Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc



alt"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.
Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River, Manitoba. Hans liv och medvetande tar i högsta grad form i miljöer som fortfarande mer liknar artonhundratalets bondesamhällen än det moderna nittonhundratal som parallellt existerar i de större städerna; tillvaron och förhållandena i Manitoba och vid det lilla jordbruket Övre Mölna i Vagnhärad är på många sätt förmoderna.

Den unge Sven Delblanc får under faderns nyckfulla tyranni arbeta hårt. Han trälar ute på åkrarna, hugger ved, tömmer träck, hässjar hö, sätter potatis, bryter sten, sliter under den stekheta solen. Han växer upp nära jorden. Hans värld är konkret, full av dofter och ångande varma djur, hårda dagsverkens svett och möda. Han lever nära naturen. Det är markens magra grödor som ger det dagliga brödet på bordet och ibland möjlighet att få äta av det rökta fläsket; ölsupa ibland, men framför allt återkommer rågmjölsgröten vareviga morgon.

Villkoren är hårda, närmast odrägliga - allra värst under tiden han i tonåren tvingar sig själv att återvända till fadern i Kanada sommaren 1947.
Denna bakgrund kom att på flera sätt bli betydelsefull för Sven Delblanc och hans syn på många och skiftande frågor - på samhället och politiken, moralen, värdesystemen, religionen och även litteraturen.
Uppväxtens misär består inte enbart av faderns förtryck utan även av mobbning i småskolan, nervöst sängvätande långt upp i tonåren och en allmän känsla av utanförskap, av upprepade misslyckanden och anpassningssvårigheter. Han är en särling. Han går ofta ensam.

Han lever i en känsla av att tvingas framhärda i ett tillstånd av ständig förnedring.
Men Sven Delblanc förmår senare att häva sig upp ur sin bakgrund, från trällivet och det andliga mörkret, med hjälp av ståndscirkulationens sakta roterande hjul. Han är en klassresenär. Det är helt avgörande för förståelsen av hans politiska uppfattningar och samhällssyn.

Klassmärket är för alltid inbränt i honom, djupt i köttet. Det går aldrig ur. Det är ett stigma som inte går att skava eller tvätta bort med vare sig framgångar eller ärebetygelser. "Jag gick i överhetens fina skola, men mina förebilder var misslyckade bönder, sjuka typografer, trötta byggnadssnickare och metallarbetare", skriver Delblanc i Agnar och frågar: "Vad skulle det bli av mig?"

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sven Delblanc, den sedermera spränglärde forskaren och framgångsrike författaren, står under hela sitt liv med ett stadigt ben kvar mitt i åkermyllan och blir aldrig riktigt fri från lukten från den ångande dyngstacken. Han ser sig med misstänksam blick omkring i det samhälle som under sextiotalet och decennierna framöver genomgår stora och omvälvande förändringar och tydligt - och tidigt - ser han de förskjutningarna som börjar ske då makten koncentreras på allt färre människor och institutioner. Han fortsätter att betrakta omgivningen - politiker, karriärister, krumbuktande kollegor - med ett misstänksamt och bondskt sturigt öga.
Han ser alltid uppåt - han förblir känslomässigt en träl, en besökare i en annan och förnämare värld - han bligar upp mot dem som styr och ställer därovan i de sfärer där luften är tunn och champagnen kall och gratis.

Delblanc av LjunggrenMisstrogenheten, starkt förankrad i folkledens djup, är en ovedersäglig och robust del av hans sociala arv. Den skymtar ofta i hans inlägg, och ligger som en fast fond mot vilken hans samhällssyn tar gestalt. Delblanc skriver om sig själv: "Han skulle alltid bära med sig en folklig misstro mot överheten, som i grunden var barnets vaksamma blick nedifrån på den stora, faderliga makten. Den makten kunde aldrig vara god."
Denna Delblancs misstro är, på ett plan, inget specifikt just för honom. De flesta klassresenärer bär med sig en kluvenhet, ett livslångt och plågsamt tvivel som vänder sig såväl inåt som utåt. Men i Sven Delblancs fall är denna ambivalens i medvetandet - denna vassa skärva i ögat - särskilt stark och intensivt närvarande. Till viss del beror det på hans hypersensibla läggning och den av andra omvittnade känsligheten.
Ofta skriver Delblanc, efter att med drastiska exempel framställt sig som ömhudad och ytterst sårbar, att han önskar sig en kraftigare hud, ett skyddande skal mot omvärldens påträngande blickar, pockande krav och förväntningar. När han berättar om sin mors överkänslighet skriver han om sig själv: "Jag såg på min spegelbild och tänkte - egentligen borde jag vara hudlös som en anatomisk plansch, för hennes överkänslighet ingick också i det betungande arvet. /.../ Jag förbannar denna svaghet, som till allt annat är medmänskligt ofruktbar. Den sanna barmhärtigheten har skinn som en krokodil."

I Sven Delblancs fall gick den mörka misstrogenheten, klassresenärernas börda och möjliga förmåga till klarsyn, djupare än hos de flesta. Självfallet hänger det samman med den skräckinjagande och tyranniske fadern. Delblancs erfarenhet är entydig. Makten är konkret. Makten är grym. Makten segrar vid varje motståndsförsök eller uppror.
"Starkare än jag", som han skriver om fadern, om Gud, om alla auktoriteter han möter som ung.
Men vreden finns där alltid, tillfälligt slumrande eller adrenalinsprutande aktiv, liksom viljan att bryta sig fri, att genom egen kraft åstadkomma en förändring. "Relationen till min far har bestämt mitt lynne", skriver Delblanc i Livets ax. "Jag kan ibland vara inställsam och försöka behaga med skämtan och gyckel /.../ Detta är bara en av de invanda rollerna. I ensamhet kan jag försjunka i melankoli och passivitet. Eller jag kan resa mig i vrede mot vad jag ser som grymhet, orättvisa och korruption."
En annan av barndomens viktigaste erfarenheter, en lärdom som är central för förståelsen av Delblancs polemiska och politiska skriftställeri, är den förföljelse och misshandel han utsattes för i skolan. Han vägrar själv att kalla det "mobbing", ordet är alltför vekt och döljer mer än vad det avslöjar av grymhet och förtryck, "en av dessa folkhemseufemismer".

I småskolan, där den ligger vägg i vägg med Trosa Landsförsamlings kyrka, är mobbens överbödel en liten "dvärgvuxen" pojke, som med sin "puckelryggiga växt" själv tvingats göra det val vi alla - enligt Delblanc - står inför: bli bödel eller offer. När han skildrar händelsen skriver Delblanc om sig själv i tredje person. Minnena värker ännu: "Skolan står kvar /.../ Jag har återsett den i vuxen ålder, med kallsvett i pannan."
En dag får "Sven från Övre Mölna" - som han kallas - plötsligt och oväntat nog. Han drabbas av ett "sällsynt ryck av vrede" som han beskriver det. Han kastar sig över sin plågoande och slåss som om det gällde livet. "Jag var inte van att slåss, men skolrasterna hade givit god åskådningsundervisning." Han vinner slagsmålet. Han har rest sig, han har visat att han är beredd att försvara såväl sin person som rätt till integritet och självständighet. Han står upp för rättigheten att vara den han är; rätten att slippa stryk. Och han segrar. "I fortsättningen blev jag lämnad i fred men gick mycket ensam." När hans egen son, många år senare, utsätts för samma grymma öde under sin skolgång dröjer det innan Sven Delblanc inser vad som händer. "När det äntligen gick upp för mig, hade jag bara ett råd - slåss! Du ska slåss fast de är starkare än du, slåss om det så kostar dig livet!"

Lärdomen är dyrköpt. Det är en grym insikt för en ung pojke. Men den följer sedan Sven Delblanc livet igenom. Det är samma vrede, den lågande indignationen över orättvisor och maktmissbruk, som syns så tydligt i många av hans artiklar och debattinlägg. Erfarenheten ur vilken så mycket av hans vrede och debattlusta stammar summerar han som så: "Grymhet och ondska kan vi undvika, men vi måste värja våra liv. Vi måste stå det onda emot."
Det kunde stå som emblematisk sammanfattning av det mesta i Delblancs publicistiska gärning när han drar ut i presspalternas tumult, det står där likt ett ädelt och uppmanande motto, i högsta grad efterföljansvärt.
"Vi måste stå det onda emot." Ty om vi inte gör det, vad vore vi då?
"Delblanc är därtill något sällsynt", framhåller Per Wästberg: "en djupt pessimistisk diktare som förblir engagerad, förbannad. Han skriver som vore det inte för sent på jorden, för sent i hans eget liv."
Gycklandet och vreden är, som framgått, rikligt representerade i hans artiklar och åskviggskvicka nedslag. På samma sätt vandrar faderns spöke - den svarta slagskugga som "svenskamerikanens son" tvingas leva bredvid under hela sitt liv - genom texterna, och skymtar ständigt fram genom Delblancs styvnackade och okuvliga trots mot auktoriteter. "Jag avskydde och fruktade prästen och insåg inte att det var en svartklädd och skrymtande far jag hatade. Jag såg hans avbild i alla auktoriteter."

Den osedvanligt välutvecklade känsligheten - smärtsam i vardagstillvaron men ytterst användbar framför skrivmaskinen - fungerar likt en seismograf som omedelbart ger utslag när Delblanc konfronteras med maktmissbruk, orättvisor, begångna oförrätter, svekfullhet eller dubbelmoral. Han känner, isande in i märgen, skändligheternas och förtryckets mekanismer. Han känner genast igen dess förnedrande gester och mimik.
Tidigt leder hans känslighet fram till att han instinktivt lär sig skilja på sanning och lögn, som har han ett absolut gehör för de sanna respektive förljugna orden. Han uppfattar snabbt skillnaden på ord sagda rakt och uppriktigt och de fromlande läpparnas falska bekännelser. "Han hade lyhört öra för lögnen", skriver Delblanc om sig själv. Det är en egenskap som tjänar honom väl. Han har lätt för att genomskåda maktens bedrägerier, pretentiösa potentaters floskler - poeters eller prästers, politikers eller populisters kvittar lika - deras lögner skär vasst i Sven Delblancs öron.
När sedan Delblanc lyckas ta sig vidare, förbi studentexamen och in på universitetet, när de sköra drömmarna - som han knappt har självförtroende nog att våga drömma - om framgång börjar besannas, genomgår Delblanc klassresenärens skinnömsning. Han byter klass.

altOch världen delar sig. Aldrig kan den bli hel igen.
Tvesynen, detta att tvingas se med den bildades och kunskapsrikes ögon samtidigt som det är en omöjlighet att frigöra sig från minnet av hur världen ser ut underifrån, är en förbannelse; en insiktens börda. Men den är också en outtömlig tillgång. Ur sprickan, i glappet mellan de två verkligheterna, växer det hos Delblanc fram en skarp klarsyn. Det är där hans egenart finner sitt avstamp.
Samtidigt ger klyvnaden upphov till perioder av självförakt. Frågan: Varför jag? Varför just jag, av alla? blir besvärande. "Jag längtade från jag till vi, från nu till då", skriver han i Åsnebrygga och fortsätter längre fram. "Han tror sig stå utanför när han är en del av ett socialt sammanhang. Han tror sig handla fritt när hans agerande är determinerat. Hans 'individualism' kan till stor del te sig som en psykologisk skyddsmekanism."

Sven Delblancs rötter, hans sociala bakgrund och uppväxtmiljö, ger honom också - trots allt - möjlighet att finna förebilder; ideal som han senare framhåller som föredömliga, i ordvändningar som kan få drag av en miniatyrutopi som dock är kemiskt fri från nostalgins förfalskande skimmer. Det är hans morbror Richard - hantlangare på byggen och senare kommunalarbetare efter att ha skadat sig då han sprang med murbruk över rangliga bräder - och farbrodern metallarbetaren Knut. Den senare är vrång och vred till läggningen, tycker Delblanc - som helst brådmoget försjunker i "oförstådda citat" av Schopenhauer - men efter att unge Sven visat att han inte är rädd för kroppsarbete när potatisen skulle upp på kolonilotten, blir Knut vänlig och nästan överdrivet omtänksam. Han låter Delblanc vara ifred: "I fortsättningen tålde han utan knot att jag låg på hans soffa och slukade arbetarförfattare han lojalt köpt in på Partiets bud men sällan läste." Där är en viktig del av Delblancs dröm om det goda samhället, där omtanke och vänlighet råder, där bildningssträvan och folkligt vett härskar, där en dos mildsint tolerans samsas med kärv och ärlig medmänsklighet.
Han återvänder med viss regelbundenhet i sina artiklar till en tid då demokratin var konkret och nära. Då demokrati betydde medborgligt inflytande. När avståndet mellan folk och makt ännu inte blivit oöverstigligt, och den offentliga politiska debatten inte förvandlats till tvivelaktiga utspel eller reducerats till ett cyniskt skådespel för valboskapen. Han skriver om hur han som liten satt under köksbordet och hörde de vuxna prata om vad som diskuterats och beslutats i kommunfullmäktige. "Uppväxt på landet har jag vissa minnen av det kommunala självstyret. Systemet krävde i princip, att alla vuxna män med normalt borgerligt anseende skulle stå till förfogande för uppdrag. Var man inte själv engagerad hade man alltid någon vän eller granne 'i det kommunala'. Det var inget expertvälde, det var förtroendeuppdrag, skötta på fritid, öppna för alla medborgare."

Besvikelsen över socialdemokratin som Sven Delblanc senare formulerar i många olika sammanhang är uttryck för en djupt känd besvikelse som stammar ur grusade förhoppningar. Att se ideal krossas och förfelas är en smärtsam upplevelse, och som ung är han till och med medlem i den socialdemokratiska studentföreningen, "längesedan utstött ur partiet för vänsteravvikelser". Det är uppenbart att han upplever att det Socialdemokratiska arbetarepartiet sviker vanligt folk, att de förråder ideologin och förlorar fästet i den värdegrund som utgör partiets fundament. Han ser hur rörelsen förvandlas till en maktmonolit, hur en liten elit i toppen styr och ställer och saknar all kontakt med verkligheten och vardagens realiteter. Det är mot den bakgrunden man ska se den i många avseende avgörande debatten, där Delblanc under beteckningen "De fyras gäng" buntas ihop med Lars Gustafsson, Sven Fagerberg och Jan Myrdal som rasade i främst Svenska Dagbladet. Den blir i flera avseenden en vattendelare i den intellektuella samtidsdiskussionen.
"Jag är humanist, empiriker och positivist", skriver han i förordet till Fågelfrö fullt medveten om hur många av samtida skribenter han retar med denna självetikettering. Han fortsätter: "Min syn på människan och samhället är förmodligen präglad av en halvt omedveten kristen pessimism i min ursprungsmiljö. Jag är uppvuxen bland bönder och arbetare och bär med mig det folkliga ursprungets misstro mot överheten, vad än denna överhet må kalla sig."

Styrkan i Sven Delblancs samhällskritik bottnar inte minst i att han, trots de inte sällan komplicerade ämnena och resonemangen, förblir orubbligt konkret. Han frihjular sällan i teoriernas himlar och skriver inga recept till morgondagens urvattnade utopier. Uppväxten vaccinerade honom mot den formen av messianska utsvävningar. Han skepsis mot många av vänsterrörelserna - de hänryckta och bokstavstroende, de revolutionssvärmande medelklassungarna som talar i arbetarklassens namn - är inte ett utslag av konservatism. Det är de hårda klasserfarenheterna som viskar verklighetens brutala och råa ord i hans öra varje gång han sätter sig vid skrivmaskinen för att formulera ett inlägg.

"Läsare, svarar mig på följande fråga: när var du med om att nominera och instruera din riksdagsman?" frågar Delblanc retoriskt flera år innan han blev kallad en av de fyras gäng. "När var du med om att demonstrera ditt ogillande av din riksdagsman, genom att slå honom på käften eller med andra verksamma metoder? Ja, visst, tanken är helt fantastisk. Din riksdagsman vördar, fruktar och lyder sin partiledning, men han vördar och fruktar inte dig, sin väljare."
När det börjar skymma i livet, när kräftan redan äter sönder hans kropp, är tungsinnet och förtvivlan över det land som blivit hans hemland nästan total. "Pojken som en gång var brinnande patriot känner nu bara skräck för sitt land. Illusionernas varma atmosfär har blåst bort, allting är naket och kallt. Ett land på väg att åter bli en fattig avkrok av Europa lever på myten om sin egen förträfflighet. Dess hat mot sanningssägare och avvikare är iskallt som vanligt. Jag är rädd för Sverige."

altPessimismen i författarskapet, den ofta och på skilda sätt belysta och i romaner gestaltade kampen mellan Frihet och Ordning, båda lika bristfälliga och förödande i sina konsekvenser, möter hos Sven Delblanc en annan sorts dialog i hans skriftställeri. I konkreta ämnen, där inte de stora och existentiella livsfrågorna står i absolut fokus, tillåter han sig att vara mindre nedtyngd av den "radikalpessimism" han periodvis bekänner sig till. Tonfallet i artiklarna är oftast öppnare, mörkret mindre kompakt och - inte sällan - humöret på topp. Det är uppenbart att han trivs i polemikerrollen och gärna kliver fram för att dra av tiden dess dräkt, syna maktens män i sömmarna och påtala orättvisor, angripa fromlande frasleverantörer och ordmånglare däruppe på Parnassen.
Vid sidan av de två personliga och befriande egensinniga böckerna Åsnebrygga och Trampa vatten är nog romanen Grottmannen den roman som står polemikern och debattören Delblanc närmast. Den kritik som där gestaltas genom "grottmannen" Sebastian Delfine - huvudpersonen bär samma initialer som sin upphovsman - och hans misslyckade försök att ta sig fram i författarvärlden ligger nära samtidskritiken Delblanc annars formulerar i polemiska sammanhang. Delfine har, förnedrande och som tecken på det totala nederlaget, tvingats börja skriva filmmanus åt Svenska Filminstitutet, och levererar mästerverk som "Hambo i sänghalmen" och "Arbetets söner".  "Jag är konstens kronvrak. Jag är misslyckad filmmakare, och sitter därför i en modul med skrivbord, telefon och statskalender. Jag lyfter lön, äter subventionerad falukorv i lunchrum, dricker ljumt kaffe ur en automat /.../ Länge sen jag var på arbetet. Eller vad nu denna improduktiva existens ska kallas. Men det är sant, improduktiva konstnärer, sjuka, galna, eller korrupta, tigande på sinekurer, är vad detta samhälle föredrar. Produktiva konstnärer är en farlig och oberäknelig faktor i samhällslivet. Tänk om de börjar tala sanning?"

Sven Delblancs ideal, den intellektuelle och engagerade författare han själv vill vara, är tydligt om man bara vränger ut och in på bilden han här tecknar. Och han lever som han lär. Han tvekar inte att angripa och ifrågasätta; han låter sig inte hejdas av hänsynstagande, samförstånd eller risken att orden ska slå tillbaka mot honom själv i form av impopularitet bland kollegor eller stipendienämnder. Delblanc är en ovanligt rakryggad och orädd debattör.
Kampen mot pessimismen, viljan att lyckas se ljuspunkter i skymningslandet, är avsevärt mer framgångsrik i artiklarna än romanerna. Ibland, vid några fåtaliga tillfällen, lyckas han - helt mot sin skeptiska läggning - med konststycket att ryckas med av en retorik som annars är honom främmande. Tydligast är det kanske i Tal till Uppsala studenter som han håller 1971: "Människan är ond - men bara i ett ont samhälle. Om vi störtar detta samhälle och skapar ett nytt, så skapar vi också en ny människa." Jag misstänker att den naiva trosvissheten vissnar redan vid frukostbordet morgonen därpå.

