Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt



Göran Lundstedt . Illustration: Janne KarlssonGöran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat och kommunaliserat samhälle som med hjälp av den nya teknologin på rekordfart förändrat kulturen. Var är vi? Var är vår historia? Var är vår gemensamma berättelse? Det nya riket kan likna ett divertissement av böjelser som släppts lösa i ett divertissement av former för att göra kunden nöjd.

Var finns den gemensamma stjärnhimlen, den som välver sig över byn på landet då sommarkvällarna blir mörkare? frågar sig poeten. Lundstedts frågor och metod är andra. Med historikerns och litteraturvetarens jämförelsematerial detaljgranskar han vad som är på färde. Hans artiklar är korta och sententiösa, en sorts stickprov som visar helheten. Som kritiker i Sydsvenska Dagbladet finns de nedanför brevinkasten i Sydsverige. Lund, där han bor på Norra Promenaden, tillhör den skånska kulturen, nära Köpenhamn och kontinenten, som skiljer sig till klimat och anda från den uppsvenska.

Senast kom Lundstedt med en ett antal "miniatyrer", Det levda ordet. Litteratörer, aforistiker, fria andar (ellerströms). Han har författat biografin över kritikern Knut Jaensson, i många avseenden en förebild, främst i tron på att romanen och skönlitteraturen är en kunskapskälla likvärdig med och komplementär till vetenskapen. En mästare i det lilla formatet är han hemmastadd på en linje där inte bara Jaensson utan både Vilhelm Ekelund och Jan Myrdal ingår. De litteratörer han sympatiserar med är betraktande kritiker hemmastadda såväl i dagens on dits som i traditionen och giftigt undvikande försänkningar i etablissemanget. Han betonar att konst inte är något indifferent nöje, inte en konsumtionsartikel bland andra, utan människans försök till självförståelse.

I Makten och minnet (Symposion) finns en rad essäer om dissidenter i det kommunistiska Östeuropa, vilket till följd gav ett dissident perspektiv i det samtida Sverige; exempelvis såg han en likhet i vår statliga kampanj mot Förintelsen med kampanjer mot avvikande tänkande i 30-talets Tyskland: samma kollektiva kod och överlåtelse av omdömet till makten. Som Milosz sade: Det är inte Jevtusjenko och andra tidens trumdunkare som förändrar världen - de bekräftar dess förändring! En Brodskij, även då han läser femtonhundratalspoeten John Donne, har utan anspråk på att i ett slag förändra världen möjlighet att ge kritiska verktyg åt den mottaglig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med anknytning till Hjalmar Söderberg och Vitalis Norström konstaterar Göran Lundstedt att den frie litteratören numer inrättat sig som "kulturarbetare". Det går att projicera det svenska kulturlivet som IKEA-katalog. Som sexualliv och hälsokurer har det fått en nisch i marknaden. Allt är framsteg och tillväxt, med risk att vi i farten tappar kontakten med vår gemensamma berättelse; att vi står falskt unika i ett avancerat Aniaraskepp. Apropå tv-programmet Här är ditt liv säger han: "Kanske är det den enda episka följd som återstår numera". Ändå försöker han visa, ofta med ironins hjälp, att det inte behöver vara så. Och jag tror inte jag sett honom enkelt lägga felet i den nya teknologins media och datorer. Konservatismen är inte riktad mot det nya, den är en del av en människosyn

alt Men det händer att Lundstedt blir en smula för doktrinär i sin polemik mot kulturen sedd som nöje och fritidssysselsättning. Kan den inte också få vara det? Det är inte sällan på fritiden och i nöjet vi får den goda kunskapen. Och hans egen bistra humor, ska den räknas till kultur eller nöje? Det gäller väl snarare det glamoröst slätstrukna nöjet, alla program och bloggar där man är tjenis och fördomsfritt bekännande mot en bakgrund av skiv- och bokindustri. Det nöje där en låt oss kalla det gammaldags individualism, som inte genast blir intim, får svårt att sitta med. Och visst kan vår tid likna en karusell där allt snurrar runt medan personerna på hästarna och kamelerna svänger sina hattar och skrattar sina skratt övertygade om att de är på väg mot en underbar framtid. Bakom scenen står kommunalråd som anser att all kultur måste marknadsanpassas och bära sig. Om pinglorna och de grällt målade djuren lockar folk har karusellen visat sig konkurrensmässig.

Även om människor idag alltför ofta förlorat den goda långsamheten och tystnadens lisa är det ändå fel att se svart-vitt på utvecklingen. En rad framsteg kunde listas: i Sverige har medborgarna mat för dagen, hyggliga och sanitära lägenheter, vi tar vård om sjuka, handikappade och äldre, toleransen mot avvikande har ökat, epidemier som tidigare skördat fler offer än krigen kan kontrolleras, EU innebär ett unikt steg för fred i Europa etc. Och för aktörerna i media handlar det om tonfall; det är inte i sig fel att vilja förnöja och vara en del av det kommersiella utbudet. Den som sitter i tv-soffan kan ha lika stor integritet som den som sagt nej till den sortens offentlighet.

Göran Lundstedt går också för långt när han med den tyske vandraren och aforistikern Seume säger att "allmänföreställningarna är de minst verkliga..."
Så är det inte; tvärtom styrs vi ju av såna internaliserade föreställningar, varför det är sällsynt angeläget att punktera samtidslögnerna, vilket Lundstedt med sitt historiska perspektiv ofta lyckas med.

