Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Percival vs Beckett. Ett möte i tomrum och tystnader



 Samuel Beckett  skrattar!Det är en höstlik dag närmare bestämt den 27 september 1963 och ett och annat visset löv singlar ned på Boulevard Saint Jacques i Paris. Percival står nedanför Samuel Becketts våning och förbereder sig. "Den dagen hade varit jäktig, och jag hade inte tänkt över vad jag skulle säga". Han trycker på den svarta knappen med den vita ringledningen. Den oväntat ljusa rösten som knastrar ur porttelefonen skapar en första kontakt med den världsberömde författaren. Hissen letar sig makligt uppför och stannar försiktigt på sjunde våningen. Percival stiger ur och i korridoren står Samuel Beckett, placerad där som om alla hans verk just i det ögonblicket materialiserat sig i halvdunklet i form av sin andlige faders magra gestalt.

Percivals möte med en av världens mest omskrivna, motsägelsefulla och kontroversiella författare startar i en oansenlig korridor och landar som ett stillasittande möte vid ett enkelt bord. Beckett bjuder Percival att stiga in i våningen. Därinne letar sig ett svagt ljus in genom ett kalt fönster. Det hörs dova ljud långt borta. Percival noterar att rummet är litet och spartansk möblerat, "...bokhyllor i ljust trä, ett lågt bord, stolar, en enkel fåtölj, en svartklädd soffa...", och han lägger märke till en asketisk tavla i olja av Bram van Velde på väggen. "...Om Bram van Veldes konst har Samuel Beckett sagt:' Som om det irrationella i pi vore en försyndelse mot gudomen för att inte tala om denna gudoms skapelse'"

Samuel Beckett visar Percival att sitta. Strax sitter de bägge männen mittemot varandra vid det lilla bordet. Samtalet går igång med de vanliga inledningsfraserna och minuterna lägger sig som kravfyllda blytyngder på Percivals axlar. Percival noterar hur Samuel Beckett då och då lutar huvudet framåt och blundar som om han lyssnade till någon inre röst eller upptogs av "en vila i sig själv". Tystnader har redan hunnit uppstå och passera. Percival väger sina ord. Han sitter i detta ögonblick framför mannen som har skrivit "Malone dör": "...I början var det annorlunda. Kvinnan kom in i mitt rum och frågade vad jag önskade, vad jag behövde. Jag lyckades till slut få henne att begripa mina önskningar och behov. Det var inte lätt".

Percival meddelar sina ord. Framsäger dom. "Efter en stund kom samtalet in på teater. Djuna Barnes, en gång en Paris-diktarinna kom på tal. Hennes drama Växelsången nämndes. Dramaten kom in i bilden och därmed bl.a. Beckets pjäs Lyckans dar..." Beckett ser på sin besökare då och då. Osorterade mellanlägen och små irrationella pauser uppstår. "Vi tyckte båda att skrattet hjälpte upp, och ibland räcker det med ett inre skratt, eller en antydan till skratt. Kanske kan man tänka sig ett skrattande universum. Men vi talade inte om universum utan om alldagliga ting. Om pjäser, om böcker, om hans verk som översatts till tyska, italienska, spanska, japanska, tjeckoslovakiska, svenska, danska..."

Percival. Foto Sunna Nordgren Nobelpristagaren Beckett som inte kom till prisutdelningen i Stockholm vilket var ett etikettmässigt snedsteg, en rejäl social avvikelse som egentligen är ett uttryck för denne konstnärs personlighet och integritet men som i Nobelkretsar kunde tas för ett hån mot den nobla Nobelprisindustrin och dess kretsar och möjligen betecknades som nonchalans. Han sitter där.

Denne uteblivne Nobelpristagare i litteratur. Upphovsmannen till Molloy:"Jag är i min mors rum. Det är jag som bor här nu. Jag vet inte hur jag kom hit. I en ambulans kanske, i någon slags fordon i alla fall. Jag fick hjälp. Ensam skulle jag inte ha klarat det." Percival ser på Beckett vars huvud liknar en hungrig och rovlysten örns i profil. Percival möter nu den man som i det konstnärliga går mot det avskalade, att söka essensen i våra livs stora frågor, det minimala och den slutgiltiga tomheten, att det till slut inte finns mer att tillägga, att vi är ensamma och att endast död och tystnad återstår.

