Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen

Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.

Av: Anders Björnsson | 22 februari, 2017
Essäer om samhället

Det långsamma arbetets värde uppskattas inte av statsmakterna

TEMA KONST HV Ateljé i Stockholm kan ses som en del av kulturarvet. Det som en gång i tiden startade som Handarbetets Vänner, är i dag ett företag som både ...

Av: Niels Hebert | 17 mars, 2008
Kulturreportage

Makten, Penningen och Anden

Deltagarna är placerade i halvcirkel, var och en vid sin mikrofon. Vi befinner oss i en av New Delhis eleganta konferenslokaler. Utanför vårt annex vajar flaggor från nationer över hela ...

Av: Annakarin Svedberg | 11 oktober, 2016
Kulturreportage

7 dikter om tidsandan

Sphinxen Sphinx utan gåta lyfter stånkandes sin tunga rumpa lurar oss får oss att tro att hen ruvar på hemligheter ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 18 april, 2011
Utopiska geografier

Vad kännetecknar egentligen en deckare?



Bruce Cassidy (längst till höger) tillsammans med Edward D.Hoch vid världsdeckarkongressen i Stockholm 1981. De väntar på att bussas hem till deckarentusiasten Iwan Hedman-Morelius som hade öppet hus i Strängnäs- (Foto: Bertil Falk)I antologin Roots of Detection The Art of Deduction Before Sherlock Holmes (Detekteringens rötter. Slutledningens konst före Sherlock Holmes, Fredrick Ungar Publishing, New York 1983) skrev redaktören Bruce Cassiday, själv deckarförfattare, i sin introduktion, att många anhängare till detektivberättelsen tror att Sherlock Holmes uppfann konsten att detektera när han 1887 säger till Dr. Watson "Jag ser att ni varit i Afghanistan".

Varpå Bruce Cassidy påpekar att Herodotus ca 443 f Kr har en berättelse där en huvudlös kropp hittas i ett slutet rum, nämligen kungens skattkammare, en berättelse där man aktivt försöker att överlista förövaren, men misslyckas. Försök att spåra förövaren leder ingen vart. Det är först när den skyldige själv avslöjar för kungen hur han tagit sig in i det låsta rummet som sanningen kommer fram.

Omslaget till Bruce Cassidys bok om detekterinmg och slutledning före Sherlock Holmes.

Inte mycket till deckarbragd med andra ord. De försök till detektering som görs slår slint. Snarare en kriminalberättelse och sådana finns det många i forna tiders litteratur. Mord, förräderi, tjuvnad, bluff, kidnapping etc. var vanliga i äldre litteratur, egyptiska berättelser, Bibeln, Odysséen, grekiska tragedier, Panchatantra och många andra klassiker. Men endast ett fåtal av dessa berättelser kan definieras som deckare.

Då är Bruce Cassidys andra exempel, Daniel i Gamla testamentets apokryfer (ca. 150 f Kr), ett betydligt bättre prov på tidig detektering. Först avslöjar Daniel slugt de båda lögnarna i fallet med Susanna i badet och sedan löser han fallet med avgudabilden Bels matvanor i ett slutet tempel genom att strö ut aska på tempelgolvet så att Bel-prästernas nattliga matorgier syns i form av fotavtryck. Tvåtusen år senare är det fingeravtryck och DNA som fyller liknande funktioner. Daniel var tidigt ute.

Voltaire var ännu skickligare i sina berättelser om Zadig (1744), där han visar upp en man vars förmåga att härleda och dra slutsatser faktiskt överträffar senare tiders Sherlock Holmes. Till skillnad från Daniel, som löser kriminalfall, så löser Voltaires Zadig problem som inte är av kriminell art, men Voltaire räknas ändå till deckargenrens apokryfer. Varför? Därför att han löser problem med sin högt uppdrivna iakttagelseförmåga. Han detekterar.

Det finns en ganska vanlig missuppfattning att en deckare ska handla om mord, vilket förmodligen är en funktion av det faktum att de flesta deckare handlar om mord. Men vid närmare eftertanke inser var och en att jakten på narkotikasmugglare och biltjuvar eller utredning av tavelstölder förekommer i deckare utan att ett enda mord begås.

