Storstadens oundvikliga anonymitet

I tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och ...

Av: Jessica Johansson | 15 april, 2012
Jessica Johansson

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 24 december, 2017
Essäer om religionen

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Fragment av surrogatpyret IX

Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som ...

Av: Nikanor Teratologen | 27 november, 2007
Teratologisk sondering

Bengt Lidner: Lidande och moderskärlek



 

Bengt LidnerGränderna är mörka denna dystra och kulna natt. Stanken från träck och gammal urin, pottor tömda rakt ut från fönstrena, är outhärdlig. Vinden ligger på envist och hårt från havet och natten är karg och det är en av alla dessa nätter man önskar att de hade dött redan på morgonen. Snön som föll häromdagen är nu slaskig och har blött ner honom långt upp på knäna och på hela högra sidan. Han måste ha ramlat. Han minns inte. Han står och vacklar i den trånga lilla gränden Fährstraße och kommer inte riktigt ihåg hur han kommit hit. Rocken är i trasor, ser han. Den ena fickan är nästa avsliten och en lång reva löper ända från skörten upp till armbågen. Hatten har han tappat. Inte en sekin finns i läderpungen eller fickorna. Handskarna har han tack och lov kvar.

Tungan är som ett sandpapper. Han känner hur ruset börjar släppa sitt behagliga grepp och bakfyllans rivjärn river redan i hjärnan. Det kryper i kroppen som av små ondsinta ettriga pissmyror. Han fryser så hela han skakar där han till hälften sitter och till häften ligger i gränden. Hos krögarn har ingen kredit kvar. Det vet han bara alltför väl.

Bengt Lidner mår inte bra, alls inte bra den här sena natten eller snarare tidiga morgon. Det är januari månad. Året är 1779. Nu denna sena och tunga timme ångrar han djupt att han stack hit till Stralsund. Vad tusan har han här att göra, i den här hålan? Här är snudd på lika händelsefattigt och förslöande för ens snille och sprakande begåvning som på godset Gurtitz ute på Rügen. Men han hade inget val, tänker han. I Greifswald hade han grundligt bränt alla sina skepp. Inte ens boktryckaren betalade han för avhandlingen om det amerikanska frihetskriget som han skulle ha lagt fram.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han var tvungen att skudda stoftet från sina fötter. Alla var han skyldig pengar - för hyran, på krogen, handlån, skräddaren och då till och med boktryckaren. Disputationen fick han helt sonika ställa in och mer eller mindre fly hals över huvud.

Men inte har det blivit bättre här i Stralsund. Hans familj, eller vad man ska kalla dem, vägrar styvnackat att hjälpa honom. Hans riktiga far, som var organist i Göteborg, dog redan 1759 när Bengt Lidner var blott två år. Hans mor gifte snart om sig med Samuel Aurell, en tråkig och principfast man anställd som bokhållare vid Ostindiska kompaniet. Herrnhutare är han också med all dess dyrkan av Jesu blödande sår och död; religiös är han så att knäna fått skavsår av alla böner. Med den mannen kommer Lidner aldrig att komma överens. Hans mor, däremot, var en vänlig och ömsint natur som länge lever kvar i Bengts minne som ett ovanligt ljus i ett mörkt liv. Men efter att även hon dött, när Lidner hunnit bli fjorton år, är ingenting i hans liv någonsin sig likt.

Nu kommer tårarna. Han kan inte stoppa dem.

Han har hasat nerför husväggen och ligger nu ner bland allt träck och avfall i rännstenen. Men varje gång hans mor dyker upp i minnet börjar han gråta. Han minns henne som en vänlig och omtänksam människa som verkligen visade honom omsorg och kärlek. Hon hade också, liksom sin son, nära till tårar och var en lättrörd själ.

