Marys rakkniv

"Mary, Mary, quite contrary" lyder rubriken på en presentation i The Guardian 2001 (13 jan.) av Mary Midgley, pensionerad filosofiprofessor i Newcastle i England. Man talar om Occams rakkniv, som ...

Av: Erland Lagerroth | 29 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | 21 november, 2013
Resereportage

Alain de Benoist. En gränsöverskridande tänkare

Det finns många beteckningar som passar in på det politiska system under vilket västerlandet framlider sina tragikomiska skymningsår: kryptoplutokrati, usurokrati, mediakrati, mentirokrati, ekonomokrati, kakistokrati, idiokrati... Den mest tvetydiga och svårtillämpbara ...

Av: Sven André | 01 Maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | 22 juni, 2013
Essäer om religionen

Måndagarna med Maria



Maria WineDet är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse. Hennes skarpa blick fann lättare fram till sanningarna och förklaringarna i skydd av ett mildrande mörker. I det skarpa ljuset, det må ha varit på en scen eller i vardagens trängsel, skälvde hon genast till av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon sökte.

Maria Wine kom med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja. På inget sätt mäktade Maria ens att tänka tanken - och ville det inte heller - att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss.

Den var inte hennes. Där fanns ingen plats ledig. I den verkligheten saknade hon hemortsadress.
I stället valde Maria Wine medvetet - inte olikt forna tiders trogna pensionatsgäster - att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog var byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv och som fanns överallt i lägenheten, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.

Det var till denna sten som hon vågade släppa lös sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma, och på många sätt övergivna barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.
Den stränga fröken på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.

Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt alldeles egna liv.
Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma varken skammen eller tillvarons trolldom förmådde Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövra ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den grubblande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra orden var föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skrev Maria Wine brukspoesi i ordets allra bästa bemärkelse. Hennes dikter når fram; de drabbar läsarna i deras eget liv, rakt i hjärtat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Maria oroade sig ofta, alltid lika osäker och uppflammande orolig, över att det hon skrev skulle framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv sökte efter den nödvändiga klangbottnen där poesin skulle få resonans och djup. Hon hade själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckades lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till ett allmängiltigt plan.
Osäkerheten satt djupt alltsedan barndomens trauma. Men oron var även en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvades med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan.

När en idé började ta form, när de första orden och raderna till en dikt dök upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjde det sällan mer än några få minuter före dess att Maria genast ville slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna orden. Det var som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre ville än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna brände i hennes händer, svedde hennes tankar.

De nya orden blev plötsligt som ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick.
"När man skriver så glömmer man sig själv", var de ord med vilka Maria brukade beskriva skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.
Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist - ja, någon gång även tillfälliga besökare - krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.

Maria Wine Att ha fått följa diktsamlingen "Utan längtan - Inget liv", som blev hennes sista egentliga samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den tryckta upplagan var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse för att försöka hejda denna destruktivitet. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig och skrev direkt in den på datorn.
Sedan började Maria med "Måndagsbreven".

Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter, eller utkast. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.
Melankolin i dikterna, denna sinnets nedstämdhet och närhet till ett frätande grubbleri, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine alltid utstrålade. Motgiftet mot melankolin var en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt "smil" åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missade; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även "smile" åt sig själv.

Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmådde vistas eller måhända snarare att hon inte kände sig riktigt välkommen, som en aldrig bjuden gäst.

Det är med mörkrets makter Maria Wine slöt sin poetiska pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släppte henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skrev hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kom ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcktes, ett minne blänkte till. Humorn slet med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmade solljuset på nytt.
Maria Wine gav aldrig upp. På nytt fann hon ständigt kraft och glädje och alltid nya ord att nedteckna med pennan - sitt sjätte finger som hon kallade den.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Ur arkivet

view_module reorder

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Lisa Gidlöf, två dikter

Jag heter Lisa Gidlöf, är född 1985 och bosatt i Uppsala. Jag är utbildad litteraturvetare och journalist. Recenserar litteratur och arbetar i bokhandel.  Jag har tidigare blivit publicerad i bl.a ...

Av: Lisa Gidlöf | Utopiska geografier | 15 september, 2014

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Aufgehoben mellan oljud och harmoni

Att jag började gilla den brittiska rockgruppen Aufgehoben lärde jag mig idag, med en tallrik curry framför mig, var genom ett misstag. I mitt ständiga och ivriga och ibland tröttande ...

Av: Gustaf Redemo | Musikens porträtt | 30 januari, 2009

Ett intellektuellt storeuropa?

Européer startade första världskriget. Och förlorade. Alla förlorade. Följden blev ett hypnotiserat beteende som resulterade i en nationalism vars logiska följd blev andra världskriget. 1914 var flertalet författare och politiker ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 17 Maj, 2014

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 20 oktober, 2017

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | Essäer om musik | 16 juli, 2008

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts