Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

Tidsparadoxer i 1800-talets svenska science fiction



mumien med mysteriet

Tiden är något som alltid fascinerat oss. I det indiska eposet Mahabharatta, som skrevs för ca. 2400 år sedan, for en kung till himlen och träffar Brahma, skaparen. När han kom tillbaka till jorden var allt förändrat: hus, kläder, människor, vädret. Han hade varit borta några dagar, men på jorden har det gått flera hundra år. Tydligen hade han färdats nära ljushastigheten och utlöst en einsteinsk tidsdilatation.

Jag håller på med ett projekt som har arbetsnamnetFaktasin. Svensk science fictions litteraturhistoria sedan 1600-talet. Därvid har jag hittat två svenska 1800-talstexter, egentligen tre, som innehåller, inte tidsdilatationer, men tidsparadoxer.

Den första texten är från 1846. Jag fann den omnämnd i förbigående i Jerry Määtäs doktorsavhandling Raketsommar. Det är ett lustspel som heter 1846 och 1946. Författare August Blanche. Jerry Määtä kallar den en science fiction buskis. Jag förstår vad han menar, men tycker ändå att det är lite orättvist. August Blanche var en mycket bra författare. Jag vill sätta in 1846 och 1946 i ett större litteraturhistoriskt sammanhang. 

Ungefär samtidigt som Mahabharatta skrevs fanns det i Athen en kille som hette Theofrastus. Han skrev något som hette Karaktärer, där han beskrev olika typer: smickraren, pratmakaren, ryktesspridaren, den vidskeplige etc.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hans vän eller elev Menandros - det är lite oklart i vilken relation de stod till varandra - skrev komedier med sådana karaktärer. I hans Dyskolos är huvudpersonen en bonde som är en riktig surkart.

De romerska komediförfattarna Plautus och Terentius snodde de här idéerna, Shakespeare hakade på och närmare vår tid har Moliére skrivit komedier som Misantropen, Girigbuken, Den inbillade sjuke etc.

Inspirerad av en fransk författare skrev August Blanche 1846 det nämnda lustspelet som bygger på exakt samma principer.
1846 och 1946 utspelar sig i Stockholm och hade premiär på Djurgården 1846. Huvudpersonen heter Bautastenius. Han är inte en inbillat sjuk, men han inbillar sig att han är en stor arkeolog.

Han har en dotter som har en pojkvän, som Bautastenius inte vill veta av, precis som Surkarten i Dyskolos jagar bort alla sprättar från Athen som kommer ut på landet för att slå sina lovar kring hans vackra dotter. Bautatstenius vill tvinga sin dotter att gifta sig med en kunglig hovpredikant till vilken han testamenterat sin förmögenhet.

Bautastenius har också en hushållerska som har hand om hushållskassan. Han har vidare arbetare som gräver i hans trädgård, som tycks ligga i Gamla Stan.

Hittar arbetarna en sten med en trubbig utbuktning anser Bautastenius genast att det är ett huvud med avslagen näsa från en flera tusen år gammal grekisk staty.

Arbetarna bryter plötsligt igenom taket till ett underjordiskt fängelse där sanningens gudinna spärrats in av sina fiender, som hon säger sig ha många av. Tacksam ger hon Bautastenius en spegel.

Denna spegel visar sig vara en lögndetektor eller snarare en sanningsdetektor. Bautastenius riktar den mot sin hushållerska som genast talar om att hon varje år stjäl 300 riksdaler ur hushållskassan och inte bara kan försörja sin familj utan hela sin släkt.

Förfärad riktar Bautastenius spegeln mot sin arvtagare hovpredikanten, som plötsligt talar sanning och säger något i stil med att Bautastenius är en inbilsk gubbjävel som tror sig vara en stor arekolog.

Denna illustration från en tryckt utgåva av August Blanches science fiction-komedi visar Bautastenius utanför Riddarhuset i Stockholm när en bevingad kines flygande jagar en bevingad västgötaknalle som lurat honomBautastenius blir förtvivlad. Han vill bli ihågkommen om hundra år som en stor arkeolog. Då skickar sanningens gudinna honom till år 1946.

1946 var jag tretton år och gick i Vasa realskola, men jag träffade inte Bautastenius. Han dök aldrig upp i Vasastan. Han kom inte längre än till Riddarhuset.

Riddarhuset visade sig vara försett med skorsstenar som det ryker ur. Bautastenius får veta att det har förvandlats till en ångdriven matfabrik. Man slänger in levande kor och grisar och får omedelbart ut färdiglagade stekar serverade på fat.

