Indiana Jones i Egypten

Indiana Jones och hans arabiske vän

Det är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?

Av: Mohamed Omar | 28 mars, 2017
Essäer

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Boglárka Paulovkin.  Foto: Förlaget

Felis förlag - En svart katt kommer lastad med vackra ungerska barnböcker till…

Felis förlag är en nykomling på Bokmässan 2015. De har en liten svart katt som symbol. Som en liten katt bland hermelinerna? Eller är det en svart lyckokatt? Förlaget har ...

Av: Belinda Graham | 20 oktober, 2015
Kulturreportage

Minnesmedaljong över Jenny Lind i

Näktergalen från Norden

Vi är många – både vanliga musikälskare och yrkesutövande musiker – som innerligt skulle önska att det hade funnits bara ett par få takter inspelade med musik framförd av gångna ...

Av: Thomas Notini | 26 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Oväder



altNog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:

Looka yonder! Looka yonder!
Looka yonder! A big black cloud come!
A big black cloud come!
O comes to Tupelo. Comes to Tupelo
---
Distant thunder rumble. Distant thunder rumble
Rumble hungry like the Beast
The Beast it cometh, cometh down
The Beast it cometh, cometh down

...

Men vad blir egentligen kvar om man lyckas tänka bort kraften i basslingan, trummorna, oljudet? Förlusten drabbar egentligen inte vad som sägs - hur ett fysiskt hot, en naturkatastrof, länkas samman med ett metafysiskt - utan något annat som, utan att man nödvändigtvis kan precisera vari det består, måste kallas det väsentliga. (Och som väl för övrigt är det som räddar låten från att bli enbart barnslig.)

 

Ett öde som kan påminna om en sång som förlorat sin musik drabbade den riktning som brukar gå under namnet Sturm und Drang. En gång entusiasmerade verk av Klinger, Lenz, Müller med flera en hel generation, idag läser man väl mest två författarskap som kan räknas till periferin av rörelsen, Goethe och Schiller. Det som gått förlorat är det hermeneutiken velat kalla förståelsehorisont, de förutsättningar under vilka man möter ett verk, avgörande för hur man avläser det. Termen är användbar, så länge man håller i minnet att förståelse inte begränsar sig till ett avtäckande av ett meddelande. Att en så liten del av Sturm und Drang-litteraturen ännu lever beror inte på att dess viktigaste element skulle ha uppslukats och överträffats av romantiken, utan om en inneboende svaghet hos varje konstriktning som i så hög grad bygger på starka affekter: när sammanhanget går förlorat blir reaktionerna svåra att fatta. Representativ är den scen i Goethes Den unge Werthers lidanden, där huvudpersonen för första gången är ensam med Lotte:

Vi gick fram till fönstret. Ovädret mullrade i fjärran, det svalkande regnet viskade över landskapet och den varma luften bräddades av de ljuvligaste dofter som steg upp mot oss. Hon stödde sig på armbågarna, hennes blick svepte över landskapet, höjdes mot himmelen, och sedan mot mig, jag såg att hon hade tårar i ögonen, hon lade sin hand i min och sade: - Klopstock!
(28)

Passagen väcker i bästa fall förundran, i värsta fall skratt hos en sentida läsare.
Vad är det med Lotte? En panikångestattack? Har hon satt något i halsen? Till de oförstående hör dock inte bara vi som lever nu, utan Goethes samtida och till och med personer inom Werthers fiktionsvärld. För att lösenordet skall fungera som lösenord krävs ju att inte alla förstår vad som menas. Werthers förståelse får inte vara något helt uttalad, utan deras förening måste basera sig på en omedelbar överensstämmelse. En olycklig bieffekt är att en och annan läsare ställs utanför gemenskapen, som en viss grevinna Lubomirska, som då hon inte lyckats finna det mystiska ordet i sin ordbok frågade sin kock, som kunde berätta att det var en speciell sorts rostbiff. Upplysningen att det rörde sig om en poet och dramatiker gjorde henne inte mycket klockare. Nej, även den som vet något om Friedrich Friedrich Gottlieb KlopstockGottlieb Klopstock (1724-1803), en av de viktigaste förebilderna för Sturm und Drang, upplever en diskrepans mellan storslagenheten i situationen och det futtiga namnet på en till historien förpassad poet. Den tyske litteraturvetaren Richard Alewyn har i en artikel om textstället försökt att dels beskriva, dels undanröja klyftan mellan de initierade och de för vilka yttrandet är bisarrt.
En särskild omständighet som är svår för oss att leva oss in i är rädslan för åska. Denna skräck gjorde ovädret till tacksamt exempel när filosofer som Burke och Kant utvecklade sina teorier om det sublima. Ofta återges Kants målande skildring av naturen i Kritik av omdömeskraften:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Djärvt överhängande och hotfulla klippor, åskmoln som tornar upp sig på himlavalvet och drar fram med blixt och dunder, vulkaner med all sin förintande kraft, orkaner som i sina spår lämnar blott ödeläggelse, den gränslösa oceanen i upprört tillstånd, en mäktig flod som bildar ett högt vattenfall etc., allt detta får vår förmåga till motstånd att i jämförelse med deras makt framstå som liten och ynklig. (118)