Men en sak är i all fall säker, hans styvmor hatar honom, hon avskyr honom innerligt. Under en period driver Anna Lisa Wallerius, som hon hette före giftermålet med hans styvfar, igenom att de ska ackordera ut Lidner. Hon vill helt enkelt inte ha honom hemma. Då låter familjen den redan lätt kantrade karaktären som var den unge Bengt Lidner bo på en krog och uppfostras av värdparet. Hur lämpligt det nu är, eller kanske är det som ordspråket säger - ont ska med ont fördrivas? När Bengt Lidner senare i dikten "Midnatt" skriver om hur en ung man närmar sig förfallet så äger han stor sakkunskap om vad han skaldar:

Den fläck uppå sitt namn, en villad yngling fått
Utplånas ej af år, som ärorikt försvinna.
Jag blev dock, Gud förförd . . . och i vad späda år!
På lastens gräns ett steg - och sig en avgrund höjer.

altPlötsligt fnittrar han till och torkar sina blöta kinder och får ett litet leende på de nästan blåa läpparna. Bengt Lidner tänker på en av sina älsklingshistorier, den om hans "knäpp". Hur han oväntat en dag i skolan förvandlas från trög och saktfärdig elev till något av en skolfux, som hade lätt för det mesta som hade med skolarbete att göra. Den historien berättar han gärna för vem som gitter höra på. "En dag då de voro i skolkammaren", skildrar Atterbom som säkerligen fått sig historien berättad, "väckte han denne lärares uppmärksamhet genom en hörbar knäppning i sitt huvud, en liten smäll, varvid han skrek till, och kände en skakning ifrån nedre delen av pannan till huvudets bakdel. Därefter kunde han i blinken sin läxa, och röjde alltsedan ett ypperligt mått av minne och fattningsgåva." Atterbom kan inte låta bli att tillägga: "Kunde man påhitta ett medel, att i slöa barns huvuden åstadkomma sådana smällar, så skulle detta föranleda en grundligare revolution, än både krutets och tryckpressens upptäckt."

Men sedan blir det bara värre i skolan från det att han kommer till gymnasiet. Det hjälper inte Bengt Lidner det minsta att han har lätt för att fatta. Hela skolan håller på att förfalla. Lärarna super och lektionerna urartar hela tiden alltmedan andra lärare träter om religiösa frågor - det handlar om Swedenborg - och försöker få varandra avstängda från undervisningen. Och eleverna passar självfallet på att obstruera och bråka och på alla sätt och vis leva rullan så mycket de bara kan. En lärare, Beyer som undervisar i teologi, berättar att eleverna stampade i golvet och vad han än sade blev det bara värre "ett ohyggligt tjutande och stönande, understundom att ej förtiga ett hiskligt skrik och buller... Bullret var så starkt hela tiden, så att de beskedlige, stadige och hågade för saken knappt kunde förnimma och annotera hälften av det jag föreläste, ehuru jag brukade nog stark röst." Snart blir Beyer fråndömd rätten att undervisa i teologi.

En annan lärare vid gymnasiet, A Grimberg som undervisar i teologi, latin och matematik, skapar en riktig skandal som även blev tidningsrabalder och gick till tinget. Han anklagas av sin hyresvärd för att ha förgripit sig på dennes dotter. De båda hamnar i ett rejält slagsmål. Grimberg åläggs att försvara sig inför Domkapitlet. Då rullas historien upp om alla hans försumligheter. Att han ofta varit full som en drucken kamel på lektionerna. "Han läser endast en ½ timme, glömmer att sluta med psalm, lämnar katedern och var vid detta tillfälle mycket rödbrusig i ansiktet", lyder en rapport. Och en annan gång dyker han inte upp och påstår att han ligger sjuk. När han då får besök av en av skolans anställda märker denne "en ovanlig hetta i ansiktet, och i rummet är det mycket osnyggt och en stank som av vin."

Bengt Lidner hamnar snabbt i ett tufft och bråkigt gäng som sannerligen inte tillhör dem som lyckades höra vad läraren sade - bilden är rätt talande, Bengt Lidner som sin tids värsting. Det går snabbt utför med Lidner, kanske inte helt underligt med den skolmiljön. Snart tar hans styvfar honom ur skolan. Han har börjat försnilla pengar, åtminstone om man ska tro en notis som styvfadern lät sätta in i tidningen "Göteborgska nyheter" i december 1772:

"Var och en åtvarnas härigenom, att icke utom min sedel på min räkning utlåna penningar eller lämna varor på kredit till någon yngling, ehuru den vara må och under vad sken som förebäres. 
Samuel Aurell."

Nu hotar styvfadern att skicka Bengt Lidner till sjöss. Det är ett vanligt sätt att få ordning på så kallade vanartiga pojkar. Men i stället beslutar han sig för att flytta styvsonen till Tyska skolan och där blir studieresultaten genast bättre. Det är också nu, när han precis fyllt femton år, som Bengt Lidner börjar skriva poesi, åtminstone tillfällighetsverser och religiöst färgade oden. Kanske för att blidka den sure styvfadern?

