Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Oväder



altNog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:

Looka yonder! Looka yonder!
Looka yonder! A big black cloud come!
A big black cloud come!
O comes to Tupelo. Comes to Tupelo
---
Distant thunder rumble. Distant thunder rumble
Rumble hungry like the Beast
The Beast it cometh, cometh down
The Beast it cometh, cometh down

...

Men vad blir egentligen kvar om man lyckas tänka bort kraften i basslingan, trummorna, oljudet? Förlusten drabbar egentligen inte vad som sägs - hur ett fysiskt hot, en naturkatastrof, länkas samman med ett metafysiskt - utan något annat som, utan att man nödvändigtvis kan precisera vari det består, måste kallas det väsentliga. (Och som väl för övrigt är det som räddar låten från att bli enbart barnslig.)

 

Ett öde som kan påminna om en sång som förlorat sin musik drabbade den riktning som brukar gå under namnet Sturm und Drang. En gång entusiasmerade verk av Klinger, Lenz, Müller med flera en hel generation, idag läser man väl mest två författarskap som kan räknas till periferin av rörelsen, Goethe och Schiller. Det som gått förlorat är det hermeneutiken velat kalla förståelsehorisont, de förutsättningar under vilka man möter ett verk, avgörande för hur man avläser det. Termen är användbar, så länge man håller i minnet att förståelse inte begränsar sig till ett avtäckande av ett meddelande. Att en så liten del av Sturm und Drang-litteraturen ännu lever beror inte på att dess viktigaste element skulle ha uppslukats och överträffats av romantiken, utan om en inneboende svaghet hos varje konstriktning som i så hög grad bygger på starka affekter: när sammanhanget går förlorat blir reaktionerna svåra att fatta. Representativ är den scen i Goethes Den unge Werthers lidanden, där huvudpersonen för första gången är ensam med Lotte:

Vi gick fram till fönstret. Ovädret mullrade i fjärran, det svalkande regnet viskade över landskapet och den varma luften bräddades av de ljuvligaste dofter som steg upp mot oss. Hon stödde sig på armbågarna, hennes blick svepte över landskapet, höjdes mot himmelen, och sedan mot mig, jag såg att hon hade tårar i ögonen, hon lade sin hand i min och sade: - Klopstock!
(28)

Passagen väcker i bästa fall förundran, i värsta fall skratt hos en sentida läsare.
Vad är det med Lotte? En panikångestattack? Har hon satt något i halsen? Till de oförstående hör dock inte bara vi som lever nu, utan Goethes samtida och till och med personer inom Werthers fiktionsvärld. För att lösenordet skall fungera som lösenord krävs ju att inte alla förstår vad som menas. Werthers förståelse får inte vara något helt uttalad, utan deras förening måste basera sig på en omedelbar överensstämmelse. En olycklig bieffekt är att en och annan läsare ställs utanför gemenskapen, som en viss grevinna Lubomirska, som då hon inte lyckats finna det mystiska ordet i sin ordbok frågade sin kock, som kunde berätta att det var en speciell sorts rostbiff. Upplysningen att det rörde sig om en poet och dramatiker gjorde henne inte mycket klockare. Nej, även den som vet något om Friedrich Friedrich Gottlieb KlopstockGottlieb Klopstock (1724-1803), en av de viktigaste förebilderna för Sturm und Drang, upplever en diskrepans mellan storslagenheten i situationen och det futtiga namnet på en till historien förpassad poet. Den tyske litteraturvetaren Richard Alewyn har i en artikel om textstället försökt att dels beskriva, dels undanröja klyftan mellan de initierade och de för vilka yttrandet är bisarrt.
En särskild omständighet som är svår för oss att leva oss in i är rädslan för åska. Denna skräck gjorde ovädret till tacksamt exempel när filosofer som Burke och Kant utvecklade sina teorier om det sublima. Ofta återges Kants målande skildring av naturen i Kritik av omdömeskraften:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Djärvt överhängande och hotfulla klippor, åskmoln som tornar upp sig på himlavalvet och drar fram med blixt och dunder, vulkaner med all sin förintande kraft, orkaner som i sina spår lämnar blott ödeläggelse, den gränslösa oceanen i upprört tillstånd, en mäktig flod som bildar ett högt vattenfall etc., allt detta får vår förmåga till motstånd att i jämförelse med deras makt framstå som liten och ynklig. (118)

Mindre vanligt är det att man uppmärksammar det ställe strax ovanför, där Kant skall ge ett exempel på hur något kan betraktas som fruktansvärt utan att man upplever fruktan:

Så fruktar den dygdige Gud utan att känna fruktan för honom, eftersom han inte tänker sig att han själv skulle vilja göra motstånd mot honom och hans bud. Men i varje sådant fall, som han inte anser som i sig omöjligt, inser han att Gud bör fruktas. (Ibid.)