"Nej, jag har två pottor. De har tänkt på allt. Jag ligger naken i sängen under filtarna, vilkas antal jag reglerar allt efter årstiderna. Jag är aldrig för varm, aldrig för kall. Jag tvättar mig inte, men jag blir inte smutsig. Om jag känner mig smutsig någonstans, spottar jag på fingret och gnider det stället"

Det är ett möte genererat av ett konstnärligt tankeutbyte, konkret att Percival intresserat sig för Becketts verk. Mötet som i sin rapsodiska form kan belastas alternativt fördjupas av hur det uppkommit och med en sådan vetskap om eventuellt förspel också kan utgöra anspråk på att vara en exponering av en lång och gedigen kontakt just genom Percivals påverkan av och intresse för Becketts verk. Percival skriver: "Samuel Becketts författarskap möjliggör för en uttolkare att tolka in sig själv." Och det är som om Percival, när han sitter där mittemot Becket tolkar in sig själv i Becketts tystnader och avstannade lägen. De pratar, de är tysta. De skrattar. Och Percival funderar: Vad betyder detta? Och Beckett tänker: Vad vill besökaren? Och Percival orienterar sig: Kan han göra sig förstådd? Kan Percival redogöra för sitt ärende så att det tydligt går fram? Det är som om Percival efter hand glider ur möjligheten att av egen kraft placera sig i sammanhanget och att han nu blir ianspråktagen och intolkad i sammanhanget. Att han inte längre har kontroll över sammankomsten, dess målsättning eller eget agerande utan bara utgör en rörlig, viljelös del av en större och innehållsrik helhet. Percival skriver: "Minuterna gick snabbt. Aftonljuset därutanför dog bort. Staden kändes som en främmande och föga närvarande drömvärld. Är inte detta liv en dröm? Jag började undra i den tystnad som rådde i mellanrummen mellan replikerna..."

alt Percivals minnen från mötet blir i efterhand bitvis diffusa. Minnesluckor finns. Han kommer ihåg att han önskade förklara: "Jag försäkrade att det var verket som gett impulsen och visade boken 'Hur det är' och flera andra av hans böcker som följt med under resan. Jo han förstod, men ville veta mer, ville veta något om min bakgrund och eventuella mål, ville veta om ökens tid, det förflutna och det kommande och lyssnade med spänd uppmärksamhet på berättelsen om tomheten."

Percival beskriver detaljer ur sitt minne från mötet i sina försök att analysera vad som egentligen skedde och hur han minns att han särskilt lyssnade på de tystnader som uppstod och vad dessa betydde i dignitet och social anvisning och vad detta i förlängningen gjorde med honom. Hur gick det hela till? Vad var det som egentligen utspelade sig? Beckett lutade sig framåt. Tänkte något. Besökaren Percival satt mittemot. Var lyhörd. Lyssnade extremt noga på varje stavelse från Beckett. Vägde på våg. En sorts pedantisk eller kanske neurotiskt uppmärksamhet. En stundens petitessekvilibistrik som tog sig uttryck i små leenden, iögonfallande uppmärksamhetsåtbörder.
Ja, denne besökare? Vad ville han nu då? En vanlig beundrare? Ett tillfälligt intresse? "Nej inte bara av ren nyfikenhet. Jag försäkrade att det var verken/.../ som gett impulsen.../.../. Jo han förstod, men ville veta mer ville veta om bakgrund och eventuella mål..."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Percival berättade för Beckett om sitt intresse för reduceringarna och tomheterna i Becketts verk med perspektiv på eget verk och skapande. Om hur Becketts förmåga att tillgodogöra verken de tystnader som fanns till hands för att gestalta och fördjupa drabbat Percival genuint.