Han har lyckats ta sig upp på fötterna igen genom att sakta kasa sig uppför väggen. Han skakar i hela kroppen nu - av köld eller bakruset eller av ilska över styvfadern kan kvitta lika. Det här håller inte längre. Han måste ha en sup eller ett par. Ner till hamnen med dess alla krogar vågar han inte gå. Där nere går det lite väl vilt till. Det har han lärt av bitter erfarenhet. Bengt Lidner måste in någonstans, in på en varm krog med någorlunda bildade människor där han med sin milda och välsmorda tunga kan locka av någon vänlig, eller åtminstone lättlurad själ något att dricka eller kanske till och med ett litet handlån.

Imorgon, imorgon när den förbannade morgondagen kommer, måste han gå till den där strame och sturige officeren Pahl igen. Inte kan han neka honom pengar, nej inte nu. Han måste åtminstone få pengar till skräddaren. Så här kan han ju inte gå omkring och se ut. Men vad kommer Patrik Alströmer i Göteborg att säga? Har han kanske tänjt hans tålighet och välvilja till bristningsgränsen den här gången?

Varför stannade jag inte ute på Rügen, hos familjen von Osten? Där fick jag ju varm mat tre gånger om dagen, hade tak över huvudet och en varm skön säng. De var vänliga människor. Det var inget större fel på dem. Hur tråkigt det än var att försöka lära de korkade ungarna latin och historia. Men ledan och rastlösheten hade snart börjat äta honom inifrån som en svår svulst; ledan hade stått honom upp i halsen. Informator är ett yrke som passar honom illa, mycket illa. Han har inte tålamod nog till att sitta och harva trist grammatik och den tråkige Tacitus. Att sitta och böja tyska verb med småungar och försöka banka in romersk historia i deras tjocka skallar, har det någonsin gjort någon enda människa glad?

altNu kommer tårarna igen. Kraftigt, snudd på konvulsiviskt, hela kroppen rister och skakar. Tårarna bara rinner och rinner nedför hans skitiga kinder där lera och smuts lyckats fastna under nattens händelser. Det är få som har lika lätt för att gråta som Bengt Lidner. Hans sinne svallar och sentimentalitetens gungfly är den mark han bäst trivs med att beträda. Varför? Varför? Varför ska all ondska och all världens samlade och koncentrerade otur alltid drabba mig?

När Lidner ligger i Lund tvingar de honom att lämna universitetet. Varför skulle Lidner lämna Lund? Hans första biograf, en initierad och lång artikel i det tyska biografiska magasinet "Zetigenossen" 1830, tecknar bakgrunden på följande allt annat än smickrande sätt: "I Lund framträdde hans behov av starka drycker och förstörande begär till de smutsigaste utsvävningar, som undergrävde hans hälsa och förstörde hans lycka; och då hans oordentliga leverne gjorde honom till föremål för allmänt tadel, blev han av akademiska staten förvisad från universitetet och nödsakad, för att inte falla i kreditorers händer, att hemligen lämna landet." Men i konsistoriets protokoll finns ingenting som styrker denna berättelse. Snarare är det styvfadern som agerat, trött och utled på Lidners alla skulder och utsvävande liv.

Bengt Lidner blir nu mot sin vilja tvingad att gå till sjöss, att ta hyra som "jungman" på Ostindienfararen Finland (för övrigt samma skepp som Jacob Wallenberg seglat med och skriver om i "Min son på galejan"). Den 9 januari 1776 lämnar skeppet Göteborgs hamn, destinationen är Indien, med den nittonårige poeten och filosofie studeranden Bengt Lidner ombord. Vad skulle han göra? Fortsätta att skura däck resten av livet? Lyssna på alla dessa råa och skrikiga befäl? I Kap, dit Finland kom i april, rymmer han. Han avviker helt enkelt. I skeppet Finlands skeppsjournal står det den 22 april 1776 antecknat: "jungmannen Benkt Lidner afvikit". Det går förvånansvärt enkelt och snabbt att ta hyra på en båt hem.

