Taube som exempel

Igår sändes i SVT, med Astrid Ohlsén som producent, sista delen av två dokumentärer om Evert Taube Om man betraktar Taube, syns hur väl liv och verk stämmer överens. Detsam­ma kunde ...

Av: Gunnar Lundin | 30 juli, 2011
Essäer om litteratur & böcker

F. G. Granlunds dikter

Författarpresentation Fredrik F. G. Granlund Mitt författarskap ser onekligen ljust ut just nu: jag har precis vunnit min fjärde stora skrivartävling, fått mitt första förord till en antologi publicerat, översatt två ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 25 juli, 2011
Utopiska geografier

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | 12 oktober, 2013
Essäer om konst

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ola Hansson och Laura Marholm



Laura Marholm Mohr, 1885 Foto: Hedning/Wikipedia CommonsI hela sitt liv längtade Ola Hansson hem. När han år 1881 som tjugoettåring lämnade den lilla byn Hönsinge för universitetsstudier i Lund - där han på ett enda år tog en fil kand - längtade han tillbaka till fädernegården och Söderslätt. När han fyra år senare for upp till Stockholm för att påbörja sitt arbete som litteraturkritiker på Aftonbladet längtade han omedelbart till Lund. Och under alla de långa och hårda åren då han levde utomlands hägrade Sverige, och främst då Skåne, som ett svunnet Arkadien.

De få gånger som Ola Hansson, den evigt hemlängtande, återvände för att besöka fäderneslandet fylldes han snart av besvikelser och bitterhet. Hans längtan var avsevärt större än vad verkligheten förmådde leva upp till. Hemlängtan var närmast ett psykiskt stigmata hos Ola Hansson.

Barndomshemmet i Hönsinge var en välbärgad bondgård, en av fem. Den brann ner till grunden redan när han studerade i Lund. En minnessten är numera uppsatt, precis söder om landsvägen.

Efter att ha debuterat i bokform med "Dikter" år 1884, där påverkan från skåneskalden A U Bååth är mycket tydlig, vänder allting för Ola Hansson med den sexuellt frispråkiga novellsamlingen "Sensitiva amorosa" som han länge förgäves försökte ge ut år 1887. I Stockholm finns ingen förläggare som är villig att publicera den. I stället kommer den ut i Helsingborg. "Jag råkar ha ett personligt minne av den lilla bokens öde", skriver Anders Österling, "ty det var min egen far som åtog sig att trycka den på sitt kortvariga förlag i Hälsingborg, och under familjens senare flyttningar medföljde på vindskontoren en mystisk lår, innehållande hela den tillsvidare föga efterfrågade restupplagan."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En förvånansvärt enig svensk press fördömer Ola Hansson. I Aftonbladet, som Ola Hansson tvingats lämna året dessförinnan, firar man veritabla triumfer i nedrighet: "Ett bland de skändligaste alster av en depraverad fantasi, som en på osedligheten ockrande förläggare framdragit i dagsljuset! Vare nog sagt, att denna vämjeliga och fräcka självbekännelse synes vara avsedd till ett slags 'estetik' för utövarna av vissa onaturliga laster." Hårdast verkade Ola Hansson ha tagit Karl Warburgs recension. Warburg gjorde påpekandet att boken enbart kan förklaras som ett uttryck för "könsliga abnormiteter" och att för "Sensitiva amorosa" hade Gutenberg knappast behövt uppfinna boktryckarkonsten.

De litterära kretsarna, även de radikala och påstått frisinnade sluter sig. Ola Hansson känner sig - med all rätt - utstött och förföljd. Han skulle aldrig förlåta att hans vänner bland åttiotalsradikalerna förhåller sig tysta när det hänsynslösa drevet går mot honom. I romanen "Resan hem" tar han ut sin hämnd genom att tydligt teckna deras mörka och frånstötande sidor. Efter en period av svårartad depression då han bodde hos en av sina bröder i närheten av Hönsinge arbetar Ola Hansson snart vidare - säkerligen uppmuntrad av Georg Brandes uppskattande recension i Politiken - med den märkliga novellsamlingen "Paria", en studie i brottslingars psykologi. Men nu var vägarna helt stängda. Ingen förläggare i Sverige ville trycka boken. Den kom ut först i Danmark och snart även i Tyskland. Men Ola Hansson var och förblev en paria i sitt eget hemland.