Det väsentliga i en deckare är nämligen att ett mysterium klaras upp genom detektering. Katalysatorn är privatspanaren, mordutredaren, polisinspektören, kommissarien, advokaten, rättsobducenten, Miss Marple, detektiven, den undersökande journalisten. Kort sagt: problemlösaren i sina olika inkarnationer.

Voltaire som skrev om detektören Zadig.Bruce Cassiday går emellertid mycket djupt när han definierar vad som karaktäriserar en detektivberättelse. Han menar nämligen att även om detektering är en grundbult i sammanhanget, så räcker det inte. Det måste också finnas "deduction" (slutledning, härledning). Och det är där som Herodotus berättelse så att säga slirar på kopplingen. Och det är där som Daniel träder in som en mer fullfjädrad detektiv.

"Utan slutledning kan det inte förekomma någon sann detektering, bara tillfälliga avslöjanden. Slutledning innefattar upptäckten av den sanna karaktären hos en osedd eller okänd omständighet genom en process som innebär att man drar slutsatser utifrån objektiva bevis. Läsare av detektivromaner vet att både i fiktionen och i verkligheten är detektering och slutledning två separata men ofrånkomligt sammankopplade processer." Och det var så Voltaires Zadig gjorde. Han lade inte bara märke till saker och ting. Han drog också sina slutsatser av det han såg.

Någon har sagt att nuförtiden kan en deckare se ut hur som helst. Det kan verka så. Berättelser som inte handlar om att problem löses genom detektering och slutledning kallas ofta för deckare, även på förlagens baksidestexter. Det kan handla om kriminalberättelser, thrillers, äventyrsromaner etc.

En berömd novell av Jacques Futrelle, som omkom när Titanic gick till botten 1912, är The Problem of Cell 13. Den har antologiserats av både Frank Heller och Jan Broberg på svenska och har ibland kallats en av världens bästa detektivhistorier. Den är utomordentlig, men egentligen ingen deckare. Det handlar om en detektiv som slår vad om att han inlåst i en poliscell ska kunna ta sig ut. Förvisso löser han problemet och lyckas ta sig ut, men är det verkligen en deckare?

Jacques Futrelle som skrev deckaren som inte är en deckare.En man med många talanger av Patricia Highsmith upplevs av många som en deckare, men den brukar marknadsföras som en roman eller en thriller, vilket är förståndigt eftersom denna rysare är raka motsatsen till en deckare. För här handlar det inte om att gripa en mördare genom detektering. Tvärtom handlar det om hur en mördare med vilseledande manövrar, mord och andra knep lyckas undvika att bli detekterad och gripen.

Den talangfulle unge Mr Ripley använder sig helt enkelt av Sun Tzus tvåtusen år gamla av Mao Zedong återanvända metod att med alla tänkbara manipulativa metoder förvända ögonen på fienden ungefär som en trollkarl. Så sker även i normala deckare, men där triumferar detektiven. I En man med många talanger drar mördaren alla vid näsan. Mr Ripley till och med ärver ett av sina offer. Vi står helt enkelt inför en spegelbild, en motbild, om man så vill en vrångbild av deckaren, en antideckare.

En annan roman som envist har utpekats som en förklädd deckare är Jane Austens roman Emma från 1816. Redan för fyrtiofem år sedan skrev Robert Liddell i The Novels of Jane Austen (Longmans, 1963) så här: "Emma är, bland annat, en detektivhistoria." Och Ronald Blythe var inte sen att i en introduktion kalla Emma för "den mest djävulskt svåra av detektivhistorier".

Ronald Blythe förklarar sig så här: "Några dagar senare får man i Highbury höra att Jane Fairfax har fått en högst extravagant gåva av en anonym givare ¬- ett Broadwood piano. Gissningarna om vem som kan ha skickat pianot tillhandahåller nio dagar av spekulationer. Pianot intar en plats i "intrigen" av samma betydelse som kroppen i ett mordmysterium och Jane befinner sig i medelpunkten för hemskt skvaller. Bara Mr Knightley inser att gåvan är en tanklös grymhet; alla andra prisar givarens generositet."