Alltsedan dess vägrar styvfadern att bistå eller hjälpa honom på minsta vis. Det är ständigt kalla handen. Kall som en polarvind i januari. Precis som nu, tänker Lidner och huttrar till och börjar sakta gå mot Rådhustorget. Ett iskallt regn uppblandat med snöflingor börjar falla, blöta och kalla som en isjungfrus kyssar träffar flingorna honom i ansiktet. Han stödjer sig mot väggarna. Det går sakta. Mycket sakta. Ett steg i taget och så ett till. Sedan stannar han upp, håller sig om pannan och försöker få bilderna han ser av gränden att bli till en enda. Han rättar till peruken och försöker borsta bort smutsen på rocken och benkläderna.

Bengt Lidner svär för sig själv där han står och svajar i gränden Fährstraße. Varför fick jag inte dö i stället? Vad tjänar detta lidande liv till? Varför vill mig alla bara ont?

Det är tack vare den vänlige och förstående industrimannen och kommerserådet Patrik Alströmer som Bengt Lidner kommit hit till de tyska provinserna. Det är Alströmer som är hans mecenat och befrämjare. Det är han som betalt resa och uppehälle för de nu havererade studierna i Greifswald. Hans goda namn har öppnat många dörrar för Lidner även här i Stralsund och med Alströmers namn som säkerhet har han lyckats dra en hel del lån och växlar. Så varför skulle det inte gå en gång till? Krögare brukar inte vara alltför nogräknade.

altNu ser han trappan. Ljuset i fönstret ner till krogen är som en ljummen och inbjudande fyr i ett arktiskt och pinat landskap. Stegen blir plötsligt säkrare. Själen lättrörligare. Sinnet svallar till av en stilla glädje. Det går. Han kan. Han lyckas. Han får efter lite ackorderande in en kanna skummande öl, och en flaska finkel därtill. Livet är likväl en underbara gåva av den gode Guden!

Senare samma vecka skriver den strame löjtnanten Phal brev till Patrik Alströmer. Där står bland annat följande att läsa: "Har jag måst rädda honom från arrest medels denna utbetalning för en gammal skräddarräknings skull. Nu har han återigen kommit med nya rekvisitioner, som medfölja. Han plågar mig obarmhärtigt. Jag vet ej, om det är med Herr Överdirektörens vilja, att Herr Lidner skall få så mycket pengar."

Snart börjar Phal att på allvar tröttna på skyddslingen han fått sig pådyvlad. Det är för mycket tjat och ideliga påstötningar; många aparta transaktioner, ilskna gäldenärer och upprörda människor som känner sig lurade. Ett nytt brev skrivs och avsänds till Alströmer månaden därpå. Lidner är på nytt hotad av arrest och det bästa vore att skicka hem honom. När Lidner rest skriver Phal igen: "Nu efteråt har jag erfarit hans illpariga skälmstycken, huru nätt han bedragit skomakare och skräddare. Gud vet, hur det går honom! Men aldrig tror jag det går väl. Han sade ofta om sig själv, att endera blir jag en stor man eller en usling."

Ja, det går inte Bengt Lidner direkt väl här i livet. Det är en oändlig räcka av ekonomiska misslyckanden, felslagna planer och kvävda förhoppningar, svält och misär, dryckenskap och halvskumma affärer. Men på något egendomligt sätt lyckas han med det vådliga konststycket att bli både en stor man och en usling. Vad han främst måste kämpa emot är sig själv. Han har sin karaktär, sitt svaga sinne, sin lättrördhet och lätthet att gripa till flaskan emot sig. Men drömmer stora drömmar gör han.

Bengt Lidners största dröm i livet är att få bli en uppburen skald vid hovet, att slippa tänka på världsliga problem som hyra och matpengar, skräddarräkningar och svikna gäldenärer. Det är en dröm som mindre handlar om framgång än om lugn och ro att få ställa sin håg till studier och skriverier som roar och lockar honom.

