Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Oväder



altNog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:

Looka yonder! Looka yonder!
Looka yonder! A big black cloud come!
A big black cloud come!
O comes to Tupelo. Comes to Tupelo
---
Distant thunder rumble. Distant thunder rumble
Rumble hungry like the Beast
The Beast it cometh, cometh down
The Beast it cometh, cometh down

...

Men vad blir egentligen kvar om man lyckas tänka bort kraften i basslingan, trummorna, oljudet? Förlusten drabbar egentligen inte vad som sägs - hur ett fysiskt hot, en naturkatastrof, länkas samman med ett metafysiskt - utan något annat som, utan att man nödvändigtvis kan precisera vari det består, måste kallas det väsentliga. (Och som väl för övrigt är det som räddar låten från att bli enbart barnslig.)

 

Ett öde som kan påminna om en sång som förlorat sin musik drabbade den riktning som brukar gå under namnet Sturm und Drang. En gång entusiasmerade verk av Klinger, Lenz, Müller med flera en hel generation, idag läser man väl mest två författarskap som kan räknas till periferin av rörelsen, Goethe och Schiller. Det som gått förlorat är det hermeneutiken velat kalla förståelsehorisont, de förutsättningar under vilka man möter ett verk, avgörande för hur man avläser det. Termen är användbar, så länge man håller i minnet att förståelse inte begränsar sig till ett avtäckande av ett meddelande. Att en så liten del av Sturm und Drang-litteraturen ännu lever beror inte på att dess viktigaste element skulle ha uppslukats och överträffats av romantiken, utan om en inneboende svaghet hos varje konstriktning som i så hög grad bygger på starka affekter: när sammanhanget går förlorat blir reaktionerna svåra att fatta. Representativ är den scen i Goethes Den unge Werthers lidanden, där huvudpersonen för första gången är ensam med Lotte:

Vi gick fram till fönstret. Ovädret mullrade i fjärran, det svalkande regnet viskade över landskapet och den varma luften bräddades av de ljuvligaste dofter som steg upp mot oss. Hon stödde sig på armbågarna, hennes blick svepte över landskapet, höjdes mot himmelen, och sedan mot mig, jag såg att hon hade tårar i ögonen, hon lade sin hand i min och sade: - Klopstock!
(28)

Passagen väcker i bästa fall förundran, i värsta fall skratt hos en sentida läsare.
Vad är det med Lotte? En panikångestattack? Har hon satt något i halsen? Till de oförstående hör dock inte bara vi som lever nu, utan Goethes samtida och till och med personer inom Werthers fiktionsvärld. För att lösenordet skall fungera som lösenord krävs ju att inte alla förstår vad som menas. Werthers förståelse får inte vara något helt uttalad, utan deras förening måste basera sig på en omedelbar överensstämmelse. En olycklig bieffekt är att en och annan läsare ställs utanför gemenskapen, som en viss grevinna Lubomirska, som då hon inte lyckats finna det mystiska ordet i sin ordbok frågade sin kock, som kunde berätta att det var en speciell sorts rostbiff. Upplysningen att det rörde sig om en poet och dramatiker gjorde henne inte mycket klockare. Nej, även den som vet något om Friedrich Friedrich Gottlieb KlopstockGottlieb Klopstock (1724-1803), en av de viktigaste förebilderna för Sturm und Drang, upplever en diskrepans mellan storslagenheten i situationen och det futtiga namnet på en till historien förpassad poet. Den tyske litteraturvetaren Richard Alewyn har i en artikel om textstället försökt att dels beskriva, dels undanröja klyftan mellan de initierade och de för vilka yttrandet är bisarrt.
En särskild omständighet som är svår för oss att leva oss in i är rädslan för åska. Denna skräck gjorde ovädret till tacksamt exempel när filosofer som Burke och Kant utvecklade sina teorier om det sublima. Ofta återges Kants målande skildring av naturen i Kritik av omdömeskraften:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Djärvt överhängande och hotfulla klippor, åskmoln som tornar upp sig på himlavalvet och drar fram med blixt och dunder, vulkaner med all sin förintande kraft, orkaner som i sina spår lämnar blott ödeläggelse, den gränslösa oceanen i upprört tillstånd, en mäktig flod som bildar ett högt vattenfall etc., allt detta får vår förmåga till motstånd att i jämförelse med deras makt framstå som liten och ynklig. (118)

Mindre vanligt är det att man uppmärksammar det ställe strax ovanför, där Kant skall ge ett exempel på hur något kan betraktas som fruktansvärt utan att man upplever fruktan:

Så fruktar den dygdige Gud utan att känna fruktan för honom, eftersom han inte tänker sig att han själv skulle vilja göra motstånd mot honom och hans bud. Men i varje sådant fall, som han inte anser som i sig omöjligt, inser han att Gud bör fruktas. (Ibid.)

