Musik som minnesmärken

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski ”På mange ...

Av: Stefan Thorsson | 09 mars, 2013
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | 15 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | 25 maj, 2014
Essäer om religionen

Att bo i sorgen. Om Roland Barthes



Roland BarthesGeorges Simenon sa vid något tillfälle att författare blir den som hatar sin mor. Själv hade han ett mycket komplicerat förhållande till sin mor och han var en extremt produktiv författare. Roland Barthes däremot älskade sin mor vilket kanske var orsaken till att han aldrig kunde förverkliga sina författardrömmar. Istället blev han en
av vår tids ledande intellektuella. Han skulle ha kunnat påstå att den som älskar sin mor blir en framstående intellektuell. Han gjorde sig framför allt känd som semiotiker, poststrukturalist och litteraturteoretiker.

Barthes mor Henriette dog den 25 oktober 1977 84 år gammal.
Dagen därpå började han skriva en dagbok om sorgen efter modern som han fortsatte att skriva på fram till den 15 september 1979, året innan han själv dog endast 65 år gammal efter att ha blivit påkörd av en tvättbil. Dagboken har nu getts ut i Frankrike med titeln Journal de deuil (Dagboken om sorgen). Samtidigt som Barthes skrev ner sina dagliga anteckningar om modern arbetade han på boken Le Neutre (Det neutrala), som bygger på en föreläsningsserie vid Collège de France, och det viktiga verket om fotografikonsten: La Chambre claire (Det ljusa rummet).

Det är nog ingen överdrift att påstå att dessa båda centrala verk från Barthes sena period tillkom i skuggan av moderns död. Sorgen efter modern öppnade upp den existentiella ursorgen över att finnas till i tidens universum.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Det ljusa rummet gör Barthes distinktionen mellan vad han kallar punctum och studium. Ämnet för en bild är dess studium medan den detalj som fångar blicken i en bild är dess punctum (nålstick, smärtpunkt), det som framför allt drabbbar eller träffar betraktaren. Egentligen utgår Barthes teori om fotokonsten från ett foto på hans mor som liten flicka i en vinterträdgård. Hon står på en träbro tillsammans med sin bror. På detta foto upptäcker han sin mors punctum: hennes ansiktsuttryck och det sätt som hon håller händerna. Det blir ett tecken på "godheten" i hennes unika vara. Då han sitter och studerar fotot, överger han tanken på att ta sitt liv. Moderns unika vara fortsätter att existera!

Även Journal de deuil utgör ett försök att återfinna moderns unika vara genom sorgens punctum, nålsticket i tanken som gör tänkandet till en plåga för den som haft betraktandet och reflekterandet som yrke. Semiotiken bygger ju på teckentydandets konst. Boken utgår från korta anteckningar på kartotekskort nedtecknade med bläck eller blyerts. Anteckningarna kan ses som utkast till den roman som Barthes aldrig kom sig för att skriva. Dagboken är ett gripande dokument om ett långt sorgearbete men han redovisar inte bara sina känslotillstånd utan ännu oftare reflekterar han över sorgens semiotik, dess tecken och uttryck. Den utvecklar sig därför till både en självanalys och en intellektuell undersökning utförd av en homosexuell som alltid hade känt sig som en outsider i det franska kulturlivet. Folk i hans omgivning försöker få Barthes att glömma sorgen och gå vidare i livet vilket föranleder följande reflexion den 27 oktober: "Irritation. Nej, sorgen (depressionen) är något annat än en sjukdom." Sorgen har ett värde i sig eftersom den öppnar en möjlighet till existentiell reflexion.

