Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

En fotnot i litteraturhistorien. Om bernt erikson



 bernt erikson (1921-2009)1951 publicerades Sture Lönnerstrands än i dag kontroversiella diktsvit Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien. Den avfärdades av den tongivande kritiken som ett kvalificerat pekoral. Öyvind Fahlström, som vid denna tidpunkt befann sig i full färd med att lämna surrealismen bakom sig och var sysselsatt med att skapa en konkret litteratur i symbios med ljud och bild och text och händelser, försvarade Lönnerstrands text i Expressen (19/7 1954), där han framhöll att om Den oupphörliga (Incestrala) blodsymfonien är ett pekoral så är också bernt eriksons texter pekoral.

bernt erikson (1921-2009) stavade sitt namn precis som poeterna e e cummings och harald forss med små bokstäver och precis som Sture Lönnerstrand har han kommit att stå där som en språkmästare som tiden inte riktigt vill hinna i kapp. bernt eriksson utvann ur språket och tillvaron nya sammanhang. Han undvek att traska patrullo och skapa mer eller mindre konventionella metaforer av skilda slag i form av haikun eller liknande gjutformer.

Trots att hans texter tidlöst och trendlöst alltid legat i fas med verkligheten, så har den kulturella och litterära tidsandan med sina trender och moderiktningar aldrig riktigt legat i fas med med hans texter och han har inte heller haft förmånen att som Lönnerstrand föreligga som en envist återkommande kontrovers.

Inte heller har han blivit bemött med den högaktning som kommit Fahlström till del. bernt erikson har tilldelats några litterära allmosor. Det är i stort sett allt. Ändå har han outtröttligt fortsatt att skriva och bli både återpublicerad och nypublicerad.

I tidsperspektivet bildar Lönnerstrand, eriksson och Fahlström ett slags triumvirat, en treenighet av spjutspetskaraktär i så måtto att medan det gamla avantgardet med rötter hos Ducasse och Rimbaud via surrealisterna förvandlats till en alldaglig mainstream under tidens gång, har dessa tre svenskspråkiga textmakare behållit sin karaktär av envetet avantgarde.

Trots att jag läste flera av bernt eriksons texter i slutet av 1940- och början av 1950-talet, så har minnet av det starka intryck hans lyrikprosa gjorde på mig sjunkit till botten någonstans baktill i reptilhjärnan. Det har skett under intryck av så mycket annat som pockat på uppmärksamhet under livets gång.

Upptäckten att han levde till december 2009 och att hans sista text, FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN, nu publicerats av h-ström gav en aha-upplevelse. Jag drabbades av javisst-sjutton-syndromet: hur har jag kunnat glömma honom? Hur har jag kunnat missa bernt erikssons utdragna författarskap! Ett sent uppvaknande, ett tillnyktrande skulle man kunna säga.

Detta är betecknande för bernt eriksons marginalisering. Han tycks själv ha varit helt medveten om detta fenomen, för i den text som nu publiceras skriver han plötsligt följande mening:

En fotnotsgestalt i litteraturhistorien försvinner in i det egna ordlandskapet, drömmar i flock svävar overkligt verkliga.

Det fanns redan från början hos bernt erikson en kraftig social känsla, styrd av en rasande empati, som kan exemplifieras med följande text ur Harens vägar äro icke Herrens vägar (1952):

Jag är bekämpare av negerslaveriet (liksom av allt annat slaveri och förtryck): skurkar, ni söta honungsskurkar, hur skulle ni inte kvida över att behandlas med era egna medel! Ni samvetslösa dårar som söker inbilla er att en mänska kan diskrimineras av ras, nationalitet, kön, socialposition etcetera - ni vildjursavläggare och instinktiva hatare som alltid ska demonstrera er ömkliga makt, utnyttjande alla andra, ni egoistiska svindlare som tappert kämpar för rätten att låta andra ha det djävligt (via ert eget välmående): hur fjärran är ni inte från broderskapets och systerskapets idé! Över min döda kropp ska - emedan ingenting hänt - fortsätta piska slavarna och leva på andra varelser.

Som synes är denna text fullt begriplig, men bernt eriksons lyrikprosa -
det begrepp han själv använder i stället för poesi eller lyrik - har uppfattats som svår, vilket hänger samman samman med dess överväldigande tsunamiflöde. Under studenterevoltens och Vietman-demonstrationernas tid borde hans bistra iaktagelser ha kunnat verka, men de hamnade i skuggan av de numera bortglömda vietnamdikter, som översvämmade tidningar och tidskrifter. I denna diktmediala skugga vilade och bidade bernt eriksons texter sin tid.

alt Under sjuttio års tid har han med aforismer, ordspråk, anekdotartade sagor, samordnade sentenser, litanior, etc. förmedlat budskap, synpunkter, iakttagelser, åsikter. Hans knådande med ord och satsdelar är blygsamt jämfört med Lönnerstrand och Fahlström. Trojkan, om jag vågar använda ett sådant begrepp, har som gemensam nämnare egensinnet, det envisa vägvalets fasthet bortom det fastställda.