Jag tror att man måste börja i rätt ände. Det ursprungsviktiga är ju inte den kvicka formuleringen utan hållningen, grundsynen, stämningen. Häri uppstår umgänget. Samtalet återställs genom en förmåga till långsamhet och tystnad, annars skäms det lätt av den förväntansfulles otålighet och det livspraktiska får stå tillbaka för en reaktiv kulturdebatt.

Lundstedt är en mästare på att ta oss ur de synvillor, som beror på att vi lever nedsänkta materiellt och andligt i vår samtid. Till exempel att Svenska Akademien idag till skillnad från förr skulle stå för ett radikalt alternativ, medan den faktiskt, som på Heidenstams och Bööks tid, inordnat sig i elitens konsensus. Idag är det okontroversiellt att ge nobelpris åt vittnesdiktare eller åt kvinnor som angriper patriarkala förhållanden.

Lundstedt ser att rollerna är fördelade som förut, även om intelligentians värdebasis förändrats. Han tar arv efter litteratörerna, Strindberg, Ekelund, Olof Lagercrantz alla lika omöjliga att tänka sig i Akademien. Men för mig står det tveklöst klart att vi också har fått ett bättre samhälle, mer konkret inriktat på materiell rättvisa och jämlikhet, och att akademin på sitt sätt utvecklar dessa vinningar och blir en av motvikterna mot kommersialismen. Ändå behövs det kritiska ögat hos den som, i likhet med Lichtenberg, vill stå vid sidan om, för så länge en dold samstämdhet i vårt nya mediesamhälle tas för given och programmerar individen kan som förut, historiskt alldeles nyligen i Europa, mänskligheten råka illa ut.

alt Att gå i vår samtids sen barnsben inövade föreställningar med en känslans observans för det mänskligt passande, för "universalmänniskan", är grunden för Lundstedts metod. Han försvarar den sorts undersökande och sanningssökande litteratur som i ett enskilt vittnesmål, av en människa som är bunden till sina relationer och sitt samvete, inte talar i statens eller partiets eller en konfessionell religions namn. Hur försonlig som människa en konstnär än må vara, får han lov vara oförsonlig i ett, att söka sin personliga sanning.

Hans senaste bok ter sig som en litteraturvetares motsvarighet till Karl Kraus "Die Fackel", ett namn hämtat från Lichtenberg, den tyske naturvetaren och humanisten som bar sanningens fackla genom en modern trängsel.

Han framhåller att Delblanc mot kommersialism och kommunalisering försvarar litteraturen som livsvärde. Med Walter Muschg vill Göran Lundstedt att dikten ska meddela sanningar och förbättra människorna. Liksom Olof Lagercrantz, som började som historiker, utgår han från individer som gestaltas i litteraturen, men båda blir med sina politiska perspektiv observanta på ett samhälle där möjligheterna  för individen att finna ett mänskligt etiskt förbättringsliv minskas.

Vilhelm Ekelund och Sven Delblanc, som Lundstedt för en långvarig dialog med, ser inte deterministiskt på individen i samhället utan söker ett oberoende i den burschikosa mediekulturen. De talar båda "tidlöst" (allmänmänskligt) till den enskilde; från sin erfarenhet använder de dikten för att upptäcka ett innehållsrikt avstånd till kulturlivets industrialisering; detta är Ekelunds "linje", och därför blir det intressant när Göran Lundstedt politiserar honom in i en europeisk samtidskritik.

Hos Delblanc handlar dock i grunden liv och diktande om ett personligt tillrättakommande med en neuros, vilket både ger kraft åt kritiken mot makten i alla dess historiskt förklädda former men också så småningom mer mogna klarsyntheter. Delblanc är ju mer uppenbart samhällskritisk än Ekelund, ändå är, så att säga i ett parallellt tema, hans personliga frigörelse allmängiltig eller arketypisk; ursprungsvillkoren kunde finnas även i ett annat samhälle. Vad denna konflikt ger är alltså skarpsinne för maktens och den kärlekslösa auktoritetens maskeringar.

Hos Claudio Magris, för att jämföra med en italiensk germanists centraleuropeiska människo- och kultursyn, dominerar den historiska och politiska aspekten. Historia och politik bestämmer diktares och filosofers och politikers liv och gärning. Det mesta, i Donau, som skrevs innan murarnas fall, ses politiskt, och möjligheten att leva i ett relativt oberoende i förhållande till samtiden syns mindre än hos Ekelund och Delblanc och Lundstedt; den goda litteraturen är inte, som för dem, personliga meddelanden mellan likasinnade. Liksom Lagercrantz utgår alltså Göran Lundstedt från mötet med den enskilde i historien.

Hans saklighet och satir vill förstå, den tycks inte tävla om en plats. Idogt och konsekvent söker han upptäcka vad vi fortfarande har som möjlig gemenskap och på vilket sätt vi vansläktas. Som tidningsläsare är han orienterad till och med i insändarna på Dagens Nyheter. Det produktiva optimumet, närt lika mycket av galla som av en tolkandets entusiasm, lär infalla vid ett på natten. Med Olof Lagercrantz söker Lundstedt "en ort av ordning", som även när den är tillfällig gör gott för individen i vad som idag kan likna ett kaos av utbud och föreställningar. Somliga rycker på axlarna åt hans konservativa radikalism; andra, jag känner flera, inleder dagen med hans sällskap vi frukostens kaffekopp. I Skåne alltså, som är ett annat land än det uppsvenska, i samma nation, i samma Europa. Men Lundstedt är mer europé än sina uppsvenska kollegor. Vår historia är en del av Europas.

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.