En enda gång i hans liv ler lyckan och Fortuna verkar blicka med blida ögon mot den stackars Lidner på allvar. Det är när Gustaf III får syn på några av hans poetiska verk och inser att denne Bengt Lidner är en sann och äkta poetisk begåvning. Konungen beslutar sig för att försöka utbilda den ännu unge skalden till att skriva operor. Gustaf III vurmade med snudd på fanatisk intensitet för operan och behövde ständigt nya författare till att skriva libretton. Kungen beslutar sig för att skicka ut honom i Europa. Där ska Bengt Lidner lära sig vad som ännu fattas honom för det värv kungen tänkt sig. I tre år ska Lidner resa runt och studera på vissa förutbestämda platser och hos utvalda personer. År 1780 ger sig Bengt Lidner av, för första gången stadd vid god kassa och med kungligt beskydd och kan alltså resa och föra sig som en sann herreman. Det är en roll han känner sig synnerligen bekväm med. Han trivs med att leva på stor fot.

Eller som Carl Christoffer Gjörwell - tidens stora skvallertacka som visste det mesta om vad som hände i riket genom alla de som lämnade uppgifter för hans tidningar - skriver i ett brev strax före Lidners avresa: "Härom morgon kom herr Lidner till mig, braskande i full hovsorgedräkt, till och med svarta och vita bandrosetter på skorna. Han begärde mina befallningar till utrikes orter. Tackar: hade inga. Vart går resan? Till Paris och Italien. I vad föremål? För teatern och språken. På vars bekostnad? Hans majestäts."

Bengt Lidner är nu tjugotre år gammal, även om han alltid underdriver sin ålder av det enkla skälet att tiggarbreven låter avsevärt bättre om de kan påstås vara skrivna av en stackars "yngling". Först går resan till universitetet i Göttingen. Där tycks allt gå väl. Professorerna är nöjda med hans flit och uppenbara begåvning och talang. Sedan, nästa år, går resan till Paris. Där har Gustaf Philip Creutz fått kungens order att ta emot och härbärgera den unge Lidner. Creutz är vid denna tid Sveriges envoyé i Paris, alltså ambassadör i Frankrike, men han är också en av tidens mest uppburna och hyllade skalder även om hans lyras strängar nu stått obrukade sedan lång tid.

Bengt Lidner får intimt och ofta umgås med Paris stora och vittberömda personligheter. De dinerar i Creutz vackra hus där också Lidner själv bor. Till en början går allt bra. Creutz och Lidners samarbete går friktionsfritt och lätt, till och med så bra att Creutz efter alla år av tystnad själv börjar dikta igen. Men sedan händer något. Som vanligt, är man väl nödgad att tillägga. Lidner börjar stjäla böcker i biblioteket; böcker som han antagligen sedan säljer vidare ute i stadens boklådor. Kläder försvinner för Creutz. Betjänten klagar eftersom Creutz är den mest glömska och tankespridda man som någonsin uppburit ett ansvarsfullt ämbete. Han skulle själv aldrig märka om någonting fattas eller försvunnit i hemmet. Han skulle utgå ifrån att det var han själv som slarvat bort boken eller förlagt klädesplaggen.

Efter ett drygt år i Paris bland stadens förnämsta societet och spirituella snillen skickas Lidner nesligen hem. Han har hamnat i onåd, även Gustaf III tycks ha tröttnat på den svirande och moraliskt svajige skalden. Creutz anklagar efteråt Lidner för litterär stöld, att den unge skalden skulle, likt en litteraturens skata, ha norpat centrala partier vilka Creutz egenhändigt skrivit. Senare litteraturhistoriker har dock kunnat visa att här var det Creutz som for med osanning.

Nu händer något ytterst anmärkningsvärt. Så genomgripande och häpnadsväckande att det är svårt att förklara. Året är 1783. Bengt Lidner har kommit hem till Sverige - med stukad självkänsla och med svansen mellan benen - och lever ett liv på samhällets botten. Han lider. Han svälter. Eller som litteraturhistorikern Henrik Schück uttrycker det: "För en person med Lidners mycket svaga ekonomiska begåvning var denna onåd detsamma som ren misär. På egen hand var han ur stånd att reda sig, och för verkligheten saknade han allt sinne. Huru han under dessa år kunnat draga sig fram utan att svälta ihjäl, är därför ganska gåtfullt."

