Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Il duce Mussolini , kulturskribent, socialist med mera

Den 28 april 1945 flydde Benito Amilcare Andrea Mussolini tillsammans med älskarinnan Claretta Petacci (samt en parifunktionär, livvakt) på flykt undan de allierade invasionsstyrkorna, på väg mot Schweiz, men stoppades i Giulino di ...

Av: Bo I. Cavefors | 07 juli, 2013
Övriga porträtt

Det rödas trådar

Före förvandligen Det dunklas kontureroch viskningarnaom det pågåendesom inte kunde sesmen svagt anaslade sig som motivoch speglingarpå ytan av alltoch tolkadesfrån ett negativi mörkrummet

Av: Berit Gabrielsson | 13 juli, 2009
Utopiska geografier

I vattnets trädgård

Air. Luft på det engelska tungomålet.Air. Vatten på det indonesiska.På det språklösa tungomålet är de varandras motsatser, varandras jämlikar.   En mörkt natt tog Dewi Kadita till flykten efter att ha blivit ...

Av: Klas Lundström | 08 december, 2011
Resereportage

"Att torka rövar, bre äggmackor och stämpla ut, hur kåt blir man på det?"



Arbetarlitteraturens konungarike - om arvsynd och tronföljd

altIvar Lo är Kungen af arbetarlitteraturen. Hans rike är väl tuktat med lydiga undersåtar där hovet niger och bugar och ingen oro eller förändring ger sig till känna. Arbetarlitteraturen har byggt ett ståtligt slott kring sin konung och dit kommer ingen vanvördig. Om någon solkig liten dissident ändå skulle klappa på stadsporten fälls ingen vindbrygga ned. Intriganta hovpoeter cirkulerar kring kronjuvelerna och putsar och smörjer med vigt munläder. När konungamakten ställs i fråga tystas larmet ned och alla bedyrar trohet och försäkrar att hälsan tiger stilla, att konungen ej är naken och att allt utvecklar sig till det bästa. Då och då delas priser ut i den helgade Konungens namn.

Är detta en sannsaga eller en elak och okunnig nidbild? Är arbetarlitteraturen en öppen och vital genre mottaglig för konstruktiv kritik och ständigt beredd att ta in nya intryck och skapa explosiv konst? Eller är den en historisk fossil med en noggrant konserverad dagordning fastställd i en stämning av lågmäld anno dazumal? Har arbetarlitteraturen cementerat och förseglat det litterära bygget och sambandet mellan egen historia och nutida praktik utan att lämna vare sig ingångar eller utgångar?

 

Är den estetiska moralen om sparsmakad vardag och realistisk puritanism knäsatt i evig agenda? Vilar en traditionstung törnrosasömn över dess handel och vandel? Är realismen den absoluta storheten? Är sans och måtta alltid av nöden och den mest brukbara hållningen? Är den gamla fackliga rapporten genomgående den nödvändiga och enda gångbara berättelsefiguren? Är pamfletteorin om det viktiga budskapets särställning och hegemoni evigt påkallad och per automatik given? Äger det ursprungliga utgångsläget med rapportboken alltid exklusiv överrätt där de skriande pamfletternas decennium sjuttiotalet ständigt står som tjänlig litterär sinnebild och förebild? Hänger det en trosviss och pseudoandlig aura över genren?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Var finns det farliga, det upphetsande, det omstörtande, det som gör läsaren läskåt? Att torka rövar, bre äggmackor, och stämpla ut, hur kåt blir man på det? Var finns galenfantasierna, rövarskrönorna och ordkarnevalerna? Var inträffar de insinuanta angreppen? Var ljuder de spektakulära stridsorden? Var iscensätts de vågade gestaltningarna? Vem skriver de feta, ljuvligt obscena berättelserna? Vem torgför de plågsamma och obehagliga insikterna? Vem exekverar de farliga åsikterna? Vem erbjuder de ljusa utsikterna?

Skiten, eländet och sorgen är visserligen högoktanig litterär kost att spisa i all sin bedrövliga existens och behövliga exponering men var i allt detta bottnar fantasin och den färgstarka fägnaden? Och när ser vi det ljuvligaste, mest undergrundiga experimentet?

Ivar Lo sa en gång angående dåtidens arbetarlitteratur:

"Det var inte främst fråga om yttre misär. Det var en själens vällinglocka som ringde. Men det är tal i egen sak" (BLM nr 6 1987,Ivar Lo-Johansson "Klass och litteratur")

Torgny Karnstedt Talade verkligen den gode och salige Ivar endast i egen sak här? Och är det inte en väl tung övervikt för yttre misär i den nutida svenska arbetardiktningen åtminstone i de mera uttalade programförklaringarna och litterära uttrycken? Ringer "själens vällingklocka" någon särskiljande och existentiell gång i dagens arbetarförfattare?