Vem kunde föreställa sig att Riddarhuset skulle bli en så nyttig inrättning! utbrister Bautastenius. Den blivande liberale riksdagsmannen August Blanche avslöjar här sin inställning till adeln.

Feminismen är i full swing 1946. Bautastenius träffar en kvinnlig advokat, som talar om för honom att hennes man är en riktig pärla, bra på att laga mat, städa, diska och stoppa strumpor. Och man varnar pojkar för farliga flickor. Det är upp och nedvända världen.

Nu träffar Bautastenius en ung man som också heter Bautastenius. Han gillar inte den unge mannen, som talar om att hans farfar var en arkeolog.

- Men då är ju du min sonson, säger Bautastenius, men det är omöjligt. Jag har bara en dotter.

Bautastenius får då veta att han gift om sig på gamla dar och fått en son.

- Då är du ju min sonson, säger han.

- Nå, nå, säger Bautastenius den yngre. Min farfar hamnade på Danvikens dårhus för att han trodde att han var en stor arkeolog. Han inbillade sig det så starkt att han mumiefierades och numera står denne inbilske Bautastenius utställd i mumiefierad form vid sidan om en uppstoppad dromedar vid ingången till Kungliga Vetenskapsadademien.

Och här står vi inför den första KÄNDA tidsparadoxen i svensk science fiction. Bautastenius existerar samtidigt år 1946 som en levande tidsresenär och som en mumie på Vetenskapsakademien. Det är nästan som ett förebud om Duncan H. Farnsworths novell "Mysteriet med mumien", som publicerades i Amazing Stories, septembernumret 1941 och redan två månader senare publicerades på svenska i Jules Verne Magasinet. Blanche var 85 år före Farnsworth¬ med en likartad idé som senare Philip K. Dick varierade.

Förtvivlad återvänder Bautastenius till år 1846, gör hovpredikanten arvlös, avskedar hushållerskan och tar dotterns pojkvän till nåders. Samt börjar arbeta på att förändra framtiden. Så här säger han till sin dotter:

Ja, jag trotsar framtiden, jag ska inte gifta om mig - du ska vaka öfver mig - i huset inga hushållerskor, inga guvernanter, hör du det - och inga pigor heller - kör bort hvarendaste piga - ty annars svarar jag inte för mig. (Till Adelmark.) Herre! - Finns det någon dromedarie på Vetenskapsakademien? Sälj inte dit mig, hör ni det - begraf mig ordentligt! Jag vill inte bli uppstoppad till ett spektakel för efterverlden!

Rejäla ingrepp som innebär tidsparadoxer. Sonsonen som han mötte 1946 kommer aldrig att existera.

Dottern tror att han blivit galen medan han i verkligheten har kommit till sina sinnens fulla bruk. Allt det här som hos Blanche är satir och humor blev på 1900-talet vanliga teman i de amerikanska pulpmagasinens tidsreseberättelser.

Den 24 april 1860 - fjorton år efter Blanche - publicerade Helsingfors Tidningar det första avsnittet av följetongen Simeon Lewis resa till Finland år 5,870 efter werldens skapelse, efter de kristnes tideräkning det 1,900:de.

Händelserna antas alltså utspela sig år 1900, fyrtio år framåt i tiden, fyrtio år efter publiceringen i Helsingfors Tidningar. Varje kapitel utgörs av ett brev som Simeon Lewi skriver till sin rabbi i London.

Helsingfors Tidningar var inte vilken blaska som helst. Det var där som Zacharias Topelius mastiga Fältskärns berättelser gick som följetong i åratal.

Den vid publiceringstillfället anonyme författaren går till väga med gott humör och en glimt i ögonen. I ett företal berättar han att man i Amerika uppfunnit en framtidstelegraf som rapporterar händelser innan de hänt och han skriver så här:

Med någon insikt i dessa kända framsteg bör man derföre icke finna det synnerligen förwånande, att telegrafen numera bragt sin snabbhet derhän, att den berättar oss händelser, hwilka tima 40 år härefter. Snarare kan förmodas, att detta inom kort skall anses alldeles för långsamt; hwarefter man utan twifwel skall bringa nyheterna till den fullkomlighet, att de erhållas hundrade, ja tusende år förrän de tilldraga sig; och när äfwen detta anses otillräckligt, skall, under tingens wanliga kretsgång, telegrafen slutligen komma till samma höjd av fulländning, som det muntliga ryktet (ofta äfwen tidningarna) kommit i wåra dagar, nemligen att förkunna händelser, som hwarken händt, eller någonsin skola hände i denna werlden.