Men Lidner skriver. Han skriver som aldrig förr. Hans penna glöder av en mäktig skaparkraft. Han sinne är som en storm av inspiration och fyllt av omtumlande bilder och drastiska formuleringar. Under detta år skriver han tre stora arbeten och påbörjar ett fjärde. Det går också att uttrycka som så att det är nu, under detta enda år, som Bengt Lidner skapar det som sedan för all framtid renderar honom en självklar och orubblig plats i litteraturhistorien. Det är dramat "Medea". Det är också diktsviten "Året 1783", som är en ganska brokig och braskande summering av det gångna årets händelser. Nu börjar han även att skriva på den märkliga diktsviten "Yttersta domen", ett arbete som kommer att ta Lidner många år att fullborda. Själv framhöll han det alltid som sitt allra förnämsta och viktigaste arbete. Detta är för övrigt första gången ett svensk diktverk bär spår av den store Dante Alighieris "Den gudomliga komedin". I likhet med Dante befolkar Lidner dödsriket med människor från sin egen samtid, levande såväl som döda, diktade såväl som verkliga.

altDetta år utkommer framför allt Bengt Lidners mest kända diktverk. Det är "Grefvinnan Spastaras död", en lång dikt om en kvinna - om en moder - och hennes handlande mitt under den stora jordbävningen i Messina. Utifrån en ganska kort notis om jordbävningen - och om modern som rusar tillbaka in i huset för att rädda sina barn och dör - vilken Lidner läser i Stockholms-Posten den 30 maj 1783 skapar han sitt mästerverk. Ämnet passar honom utmärkt. Lidande och moderskärlek återkommer ständigt i hans poesi och här finns det ett övermått av båda. Och här får han också ge utlopp för sin förkärlek för det lite bombastiska, det dramatiska och omvälvande. Den lilla människan ställd inför de stora opåverkbara krafterna som sätter naturen i rörelse.

Gud---Ack! rädda mig - Hur jag förskräckes!
Hemsk av natten djup jag betäckes
Det blixtrar--- Vad gnistror de spritta, de spraka:
Väsande svavelregn störta sig ner,
Darrande jordens inälvor braka;
Dess grundvalar skaka,
Hon vrålar, spyr eld - nu öppnar hon sig ---
Gud! Nådig, Barmhertig, förbarma dock dig!

Ramlande tordönen dundrande knalla,
Eldtöknar skalla,
Sjöarna svalla
Mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
Åskviggar ljunga,
Fasliga syn!
Ankrade Seglare Vågorna slunga
Mot Himlabryn.
Templen av glödande eldkulor brinna.
Et skral--- än ett skrall: Palatsen försvinna;
I rämnade jorden begrava de sig - - -
Gud Nådig, Barmhertig, förbarma dock dig!

Nu blir Bengt Lidner i ett slag ett namn på allas läppar. Han blir berömd bland en bredare allmänhet. I sin litteraturhistoria - med titeln "Svenska siare och skalder" - skriver Atterbom, kanske inte helt utan några bittra uns av avundsjuka: "Lidner var nu, i hast, erkänd över hela Sverige såsom en stor skald; av många, såsom den störste... Man nämnde, man hörde hans namn, med en blandning av hyllning och häpnad." Eller som skalden och biskopen Frans Michael Franzén skriver i dikten "Lidona":

Mången månskensnatt
Med Lidner i sin hand hon satt,
Och grät förtjust och drömde vaken.

Denna popularitet och litterära framgång hjälper dock Bengt Lidner föga. Det fanns ingen bokmarknad att tala om så hans popularitet leder inte till att hans inkomster ökar. Han är fortfarande fattig. Han lever på gränsen till svält och misär.

Han gör nya försök hos hovet, lägger ut trevare hos olika funktionärer i kungens närhet. Men när Lidner inte lyckas med att återfå Gustaf III:s förtroende eller gunst, trots sina litterära framgångar, är han illa tvingad till att ännu en gång ta arbete som informator. Denna gång hamnar han ute på godset Margretelund hos baron Fredrik Åkerhielm.

Återigen sitter Lidner fast. Det är sommar och året är 1785 och ännu en gång är han utled på att behöva traggla teser med en ointresserad skolunge. "Margretelund är ett ängslans hem", skriver Lidner i brev, "helvetet placerat i paradiset. Naturen ler och människorna grina. Nåder till höger och vänster, vars rangsjuka är odrägligare än tandvärk. Lägg härtill det fasliga ödet att nio timmar om dagen för en dum pojke läsa om hustavlan och Magnus Ladulås, om Monomotapa och Svinmagen, om fan och hans mor." "Under tiden skall jag skynda mig att här på Yttersta domen beskriva allt, som rör helvetet, emedan jag i hela världen ej kan finna en så passande ort som Margretelund." Några veckor senare utgjuter han på nytt sin galla nu till Elis Schröderheim: "Mina omständigheter är de mest ömkansvärda. Bland Barbarer, där Ömhet är en obekant känsla, förföljd, utan Vänner, trånar jag efter det lyckliga ögonblick, då antingen Döden på mitt Elände gör slut; eller jag för Evigt får övergiva ett Fädernesland, där jag ej mer har något att hoppas. - Vacker utsikt vid 26 års ålder!"