Inom arbetarlitteraturen har det alltid varit det realistiska i form av sociala missförhållandena och fysiska umbäranden som skall gestaltas. Ärendet är viktigt och äger sin egen självklara relevans men var finns den rena livsglädjens sköna toppar, de fria fantasiernas svindlande höjder, falsariernas dunkla schakt och galenskapernas mörka bottnar?

De handlar i och för sig alltid om att ratta tradare, snyta ungar, fräsa metallstycken, torka rövar, stansa plåt, klippa biljetter, tömma sopor, segla akterut, spika spikar, ösa grus och mycket annat och mer därtill utfört med ömmande ryggar, värkande knän, trötta skallar och oftast till alltför låg ersättning. Kort sagt, det handlar om att arbeta men också om att bli övertalig, få sparken, bli vräkt, gå till det sociala och om alkoholism, knark, sjukdom och död. Detta är oftast en värld av höga efterräkningar, djupa kränkningar, förtryck och förnedring.

Men vad mer? Om vi vill läsa om det fantastiska livets möjliga vägar, den ultimata livsdrömmens obekanta storheter, det trösterika vägarnas snirklande utlöpor, det galet roliga och livslevande absoluta, var söker vi då?

Och det litterära storbygget, var finner vi detta? Kanske skrivet som en svidande vidräkning med samhället där dagens politiker gestaltas och nagelfars. Kanske berättat genom en nutida Don Quijote som far genom existensen och utkämpar grandiosa strider med hela den nutida politiska nomenklaturans sorglustiga cirkus av korrupta själar exponerade i en diger nutidsskröna? Var finns en sådan samhällsskildring? Och var hittar de våldsamt eruptiva kärleksberättelserna invävda i arbetarestetiken, med lust bland stämpelklockorna och kärlek i overall? Man hittar förstås Maria Hambergs Greklandssommar som är en varm och finstämd kärleksskildring existerande i Åsa Lindeborgbrännande het närvaro mitt i verkstadskakofonin. Men vad övrigt? Vi har läst om sjukdom, nederlag, våld och död. Vi har läst om det svarta, vämjeliga och mörka. Vi har läst om transportfusk hos David Ericsson, krogfusk hos Lena Kallenberg, faror i oljeplattformsdykning och gruvdykning hos Aino Trosell, om alkoholismens verkningar i Åsa Lindeborgs Mig äger ingen och i Susanna Alakoskis Svinalängorna och om annat nedstigande. Som i Kristian Lundbergs Yarden där nedsjunkandet sker med stor sveda och våldsam värk. Och djupast har väl Johan Jönsson grävt i träcken. Som i "Efter arbetsschema", (Bonniers):

"Mörk. Ett grynigt, trögflytande slem. Som är svårt att tvätta och skura bort. Jag har en gång blivit nedspydd av det."
Det blir överväldigande svart och grått och rapporterande genomlidet:
"En tid arbetade jag i en fuktig källarhåla där ordet trivsel aldrig uttalats" (Erik Johansson "Fabriksmänniskan", Lindelöws bokförlag)

Det är det ogina arbetslivet. Obehaget i det fysiska, obehaget i arbetsuppgiften, i arbetsställningen, i tidspressen och värken.

Som hos Torgny Karnstedt i Slamfamren(1977, En bok för alla):

"Den som påstår att jag var fri när jag stämplat ut vet inte vad han snackar om. Jag tog ryggen med mig hem från jobbet varje dag"

Och Erik Johansson:

"Hela mitt liv har jag stått i dragiga fabriksruckel och vintertid tätat trasiga fönsterrutor med säcktrasor."( Erik Johansson Fabriksmänniskan, Lindelöws)

Det är trögflytande litterärt eländesslem i Dantesliknande verbala undergångsvandringar, bitvis och sidovis i mycket gripande skildringar och storartad gestaltning. Det är väl underbyggt, spännande och angeläget och av stor nödvändighet och dignitet skrivet med grundläggande rättvisepatos, men ständigt repetitivt, rapporterande och återgivande. Den existentiella frågeställningen och den befriande galenskapen - var finns sådant?

