Alistair Cooke

Alistair Cooke och Charlie Chaplin

I femtioåtta år höll Alistair Cooke igång sitt radioprogram Letter from America för BBC, ett svårslaget rekord. Som nittiofemåring bestämde han sig att det kunde vara nog. Det var i ...

Av: Ivo Holmqvist | 19 december, 2015
Media, porträtt

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Som ett skillingtryck med många verser

Handlingen är som ett gammalt skillingtryck: "Gift kvinna älskar berömd ungkarl. Han planerar en hjältemodig upptäcktsresa. De har hemliga möten. Mannen ifråga startar sin farliga färd. Den slutar tragiskt ...

Av: Annagreta Dyring | 12 juni, 2011
Essäer

Parmenides från Elea

Mellan det VI:e och det V:e seklet f.Kr. levde en man som hette Parmenides, i en stad som hette Elea (eller Yele), det nuvarande Velia (nära Ascea), söder om Neapel. Han ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2009
Övriga porträtt

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman



altNär jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att dikta (som alltid är att vända sig till ett du). Dessa syntillfällen har så lett till livssyn, eller livsåskådning, som är en hållning artikulerad i en formel, en modell, en anvisning. - Med tillit kan man sätta sig  "i rörelse" så att livssynen revideras och förnyas genom nya synlägen.

Dikt är då ett särfall för något allmängiltigt: händelser, situationer, handlingar kan betraktas distanserade och blir medvetna (en sorts Mindfulness) vilket leder till erfarenhet. Jag ska ny ånyo (första gången var i Det enkla ska jag lära) försöka mig på en jämförelse med Bengt Nermans människosyn.

"De enda mönster som har full giltighet för en människa är de som mognar fram ur hennes egen erfarenhet. Det enda möjliga är att ge människor tillfällen och hjälp att uppleva och därmed att utbilda egna värderingar; bara det man kan uppleva själv kan på allvar bli ens eget, bli del av ens personlighet, bli ett värde för en." Så heter det i Demokratins kultursyn.

Här ses också medvetenhet som ett värde, som då en fråga uppstått kan leda till en ny intuition. Gide iakttar i Les faux monnayeurs att många människor inte kan reflektera, saknar all dagboksattityd till vardagen. De går på i ullstrumporna även när strumporna styvnat till järnkrampor. För Nerman är folkbildaren en som kan ge människor verktyg att gå vidare. En bok är ofta ett skinn man ömsar (jag har tagit ett nytt steg och är inte längre där); så kan också en erfarenhet leda till att man ömsar skinn.

Och Bengt Nerman tillägger som ett villkor, som en början att bli hemma i sitt öde: "Kulturarbetet gäller till sist inte 'medvetenhet'. Det gäller i stället möjligheterna för varje individ att uppleva sitt värde som jag, sina rättigheter som människa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den upplevelsen behöver inte betyda 'självkännedom' men den innehåller en riktning mot medvetenhet. Viktigast är att värdeupplevelsen ger människan möjlighet att fungera, som människa."

Det finns lärdomar från sextiotalet som inte gått ur, som alltför djupa färger för att utplånas, fast man behövt tvätta sin byk; de har bevarats, framträtt på nytt, förenklade. En är synen på estetiken som underordnad vardagslivet. Mitt i sextiotalsrevolten skrev jag in i en essä om Pentti Saarikoski (Nuskrift 1970) en sorts Defence of Sensuality, av hela människan som närvarande privat och socialt i samtiden. En annan är idén om det öppna konstverket (då lanserat i konkretism, happenings, nyenkelhet), en konsekvens av det förra, och en väg att gå för socialisten inte som folktribun (eller folkbildare) utan med spån och korn till likasinnade.

Och författaren är inte neutral, utan kan mena: det här är min bild, så ser jag det - inget du behöver acceptera, men kan känna efter, och pröva.

Så går dialogen hand i hand med att se var och en som en l'homme de suite. Bengt Nerman har satt in sitt liv, från 1956 då han "släppte taget och lät mig falla", i en hållning och en bana som har lett till en utveckling och ett preciserande i ett oavslutat. Paradigmet ser ut: du kommer till en livssyn (livsåskådning) beskriven i modell; när ny erfarenhet (i vardags­liv och studium) tillkommit har det justerat livssynen och givit nya tolkningar och vinklar. Nermans i känsla och intellekt koncisa framställning har hjälpt mig formulera och synliggöra mitt personliga och samhälleliga liv, min unika bakgrund och livsskola.