Detta intresserade Percival mycket, och ägde stor betydelse för Percivals eget skapande. Så sade han ungefär. I samband med detta vittnar Percival om sin vistelse i öknen i relation till vad han skrivit och vad denna påverkan från Becketts verk därvidlag konkret inneburit. Beckett lyssnar spänt. Percival redogör återigen för influenserna från Becketts skilda verk och nämner särskilda teaterstycken och hur dessa satt prägel på Percivals egen konstnärliga verksamhet. Vilken betydelse är det då de haft för honom dessa referenser? Konkretion. Exempel. Precision. Lyckades Percival redogöra för detta? Ljuset smyger sig in genom det kala fönstret. Snart är ljuset slut och det är kväll. Percival förklarar, tar om, rekapitulerar. " En biväg ledde oss in på den svenska välfärden och den svenska litteraturen. Vi kom att tala om Strindberg och hans drama Spöksonaten som rönt stor framgång i den parisiska teatervärlden..." Beckett reser sig plötsligt.

alt Han lämnar rummet. En kraftfull och innehållsrik tomhet och tystnad uppstår. Förändring genererar tankar i Percival. Kanske hör nu Percival sin egen röst genklinga om och om igen om Beckets betydelse för honom. Som ett musikaliskt dacapo. Återkommer Beckett? Beckett återkommer. Han sätter sig sakta ned mittemot Percival. Beckett talar lite kring att han inte kan ha kontroll över alla översättningar som görs. Och han skrattar till. Percival försöker när han i efterhand återger mötet att minnas, vad som konkret och exakt förevarit, att han frenetiskt försöker stadfästa det betydelsefulla mötet i sitt medvetande genom att erinra sig precisa enskildheter som var för handen. Det visar sig svårt och egendomligt undanglidande.
Beckett svarar på frågan om varför han valt att skriva på franska: "Det är som ett nytt land. Det finns mycket att upptäcka och det känns friare på något sätt. Man slipper alla nötta associationer, ekon från ett delvis glömt förflutet..."
Detta har Samuel Beckett sagt till honom. Personligen.

Percival skriver: " Vi teg en stund, och inom mig hörde jag kvinnan i Lyckans dar, hon som talar och talar utan att våga tiga/.../Jag reste mig upp. Han skulle också gå..."
Om mötet med alla sina mellanlägen och tomheter överhuvudtaget ägt rum blir en nödvändig och ständigt återkommande följdfråga bara för att kvarhålla och cementera autenciteten. Percivals minne spelar sina spel. Kanske är alltihop bara en chimär, en skönsjungande vandringshistoria? Ett gungfly av önskningar och infall? Han försöker febrilt återkalla vad som exakt skedde under mötet. Det blir tillfälligt vankelmod och osäkerhet. Att betydelsen för honom och vikten av mötet var så stor och omfattande att den inte gick att ringa in och fastslå på något enkelt sätt. Eller om devisen om att "det är inte personen det är hans verk som talar" härskar. Att det personliga mötet med konstnären inte kan äga samma betydelse som mötet med konstnärens verk. Att det motsägelsefulla kan inträffa att konstnären inte "når upp" till sina egna verk. Skulle då mötet vara obehövligt, försumbart, i någon mening onödigt? Och Percival undrar om tystnaderna mellan dem ändå var de mest talande och betydelsefulla inslagen i mötet..."...men mina ord nådde kanske fram. Jag vet inte. Ibland såg han upp, log, ett snabbt leende: nästan en antydan till skratt, det uttrycksfulla ansiktet och blickens oanade skärpa mötte besökaren..."

Ishtar Becketts förmåga att skala av och destillera fram den konstnärliga essensen i gestaltningen i sina verk är en huvudfråga i den betydelse Percival ställer upp. Och de stora livsfrågorna är med dem där de sitter vid det lilla bordet. Det är nu endast små tystnader mellan de två. Sekundsnabb eftertänksamhet. Percival vet inte om kommunikationen fungerar. Om ord går fram. De ska gå. Visst. Snart. Replikväxlingen blir snabbare.
Han ser åter på Beckett. Denne sitter där i sin framåtlutade gestalt:" Han nämnde sin för länge sedan övergivna akademiska karriär, sin tid i Dublin som student och universitetslärare, sin språkbana som fört honom till Paris där han under 30-talet kommit i nära kontakt med James Joyce..."
Snart skall han gå. Percival skall gå. Hans tankar rör sig som reptiler i hjärnan: "Efter en stund kom samtalet in på teater....". Becketts huvud verkar nu gigantiskt, högrest och respektingivande som om det rymde alla de frågor Beckett avhandlat i sina böcker och verk, och att dessa frågeställningar kvarstod där inuti denna mans huvud. Och det framgår under samtalet att Beckett alltid är road av uppsättningar av sina egna pjäser och att han många gånger själv deltar som regissör till sina skådespel.