Det finns ju i rättvisans namn ändå många arbetarskrivande drömmare och framtidsspejande verkstadsflanörer. Den gode Erik Johansson äger en egenhändigt tillskuren särställning bland arbetarförfattarna hårdhänt bemött som tokskalle och skönande i arbetskamraternas grafittirecension på toa:

"Johansson är en stor poet, han skrev dikter och satt här å och sket"

Och Johansson själv spatserade ut och in i sin förväntade roll allt som oftast:

"En kväll på lånebiblioteket blev jag bekant med en filosof vid namn Shopenhauer. Jag tog honom i handen och läste några sidor, då hände något mycket egendomligt. Var det i skallen eller hjärtat?"(Fabriksmänniskan, Lindelöws)

Johansson anger en annorlunda väg. Är någon jämförbar idag? Kan man tänka att en finurlig arbetardiktare som Erik Pousette i det nutida refererar till Johansson? Erik som arbetat hårt i jordbruk, på byggen, i skogen och inom industrin och som skapar en alldeles egen och säregen dikt:

"Infallen vågar sig fram
bråkar och knuffas
lever rövare
mitt på blanka friskiftet" (Erik Pousette, ur "Tyst kunskap" Ord & Visor)

Erik JohanssonMen vad drömmer man? Fantasierna vid stekbordet? Tankarna i traversen? Framtidsspejandet under bäckentömningarna? Är arbetarlitteraturen besvärande baktung av sin historiska värnplikt att alltid berätta om elände? Är eländet dess genetiska arv? Dess vidhängande arvssynd?

När man önskat definiera vad som är arbetarlitteratur har man gärna lagt in den historiska egenskapen att vara upprorisk. Att den litteratur som skapas av arbetare och handlar om arbete skall innehålla ett moment av uppror eller åtminstone en anmodan till förändring.

Den ursprungliga arbetarromanen sökte lyfta upp arbetarna ur sitt nedtryckta tillstånd där de stod med mössan i handen. Man sökte skriva upp klassen ur surdiket och förverkliga demokratiska, fackliga och sociala mål. Den ursprunglige arbetarförfattaren berättade om sin kunskapstörst, sin bildningsgång och sina rättigheter. Men tiden har sprungit iväg. Även om den politiska, fackliga och sociala agendan i dag pekar mot ett stort behov av diverse rapportböcker så kan det inte vara den enda och saliggörande genren inom arbetarlitteratur. Något mer finns där att skildra. Äventyret. Fanskapet. Djävulstyget. Karnevalen. Kanske ett haussande av arbetarklassens bästa tricks för att tala med Tony Samuelssons som säger i förordet till sin essäsamling "Arbetarklassens bästa partytricks"(Wahlström & Widstrand, 2006): "Jag ser att jag valt ut författare som tar risker, som gör det oförväntadeoförväntade och ibland gåtfulla." Det är spännande urvalskriterier. Och ett citat av Ivar Lo som används av Samuelsson kan väl skärpa frågeställningarna ytterligare: "En romanförfattare har skyldighet att skriva om sådant som folk inte så gärna vill höra talas om."

Men framtiden då? Utsikterna?

Jenny WrangborgI höst kommer en antologi från Föreningen Arbetarskrivare med journalisten och författaren Victor Estby som redaktör. Den bär det uppfodrande och aktualiserande namnet Skarpt läge! Man ser onekligen fram mot denna nedkomst och vad den kan bära i sitt litterära sköte med namn som Jenny Wrangborg, Maria Hamberg, Sven Wärnström, Torgny Karnstedt och Aino Trosell, representerade men också Erik Pousette, Micke Evhammar, Birgitta Edberg, Mimmi Sandberg, Pelle Olsson och många flera. Kommer halsbrytande gestaltningar att väcka arbetets andar och ställa allt på huvudet? Vilar dold litterär explosivitet innanför pärmarna i denna täta ansamling av författare? Kommer Skarpt läge att bryta ny mark? Förutsättningarna och intresset för god arbetarlitteratur har trots allt inte varit bättre på många år och goda exempel på nydanande verk finns.
En som skapat sin egen poetik och diktande pedagogik är just Johan Jönson som gjort sig skyldig till stora och märkliga inbrytningar i den traditionsbundna arbetarlitteraturen, dels innehållsmässigt men också språkligt och formmässigt. Jönson har etablerat en alldeles egen dimension där han härskar oinskränkt som källarskrivare. Han sitter i bunker och sänder ut angrepp på livet, arbetat och döden, och på sig själv, där han rannsakar den egna moralen som just arbetare och författare:

"Jag grät inte. Jag tänkte att det hade jag inte betalt för" ( Efter arbetsschema, Johan Jönson, Bonniers, 2008)
Också kallskänkan Jenny Wrangborg har stigit fram och dukat upp sig själv som ny i absolut egen rätt på det inbjudande och fräscha smörgåsbordet. Vad kan vi vänta oss av dessa? Jenny och Johan? För att lyssna till kallskänkan Jenny så kan det bitvis låta så här: " I den här dikten pratar vi om framtiden som om den var vår". (I den här dikten, Jenny Wrangborg, 2009). Det låter hoppfullt och intresset växer för denna poet som kommer med debutdiktsamlingen "Kallskänken" på nystartade Kata förlag. Jenny och Johan vågar vara mästare i egen verkstad. Vågar skriva sig ur konventionerna. Det är eftersträvansvärt.
Det nydanande då. I språket? Experimentet och framtiden ligger väl också i själva språket och dess sönderbrytande liksom även att formen har betydelse för identiteten i arbetarlitteraturen.

