ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt



Göran Lundstedt . Illustration: Janne KarlssonGöran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat och kommunaliserat samhälle som med hjälp av den nya teknologin på rekordfart förändrat kulturen. Var är vi? Var är vår historia? Var är vår gemensamma berättelse? Det nya riket kan likna ett divertissement av böjelser som släppts lösa i ett divertissement av former för att göra kunden nöjd.

Var finns den gemensamma stjärnhimlen, den som välver sig över byn på landet då sommarkvällarna blir mörkare? frågar sig poeten. Lundstedts frågor och metod är andra. Med historikerns och litteraturvetarens jämförelsematerial detaljgranskar han vad som är på färde. Hans artiklar är korta och sententiösa, en sorts stickprov som visar helheten. Som kritiker i Sydsvenska Dagbladet finns de nedanför brevinkasten i Sydsverige. Lund, där han bor på Norra Promenaden, tillhör den skånska kulturen, nära Köpenhamn och kontinenten, som skiljer sig till klimat och anda från den uppsvenska.

Senast kom Lundstedt med en ett antal "miniatyrer", Det levda ordet. Litteratörer, aforistiker, fria andar (ellerströms). Han har författat biografin över kritikern Knut Jaensson, i många avseenden en förebild, främst i tron på att romanen och skönlitteraturen är en kunskapskälla likvärdig med och komplementär till vetenskapen. En mästare i det lilla formatet är han hemmastadd på en linje där inte bara Jaensson utan både Vilhelm Ekelund och Jan Myrdal ingår. De litteratörer han sympatiserar med är betraktande kritiker hemmastadda såväl i dagens on dits som i traditionen och giftigt undvikande försänkningar i etablissemanget. Han betonar att konst inte är något indifferent nöje, inte en konsumtionsartikel bland andra, utan människans försök till självförståelse.

I Makten och minnet (Symposion) finns en rad essäer om dissidenter i det kommunistiska Östeuropa, vilket till följd gav ett dissident perspektiv i det samtida Sverige; exempelvis såg han en likhet i vår statliga kampanj mot Förintelsen med kampanjer mot avvikande tänkande i 30-talets Tyskland: samma kollektiva kod och överlåtelse av omdömet till makten. Som Milosz sade: Det är inte Jevtusjenko och andra tidens trumdunkare som förändrar världen - de bekräftar dess förändring! En Brodskij, även då han läser femtonhundratalspoeten John Donne, har utan anspråk på att i ett slag förändra världen möjlighet att ge kritiska verktyg åt den mottaglig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Med anknytning till Hjalmar Söderberg och Vitalis Norström konstaterar Göran Lundstedt att den frie litteratören numer inrättat sig som "kulturarbetare". Det går att projicera det svenska kulturlivet som IKEA-katalog. Som sexualliv och hälsokurer har det fått en nisch i marknaden. Allt är framsteg och tillväxt, med risk att vi i farten tappar kontakten med vår gemensamma berättelse; att vi står falskt unika i ett avancerat Aniaraskepp. Apropå tv-programmet Här är ditt liv säger han: "Kanske är det den enda episka följd som återstår numera". Ändå försöker han visa, ofta med ironins hjälp, att det inte behöver vara så. Och jag tror inte jag sett honom enkelt lägga felet i den nya teknologins media och datorer. Konservatismen är inte riktad mot det nya, den är en del av en människosyn

alt Men det händer att Lundstedt blir en smula för doktrinär i sin polemik mot kulturen sedd som nöje och fritidssysselsättning. Kan den inte också få vara det? Det är inte sällan på fritiden och i nöjet vi får den goda kunskapen. Och hans egen bistra humor, ska den räknas till kultur eller nöje? Det gäller väl snarare det glamoröst slätstrukna nöjet, alla program och bloggar där man är tjenis och fördomsfritt bekännande mot en bakgrund av skiv- och bokindustri. Det nöje där en låt oss kalla det gammaldags individualism, som inte genast blir intim, får svårt att sitta med. Och visst kan vår tid likna en karusell där allt snurrar runt medan personerna på hästarna och kamelerna svänger sina hattar och skrattar sina skratt övertygade om att de är på väg mot en underbar framtid. Bakom scenen står kommunalråd som anser att all kultur måste marknadsanpassas och bära sig. Om pinglorna och de grällt målade djuren lockar folk har karusellen visat sig konkurrensmässig.

Även om människor idag alltför ofta förlorat den goda långsamheten och tystnadens lisa är det ändå fel att se svart-vitt på utvecklingen. En rad framsteg kunde listas: i Sverige har medborgarna mat för dagen, hyggliga och sanitära lägenheter, vi tar vård om sjuka, handikappade och äldre, toleransen mot avvikande har ökat, epidemier som tidigare skördat fler offer än krigen kan kontrolleras, EU innebär ett unikt steg för fred i Europa etc. Och för aktörerna i media handlar det om tonfall; det är inte i sig fel att vilja förnöja och vara en del av det kommersiella utbudet. Den som sitter i tv-soffan kan ha lika stor integritet som den som sagt nej till den sortens offentlighet.

Göran Lundstedt går också för långt när han med den tyske vandraren och aforistikern Seume säger att "allmänföreställningarna är de minst verkliga..."
Så är det inte; tvärtom styrs vi ju av såna internaliserade föreställningar, varför det är sällsynt angeläget att punktera samtidslögnerna, vilket Lundstedt med sitt historiska perspektiv ofta lyckas med.