P S Krøyer skissmåleri av Georg Brandes Det dök dock upp ytterligare en synnerligen positiv recension. Denna gång i den tyske tidningen Neue Freie Presse, den 24 maj 1888. Artikeln - som bar titeln "Ein schwedischer Liebesdichter" - var skriven av författarinnan och översättaren Laura Marholm. Påverkan från Georg Brandes recension är tydlig, men hon visar också att hon läst och på djupet förstått de hetsande tankegångar Ola Hansson velat fånga i boken.

Omdömena bland de samtida om Laura Marholm var ytterst skiftande, rentav motsägelsefulla. August Strindberg hatade henne. I ett brev skrev han till exempel: "Med fru Mara käbblar man ej, man flår henne lefvande från fotsulan upp till örmandlarne och stoppar huden i halsen så hon qväfs - vid gynnsamt tillfälle." Alla var dock ense om en sak: att hon var ful, tills hon började tala. Då förändrades hela hennes väsen. Adolf Paul skildrade henne på följande sätt:

"Hon var robust, fyllig, livlig, med högrött ansikte under gråmelerad pannlugg, trubbnäsa, fylliga läppar och stålblå ögon. Man sade att hon var ful, men säkert är endast, att hennes konversation var så livfull och spirituell, att man glömde se efter." Den märklige författaren Stanislaw Przybyszewski nedtecknade ett samstämmigt porträtt: "Hon var ful, t. o. m. mycket ful vid första ögonkastet, men när hon började tala, berätta, när hon illustrerade sin berättelse med uttrycksfulla gester, spelade alla nyanser i hennes uttrycksfulla röst, hennes ansikte blev skönare, ädlare, och sedan såg man inte den kroppsliga fulheten: Laura Marholm blev vacker."

Under en längre period hade Laura Marholm vistats i Köpenhamn. Det var Georg Brandes lyskraft och uppmaningar till uppbrott från en förlegad litteratur som lockade. Hon bodde på Hotell Leopold veckorna före Victoria Benedictsson tog in där i väntan på den store mannen. I sin dagbok hängav sig Benedictsson åt en lågande svartsjuka där hon tydligt och antagligen ganska klarsynt insåg att hon fått inta den roll i Brandes liv som Laura Marholm nyligen innehaft.

Det var också via Georg Brandes förmedling som Ola Hansson och Laura Marholm träffades första gången. Det var på midsommarafton år 1888 som de båda var bjudna hem till Brandes på "aftonté". De tycks inte ha sagt mycket till varandra den dagen, men snart skickade Ola Hansson sitt första brev till Laura Marholm. En trevande och högst försiktig kontakt inleddes. Länge rörde den endast litterära projekt. Laura Marholm översatte delar av "Sensitiva amorosa" till tyska. Och snart föreslog hon att hans nästa arbete genom hennes försorg ska ges ut samtidigt på både svenska och tyska. Laura Marholm skickar även det hon skriver till Ola Hansson. De uppmuntrar varandra. Men det dröjde länge innan de på nytt träffas igen.

Sommaren året därpå, alltså 1889, skulle Ola Hansson åka till Koster tillsammans med sin bror. Då skrev han sitt första försiktiga kärleksbrev till Laura Marholm. Han ville att hon skulle följa med. Den 24 juni skrev hon också ett avskedsbrev till Brandes. Hon måste resa. På Koster stannade de fram till mitten av juli. Där inleddes deras förhållande. Ola Hansson skrev senare att de oavbrutet kysstes och kysstes eftersom hon inte förstod hans skånska.

 Ola HanssonDe gifte sig borgerligt i Köpenhamn den 27 september 1889. I februari året därpå begav sig Ola Hansson och Laura Marholm ut på sin bröllopsresa. Därmed inleds hans livslånga landsflykt som - med några få korta avbrott för besök i hemlandet - skulle vara i trettiofem år, fram till hans död 1925 i Büyükdere utanför Istanbul. Äktenskapet med den begåvade, utåtriktade och ständigt aktiva Laura Marholm var märkligt lyckligt. Det enda i Ola Hanssons väsen som hon inte kunde förstå eller förlika sig med var hans obotliga hemlängtan.