alt

Bengt Lidner blir hur som helst uppsagd från informatorstjänsten. Återigen står han utan inkomster och utvägar. Efter diverse turer och mellanspel och misslyckade försök att uppvakta både hovet och andra mecenater beger sig Bengt Lidner hals över huvud till Finland. Där kuskar han runt bland herrgårdar och gods och lever snyltgästens hårda och otacksamma liv. Han stannar så länge värdarna står ut med honom. Sedan vidare till nästa gods, nästa burgna familj. Nu har han nytta av sitt vitt spridda rykte som skald. Det öppnar många dörrar för honom. Mönstret är detsamma varje gång. Först ser de det gnistrande geniet, därefter den försupne gamängen och då är det hög tid att byta vistelseort för den vittre matfriaren.

Ett typiskt exempel är hur en ung auditör vid namn von Schoultz reagerar inför sin gäst.

Först heter det entusiastiskt i brev: "Lidner är ett stort geni, men ock stor filosof". Men snart ändras tonen drastiskt liksom inställningen till den vittre skalden: "Hans eviga fylleri och mindre väl valda bekantskaper generade mig fasligt."

En stor och avgörande händelse inträffar dock under Bengt Lidners tid i Finland, en händelse av stor sällhet och lycka för honom. Han besöker en kapten von Trocken vilken han på sedvanligt manér våldgästar. Men där möter han också Eva Jaquette von Hastfer. Kvinnan som ska bli hans hustru.

De är kära i varandra som tonåriga turturduvor. Bengt Lidner är trettioett år och hans maka är trettiosex år fyllda. Det är Eva Jaquette som tar den svärmiska tjuren vid hornen och friar till den världsfrånvände skalden som i sin tur genast svarar ja. I oktober 1788 vigs de till äkta makar. Dikt efter dikt, svallande av himlastormande kärleksförklaringar och bedyrande av sin egen trohet och lycka skriver Bengt Lidner till sin maka och hon står lika förälskad vid hans sida - vad som än händer, hur fattiga de än är, hur illa ställt de än har det. Atterbom, som lärde känna Eva Lidner som änka, skriver i sin litteraturhistoria: "Hon blev för Lidner den trognaste, huldaste, omsorgsfullaste maka; för hans skull färdig att försaka släkt, ungdomsvänner, födelsebygd, och - vad mera är - ståndaktig att tåligt uthärda, jämte den yttersta brist och nöd, allt det bittra, som åtföljer timlig ofärd, då den härleder sig från egna, i allmänna omdömet oförlåtliga förvillelser. Överskylande med kärlekens mantel vad hon ej kunde rätta, fann hon sig för alla sina uppoffringar fullt återgäldad av äran, att bära Lidners odödliga namn. En verkligare belöning var dock, att han kände och erkände, vad han i henne ägde."

En av Bengt Lidners dikter, "Till min hustru", inleds till exempel med raderna: "Åt Dig min sång jag helga bör, / Jag, som ej drar en suck, den icke Dig tillhör". Och den avslutas på följande vis:

En gång, när Lidner är ej mer
Den Lidner, som du nu i din ömhet värdig finner;

När uppå dessa blad du ser:
Ack, att du dig förflutna dar påminner.
Och glömmer ej det hjärta jag dig gav!

