Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | 03 maj, 2016
Musikens porträtt

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | 07 december, 2006
Essäer om film

Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Måndagarna med Maria



Maria WineDet är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse. Hennes skarpa blick fann lättare fram till sanningarna och förklaringarna i skydd av ett mildrande mörker. I det skarpa ljuset, det må ha varit på en scen eller i vardagens trängsel, skälvde hon genast till av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon sökte.

Maria Wine kom med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja. På inget sätt mäktade Maria ens att tänka tanken - och ville det inte heller - att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss.

Den var inte hennes. Där fanns ingen plats ledig. I den verkligheten saknade hon hemortsadress.
I stället valde Maria Wine medvetet - inte olikt forna tiders trogna pensionatsgäster - att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog var byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv och som fanns överallt i lägenheten, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.

Det var till denna sten som hon vågade släppa lös sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma, och på många sätt övergivna barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.
Den stränga fröken på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.

Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt alldeles egna liv.
Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma varken skammen eller tillvarons trolldom förmådde Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövra ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den grubblande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra orden var föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skrev Maria Wine brukspoesi i ordets allra bästa bemärkelse. Hennes dikter når fram; de drabbar läsarna i deras eget liv, rakt i hjärtat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Maria oroade sig ofta, alltid lika osäker och uppflammande orolig, över att det hon skrev skulle framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv sökte efter den nödvändiga klangbottnen där poesin skulle få resonans och djup. Hon hade själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckades lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till ett allmängiltigt plan.
Osäkerheten satt djupt alltsedan barndomens trauma. Men oron var även en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvades med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan.

När en idé började ta form, när de första orden och raderna till en dikt dök upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjde det sällan mer än några få minuter före dess att Maria genast ville slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna orden. Det var som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre ville än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna brände i hennes händer, svedde hennes tankar.

De nya orden blev plötsligt som ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick.
"När man skriver så glömmer man sig själv", var de ord med vilka Maria brukade beskriva skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.
Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist - ja, någon gång även tillfälliga besökare - krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.

Maria Wine Att ha fått följa diktsamlingen "Utan längtan - Inget liv", som blev hennes sista egentliga samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den tryckta upplagan var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse för att försöka hejda denna destruktivitet. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig och skrev direkt in den på datorn.
Sedan började Maria med "Måndagsbreven".

Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter, eller utkast. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.
Melankolin i dikterna, denna sinnets nedstämdhet och närhet till ett frätande grubbleri, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine alltid utstrålade. Motgiftet mot melankolin var en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt "smil" åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missade; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även "smile" åt sig själv.

Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmådde vistas eller måhända snarare att hon inte kände sig riktigt välkommen, som en aldrig bjuden gäst.

Det är med mörkrets makter Maria Wine slöt sin poetiska pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släppte henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skrev hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kom ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcktes, ett minne blänkte till. Humorn slet med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmade solljuset på nytt.
Maria Wine gav aldrig upp. På nytt fann hon ständigt kraft och glädje och alltid nya ord att nedteckna med pennan - sitt sjätte finger som hon kallade den.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Ur arkivet

view_module reorder

Konsten att syssla med konst

Vad är konst - egentligen? Vad gör man på en konstkurs? Och är det ingen som målar vanliga tavlor längre? Dessa frågor försöker reportern Jenny Johansson ge svar på genom att ...

Av: Jenny Johansson | Kulturreportage | 21 maj, 2010

Hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet. Del I

Innledning Tiden for kjetteri er ikke over. Å hevde synspunktet at hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet, er å stå fram som kjetter. Standpunktet strider imot naturvitenvitenskapelige ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2014

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Efter en danteläsning

Kärleken gav mig ingen ro, den, vars plats jag inte vet eller endast i skymningsljusets dunkla vrå fått skåda, lätt vid aftontid, eller som morgonljus, en dag så ny som tidens nu i väntans skimmer och ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 12 april, 2010

Fallet Depardieu

– Varför handlar Gérard Depardieu som han gör? Somliga framställer utflytten som provokation, men vem förklarar motiven bättre än vederbörande själv? Nu kan France 2 presentera ett exklusivt klargörande…  http://www.youtube.com/watch?v=5KHZvpD-RaU  Rysk ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 15 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.