I Demokratins Kultursyn får man bevittna hur han når sin uppgift. Den första delen har drag av statlig akademisk utredning. Så sker något. I mitten, Att fostra vuxna, möter en personlig ton. Plötsligt lyssnar jag på ett annat sätt. Nerman blir, vad han än må invända, "förkunnare", inte av idéer och ideologier, utan av en tro på människans inneboende och av den förklädda idealismen tillbakahållna möjligheter. Han söker i tradition och kultur människans mått. Och som förkunnare är han på samma linje som jag: detta är min erfarenhet, mina ormskinn vars skrift du kan tyda, du som är närvarande i ditt eget liv. Det icke-auktoritära öppna konstverkets propå till gensvar, motsägelse, dialog.

Perspektivet vänds från kultursyn till människosyn och så tillbaks i ett fortgående samspel. Och till människosynen hör: varje individ söker egentligen det goda, även om det av miljö och gener kan ta sig aviga uttryck - att icke moraliserande se genom detta. (På annat sätt finns detta uttryckt i taoismen, se Greg Johansons och Don Kurtz Grace Unfolded, om tao och psykoanalys, men faktiskt även hos Swedenborg.) Det är från människosynen - möjligheten att vara närvarande och medveten i sitt liv, medskapande, med ansvar för sina val - Nerman får ett korrelat till samhällssynen.

Det var ju inte genom att vara objektivt akademisk som Walter Ljungquist gav stötar att spåra upp en ny hållning, som han sedan gestaltat i poesi och i essäer. Konst är erfarenhet gestaltad i form; den kan också vara form som synliggör erfarenhet, så att erfarenheten kommer till i konstverket. Men det är inte bara konstnären förbehållet att bli skapande i skapelsen - att nå en inriktning och en frihet utifrån det unika genetiska personliga till det i samhället delade: uppfostran, kultur. Det finns olika sätt att ta och uttrycka erfarenhet. En förutsättning är alltså att människan upplever sitt värde, och att existensen finns med som omdöme och samvete i de olika sociala rollerna. Och på den vägen finna sin sociala funktion i det hus som tradition och kultur fött henne in i.

Att hon har ett värde inte som material för auktoritär fostran, "folkbildning", utan som hon är på gott och ont. Och så bli en socialt och kulturellt medskapande.

I Om erfarheten talar Nerman om sin aggressionshämning, typisk för barn som inte blivit sedda och inte känt sig accepterade om de inte uppfyllt någon form av ideologiska krav. Han fick ett sätt att handskas med den genom tv-serien om Claudius, den romerske kejsaren i de våldsamma maktintrigernas centrum som liksom Nerman stammade. Att gilla en tv-serie är ett exempel på den multipsykologi som då stämplade honom som populist. För min del har jag haft hjälp av att lyssna på "aggressiv", utlevande musik, som Beethovens eller Coltranes.  Det är sin fruktan man måste komma tillrätta med, lägga åt sidan; vem kan annars fatta vettiga val, ja vara med­män­niska?

I Om erfarenheten är den primära durelationen metafysisk och gäller inte någon enskild människa. Sånt finns uttryckt i religionen; nu är Nerman en icke troende, men detta för mänskan unika ser han ändå som en möjlighet. (I Frågan om människo­värdet finns den ursprungliga återvunna tilliten inte angiven.) Durelationer, menings­skapande, utgår från denna tillit. Samvetet är inte något mekaniskt övertaget utan uppstår som konsekvens av våra durelationer. Med en grundkänsla bortom ångest kan vi ta valen, välja vårt liv, vara ansvariga medmänskor. Kärlek finns. Den skapande är ju på sitt vis ett barn, han skriver med vänster hand, inte med den högra som upprepar färdiga föreställningar. Den sanna mognaden är förstås att både kunna vara barn och vuxen, grön och grå.