Till sin läggning var Ola Hansson en ytterst skygg och därtill osäker människa. Han undvek ofta kontakt med andra människor, inneslöt sig hellre i sin ensamhet med sina egna tankar och funderingar. Laura Marholm försökte aktivt att få ut honom bland kollegor, förläggare och skribenter för att befrämja karriären. Men han förblev sluten, inbunden, oftast tystlåten i sällskap. Ola Hansson led och marterades ofta av sin känslighet; "hudlös" är ett återkommande ord när han beskriver sig själv. Men i poesin fick han användning av sin långt drivna känslighet. Där kom hans komplexa väsen till sin fulla rätt. Adolf Paul ger följande karakteristik: "han var en smärt, nervös man, med blonda mustascher, allvarsamma drag, ett nervöst stammande uttal och osäker blick". Även Victoria Benedictsson understryker att Ola Hansson såg ut som en mycket intelligent man tills han öppnade munnen. "När man jämför Ola Hansson och mig", tillägger Victoria Benedictsson, "är det avgjort jag, som är 'manfolket'."

Först slår sig paret ner i Berlin där Ola Hansson snart intar en roll som ledande kultur- och litteraturkritiker, en av de få av internationella mått som Sverige frambragt. Hans nyvunna vurm för Nietzsche avsätter det anmärkningsvärda resultatet att Ola Hansson gör en stor och avgörande insats för spridandet av Nietzsches filosofi - i Tyskland. Laura Marholm översätter vad maken skriver och lägger ner stor möda på att sprida hans artiklar i den europeiska pressen. Snart är Ola Hansson en avsevärt mer uppburen och välrenommerad författare och kritiker i Tyskland och Frankrike än vad han är hemma i Sverige.

Under de kommande åren skulle Ola Hansson och Laura Marholm bo i Bayern, Schweiz, i utkanten av Paris, Grekland och till sist även i Turkiet. Fattigdom och ekonomisk misär hotade ofta grunden för hela deras tillvaro. I hemlandet motarbetades de. Recensionerna var inte bara negativa, de var illvilliga och ofta elaka. I en dubbelrecension av dels Ola Hanssons "Kåserier i mystik", dels Laura Marholms "Till kvinnans psykologi" tar den mäktige Oscar Levertin i Svenska Dagbladet heder och ära av paret. Redan i upptakten slår Levertin an tonen:

"Det är icke herr och fru Ola Hansson, som man bör välja till sällskap, om man håller på god ton som ett första villkor äfven för rent andlig bekantskap. Det finns en gammal bok, som i Tyskland ägt en långvarig auktoritet, Knigges 'Öfver umgänget med människor'; det behöfdes i våra dagar en ny Knigge, 'Öfver umgänget med idéer', öfver den finkänslighet i uppfattning och ord, med hvilken äfven tankar böra behandlas af människor med anspråk på förfining. Det vore en andlig sedelära, af hvilken Ola Hansson och fru Laura Marholm behöfde läsa sitt kapitel om morgonen, innan de slogo sig ned vid skrifborden." Och i slutklämmen av recensionen skriver Oscar Levertin att Laura Marholm, haft som "ambition att uppträda och uttrycka sig som en begåfvad ackuschörska."

Psykiskt tärde den ambulerande tillvaron allt hårdare på dem bägge. De ständiga misslyckandena på den svenska bokmarknaden, den evigt negativa publiciteten och refuseringarna lämnade dem ingen ro. När de år 1900 slog sig ner i München tog till slut förnedringen och motgångarna ut sin rätt. Både Laura Marholm och Ola Hansson drabbades av svåra förföljelsemanier. Sjukast var Laura Marholm som även fick tvångsintas på sjukhus. Vad som hände var ett klassiskt exempel på en svårartad "folie à deux".

Upptakten skedde redan i slutet av seklet. I augusti 1898 konverterade paret till katolicismen. Därefter växte ett system av paranoida föreställningar fram. Nu var det inte enbart författarkollegor och förläggare som var föremål för deras vanföreställningar. Hemliga ordnar och olika länders kungahus figurerade i parets paranoia. Aktivast var Laura Marholm. Handgripligen slog hon till stiftspastorn von Türck i München. I brev angrep hon bayerska myndighetspersoner och flera katolska dignitärer; den bayerske regenten furst Luitpold kallade hon för en "kalvinistisk hund" och hävdade att han mördat sin föregångare, Ludwig II. Den påvlige nuntien hade, för övrigt på uppdrag av den svenske kungen, försökt mörda Ola Hansson. Läget blev till sist ohållbart och polis kopplades in.

En polisrapport skrevs den 3 april 1905. Polismannen, en t. f sekreterare Göhler, uppsökte paret ett flertal gånger. Han summerade sina intryck på följande sätt (här citerad i Ingvar Holms översättning): "Vid mina upprepade samtal med fru H. fick jag det intrycket, att jag hade att göra med en utan tvivel sinnessjuk, av fixa idéer besatt kvinna, som med hänsynslös energi behärskar människorna i sin omgivning och även påverkar deras tal.