Mindre vanligt är det att man uppmärksammar det ställe strax ovanför, där Kant skall ge ett exempel på hur något kan betraktas som fruktansvärt utan att man upplever fruktan:

Så fruktar den dygdige Gud utan att känna fruktan för honom, eftersom han inte tänker sig att han själv skulle vilja göra motstånd mot honom och hans bud. Men i varje sådant fall, som han inte anser som i sig omöjligt, inser han att Gud bör fruktas. (Ibid.)

Det är ingen slump att Gud dyker upp i en diskussion om naturen: vid denna tid har begreppet natur ännu kvar sin innebörd av skapelse. Varje formulering av människans relation till en överväldigande skapad natur ('natura naturata') implicerar då ofrånkomligen en viss relation till den skapande naturen ('natura naturans'), och i förlängningen skaparen. Tillämpat på estetiska artefakter kommer detta betraktelsesätt påverka synen på konstnären, vilket framgår av den fortsättning på scenen vid fönstret, som Goethe lade till i den andra upplagan av romanen:

Jag erinrade mig genast det härliga ode hon hade i tankarna och sjönk ned i den ström av känslor som hon utgjutit över mig med detta lösenord. Jag kunde ej behärska mig längre, böjde mig över hennes hand, kysste den under sällhetstårar och sökte hennes blick! - O, blott jag aldrig mer behövde höra nämnas ditt så ofta vanhelgade namn. (28)


Dikten som jagberättaren tänker på är från 1759 och heter "Die Frühlingsfeier", ungefär "Vårfirandet". Dikten gestaltar ett antal väderfenomen och förklarar dem som ett resultat av skaparens vilja. Intressant nog är det projekt Klopstock därmed ansluter sig till, att visa på naturens inneboende subjektiva ändamålsenlighet, detsamma som det Kant på sitt filosofiskt rigida sätt försöker fullända i och med den andra, icke-estetiska delen av tredje kritiken, "Kritik av den teleologiska omdömeskraften". Verstekniskt är "Die Frühlingsfeier" ett bra exempel på hur Klopstock sökte återskapa grekiska former, men därigenom blev banbrytande för den fria versen (en utveckling Eva Lilja sammanfattar i Svensk metrik, s. 252-260). Det poetiska språket är expressivt och mimetiskt, efterbildar åskans mullrande. Med ena handen använder han så många specialeffekter som möjligt för att injaga skräck hos läsaren, samtidigt som han med den andra vill visa att det inte är någon fara, att även ovädret är ett väder. Resultatet blir slående likt Nick Caves undergångsskildring:

Hört ihr Jehova's Donner?
Hört ihr ihn? hört ihr ihn,
Den erschütternden Donner des Herrn?

Herr! Herr! Gott!
Barmherzig, und gnädig!
Angebetet, gepriesen
Sey dein herlicher Name!


Hör ni Jehovas åska?
Hör ni den? Hör ni den,
herrens skälvande åska?

