Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Måndagarna med Maria



Maria WineDet är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse. Hennes skarpa blick fann lättare fram till sanningarna och förklaringarna i skydd av ett mildrande mörker. I det skarpa ljuset, det må ha varit på en scen eller i vardagens trängsel, skälvde hon genast till av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon sökte.

Maria Wine kom med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja. På inget sätt mäktade Maria ens att tänka tanken - och ville det inte heller - att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss.

Den var inte hennes. Där fanns ingen plats ledig. I den verkligheten saknade hon hemortsadress.
I stället valde Maria Wine medvetet - inte olikt forna tiders trogna pensionatsgäster - att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog var byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv och som fanns överallt i lägenheten, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.

Det var till denna sten som hon vågade släppa lös sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma, och på många sätt övergivna barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.
Den stränga fröken på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.

Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt alldeles egna liv.
Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma varken skammen eller tillvarons trolldom förmådde Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövra ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den grubblande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra orden var föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skrev Maria Wine brukspoesi i ordets allra bästa bemärkelse. Hennes dikter når fram; de drabbar läsarna i deras eget liv, rakt i hjärtat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Maria oroade sig ofta, alltid lika osäker och uppflammande orolig, över att det hon skrev skulle framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv sökte efter den nödvändiga klangbottnen där poesin skulle få resonans och djup. Hon hade själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckades lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till ett allmängiltigt plan.
Osäkerheten satt djupt alltsedan barndomens trauma. Men oron var även en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvades med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan.

När en idé började ta form, när de första orden och raderna till en dikt dök upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjde det sällan mer än några få minuter före dess att Maria genast ville slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna orden. Det var som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre ville än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna brände i hennes händer, svedde hennes tankar.

De nya orden blev plötsligt som ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick.
"När man skriver så glömmer man sig själv", var de ord med vilka Maria brukade beskriva skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.
Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist - ja, någon gång även tillfälliga besökare - krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.

Maria Wine Att ha fått följa diktsamlingen "Utan längtan - Inget liv", som blev hennes sista egentliga samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den tryckta upplagan var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse för att försöka hejda denna destruktivitet. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig och skrev direkt in den på datorn.
Sedan började Maria med "Måndagsbreven".

Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter, eller utkast. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.
Melankolin i dikterna, denna sinnets nedstämdhet och närhet till ett frätande grubbleri, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine alltid utstrålade. Motgiftet mot melankolin var en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt "smil" åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missade; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även "smile" åt sig själv.

Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmådde vistas eller måhända snarare att hon inte kände sig riktigt välkommen, som en aldrig bjuden gäst.

Det är med mörkrets makter Maria Wine slöt sin poetiska pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släppte henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skrev hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kom ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcktes, ett minne blänkte till. Humorn slet med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmade solljuset på nytt.
Maria Wine gav aldrig upp. På nytt fann hon ständigt kraft och glädje och alltid nya ord att nedteckna med pennan - sitt sjätte finger som hon kallade den.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.