Avgörande för Sven Delblancs skriftställeri i pressen är att han, trots framgångar som författare, inte ser sig som en del av etablissemanget. Han står utanför. Han är en evig utböling, en ensling som bryter egen väg. Det går självfallet att utifrån ifrågasätta om inte en så uppburen författare som Delblanc automatiskt är en del av de grupper han ofta angriper. Det är dock ett meningslöst påpekande. Det betydelsefulla är att han själv betraktar sig som utanförstående, och att han agerar därefter och konsekvent skriver utifrån den hållningen.
Därav sältan i orden, därav styrkan i argumenten. Därav den obrutna livskraften i det han skriver.

I någon mening förblir Sven Delblanc i sin självsyn en träl bland trälar, aldrig fri, för evigt missförstådd och sedd över axeln av överhet och fint folk. Han förlorar aldrig den bondska blicken, trumpet misstänksam ser han sig runt i ett samhälle som alltmer förlorar fotfästet, ett folkhem som förvandlas till ett elitsamhälle för de besuttna och fräckt framgångsrika. Tidigt ser Delblanc tendenser som först senare blivit vår vardag. Hedonism, egoism, värdeförluster, moralisk entropi, underminering och trivialisering av litteratur och kulturarv, solidaritetens reträtt till förmån för ett tvåtredjedelssamhälle där den starkes rätt på nytt råder.
Sven Delblanc fick i sin svartsyn och tilltagande misströstan rätt, en senkommen seger han tveklöst gärna avstått från.
"Glöm inte att det är det svarta i ögat som ser", som Lars Forssell en gång formulerade det, är en iakttagelse som passar skrämmande väl på Sven Delblanc under de perioder då pessimism och svartsyn övermannar honom med en kraft som skulle kunna slå en oxe till marken.

Men jag är övertygad om att många av hans polemiska artiklar, hans satirer och kvicka nedslag i samtidsdebatten och deltagande i dispyter om litteraturen och kulturens innehåll, skänker honom stunder av glädje och förnöjsam lycka där han sitter inkrupen i sitt skrivargryt inne i villan utanför Uppsala, tronande bland de täta persiska mattorna. Orden har flykt. De träffar. Formuleringar är ofta snärtiga, fulla av uppsluppen humor eller vredgad kraftfullhet.
Humorn - ibland burlesk och bondsk, andra gånger sofistikerad och oerhört elegant - är en viktig del av hans polemiska stil. Humorn tjänar säkert också som tungsinnets motstånd, varje skratt driver bort dysterheten och mörkret, åtminstone för stunden.
Bortsett från att det spritter i språket, blänker vasst av hårt stål eller bullrar av ett rungande skratt, och samtidigt skänker svalkande insikter och avgörande perspektiv, äger publicistiken även ett annat värde. Sven Delblancs artiklar är ett nödvändigt komplement till - och en annan sida av - såväl hans skrivande som hans sammansatta personlighet.

Pessimist är han utan tvekan, men alltid gensträvig, envist sökande en fast punkt att ta spjärn mot för att finna orden som övertygar, orden som förklarar och förändrar. "Landets vanmakt ökade hans egen ångest. Han visste ju redan förut, att den värnlöse lätt blir det ondas tjänare. Man måste stå det onda emot."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

http://forlag.hstrom.se/index.php?page=shop.product_details&category_id=2&flypage
=flypage-ask.tpl&product_id=237&option=com_virtuemart&Itemid=36&vmcchk=1&Itemid=36

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.