Herre! Herre! Gud!
Barmhärtig, och nådig!
Vördat, prisat
vare ditt härliga namn!


altOvädersdikter av detta slag hade, skriver Alewyn, lärt folk att omvandla sin djuriska skräck till fruktan för skaparen och hans skapelse. Det är en fruktan Nick Cave parasiterar på, genom att vända Klopstocks förtröstan till dess motsats. (John Lee Hooker befinner sig i ett mellanläge.) Ifall man ville peka ut en svensk variation av detta förromantiska tema skulle kanske Thomas Thorilds "Harmen" ligga nära till hands, där åskguden Thor slungar sin förkastelsedom över världen. Men lika gärna kunde man tänka på Bengt Lidners märkliga dramatiska dikt "De Galne" från 1792. Där förekommer en figur i Lidners förord karakteriserad som "en usling, som länge nekat, at Gud finnes" (117). Det hör till författarens experimentella stil att handlingen inte är helt tydlig, men förordet gör en koncis sammanfattning av episoden: "Han hädar sin Skapare; men förskräcks af en kommande åska; och vid ufvens hemska läte; anropar honom som en Gudom, och ber om nåd." (Ibid.)

I Poetens monopolium, den bok som utkom i samband med 250-årjubiléet av Lidners födelse, blev detta tidigare ofta förbisedda verk föremål för en serie analyser. I en av dem berör Roland Lysell sambandet med föregångarna: "Den åskvädersskildring som sedan följer kan man förvisso beteckna som ett  Sturm und Drang-sceneri och kanske med Lotte i Goethes  Die Leiden des jungen Werthers utbrista 'Klopstock'." ("Vansinnet berättarstämman och dramats genes i Bengt Lidners poëme De Galne, i Poetens monopolium, s. 179.) Han tillägger visserligen att väderfenomenen i dikten fokuseras "i ett alldeles speciellt syfte, nämligen att motivera uslingens rädsla: 'Ah! Ingen Gud --- hvem räddning ger?'" (Ibid.) Men den effekt åskan har på hädaren är just det som Klopstock avsåg med sin dikt! Ironiskt nog är det svårt att säga om galningens upplevelse av Gud, även om dikten läses på sina egna villkor, är riktig. Skall man tro förordet verkar uslingen missta uven för Gud, men vem har sänt uven till honom? Lidner verkar medvetet ha konstruerat en situation där skillnaden mellan den galen och frisk saknar relevans, eller helt enkelt inte längre är möjlig att upprätthålla:

Än ljungar mer, än dundrar mer,
En uf sin hemska röst ur klyftan höra låter;
Vid denna röst han faller ner,
Och stapplar: Du är Gud! - och bäfvar och tillber.
Och fraggan från hans munn en pest kring hvalven hviftar,
Och hämdens spöken fly: hans andar dem förgiftar. (124)

Thomas Sjösvärd


Litteratur

Richard Alewyn, "'Klopstock!'", Euphorion, 73. Band, 4. Heft, 1979, s. 357-364
Nick Cave, "Tupelo",  The Firstborn is Dead, Mute records, 1985
Anna Cullhed (huvudred.), Poetens monopolium, ellerströms, 2009
Johan Wolfgang von Goethe, Den unge Werthers lidanden, övers. Ralf Parland, Klassikerförlaget 1999
Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein, Thales, 2003
Eva Lilja, Svensk metrik, Norstedts Akademiska Förlag, 2008

Klopstock citeras från adressen http://gutenberg.spiegel.de/, Lidnercitaten hänvisar till  Poetens monopolium.

Ur arkivet

view_module reorder
Scenografi från barockteatern i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Barockteatern i Cesky Krumlov

Mathias Janssons resa till Tjeckien avslutas med en artikel om Barockteatern i Cesky Krumlov, rik av konst och historia.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 september, 2015

Redighet, rättvisa och redaktionellt arbete

Redighet, rättvisa och redaktionellt arbete Håkan Olsson kan konsten göra varje bok till ett konstverk. På Bokförlaget Mormor ger han ut konst, lyrik, romaner, biografier och samhällsanalys. Han arbetar med sina ...

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Med barnet som förebild

Anneli Sandberg är pastor och församlingsföreståndare i Tingvallakyrkan, en frikyrka belägen mitt i Karlstad. Barnets roll i den världsvida kyrkan, barnvälsignelsen och dopet är frågor som engagerar henne. Anneli jobbar ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 14 juni, 2014

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 oktober, 2007

Benjamin 14

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 november, 2011

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om film | 07 december, 2006

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

A som i Altele. om en novell av Isaac Bashevis Singer

”Folk frågar mig ofta: 'Varför skriver ni på ett döende språk?' och jag ska förklara det med några ord. Jag tycker om att skriva spökhistorier, och ingenting passar spöken bättre ...

Av: Vladimir Oravsky | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.