Adam Zagajewski – kronprinsen inom den polska poesin

Den polska kulturen i allmänhet (poesin, epiken, dramatiken, musiken, vetenskapen osv.) är, och har mycket länge varit, enastående vital. Inom litteraturen räcker det med att nämna några få: Czeslaw Milosz ...

Av: Carsten Palmer Schale | 25 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | 05 januari, 2007
Litteraturens porträtt

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | 19 december, 2011
Utopiska geografier

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | 27 november, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Pär Rådström- en litterär kameleont



Pär RådströmBokförlaget Modernista har gett ut tre av Pär Rådströms mest älskade romaner. "Sommargästerna", "Översten" och "Ballong till månen". Det är tre tunga romanverk som nu förhoppningsvis får en ny publik behagligt befriade från de tidsbundna ögonbindlar som hans egen tid läste honom med. I vår tid ställer många kritiker Pär Rådström i ett annat och mer intressant ljus än hans samtid förmådde. Det är en resligare, djupare och följaktligen mer komplicerad Rådström som träder fram i den moderna litteraturanalysen.

Han är mer än den yta man tillskrev honom i hans samtid. Han är också djupare än den lättsamhet som hans ganska slängiga och flyhänta prosa ibland ger intryck av. Han tillhör de få författare som kan läsas både för sin glatta och lättillgängliga ytas skull såväl som för sitt insiktsfulla och konstnärliga djup. Den sliriga ytan på prosan kan man idag se som ett skimmer som säljer in djupet på ett alldeles underbart sätt.

Pär Rådström tillhörde sin tids nya moderna författare tillsammans med Lars Forsell och Stig Claesson. Han seglade ledigt och galant utomskärs om den svenska litterära arkipelagen som en skenbart lättsinnig kosmopolit och ger så här i efterhand vid en från hans samtid tillnyktrad omläsning ett intryck av att vara en mera internationell författare med sin ickeretoriska avspändhet och sin självklara och insiktsfulla men också självupptagna och befriat skamlösa egojakt. En jakt som likaväl kan betecknas som motsatsen, dvs en egoflykt.

En flykt äger oftast två poler, situationen som föranleder flykten och målet som hägrar som befrielse. En leda och vantrivsel i den egna samtiden är ofta flyktorsak hos Rådström och gestaltas i flera av hans romanverk men där ofta också ett missnöje i den egna identiteten kan spåras. Till detta kan läggas avtryck av en sökväg att övervinna ledan där konsten att göra gestaltade kopior av sig själv alltid föresvävade honom och var eftersträvansvärda språngbrädor och berättartekniska finesser för en fördjupning av verken, där kanske dessa lösgjorda personligheter kunde vara en väg för honom att skriva sig fri jaget, utanför sig själv.

Pär Rådströms identitetssökande, hans rastlösa existerande i det egna jaget, hans flyhänta texter lämnar inga ytliga spår i sanden. Hans berättarjag vandrar ofta från en plats till en annan eller från en identitet till en annan likt en litterär kameleont.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och denna otålighet man känner stråla upp ur hans texter i kraft av hur det kliar under rumpan på författaren i prosan har i hans samtid ganska förringande betecknats som ett uttryck för hans grunda litteratur, för hans texters banala och ringa värde, ja för dess tunna halt. Att rastlösheten ger texten en blank yta kan väl vara men det är bara fernissan, skrapar man finner man. Och vad är identitetssökandet egentligen, om inte livets primära nerv, att ta sig an den stora frågan: Vem är jag?

Man kan säga att Rådström vantrivdes i sin samtid och i sig själv, därav jakten, hetsen och flyktförsöken och kanske också den alldeles för tidiga bortgången.
Och i den uppburna och kanske mest avancerade romanskapelsen Sommargästerna jagar Pär Rådström sin egen svans, han gör det verbalt, han gör det mentalt och han gör det i många stycken intrikat. Initialerna PR ger en PR-funktion som reklammannen Pär Rådström och reklammannen Paul Renberg tävlas om. De olika sidorna av samma personlighet lösgör sig på ett alldeles unikt sätt och Rådströms romanskapelse lyckas med konststycket att låta författaren söka sig själv i glappet mellan de två identiteterna PR och PR. "Per Rådström" och "Paul Renberg".

Det är underbara konstruktioner i berättelsen där till exempel denne Paul Renberg tydligen är Rådströms (alltså romanens "Pär Rådström") alias eller åtminstone litteräre vän och figur och andrahandsperson, ja i alla fall romanens "andra" huvudperson. Och de är väldigt lika! Romanens "Pär Rådström" och den eftersökte "Paul Renberg", har samma initialer till att börja med som en iögonfallande och ganska menande och övertydlig fingervisning: När han, Per Rådström, "den riktige", skriver: "När jag skrivit det blev jag avundsjuk, Jag hade ju gjort den där kvinnan åt Paul Renberg. Men jag tyckte mycket om henne. Jag blev förtjust i hennes öppna vänlighet och trodde kanske att jag skulle kunna få henne sluta vara vänlig"

I Sommargästerna borrar sig författarrösten, som i och för sig inte heller varken kan eller ha ro att vara statisk utan vandrar ut och in i olika karaktärer, allt djupare ned i sitt tema. Om identiteten. Hur blir man någon? Vem är man och hur kan man slå fast detta? En verkligt identitetsundersökande text. Hur det hela slutar är en läcker överraskning.
Detta är ett genialt litterärt drag upplagt som ett producerande och krävande intrigpussel. Djupet och eftertrycket i det moderna identitetssökandet kan sällan åstadkomma ett mer adekvat utfall än som här om flera av huvudpersonerna utgår och lösgöres ur samma personlighet och äger samma minnen och med dessa egenskaper matchande mot varandra förmår väga betydelsen av samma förutsättningar men från olika utgångspunkter.

Många författare har försökt skriva sig ur sin nutid, sin tillvaro eller sin bestämning, och många har önskar identifiera sig med andra eller snarare försökt gå upp i andra(s) identiteter. Pär Rådström önskade enligt egen utsaga dela och överta judarnas lidande. Han kände sig klaustrofobisk och trång och i förlängningen improduktiv till sinnet inom sitt eget "ickelidande".

Och vi har hört Lars Norén sägs samma sak i en intervju. Jag tror att denna 'längtan' äger ett nästan generande kokett drag av självspegling och illustrerar en manisk önskan att få vara i centrum. Denna blir icke desto mindre klumpig då detta exempellösa lidande inte kan vara särskilt eftersträvansvärt ens för den mest jagstyve egocentriker. Dessa två herrars önskan om ett överfört lidande ter sig nästan groteskt i sin elfenbenska naivitet.

Även om det är oväntat så är det säkerligen inte "så allvarligt menat" annat än att de önskade ytterligare ett förstärkt incitament för att få vara obrottsligt placerad i centrum oförskyllt, bortom all baktanke, och dessutom att få äga mer livsavgörande ting att skriva om. Och detta visar också deras texter. Alltid denna otålighet och denna frenetiska massproduktion som om livet ständigt rinner genom fingrarna. Att det inte finns mycket tid att vinka på.

Noréns liksom Rådströms textproduktion är voluminös och bägge dessa två herrar är av kategorin stationskaraktärer, de väntar otåligt på nästa tåg. De kikar bort i snöyran eller regnblåsten efter nästa ankomst och avgång, nagelfar tidtabeller och undersöker anknytningar, och lägger sig till och med ned och lyssnar vid tågrälsen, allt för att få veta när de kan ge sig iväg nästan gång, mot nästa mål. Och denna rastlöshet utgör också deras textgenererande skrivarmotorer.