Men även hennes man måste jag betrakta som sinnessjuk, ty endast så förklaras dennes motståndslösa inträngande i hustruns sjukliga fantasier, som tydligen saknar varje verklighetsunderlag. Det sätt, på vilket han framställde dessa, visar att han fullständigt har tillägnat sig dem. Vidare har han de sinnessjukas egendomliga blick, som är riktad rakt fram brinnande och tom." Familjen var även fattig. De låg tre månader efter med hyran och den nu tretton år gamle sonen var utackorderad. Syrligt påpekade dock Göhler: "För nuvarande lever familjen i varje fall mycket torftigt, endast när det gäller öldrickning nekar de sig intet, ty under dagens lopp konsumera de 8 liter." Och av grannfrun fru Schweizer fick han veta följande: "på kvällarna hörde man, hur de båda gnabbades och skrattade i vardagsrummet som nygifta 20-åringar."

Sju dagar senare undersöktes Laura Marholm. Slutsatsen blev att hon behövde sinnessjukvård. Hon togs in på Heil- und Pflegeanstalt Eglfing som ligger en bit utanför München. Läkaren ansåg också att Ola Hansson behövde polisövervakning då han led av samma vanföreställningar som hustrun. Någon sådan övervakning skedde dock inte.

Sten rest till Ola Hanssons minne i HönsingeDen läkare, Fritz Ast, som behandlade Laura Marholm tryckte året efter i "Allgemeine Zeitschrift für Psychiatrie" en uppsats med en fallstudie över makarna Hansson. Här skildras ingående vilka vanföreställningar de båda led av. Fritz Ast skriver där om Laura Marholm: "Iakttagelser under anstaltvistelsen gav vida handen att patienten utformat ett oerhört komplicerat och vidlyftigt villosystem. Nästan alla triviala händelser tolkas felaktigt som syftande på henne själv. Undertryckandet av hennes egna och mannens arbeten ingår endast som en del i en systematisk förföljelse; alla indigestioner och sjukdomar, som makarna har haft, är lika många attentat mot deras liv. /.../ Förföljelserna utgår från kronprinsen av Sverige, som emellertid också endast handlar på uppdrag. Det skulle nämligen bestå en dynastisk kombination av Sveriges, Preussens och Englands kungahus, som avser att underställa Europas alla rikedomar dessa familjer och deras syften. För att säkra de alltigenom ruttna dynastiernas fortplantning är de ofta impotenta maktägarna tvungna att låta fortplantningsdugliga borgerliga utöva motsvarande funktioner ... En sådan funktion lär även fordras av hennes man, som man därför med alla medel vill skilja ifrån henne. För att göra sin förbindelse oupplöslig övergick man till katolska kyrkan: fiendesidan var nämligen protestantisk och tillhörde frimurarna." Fritz Ast påpekar också att Ola Hansson till fullo delade sin hustrus vanföreställningar.

Efter sjukhusvistelsen utvisades Laura Marholm och Ola Hansson från Bayern. De var inte längre välkomna. De tvingades packa och resa vidare. Snart slog de sig ner i Meudon utanför Paris där de till och från kom att bo fram till 1916 varefter de flyttade till Bern i Schweiz där de stannade ett par år. Andra anhalter i deras exiltillvaro var Aten, Riga och Prag. Till sist stannade de i Turkiet, i Büyükdere vid Bosporen, där Ola Hansson avled 1925 vid en ålder av sextiofem år. Laura Marholm levde ytterligare tre år.

Året efter Ola Hanssons död transporterades hans stoff hem till Sverige för att till slut gravsättas på kyrkogården i Lund. I den skånska byn Hönsinge finns numera en sten rest till Ola Hanssons minne. Måhända är det ett symptomatiskt tecken att den står vid fel gård.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 september, 2017

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Det rödas trådar

Före förvandligen Det dunklas kontureroch viskningarnaom det pågåendesom inte kunde sesmen svagt anaslade sig som motivoch speglingarpå ytan av alltoch tolkadesfrån ett negativi mörkrummet

Av: Berit Gabrielsson | Utopiska geografier | 13 juli, 2009

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 Maj, 2017

Stefan Whilde

Lika och olika. Eller: 1 + 1 = 3

Vi får ju inte glömma det gamla anarkistiska slagordet som i mångt och mycket tagit oss människor framåt genom historien: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!”

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 oktober, 2016

Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 Maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.