Det är ingen slump att Gud dyker upp i en diskussion om naturen: vid denna tid har begreppet natur ännu kvar sin innebörd av skapelse. Varje formulering av människans relation till en överväldigande skapad natur ('natura naturata') implicerar då ofrånkomligen en viss relation till den skapande naturen ('natura naturans'), och i förlängningen skaparen. Tillämpat på estetiska artefakter kommer detta betraktelsesätt påverka synen på konstnären, vilket framgår av den fortsättning på scenen vid fönstret, som Goethe lade till i den andra upplagan av romanen:

Jag erinrade mig genast det härliga ode hon hade i tankarna och sjönk ned i den ström av känslor som hon utgjutit över mig med detta lösenord. Jag kunde ej behärska mig längre, böjde mig över hennes hand, kysste den under sällhetstårar och sökte hennes blick! - O, blott jag aldrig mer behövde höra nämnas ditt så ofta vanhelgade namn. (28)


Dikten som jagberättaren tänker på är från 1759 och heter "Die Frühlingsfeier", ungefär "Vårfirandet". Dikten gestaltar ett antal väderfenomen och förklarar dem som ett resultat av skaparens vilja. Intressant nog är det projekt Klopstock därmed ansluter sig till, att visa på naturens inneboende subjektiva ändamålsenlighet, detsamma som det Kant på sitt filosofiskt rigida sätt försöker fullända i och med den andra, icke-estetiska delen av tredje kritiken, "Kritik av den teleologiska omdömeskraften". Verstekniskt är "Die Frühlingsfeier" ett bra exempel på hur Klopstock sökte återskapa grekiska former, men därigenom blev banbrytande för den fria versen (en utveckling Eva Lilja sammanfattar i Svensk metrik, s. 252-260). Det poetiska språket är expressivt och mimetiskt, efterbildar åskans mullrande. Med ena handen använder han så många specialeffekter som möjligt för att injaga skräck hos läsaren, samtidigt som han med den andra vill visa att det inte är någon fara, att även ovädret är ett väder. Resultatet blir slående likt Nick Caves undergångsskildring:

Hört ihr Jehova's Donner?
Hört ihr ihn? hört ihr ihn,
Den erschütternden Donner des Herrn?

Herr! Herr! Gott!
Barmherzig, und gnädig!
Angebetet, gepriesen
Sey dein herlicher Name!


Hör ni Jehovas åska?
Hör ni den? Hör ni den,
herrens skälvande åska?

Herre! Herre! Gud!
Barmhärtig, och nådig!
Vördat, prisat
vare ditt härliga namn!


altOvädersdikter av detta slag hade, skriver Alewyn, lärt folk att omvandla sin djuriska skräck till fruktan för skaparen och hans skapelse. Det är en fruktan Nick Cave parasiterar på, genom att vända Klopstocks förtröstan till dess motsats. (John Lee Hooker befinner sig i ett mellanläge.) Ifall man ville peka ut en svensk variation av detta förromantiska tema skulle kanske Thomas Thorilds "Harmen" ligga nära till hands, där åskguden Thor slungar sin förkastelsedom över världen. Men lika gärna kunde man tänka på Bengt Lidners märkliga dramatiska dikt "De Galne" från 1792. Där förekommer en figur i Lidners förord karakteriserad som "en usling, som länge nekat, at Gud finnes" (117). Det hör till författarens experimentella stil att handlingen inte är helt tydlig, men förordet gör en koncis sammanfattning av episoden: "Han hädar sin Skapare; men förskräcks af en kommande åska; och vid ufvens hemska läte; anropar honom som en Gudom, och ber om nåd." (Ibid.)

I Poetens monopolium, den bok som utkom i samband med 250-årjubiléet av Lidners födelse, blev detta tidigare ofta förbisedda verk föremål för en serie analyser. I en av dem berör Roland Lysell sambandet med föregångarna: "Den åskvädersskildring som sedan följer kan man förvisso beteckna som ett  Sturm und Drang-sceneri och kanske med Lotte i Goethes  Die Leiden des jungen Werthers utbrista 'Klopstock'." ("Vansinnet berättarstämman och dramats genes i Bengt Lidners poëme De Galne, i Poetens monopolium, s. 179.) Han tillägger visserligen att väderfenomenen i dikten fokuseras "i ett alldeles speciellt syfte, nämligen att motivera uslingens rädsla: 'Ah! Ingen Gud --- hvem räddning ger?'" (Ibid.) Men den effekt åskan har på hädaren är just det som Klopstock avsåg med sin dikt! Ironiskt nog är det svårt att säga om galningens upplevelse av Gud, även om dikten läses på sina egna villkor, är riktig. Skall man tro förordet verkar uslingen missta uven för Gud, men vem har sänt uven till honom? Lidner verkar medvetet ha konstruerat en situation där skillnaden mellan den galen och frisk saknar relevans, eller helt enkelt inte längre är möjlig att upprätthålla:

Än ljungar mer, än dundrar mer,
En uf sin hemska röst ur klyftan höra låter;
Vid denna röst han faller ner,
Och stapplar: Du är Gud! - och bäfvar och tillber.
Och fraggan från hans munn en pest kring hvalven hviftar,
Och hämdens spöken fly: hans andar dem förgiftar. (124)

Thomas Sjösvärd


Litteratur

Richard Alewyn, "'Klopstock!'", Euphorion, 73. Band, 4. Heft, 1979, s. 357-364
Nick Cave, "Tupelo",  The Firstborn is Dead, Mute records, 1985
Anna Cullhed (huvudred.), Poetens monopolium, ellerströms, 2009
Johan Wolfgang von Goethe, Den unge Werthers lidanden, övers. Ralf Parland, Klassikerförlaget 1999
Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein, Thales, 2003
Eva Lilja, Svensk metrik, Norstedts Akademiska Förlag, 2008

Klopstock citeras från adressen http://gutenberg.spiegel.de/, Lidnercitaten hänvisar till  Poetens monopolium.

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.