Per Rådström brann som rockstjärnor plägar göra, snabbt och hett och han dog som sådana relativt ung. Han dog på sin födelsedag 38 år gammal, född den 29 augusti 1925, död den 29 augusti 1963. Och det var som om han förutsåg sitt eget korta leverne då han hostade ur sig floder av texter av de mest skilda slag under de få år han verkade. Också nere i texterna kan man finna denna febriga iver i framsägandet i berättelsen, denna snabba lust till flykt och ledan vid det nuvarande och tröttheten vid det närvarande att allt blir gammalt så fort.

Där finns också i samma flykt en konturlöshet som får honom att försvinna ut över årtiondena där han blir svår att artbestämma, och han känns därför idag relativt modern. Få har en sådan ickeförankring i sin samtid och blir samtidigt så samtida som just Pär Rådström. Detta genom hans överblick i den tid som var hans och samtidigt hans oberoende av just den samtiden.

I Översten, återigen, jagar vi den undflyende PR denna gång i gestalten Peter Renner. Här identifieras också jaget, dess roll, dess identitet och det eviga undflyendet och kopierandet.
I Ballong till månen slutligen är det Rådströms "flykt" till USA som sätter spår och ger intryck och avtryck.

Hans gode vän Lars Forsell har sagt att Rådström var en rörlig man, en rastlös man, han var alltid på väg någonstans. Och sammaledes gäller Rådströms prosa. Den tycks alltid önska gå vidare in i nästan kapitel, in i nästa intrig och miljö. I Sommargästerna är det en ren njutning att få vara med och känna hur associationsbanorna bär i väg medan Rådström med en omärklig lätthet och stringens fäster miljö och personteckning och intrig på papperet nästan omärkligt, vips utan att man har märkt hur det gått till därför det kommer så naturligt och så generande enkelt. Men samtidigt är Pär Rådström "svår".

Han är krånglig tycker man då han låter oss få svåra uppgifter att ta itu med när  där blir mer åt det oroliga. Där saker inte är vad de synes vara. Den lätta tryggheten i texten är ibland förrädiskt förförisk och i förlängningen försåtlig. Som i Ballong till Månen:
"Han såg sig omkring. New York verkade mycket vänligare nu. Han gick nedåt 52:a gatan. Han skulle äta gott ikväll. Äta riktigt gott, köpa en hygglig bok på vägen och sätta sej på något bra ställe, äta långsamt, dricka en flaska vin, läsa lite grand, se sig omkring, bli lite sentimental"
Det lätta föregår alltid det djupare hos Per Rådström. Och orden är inte alltid vad de synes vara. Det är en regel.

Bäst är att illustrera denna textskugga med Per Rådströms egna ord ur Sommargäster:" Jag hittar ingenting på första sidan. Det är som om orden bara var stängsel som hindrade mig från att se vad det egentligen stod. Där finns något. Något som är uppenbart för blotta ögat men som orden hindrar mig att se"

Benny Holmberg


Modernista:  Sommargästerna
Modernista: Översten
Modernista: Ballong till månen



Ur arkivet

view_module reorder

Tid, liv og virkelighetstydninger

I «Refleksjoner om identiteten til eksisterende (foreliggende) identiteter» tar jeg opp følgende ting av aporetisk art: At eksisterende entiteter forandrer seg over tid og at eksisteremde entiteter har en tendens ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 november, 2010

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Richard Strauss - en tjuvaktig skata?

  Ariadne (Zerbinetta). Foto: Bettina Stoess/Deutsche oper Berlin Deutsche Oper i Berlin har under januari och februari frossat i Richard Strauss. Fem av hans operor har snurrat runt på repertoaren - "Salome ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 03 mars, 2009

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Närkontakt av tredje graden 

Av förekommen anledning bjuder vi på Vladimir Oravskys och Olle Ekstrands mästerliga filmanalys av Steven Spielbergs UFO-klassiker:   Konstnärens vilja att solidarisera sig med den tekniska vetenskapliga förändringsprocess som äger rum i ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 11 april, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.