I sin 184 sidor långa varit-katalog i den litania som utgör samlingen gräset vajar på menedargraven (1944; 2004) använder bernt erikson upprepningens hypnotiska metod, som framgår av detta utsnitt:

varit de exklusiva hotellen och de glömda byarna -
varit de fattigas avund mot de rika och de rikas förakt mot de fattiga -
varit någonting bortom skelett och ämnesomsättning och burfågelsblickar -
varit kryckan och kryckans användande och kryckans bortkastande -
varit sidensvalor och vattenfrid, musik från ingenstans till ingen, längtan från någon till någonstans -
varit slottens rosenhäckar och spöktraditioner, och kojornas ödmjukhet och guldhjärtan -
varit gentlemannen, sökande en fördomsfri dams bekantkap, och varit den obemärkta, sökande det vänliga bemötande gentlemannen inte kunde prestera -
varit den grandiosa spotskheten och den grandiosa undergivenheten -
varit demonen elden, den goda goda -


När bernt eriksons sista verk nu läggs fram är också det i ett ändlöst flöde, men detta "strömmande flöde" har inte litanians form utan påminner om fru Bloms inre monolog hos James Joyce i Odysseus, men hennes inre monolog är privat, eriksons monolog är allmänmänsklig. Med andra ord: en yttre monolog om skeendet.

Iakttagelserna och påståendena är desamma som förr, ett uttryck för en enskild människas heroiska försök att greppa den svårgripbara, ogripbara verkligheten. Ändå stannar det vid denna enorma anhopning av detaljer, helheten vägrar att infinna sig, inte för att bernt erikson är oförmögen, utan
helt enkelt därför att den inte går att fånga in. Ungefär som det inte tycks finns någon enhetlig fysikalisk teori som sammanfattar alla de lagar som styr universum. Så här låter det i FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN:

varthän tar du vägen iväglöst land med stiglösa bygder, till vilket ingentans ämnar du leda oss. i varje ögonblick föds näta, skapas så det strömmande flödet. återigen högmodas liljan över sitt konstrika. en bitterhet in i märgen dväljes i ett åldrande karriärsbröst. och gud stiger alla gånger ner i samma flod. blixten spräcker himlen till skyfall, tänder skogarna som facklor. ett annat ärebegär, tempelbrännande, förevigas som vanhedrare och ryktet blir också hitoria. slotten konserverar tiden, låter epoken välja sin inredning och makten sin boning. befinner sig steget före framtiden och blir såsom enda entreprenör rikare än guld. den allt skalligare manligheten faftnar i trender som återvändsgränder. det förgångna getaltar sig i oss, minnet sufflerar alltid nuet, en kastad tärning väljer sida av slumpen. i historiskt raeri fattar villebrådet vapnet och nedlägger jägaren. den dunkla jorden bevarar många hemligheter i sin lagrade tid. envålnad tränger in j drömmen för att förvandla den till ett gengångarfäste. urblomman tillväxer och utvecklas för att förvandlas till växtrikets drottning.

Vid läsningen av bernt erikson efter alla dessa år slår det mig att han kanske trots allt har större möjligheter att bli förestådd numera. Om han så bara får några hundra nya läsare, som i ett eller annat avseenden eller i någon mån kan ta till sig hans texter, vore det en kulturell landvinning. Varför inte ge honom en chans? I flödet av text finns inte bara fina små iakttagelser och bevingade åsikter och obehagligha sanningar utan också vackra sentenser.

FINNS EGENTLIGEN INTE MEN BOR I MUSIKEN är försedd med ett efterord. Det är ambitiöst men hjälper oss inte till förståelsen av bernt erikson som person, vilket är försumbart, men inte heller till förståelsen av hans författarskap. Som alltid är det bästa sättet att ta till sig en text att läsa den.

Denna bernt eriksons sista text slutar i samma oupphörlighet som författaren alltid arbetat i. Han är medveten om att den alltid finns, även bortom de enskilda varelserna död:

ett krökt rum avböjer att inordna sig i den försvinnande tiden, en föga dansant älva snyftar i dimman med porerna sipprande av svårmod. brottstycken och spillror glider omkring i själen, börjar och slutar ingenstans. den buteljerade glädjen drar sig tillbaka efter förrättat värv, det organiska ljuset dröjer sig kvar som en vän men otillräcklig, förfördelar sammanhangen genom att bryta upp dem och omvandla deras roll. finns egentligen inte men bor i frusen musik och kallas vid namn liksom ett slottsfladdrande spöke,
(allestädes: fortsättning. alltid: fortsättning)

Bertil Falk
bernt erikson
Finns egentligen inte men bor i frusen musik: opus XVIII 2003-2009; medvetandets sekundära resa XII
h:ström - Text & Kultur

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.