Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Måndagarna med Maria



Maria WineDet är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse. Hennes skarpa blick fann lättare fram till sanningarna och förklaringarna i skydd av ett mildrande mörker. I det skarpa ljuset, det må ha varit på en scen eller i vardagens trängsel, skälvde hon genast till av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon sökte.

Maria Wine kom med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja. På inget sätt mäktade Maria ens att tänka tanken - och ville det inte heller - att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss.

Den var inte hennes. Där fanns ingen plats ledig. I den verkligheten saknade hon hemortsadress.
I stället valde Maria Wine medvetet - inte olikt forna tiders trogna pensionatsgäster - att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog var byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv och som fanns överallt i lägenheten, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.

Det var till denna sten som hon vågade släppa lös sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma, och på många sätt övergivna barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.
Den stränga fröken på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.

Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt alldeles egna liv.
Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma varken skammen eller tillvarons trolldom förmådde Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövra ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den grubblande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra orden var föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skrev Maria Wine brukspoesi i ordets allra bästa bemärkelse. Hennes dikter når fram; de drabbar läsarna i deras eget liv, rakt i hjärtat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Maria oroade sig ofta, alltid lika osäker och uppflammande orolig, över att det hon skrev skulle framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv sökte efter den nödvändiga klangbottnen där poesin skulle få resonans och djup. Hon hade själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckades lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till ett allmängiltigt plan.
Osäkerheten satt djupt alltsedan barndomens trauma. Men oron var även en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvades med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan.

När en idé började ta form, när de första orden och raderna till en dikt dök upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjde det sällan mer än några få minuter före dess att Maria genast ville slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna orden. Det var som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre ville än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna brände i hennes händer, svedde hennes tankar.

De nya orden blev plötsligt som ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick.
"När man skriver så glömmer man sig själv", var de ord med vilka Maria brukade beskriva skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.
Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist - ja, någon gång även tillfälliga besökare - krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.

Maria Wine Att ha fått följa diktsamlingen "Utan längtan - Inget liv", som blev hennes sista egentliga samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den tryckta upplagan var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse för att försöka hejda denna destruktivitet. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig och skrev direkt in den på datorn.
Sedan började Maria med "Måndagsbreven".

Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter, eller utkast. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.
Melankolin i dikterna, denna sinnets nedstämdhet och närhet till ett frätande grubbleri, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine alltid utstrålade. Motgiftet mot melankolin var en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt "smil" åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missade; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även "smile" åt sig själv.

Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmådde vistas eller måhända snarare att hon inte kände sig riktigt välkommen, som en aldrig bjuden gäst.

Det är med mörkrets makter Maria Wine slöt sin poetiska pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släppte henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skrev hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kom ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcktes, ett minne blänkte till. Humorn slet med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmade solljuset på nytt.
Maria Wine gav aldrig upp. På nytt fann hon ständigt kraft och glädje och alltid nya ord att nedteckna med pennan - sitt sjätte finger som hon kallade den.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.