Johan JönsonHarry Martinsson skrev insiktsfullt om svårigheterna: "Någonting står och vädjar i de väldiga skogarna. Någonting står och vädjar i de gröna sjöarna. Men vill du försöka tolka det med hela barmen, blir det lätt salvelse; den är en näraliggande fara, den liksom jargonens alltför omhuldade käcka bjäfs. En otillräcklighet i språk står och dröjer över allt som är; men också en otillräcklighet i sinne. Vi begränsas" (Svärmare och harkrank, Bonniers 1937)
Språket har ju alltid varit ett förtryckets och maktens instrument, ofta använt för att konservera, stadfästa och cementera. Hur ska då språket omvänt användas som frigörare, som verktyg till handling och förvandling? Att språket hämtar ur oförfalskad källa. Att finna det egna språkets kärna och göra den till sin. Att uttryck och form äger samma doft och kraft och helt enkelt skriker samma avgrundsvrål ur samma källa som berättelsen är hämtad. Att förmå att bryta sönder det akademiska förtrycket i språket och ta fram sitt eget ljuvliga fikonspråk. Att baka in egen livspuls i texterna och göra den till litteratur. För det är väl inte den redan existerande litteraturens språkidiom som är slutmålet? Det är väl inte ett redan etablerat tankesystem som skall erövras? Det är väl inte redan existerade akademier som skall bedåras? Det gäller väl att skapa sig en egen hemvist? Att bryta ny mark.

När jag i min ungdom mönstrat andrekock på en bananjagare som gick på Rio gallskrek förstekocken en eftermiddag när jag skulle väcka honom ur hans djupa eftermiddagssömn: "Har´u dumpat löksåsen galning!" Kocken hade fyllesovit i tre dagar och jag hade skött hans sysslor. Löksåsen var till pannbiffen från onsdagen tre dagar tidigare. Sedan törnade kocken tokig. Fick delirium och klädde sig i kostym och kom gående avspänt och fridfullt visslande i mässgången med färdigpackade resväskor i händerna och en doft av Old Spice kring sig på väg att mönstra av, mitt ute på havet. Är inte detta vad man vill se lite mer av? Att utlösa fler deliriska anfall i det litterära i fruktbara experimentella kaos? Att dumpa den gamla uttjänta löksåsen och mönstra av mitt ute på havet?

Benny Holmberg

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

1. Asad

Sjalen han haft över huvudet låg runt hans axlar. Munnen var öppen och full av sand. Ögonen stirrade tomt ut i ökenluften. Han satt fortfarande upp. Vi hade lovat varandra ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 17 december, 2011

Sonett över 800+

likt en kanadensare som plöjer fram över brådstörtande caveforsars brant litterära störtlopp rusar kant i kant rött arméfraktioniserat stum mot stam   o jesuiters bokförlagda dyrkan kartusianers bön i ständig tystnad accentuerad mot en fond av lystnad oreformerat ...

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 21 juni, 2010

Tone Brorsson avd. 54

Tone Brorsson är 23 år gammal. Född och uppvuxen i småländska Växjö, tyvärr utan att ha anammat de karaktäristiska r:en, som jag tycker har en viss charm. Efter gymnasiet flyttade ...

Av: Tone Brorsson | Utopiska geografier | 04 juli, 2011

Stefan Whilde

Den svenska dystopin – om hälsofrihet som utopi

Den bästa av världar kallas ibland för utopi. Utopin är ett idealsamhälle; romantiskt, ouppnåeligt eller rent av löjligt (främst inom politisk retorik). Ordet kommer från grekiskan (ingen plats). Motsatsen till ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 november, 2016

Henry David Thoreau som poet

Hur ska man leva? Frågan är lätt att ställa, men har oräkneliga svar. Henry David Thoreau (1817-1862) hade två svar på den: - Lev enkelt. - Följ ditt samvete. Thoreau fick stort inflytande ...

Av: Henry David Thoreau | Kulturreportage | 05 maj, 2013

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

illustration Sabina A kterDahl Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 13 november, 2007

Mats Waltre. Två dikter

Mats Waltre. Två dikter

Av: Mats Waltre | Utopiska geografier | 02 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.