i den försvinnande tiden, en föga dansant älva snyftar i dimman med porerna sipprande av svårmod. brottstycken och spillror glider omkring i själen, börjar och slutar ingenstans. den buteljerade glädjen drar sig tillbaka efter förrättat värv, det organiska ljuset dröjer sig kvar som en vän men otillräcklig, förfördelar sammanhangen genom att bryta upp dem och omvandla deras roll. finns egentligen inte men bor i frusen musik och kallas vid namn liksom ett slottsfladdrande spöke,
(allestädes: fortsättning. alltid: fortsättning)

Bertil Falk
bernt erikson
Finns egentligen inte men bor i frusen musik: opus XVIII 2003-2009; medvetandets sekundära resa XII
h:ström - Text & Kultur

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.