Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | 17 februari, 2015
Gästkrönikör

Det föds en kokbok om dagen

”Äta bör man, annars dör man” borde bytas mot ”Njuta bör man, annars dör man”. Som en av de leende kändiskockarna så riktigt påpekar. Det finns många väldigt bra kokböcker ...

Av: Belinda Graham | 10 januari, 2013
Kulturreportage

Från via Margutta till Hässelby. En intervju med Giuseppe Bertolini

Giuseppe Bertolini är en italiensk konstnär som varit mycket aktiv i Roms och Italiens kulturkretsar ända sedan början av 1960-talet. 2004 flyttade han till Sverige med sin kära svenska fru ...

Av: Guido Zeccola | 23 november, 2012
Konstens porträtt

Livet är en lek

Leken är ett universellt fenomen och början till all kultur. Leken har funnits sedan tidernas begynnelse och genom historien har funnits tänkare som behandlat kopplingen mellan lek och lärande. Platon ...

Av: Lena Månsson | 27 augusti, 2013
Kulturreportage

"Ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma" Om Barbro Lindgrens dagböcker



Barbro LindgrenNär ljumma minnesvindar letar sig upp i våra medvetanden och aktualiserar det glömda och fördolda i barndomsriket blir vi förlösta. Det handlar om de varma somrarna, de lustfyllda lekarna och de vackra sagorna, som vi minns dem.

Eller är det ett motbjudande rike som rekapituleras? Ett svunnet inferno som plågar oss å det grövsta där alla de hänsynslösa farligheterna blir tydliga i stora figurer med håriga näshål på äckliga gubbar och påstridiga tanter med sliskiga kakor. En enda lång längtan efter livet i köksstol eller i klassrum där plågsam växtvärk i kropp och själ tynger oss ända långt bort genom våra återstående liv?
Författaren Barbro Lindgren tycks liksom som sin namne Astrid ha särskild tillgång till barndomens källor. Det är inte någon märkvärdig eller exklusiv åtkomst utan just direktkontakten. Att källorna lever och flödar. Hon skriver om sin alldeles privata barndom så att vi alla känner igen oss.

 

Karneval förlag har gett ur Barbro Lindgrens dagböcker i en nyutgåva och det är frågan om klassiker med nyskrivna efterord av författarinnan själv och dessutom med ett nytt bildmaterial infogat. De nyutgivna dagböckerna är i tre delar där Jättehemligt kom ut första gången 1971, Världshemligt kom 1972 och Bladen brinner 1973. Dagböckerna spänner över ett tidspann av fem år från när Barbro är tio till hon är femton. Förlaget skriver i samband med utgåvan:"Böckerna räknas som moderna svenska klassiker och har sedan de första gången utkom 1971-1973 ständigt fått nya läsare."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I dessa tre autentiska dagböcker möter vi författaren i sin barndoms lustfyllda lekar men också i dess alltmer grymma realiteter och hon försöker med det mod hon förmår uppbringa i den stegvisa mognaden ta emot de vardagliga konstigheter och obegripliga absurditeter som för livet genom dess olika utvecklingsstadier. Det handlar om det växande barnets möten med sorg, kärlek, åldrande och död.
Det har diskuterats huruvida det är svårt att skriva för barn. Att svårigheten ligger i att det inte går att ljuga för de som är små. Man diskuterar äktheten i berättelserna. Och äkthet är det kännetecken som Barbro Lindgrens övriga barnböcker äger och som vi också finner i hennes dagböcker. Hon ringar in hemligheterna och beseglar dem med den strategi hon anger i den första bokens inledningsfras att "ingen ska få läsa det här. Inte ens mamma"...
"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land", skrev Beppe Wolgers i sin text till "Det gåtfulla folket". Att skriva för barn är en komplicerad konst. Att nå och beröra dessa ofullständiga individer som i mognad och sinnelag ständigt och dagligen förändras dels i kraft av naturens obevekliga gener och dels av de nya saker som dyker upp under den långa mognadsprocessen mot det vuxna livet.

I Barbro Lindgrens dagböcker från barn- och ungdomstiden märker man hur hennes barnasinne redan söker med en talang som anar den vuxne författaren och som oftast finner den rätta vinklingen och nästan osvikligt väljer den rätta detaljen och får den rätta spetsen på berättelsen och därmed fångar överblicken i det sammanhang hon återger.

Dagböckerna framstår som direkt utskurna ur Barbros unga själ. Visserligen tillrättalagda i det efterkommande urvalet och här och var och vällovligt presenterade för ett vuxet öra och vi hittar då inte den unga Barbro bakom redigeringen utan den vuxna. Men det är alltid frågan om ett urval i konsten.
Där finns alla de erkända barndomsstorheterna om en mormor som skrattar åt konstiga saker om en morfar som är envis och halsstarrig och om en klasskompis som är korkad och dessutom med den egna fula näsan i ohöljd och besvärlig närhet eller det äckliga håret med sitt hopplösa fall som blir så fult när man klipper det och om allsköns andra egenheter som kommer att utvecklas till vuxna konstigheter.

Det handlar om ungdomens tidlösa stereotyper och tillkortakommanden som är så vanliga att man snart inte vet om det handlar om en själv eller gäller någon slags allmänna barn- och ungdomsstorheter som alla råkar ut för. Det är vilda tilldragelser om än tidsbundna hos den som växer upp under denna tid som Barbro skildrar. Att sno pengar från Mamma, att börja smygröka. Det är om de pubertala farligheterna och härligheterna som dyker upp är när kroppen växer. Att världen hotar rämna, att kroppens växande är en konstant plåga och att dessa fysiska och psykiska förskräckligheter återkommer i vuxen ålder, visserligen i andra skepnader och med andra förtecken men att barndom och ungdom ändå ger en försmak av det begynnande vuxenlivets plågor.