Det dröjer heller inte så många år förrän Eva Jaquette Lidner får sitta där ensam och utfattig med skaldens efterlämnade papper som enda egentliga arv efter sin make. Bengt Lidner läggs föga förvånande i en förtidig grav, blott trettiofem år gammal. Året är 1793, en bister och kall januarimånad. Änka är så fattig, sterbhuset så tomt, att hon inte har råd att begrava den vittberömda och älskade skaldens stoff. Bouppteckningen efter Lidner är en

både bedrövlig och djupt sorglig läsning. Ett grönmålat bord, en byrå, ett hörnskåp och en vattenså, en ljusstake, en ljussnoppare dessutom en större och en mindre järnpanna. Det är allt. Till och med hans kläder var pantsatta och finns därför inte med i uppteckningen. Då rycker den vänlige Carl Michael Bellman ut och skriver en dikt som han sedan går från källare till källare med i Stockholms ljusskygga värld och läser upp för att på så sätt samla in de nödvändiga medlen till Bengt Lidners begravning:

Skalderna ha sällan råd
Att en bror i graven sänka,
Knappt till en svepning en våd,
Mindre facklorna, som blänka.
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners änka.

Men ännu är natten mörk och kall som en svärtad vägg av kol. Det är januari månad och året är 1779 och med stort välbehag för Bengt Lidner den skummande muggen med öl till munnen. Det har börjat slinka in en hel del folk i lokalen nu, ner hit till källarens värme. Sorlet tilltar och de frusna ansiktena tinas sakta upp. Morgonen närmar sig och många vill ha en sup i magen och minst en i ryggraden innan det är dags att lunka iväg till arbetet. Där han sitter och tröstar sig efter nattens eskapader och dunkla nästan bortglömda utsvävningar vet han alls ingenting om vad hans framtid bär i sitt dystra sköte. Han är ännu ung. Han tror innerst inne att allt kommer att lösa sig till det bästa. Han tror alla människor om gott.

Men här i Stralsund trivs han inte. Människorna här är inskränkta och inbilska, utan utblickar eller större vyer, och staden är dessutom överfull av snåla och korkade krämare som enbart vill vrida ut den sista sekinen ur varje ny gäst som besöker staden. Ändå har tiden här i Svenska Pommern inte varit utan mening och betydelse. Det inser Lidner utan tvekan. Han har väckts ur sin poetiska slummer. Han har skådat ljuset och fått inspiration. En litterär rörelse - Sturm und Drang - som närapå liknar en poetisk väckelse, ett storslaget uppvaknande sveper över Tyskland med den store Friedrich Gottlieb Klopstock som inspiratör och förebild. Det skrivs en poesi med ett nytt tonfall, en poesi med känsla och hänryckning i stället för den torra ton som så länge varit förhärskande i de vittra salongerna och som nästintill kvävt lyriken. Bengt Lidner låter tanken ännu en gång röra vid minnet av läsningen av poeten Klopstock och tar sig ännu en stärkande sup och utbringar tyst för sig själv den store skaldens skål.

alt

Han känner hur tillförsikten växer, blir allt starkare där han sitter med ölen och supen framför sig, han känner djupt inombords, som en vulkanisk våg av tillförsikt och inspiration, hur han ska skriva högstämda och känslosamma poem. Han känner hur han och ingen annan ska väcka den slumrande svenska parnassens pissträngda poeter med en dundrande dikt som aldrig tidigare skrivits eller skådats på svenska språket. Eller som Bengt Lidner senare skriver i sitt första brev till den då redan mycket kände och omdebatterade Thomas Thorild:

"Horatius är död; men jag lever".

Om han bara kunde få åka hem eller ännu hellre kunde ta sig till den Kungliga huvudstaden, till hovet där alla poeters framgång avgörs. Om han bara kunde få slippa sitta här i Stralsund och sakta surna såsom den tyska surkålen. Den kalla och blöta vinden viner alltid över den trista staden. Bengt Lidner längtar härifrån.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Umeå som jag minns det

Mats Myrstener om Umeå som stad och kulturstad. I år celebrerar Umeå, ”Kvarkens pärla”, att man blivit utnämnd till kulturhuvudstad inom Europeiska unionen. Inget fel i det – Umeå har alltid ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 17 januari, 2014

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 oktober, 2017

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 16 december, 2017

Kulturförbittring IV

Om demoner: Som poet är jag inte röst - jag är textuell; mitt kommer ur den skrivna rytmen, ur bilden av tågets öga mot rälsens gång: ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 01 juni, 2011

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 Maj, 2011

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Där kommer ju Dylan, sa pappa

Vi stod vid våra cyklar utanför Trädgårdsföreningens norra entré när Bob Dylan kom gående, österifrån, på Slussgatan. När han var ett tjugotal meter ifrån oss hoppade han in i en ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 19 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.