Jag tror att man måste börja i rätt ände. Det ursprungsviktiga är ju inte den kvicka formuleringen utan hållningen, grundsynen, stämningen. Häri uppstår umgänget. Samtalet återställs genom en förmåga till långsamhet och tystnad, annars skäms det lätt av den förväntansfulles otålighet och det livspraktiska får stå tillbaka för en reaktiv kulturdebatt.

Lundstedt är en mästare på att ta oss ur de synvillor, som beror på att vi lever nedsänkta materiellt och andligt i vår samtid. Till exempel att Svenska Akademien idag till skillnad från förr skulle stå för ett radikalt alternativ, medan den faktiskt, som på Heidenstams och Bööks tid, inordnat sig i elitens konsensus. Idag är det okontroversiellt att ge nobelpris åt vittnesdiktare eller åt kvinnor som angriper patriarkala förhållanden.

Lundstedt ser att rollerna är fördelade som förut, även om intelligentians värdebasis förändrats. Han tar arv efter litteratörerna, Strindberg, Ekelund, Olof Lagercrantz alla lika omöjliga att tänka sig i Akademien. Men för mig står det tveklöst klart att vi också har fått ett bättre samhälle, mer konkret inriktat på materiell rättvisa och jämlikhet, och att akademin på sitt sätt utvecklar dessa vinningar och blir en av motvikterna mot kommersialismen. Ändå behövs det kritiska ögat hos den som, i likhet med Lichtenberg, vill stå vid sidan om, för så länge en dold samstämdhet i vårt nya mediesamhälle tas för given och programmerar individen kan som förut, historiskt alldeles nyligen i Europa, mänskligheten råka illa ut.

alt Att gå i vår samtids sen barnsben inövade föreställningar med en känslans observans för det mänskligt passande, för "universalmänniskan", är grunden för Lundstedts metod. Han försvarar den sorts undersökande och sanningssökande litteratur som i ett enskilt vittnesmål, av en människa som är bunden till sina relationer och sitt samvete, inte talar i statens eller partiets eller en konfessionell religions namn. Hur försonlig som människa en konstnär än må vara, får han lov vara oförsonlig i ett, att söka sin personliga sanning.

Hans senaste bok ter sig som en litteraturvetares motsvarighet till Karl Kraus "Die Fackel", ett namn hämtat från Lichtenberg, den tyske naturvetaren och humanisten som bar sanningens fackla genom en modern trängsel.

Han framhåller att Delblanc mot kommersialism och kommunalisering försvarar litteraturen som livsvärde. Med Walter Muschg vill Göran Lundstedt att dikten ska meddela sanningar och förbättra människorna. Liksom Olof Lagercrantz, som började som historiker, utgår han från individer som gestaltas i litteraturen, men båda blir med sina politiska perspektiv observanta på ett samhälle där möjligheterna  för individen att finna ett mänskligt etiskt förbättringsliv minskas.

Vilhelm Ekelund och Sven Delblanc, som Lundstedt för en långvarig dialog med, ser inte deterministiskt på individen i samhället utan söker ett oberoende i den burschikosa mediekulturen. De talar båda "tidlöst" (allmänmänskligt) till den enskilde; från sin erfarenhet använder de dikten för att upptäcka ett innehållsrikt avstånd till kulturlivets industrialisering; detta är Ekelunds "linje", och därför blir det intressant när Göran Lundstedt politiserar honom in i en europeisk samtidskritik.

Hos Delblanc handlar dock i grunden liv och diktande om ett personligt tillrättakommande med en neuros, vilket både ger kraft åt kritiken mot makten i alla dess historiskt förklädda former men också så småningom mer mogna klarsyntheter. Delblanc är ju mer uppenbart samhällskritisk än Ekelund, ändå är, så att säga i ett parallellt tema, hans personliga frigörelse allmängiltig eller arketypisk; ursprungsvillkoren kunde finnas även i ett annat samhälle. Vad denna konflikt ger är alltså skarpsinne för maktens och den kärlekslösa auktoritetens maskeringar.

Hos Claudio Magris, för att jämföra med en italiensk germanists centraleuropeiska människo- och kultursyn, dominerar den historiska och politiska aspekten. Historia och politik bestämmer diktares och filosofers och politikers liv och gärning. Det mesta, i Donau, som skrevs innan murarnas fall, ses politiskt, och möjligheten att leva i ett relativt oberoende i förhållande till samtiden syns mindre än hos Ekelund och Delblanc och Lundstedt; den goda litteraturen är inte, som för dem, personliga meddelanden mellan likasinnade. Liksom Lagercrantz utgår alltså Göran Lundstedt från mötet med den enskilde i historien.

Hans saklighet och satir vill förstå, den tycks inte tävla om en plats. Idogt och konsekvent söker han upptäcka vad vi fortfarande har som möjlig gemenskap och på vilket sätt vi vansläktas. Som tidningsläsare är han orienterad till och med i insändarna på Dagens Nyheter. Det produktiva optimumet, närt lika mycket av galla som av en tolkandets entusiasm, lär infalla vid ett på natten. Med Olof Lagercrantz söker Lundstedt "en ort av ordning", som även när den är tillfällig gör gott för individen i vad som idag kan likna ett kaos av utbud och föreställningar. Somliga rycker på axlarna åt hans konservativa radikalism; andra, jag känner flera, inleder dagen med hans sällskap vi frukostens kaffekopp. I Skåne alltså, som är ett annat land än det uppsvenska, i samma nation, i samma Europa. Men Lundstedt är mer europé än sina uppsvenska kollegor. Vår historia är en del av Europas.

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.