"Avgångstiden närmade sig...Men ännu återstod en hel del av samtalet..."
Percival minns plötsligt oerhört tydligt hur de skildes när de gemensamt åkte ned i hissen och gick ut på gatan. Hur de efter att ha tagit adjö, raskt gick åt var sitt håll. Till och med dofterna. Vinden. Vädret.

"När vi kom ut på gatan hörde vi barn som skrattade...Billjud, avgaser, signaler. Stadskarusellen kom närmare...Vid en gatukorsning avstannade samtalet. Jag hade visat honom en barnteckning. Med tanke på denna sa han: 'Vem kan tävla med ett barn?'"
Sedan skiljdes de.

"...Han vände sig om och gick snabbt och lätt. Jag vände mig om och gick snabbt och lätt..."
alt Antagligen är minnets osäkerhet hos Percival angående mötets enskildheter ett uttryck för hans önskan att slå fast digniteten i mötet genom att nagelfara avslutet och avskedet och att denna iver i sin tur gör att just ögonblicket när de skiljs blir så accentuerat. Och också valideringen av de enskilda stunderna som inryms i mötet med sina replikskiften, bekräftelser, mellanlägen och tystnader äger sina betydelser. Han önskar helt enkelt förstå hur mycket mötet med Beckett betydde. Becket som var en av dessa författare och konstnärer som alltid betytt oerhört mycket för Percival och som denne med stor omsorg och initierad elegans ställer fram i sin bok "Artaud, Beckett och Blake. Essäer och tolkningar" där han avhandlar de tre författare som alla på något sätt berör tystnader och de mellanrum och genuina tomrum som uppstår i vår tillvaro. I inledningen säger

Percival:
" Det finns ordskapare som gör rätt för namnet diktare.../.../...De visar oss vår livsverklighet som den är, avklädd in på bara kroppen.."

Percival minns en svensk uppsättning av Becketts pjäs" Akt utan ord". Hur en man envetet försöker nå en flaska som hissas upp vartefter mannen sträcker sig. Först när han kollapsat helt och hållet kommer flaskan ned till honom. En liknelse, en metafor, en tolkningsbar sekvens ur Becketts teaterkonst. Att hans oro häftar vid misstanken att han förlorade alltihop. Att när han åter stod där på gatan var allt borta. Och han nämner slutrepliken: "ingenting finns kvar att säga".
Kanske besöket inte går att vattna ur mer? Eller är försöken att uppnå den fullkomliga betydelsen av mötet gagnlösa? Att flaskan ständigt firas högre upp vid varje nytt försök? Att ju mer avancerade försök att destillera betydelse desto mindre blir mötet i minnet för att till slut försvinna i en försumbar tomhet där bara tystnad återstår.

Benny Holmberg


Percivals möte med Samuel Beckett skildras i Percivals bok "Artaud, Beckett, Blake. Essäer och tolkningar. Dejavu", Första utgåvan kom 1992. Benny Holmbergs text ovan bygger delvis på Percivals redogörelse för sitt möte med Beckett som bland annat härrör från en artikel av Percival i Röster i Radio TV från 1969.
Artaud, Beckett, Blake. Essäer och tolkningar ( Dejavu). Av Percival handlar här om tystnader, grymhetsteater, mellanrum och återskapelse...om dessa tre konstnärers gemensamheter och skillnader åskådliggjort i essäer och utdrag ur artiklar. Bokens innehåll är sammanställningar och utdrag ur essäer och artiklar bland annat från Horisont, Fenix, Lyrikvännen, Svenska Dagbladet, Röster i Radio TV, Allt om Böcker, teatertidskriften Entré, Dagens Nyheter, Aftonbladet. En del har radierats som avsnittet ur "Samuel Beckett medkänslans diktare" som lästes i Sveriges Radio den höst Beckett fick Nobelpriset.


Percivals bok Artaud, Beckett, Blake. Essäer och tolkningar kan bl.a. beställas på:

http://www.bokus.com/bok/9789174512397/artaud-beckett-blake-essaer-och-tolkningar/

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.