Patricia Highsmith innan hon skrev anti-deckarna om den talangfulle Ripley.Jane Austen skulle alltså ha skrivit en deckare redan år 1816, sjuttio år innan Sherlock Holmes genom detektering och sin slutledningsförmåga avslöjade att Dr. Watson varit i Afghanistan? Vid närmare granskning visar det sig att Jane Austen inte alls har skrivit en deckare. Däremot har hon i Emma faktiskt introducerat det som är deckarens bas, nämligen ett mysterium samt ledtrådar till att lösa mysteriet, men hon tillhandahåller ingen Miss Marple som löser problem. Jane Austens ledtrådar rinner ut i sanden.

Det finns ingen detektiv som följer upp de spår hon lägger ut. De flesta läsare ser inte ens spåren och den ende iakttagare i romanen som misstänker att något är lurt är Mr Knightley, men han gör sina iakttagelser för att han svartsjukt följer vad som sker och hans aningar leder ingen som helst vart. Sanningen avslöjas först i samband med ett dödsfall som innebär att mysteriet inte längre måste hållas hemligt och nyheten sprids därefter via brev, samtal och skvaller, det vill säga det dåtida sättet att förmedla nyheter. Emma är ingen detektivhistoria. På sin höjd ett mysterium, som löser sig naturligt, och som sådant inte ens kriminellt.

I Sverige har vi inte varit särskilt bra på att göra distinktioner inom genrer som uppfattas som populistiska. Gränserna mellan vad som är deckare, kriminalhistorier och thrillers är flytande, låt vara av ren tanklöshet. Begreppet "detective" var vanligt i de otaliga novellmagasinens titlar som publicerades i USA under 1930-, 1940-, 1950- och 1960-talen, men trängdes så småningom undan av begreppet "mystery", som på ett helt annat sätt täcker hela fältet och det i ännu högre grad än den danska beteckningen "krim", som inte omfattar icke-kriminella historier som bygger på detektering, vilket däremot ordet "mystery" gör.

Sun Tzu, föregångare till Mao och Patricia Highsmith."The Saint Detective Magazine", vars redaktör var svensk-amerikanen Hans Stefan Santesson, bytte på sin tid namn till "The Saint Mystery Magazine". De deckarmagasin på den amerikanska marknaden som överlevt och fortfarande kommer ut heter "Ellery Queen's Mystery Magazine" och "Alfred Hitchcock's Mystery Magazine". I Ellery Queen's Mystery Magazine förekommer ofta noveller av Joyce Carol Oates som inte alls är deckare.

Jag skulle gissa att Robert Liddells och Ronald Blythes förväxling har att göra med deras preferenser. Båda rör sig i en akademisk värld, där man ägnat sig åt knäsatt, canon-artad litteratur och inte särskilt många tankar åt definitioner inom en populistisk genre.

Vem var den förste detektiven i litteraturen? Det var antagligen en herre som Bruce Cassiday missade, nämligen den vise Salomo i Gamla testamentet. Han levde för snart tretusen år sedan. När två kvinnor gjorde anspråk på att vara mor till ett spädbarn, sa Salomo något i stil med: "Hugg ungen i två delar och ge kärringarna var sin del." Då avstod en av kvinnorna från sitt anspråk på barnet och alla insåg att det var hon som var modern. Snyggt prov på forntida och därtill mycket aktiv detektering med ty åtföljande slutledning får man väl säga.

Bertil Falk

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Selv

Nedenfor følger noen grunner til at det ikke er helt opplagt hva som menes med begrepet om et selv, som om hva det vises hen til er på linje med ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 oktober, 2010

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 21 november, 2013

Detta ville jag säga

. .. en dikt av Gilda Melodia

Av: Gilda Melodia | Utopiska geografier | 20 juli, 2017

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 22 december, 2009

Den underbara skogen

Kan man kommunicera med träd?

Michael Economou reflekterar om träd, böcker om träd, poeter, forskningsprojekt och belyser boken ”Samtal med träd” (Nova förlag). Om vår tid inte inser vilka värden som lever i träden och ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2017

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.