En sådan exakt punkt och precis plåga gestaltas i "Jättehemligt" där Barbros beskrivning av när hon börjar må dåligt når höjdpunkter: "Jag tror det började igår. Jag satt i klassrummet längst ner och såg löven flyga genom fönstret. Och magistern pratade om kungshögar och rullstensåsar, och rätt som det var flög stora skockar med kajor förbi utanför.

Då var det som om jag såg klassrummet för första gången, hur litet och hopplöst det var och hur alla satt och raspade med pennorna och suckade. Och jag tänkte: Här ska man sitta nästan hela sitt liv, ända tills man blir arton år och plugga årtal och höra kajorna pipa- och då tyckte jag det kändes så hopplöst så jag kunde inte sitta kvar."
Barbro fångar känslan av att själen vill flyga ut genom klassrumsfönstret och växa. "Jag kunde inte sitta i det där klassrummet mer och titta på väggarna och vänta på att dagarna ska ta slut"
Och också om det fysiska växandets plåga: "Jag undrar när mina bröst ska börja växa fram. Varje morron tittar jag om dom inte har växt lite under natten, men det har dom aldrig. Snart är det bara jag som inte har några".

Hon gör sin önskelista:
"Mina bröst växer verkligen inte fort, men det känns lite knöligare för varje vecka. Tänk om jag kan ha bh i sommar! Den minsta storleken.
Så här tycker jag. Allting skulle vara härligt om:
1. Mina bröst växte ut.
2. Jag fick mens.
3. Kunde dansa.
4. Blev berömd"
Och det handlar om finne på näsan som lyser som en lanterna och om den första kärleken.

Döden är påtaglig och sexualitetens konstiga inslag med nakna blottargubbar som dyker upp i skogen och någon lärare som är alldeles för intresserad av att lura in flickor i kartrummet och ta dom på brösten vilket sedan kommer i betyget och planscher med nakna människor i genomskärning. Och sedan kärleken när den blir både motbjudande och lockande på en och samma gång som när hon avvisar Per en stillsam men enträgen beundrare som aldrig får en chans.
Det är gjort med säker hand, genialt inträngande och öppet förutsättningslöst men plötsliga möten av pubertal oskuld mot de vuxna obegripligheterna.
Som exemplet med boken Det fulländade äktenskapet som hon tar fram ur sin fars bokhylla:

"Först trodde man nästan att man drömde, för det var massor med bilder på hur man gjorde för att få barn. Man kunde göra det uppifrån och nerifrån och från sidorna och hur som helst/.../...usch ja det är en läskig bok. Så där gör nog inte många i verkligheten. Inte många som jag känner till i alla fall!"
Barbro Lindgren lämnar in sitt första manus till Raben & Sjögren och lektören, ingen mindre än Astrid Lindgren skriver i refuseringsbrevet: "...tyvärr är konkurrensen hård och böckerna många. Och därför kommer manuskripten i retur. A l l a författare får sina första manuskript i retur, så det får man inte tappa sugen för. Och det hoppas jag att den unga författarinnan inte heller gör.
Med hjärtlig hälsning
Astrid Lindgren"

Barbro Lindgren är barnboksförfattaren som har gått på Konstfack och egentligen började som tecknare och som är en av våra främsta barn-och ungdomsförfattare. Hon har kammat hem de flesta priser som går att inbringa i genren. Bland annat Samfundet De Nios Astrid Lindgren-pris, Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris, Evert Taube-stipendiet för att bara nämna några. År 2009 tilldelades hon Il qourom, regeringens medalj i guld av åttonde storleken.

Benny Holmberg
Barbro lindgren - jättehemlig - karneval
Barbro lindgren - bladen brinner - karneval
Barbro lindgren - världshemligt - karneval

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tal till nationen

Landsmän! Låt er inte luras av marknadsräntorna, budgetpropositionerna och de vinklade nyhetssändningarna. Det finns något annat bakom detta töcken av siffror, statistik och fjärran blodbad. Det finns nudistläger, mörk rom och ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 juli, 2012

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Pärlor på tråden trädda

  Kalilah är en sagobok ursprungligen berättad av indiern Bilpai, senare omarbetad i muslimsk anda. När Brahmanen som berättat sagorna för kung Dabshélim tar avsked av kungen, utber han sig en ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2017

En ovanligt viktig och angelägen bok

Nog har jag genom decennierna sett honom flera gånger. Inte sällan har jag slumpmässigt stött på honom i de sedan några år, beklämmande och sorgesamt, stängda antikvariaten vars böcker nu ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 juli, 2014

En våning i Babel

Dikterna är tagna ur boken En våning i Babel som utkommer på Bokförlaget h:ström - Text & Kultur i mars 2009.(Ur Som morgon går) Dansen          Till Emma Våra kroppar varje människa och ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 02 februari, 2009

36. Ingrid

En vecka efter det som hänt var de hemma igen. Tre. Inte fyra. Tre kvinnor och en kista. Mia och Malin hade åkt med en gång, första bästa flyg ner ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 31 augusti, 2012

Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 augusti, 2011

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.