Vi får sedan veta att framtidstelegrafen genom att i förväg avslöja framtida börskurser och liknande ställt till ett sådant kaos att uppfinningen förbjudits. Nu befinner sig i alla fall Simeon Lewi i Finland och han skriver plikttroget varje dag och rapporterar hem till sin rabbin i London.

Helsingfors Tidningar publicerar alltså 1860 dessa brev om händelser som ska ske år 1900. Nu bär det sig inte bättre än att Simeon Lewi kommer till Åbo den 9 juni 1900 och han besöker Åbo bibliotek. Därinne hittar han ett lägg med Helsingfors Tidningar från år 1860.

Ni kan själva ana fortsättningen. Mycket riktigt. Till sin häpnad kan Simeon Lewi inte bara läsa alla de brev som han skrivit till den dag då han besöker Åbo. Han kan också läsa det brev han samma kväll kommer att skriva på sitt hotellrum, liksom alla de brev som han ännu inte skrivit.

August Blanche som valpInnan framtidstelegrafen förbjöds har någon skickat Simeon Lewis epistlar till Helsingfors Tidningar. När vet vi inte, men det måste ha skett någon gång mellan 1860 och 1900, den period under vilken framtidstelegrafen både lanserats och förbjudits. Här kan man verkligen tala om tidsparadoxer.

Det blev sjutton brev och det sjuttonde brevet slutar så här:

Öfwerst på bergen ser man det obserwatorium, der man först i Europa skall hafwa beräknat centralsolens läge, hwarigenom det copernikanska systemet erhöll sin slutliga fulländning. I sednare tid lärer man också på grund af denna upptäckt, här först bland alla lyckats noggrant bestämma solsystemets rörelse samt dermed grundlägga de teorier, som nu utgöra astonomins högsta triumfer. (Fortsättes)

Men det kom ingen fortsättning. Tydligen förbjöds framtidstelegrafen innan brevserien hann avslutas. I dag vet vi att den anonyme författaren var ingen mindre än Zacharias Topelius, som därmed ansluter sig till science fiction-författarnas skara.

Även i Claës Lundins Oxygen och Aromasia från år 1878 förekommer publicering av nyheter innan de har hänt i tidningar med namn som Nästa Veckas Nyheter och Morgondagens Nyheter.

Ulf R. Johansson har bett mig omnämna en författare som inte har anknytning till tidsparadoxer, men som i alla fall skrev en framtidsberättelse. Den utspelar sig i Malmö, vilket ger det hela en viss regional anknytning som understryks av att författaren är ingen mindre än Axel Danielsson, som avled 36 år gammal 1899.

Han grundade tidningen Arbetet i Malmö. Han skrev 1897 års socialdemokratiska partiprogram och redan 1892 skrev han novellen "Främlingen Ett besök i det nya samhället". Denna berättelse handlar om en man som återkommer till Malmö efter 40 år och finner det socialdemokratiska samhället genomfört. Kvinnan är jämställd med mannen i arbetslivet och samhället. Pengar finns inte. Man använder, precis som vi gör i dag, kort. Med facit i handen är berättelsen inte alls dum. En politisk utopi som mer än förverkligades. Därmed får jag tacka för mig.

Bertil Falk
 

Ur arkivet

view_module reorder

Zanzibar, Zanzibar!

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 25 juli, 2012

Terrence Malick & tystnadens hemligheter

Då och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens ...

Av: Klas Lundström | Essäer om film | 19 april, 2013

Berwaldhallen – Den samstämda radiostudion

Det är en torsdag i slutet av mars. Sveriges Radios Symfoniorkester har konsert. Dirigenten Simone Young tar plats på podiet och höjer taktpinnen för att påkalla uppmärksamhet. Det råder ett ...

Av: Mi Karlsson Bergkvist | Musikens porträtt | 16 april, 2014

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Sceniska rum. Gustavo Mosqueras ”Moebius” och psykoanalysens topologi

Artikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 25 mars, 2013

Animula, Vagula. Blandula

I går när jag kittat lidertaket, och ösregnet börjat efter naturligtvis, la mig sur för att senare orka med kvällssysslor, vaknade efter några timmar plötsligt på förnatten, hade drömt om ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 24 juli, 2013

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Förnyelse höjer seriestatus

Bland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.