Det är ingen slump att Gud dyker upp i en diskussion om naturen: vid denna tid har begreppet natur ännu kvar sin innebörd av skapelse. Varje formulering av människans relation till en överväldigande skapad natur ('natura naturata') implicerar då ofrånkomligen en viss relation till den skapande naturen ('natura naturans'), och i förlängningen skaparen. Tillämpat på estetiska artefakter kommer detta betraktelsesätt påverka synen på konstnären, vilket framgår av den fortsättning på scenen vid fönstret, som Goethe lade till i den andra upplagan av romanen:

Jag erinrade mig genast det härliga ode hon hade i tankarna och sjönk ned i den ström av känslor som hon utgjutit över mig med detta lösenord. Jag kunde ej behärska mig längre, böjde mig över hennes hand, kysste den under sällhetstårar och sökte hennes blick! - O, blott jag aldrig mer behövde höra nämnas ditt så ofta vanhelgade namn. (28)


Dikten som jagberättaren tänker på är från 1759 och heter "Die Frühlingsfeier", ungefär "Vårfirandet". Dikten gestaltar ett antal väderfenomen och förklarar dem som ett resultat av skaparens vilja. Intressant nog är det projekt Klopstock därmed ansluter sig till, att visa på naturens inneboende subjektiva ändamålsenlighet, detsamma som det Kant på sitt filosofiskt rigida sätt försöker fullända i och med den andra, icke-estetiska delen av tredje kritiken, "Kritik av den teleologiska omdömeskraften". Verstekniskt är "Die Frühlingsfeier" ett bra exempel på hur Klopstock sökte återskapa grekiska former, men därigenom blev banbrytande för den fria versen (en utveckling Eva Lilja sammanfattar i Svensk metrik, s. 252-260). Det poetiska språket är expressivt och mimetiskt, efterbildar åskans mullrande. Med ena handen använder han så många specialeffekter som möjligt för att injaga skräck hos läsaren, samtidigt som han med den andra vill visa att det inte är någon fara, att även ovädret är ett väder. Resultatet blir slående likt Nick Caves undergångsskildring:

Hört ihr Jehova's Donner?
Hört ihr ihn? hört ihr ihn,
Den erschütternden Donner des Herrn?

Herr! Herr! Gott!
Barmherzig, und gnädig!
Angebetet, gepriesen
Sey dein herlicher Name!


Hör ni Jehovas åska?
Hör ni den? Hör ni den,
herrens skälvande åska?

Herre! Herre! Gud!
Barmhärtig, och nådig!
Vördat, prisat
vare ditt härliga namn!


altOvädersdikter av detta slag hade, skriver Alewyn, lärt folk att omvandla sin djuriska skräck till fruktan för skaparen och hans skapelse. Det är en fruktan Nick Cave parasiterar på, genom att vända Klopstocks förtröstan till dess motsats. (John Lee Hooker befinner sig i ett mellanläge.) Ifall man ville peka ut en svensk variation av detta förromantiska tema skulle kanske Thomas Thorilds "Harmen" ligga nära till hands, där åskguden Thor slungar sin förkastelsedom över världen. Men lika gärna kunde man tänka på Bengt Lidners märkliga dramatiska dikt "De Galne" från 1792. Där förekommer en figur i Lidners förord karakteriserad som "en usling, som länge nekat, at Gud finnes" (117). Det hör till författarens experimentella stil att handlingen inte är helt tydlig, men förordet gör en koncis sammanfattning av episoden: "Han hädar sin Skapare; men förskräcks af en kommande åska; och vid ufvens hemska läte; anropar honom som en Gudom, och ber om nåd." (Ibid.)

I Poetens monopolium, den bok som utkom i samband med 250-årjubiléet av Lidners födelse, blev detta tidigare ofta förbisedda verk föremål för en serie analyser. I en av dem berör Roland Lysell sambandet med föregångarna: "Den åskvädersskildring som sedan följer kan man förvisso beteckna som ett  Sturm und Drang-sceneri och kanske med Lotte i Goethes  Die Leiden des jungen Werthers utbrista 'Klopstock'." ("Vansinnet berättarstämman och dramats genes i Bengt Lidners poëme De Galne, i Poetens monopolium, s. 179.) Han tillägger visserligen att väderfenomenen i dikten fokuseras "i ett alldeles speciellt syfte, nämligen att motivera uslingens rädsla: 'Ah! Ingen Gud --- hvem räddning ger?'" (Ibid.) Men den effekt åskan har på hädaren är just det som Klopstock avsåg med sin dikt! Ironiskt nog är det svårt att säga om galningens upplevelse av Gud, även om dikten läses på sina egna villkor, är riktig. Skall man tro förordet verkar uslingen missta uven för Gud, men vem har sänt uven till honom? Lidner verkar medvetet ha konstruerat en situation där skillnaden mellan den galen och frisk saknar relevans, eller helt enkelt inte längre är möjlig att upprätthålla:

Än ljungar mer, än dundrar mer,
En uf sin hemska röst ur klyftan höra låter;
Vid denna röst han faller ner,
Och stapplar: Du är Gud! - och bäfvar och tillber.
Och fraggan från hans munn en pest kring hvalven hviftar,
Och hämdens spöken fly: hans andar dem förgiftar. (124)

Thomas Sjösvärd


Litteratur

Richard Alewyn, "'Klopstock!'", Euphorion, 73. Band, 4. Heft, 1979, s. 357-364
Nick Cave, "Tupelo",  The Firstborn is Dead, Mute records, 1985
Anna Cullhed (huvudred.), Poetens monopolium, ellerströms, 2009
Johan Wolfgang von Goethe, Den unge Werthers lidanden, övers. Ralf Parland, Klassikerförlaget 1999
Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein, Thales, 2003
Eva Lilja, Svensk metrik, Norstedts Akademiska Förlag, 2008

Klopstock citeras från adressen http://gutenberg.spiegel.de/, Lidnercitaten hänvisar till  Poetens monopolium.

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.