Roland Barthes i mammas famnBarthes inser att han kunnat skapa sitt omfattande livsverk därför att modern "gjort sig transparent" och därmed gett utrymme för intellektuellt arbete. Hans tänkande har varit ett tänkande genom moderns transparens då hon trätt tillbaka ur medvetandet, men samtidigt bildat ramen för intellektuellt arbete. Denna ram består av en stark modersbundenhet och moderskärlek. I en annan dagboksanteckning beskriver han hur han för första gången kommer hem till en tom lägenhet och en absolut ensamhet. Hela livet bodde han tillsammans med sin mor som skötte hushållet. Det är en ensamhet som inbegriper hans egen död men också en ny slags frihet. Då han städar och ordnar lägenheten efter sina egna behov, konstaterar han att "hädanefter och för alltid är jag själv min egen mor". Modern har varit hans intellektuella musa och nu när hon är död, interioriseras hennes frånvaro som inspirationskälla. Eller rättare sagt: den absoluta ensamheten och sorgen blir Barthes nya musa, hans nya sätt att reflektera och tänka.

Barthes jämför sorgen med den troendes kamp med Gud eftersom det inte finns någon tillflykt undan sorgen. Det som blivit en ny tillvaro - sorgens vita nova - visar sig vara obeständigt och kaotiskt. Han inser att han måste vänja sig vid "frånvarons närvaro", den sörjande subjektivitetens existentiella grund. I en anteckning alluderar Barthes på Kierkegaard och menar att sörjandet aldrig kan gå över eller underkastas tidens herravälde. Det är ett sätt att pejla existens djup i nuet, dess egen tidskategori. Att sörja blir en väg för att förverkliga nuet.

För den som sörjer förlorar allt annat i betydelse - det sociala umgänget, arbetet, vänner, egna behov och drifter. Den 8 december 1977 antecknar han: "Jag befinner mig i ett alarmtillstånd, väntande, avvaktande en 'mening med livet.'" Det slutgiltigt definitiva med moderns död inger honom en känsla av existentiell yrsel. Sorgens känsloregister försvinner så småningom men lämnar kvar sorgen som sådan. Den 24 mars 1978 skriver Barthes i sin dagbok: "Sorgen som en sten... (runt min hals, djupt i mig)." Han känner sig död och tom, på botten av tillvaron där han söker sanningen genom skrivakten. Medan modern ännu var i livet var han neurotiskt orolig för att mista henne men nu när hon är död har sorgen befriat honom från neurosen. Han känner sig på sätt och vis mindre ängslig och orolig.

altOfta refereras det till Proust i Journal de deuil viket inte är så konstigt med tanke på att han också var extremt modersbunden. Prousts stora romansvit På spaning efter den tid som flytt motiverades av moderns död 1905 och försöket att återskapa det förflutna och på så vis besegra tiden och döden genom konsten. I Barthes dagbok citeras Prousts brev från 1906 till en vän vars mor just dött där Proust säger att den enda lycka som återstår är sorgen, att gå in i sorgen och göra den till sin. Barthes tar till sig det rådet varefter han noterar: "Jag bor i min sorg och det gör mig lycklig." Det är hans existentiella ort varhelst han befinner sig, antingen han är på resa eller i lägenheten i Paris. Då han besöker Casablanca, iakttar han svalornas flykt en sommarkväll, en syn som får honom att utbrista att det är en modern form av barbari att inte tro på själens odödlighet.

Barthes skriver i Journal de deuil om återkommande resor till Marocko och Tunisien för att leva ut sin homosexualitet vilket ger honom skuldkänslor eftersom han då menar sig svika sin sorg. Han tillhörde den generation franska intellektuella som aldrig gick ut offentligt med sin homosexuella läggning utan lade locket på. Men han känner att han förlorat förmågan att ge sig hän och älska eftersom han lever under sorgens "svarta vinge".

Samvaron med modern byggde på en särskild form av tystnad och sorgen blir ett sätt att åter igen öva sig in i denna tystnad. När Barthes läser en bok om haikumästaren Bashos besök i ett tempel och hur han satt länge i djup tystnad tillsammans med munkarna, upplever han en sorts satori eller existentiell uppenbarelse. Barthes tycker sig "återfinna sig själv" i djupet av sin existens. Att utföra de mest alldagliga sysslor så som modern brukade göra blir då ett sätt att fortsätta hennes liv. Den mest gripande dagboksanteckningen i Journal de deuil är daterad till den 18 augusti 1978.

Platsen i rummet där hon låg sjuk och där hon dog, och där jag nu bor, vid väggen
som hennes säng stod lutad mot har jag ställt en ikon - inte av tro - och jag har alltid
blommor på ett bord. Jag känner inte längre någon lust att resa utan stannar hellre hemma
och ser till att blommorna aldrig vissnar.

Hans mor representerar icke-språket och tigandet liksom handlandet i tigande vilket för Barthes blir ett uttryck för "helighet". Hennes speciella intelligens bestod i ett osjälviskt liv tillsammans med andra varigenom hon öppnade "en rymd utan aggression, utan futtigheter".

Barthes föreläsningsserie Le Neutre fokuserar just på sådana värden som tystnad och osjälviskhet genom en diskussion av idéer hos filosofer, författare och mystiker från Öst och Väst. Det neutrala definieras som det som befinner sig utanför språkets och tankens binära system av meningsskapande. Istället vill Barthes komma fram till ett tredje språk, ett tredje tänkande som är befriat från binärismens tvångströja. Detta tredje sätt att tänka finner han framför allt inom taoismen och zenbuddhismen, men även i antika filosofier. Idén om det neutrala återkommer egentligen genom hela hans författarskap, ändå är det först efter moderns död som begreppet får sin slutgiltiga formulering. Sorgen preciserar och renodlar på sätt och vis idén om det neutrala.

altI slutet av Le Neutre tar Barthes upp den centrala termen kairos som är ett tidsbegrepp från grekisk filosofi med betydelsen det rätta tillfället, den rätta tiden att handla. Kairos upplöser tankesystemen och öppnar för det tillfälliga och osäkra. Vad som känns giltigt och i rörelse - rätt tidpunkt - ersätter rigida föreställningar om sanning och mening. Kairos innebär med Barthes formulering "en hunger efter kontingens". Den stora katastrofen, moderns död, blottar tillvarons grund som det kontingenta eller tillfälliga vilket Barthes sedan kopplar till den taoistiska idén om wou-wei: icke-aktivitetens ideal att avstå från att välja. Det rätta tillfället, den rätta handlingen blir därmed icke-handling. Sorgen är den handling som är icke-handling - den kan inte väljas - och den stora ursorgen utgör icke-aktiviteten hos alltet som låter allt ske enligt taos väg.

Moderns unika vara på fotot av henne som liten flicka karakteriserar Barthes i en anteckning i Journal de deuil som en "domare" som fördömer hela hans själviska livsföring. Det är det neutrala i egenskap av den kreativa energi som ligger lagrad i wou-wei och kairos. Den lilla flickan realiserar både wou-wei-tillståndet och kairos som sorgens tid. Därför lyckas Barthes genom skrivandet av sin dagbok och dess båda komplement Le Neutre och La Chambre claire att förverkliga det tredje tänkandet som hade varit hans livsprojekt.

Journal de deuil kan läsas som Barthes egen version av Orfeus-myten. Han stiger ner i dödsriket för att försöka återuppväcka sin Eurydike, modern, genom själva skrivakten och föra henne tillbaka till livet. Nedstigandet i sorgen efter den älskade modern blir hans nya etos: att avstå, att leva smal, att leva det neutrala. Det är ett etos med såväl politisk som andlig sprängkraft ännu i våra dagar på 2010-talet. Att leva smal, att leva det neutrala går emot hela det västerländska materialistiska och egoistiska sättet att leva.

På ett ställe i sin dagbok anklagar Barthes Gud för att samtidigt ha skapat kärleken och döden. Det är ett fult trick för att förmå människor att älska det som är förgängligt och som ska gå förlorat. Men kanske är det så att sorgen fullbordar kärleken vilket antyds i dessa gåtfullt skimrande rader som Barthes skrev ner dagen efter moderns död den 26 oktober 1977.

Första bröllopsnatten.
Ändå sorgens första natt?

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2016

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.