Inriktningen är att bortom ideologier och konforma förebilder göra sin erfarenhet till sin. Undgå döden i livet gör man även genom att acceptera den biologiska döden, upptäcka och erkänna sin kropp, och så bli en närvarande i tiden, med ett förflutet och en framtid, en berättelse; och i varje berättelse finns brottställen där något nytt kan komma till tydbarhet.

När grunden är klar, då tilliten finns, kan jag också expandera fältet för mina intressen: socialt, politiskt.  "Försöka skapa bra beskrivningar och bra modeller." Men också när jag inte skriver, är i litterär mening skapande (och då osäkerhet, mindervärde, skuld så lätt återkommer), ha tillgänglig den "fjärde rösten": "Du kan, du får, du är älskad".

Då Bengt Nermans hustru drabbades av en obotlig sjukdom måste han hjälpa henne att bevara sin värdighet mot slutet, och själv bereda sig på ett liv utan henne. Då aktualise­rades det han sett och fått bekräftat hos psykologen Stefi Petersen, att inte vara rädd för fallet, att släppa taget, för att få ny erfarenhet, något att stå på i den förändrade situationen.

Bengt Nerman var ju lärare och rektor på journalisthögskolan och i sin essäistik granskar han media. Ett exempel på en alternativ offentlighet fann han i Gimoradions sätt att komma bort från rutin- och gnällradio, med en förebild i Mosebacke Monarki. Men i första hand genom att återerövra tystnaden mellan människor, som ger tid för mognad och omdöme. Det är, med andra ord, spikraka motsatsen till det för dagen snabba nyhetsflödet som smittar av sig på intervjuer och talk-shower.

Det finns kulturkritiker som sorterar in den enskilde i företaget Sveriges madding crowd, en rödkindad konsument med melodifestivalen som gudstjänst. Det finns en kritik som istället utgår från människan, också hon med "dålig" smak, och istället prövar att synliggöra miljön och samtidens strukturer och parallellt spårar alternativ. Och så genom att "byta språk"  få ögon för vad i pluralismen som är mänskligt bra - varje subkulturs språk går att översätta till ett allmänmänskligt

Studiet av Walter Ljungquist försåg Nerman med ett böjningsmönster för kunskap. I Om erfarenheten är livs­ssyn utsikt från en punkt - erfarenhet närvaro i olika situationer. I Den offentliga lögnen, Nermans senaste, blir livssyn "ett gående, (ett) eget sätt att föra sig genom rummet och tiden...i en dialogisk tradition". Vad som är ledande är ideal och mål och tillgång till uttycksmedel som, med Stefi Petersens psykologi, ger en inriktning åt det omedvetna. I Den offentliga lögnen finns en humoristisk och allvarlig precision. Allt är inriktat mot praxis. Den författaren vänder sig till, interlokutören, må finna sin egen berättelse.

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder
Sidenvägen

Bukharajudar i Sidenvägens knutpunkt

Den vida legendariska handelsvägen på land, Sidenvägen, sträckte sig från Nanking till Konstantinopel med otaliga förgreningar, så vem vet hur lång den sammanlagda sträckan var, men ett par år tog ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 16 oktober, 2015

Gynekologen

KVINNA MÖRDAD  - en löpsedel skymtar förbi. Några dar senare hajar jag till - GYNEKOLOGEN HÄKTAD. Köper bägge tidningarna - läser annars varken Aftonbladet eller Expressen. Gynekologen och jag kommer ...

Av: Else-britt Kjellqvist | Essäer om politiken | 14 juni, 2011

Eva Hanson – I takfläktarnas land

  Eva Hanson är krönikör och poet och står med båda fötterna djupt förankrade i verkligheten.   Oss emellan   En hårig härlig underarm fem centimeter från mitt ansikte skrynklig av lakans bruk Det kör ett tåg i ...

Av: Eva Hanson | Utopiska geografier | 03 september, 2012

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

En kamp mot tiden – om räddningsinsatserna i Budapest 1944

Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judiska civila i Budapest under andra världskrigets slutfas är allmänt kända och väldokumenterade. Inte minst på grund av hans personliga öde som fått stor ...

Av: Benita Funke | Reportage om politik & samhälle | 10 juni, 2014

En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 januari, 2012

Tommy Åberg

Vänlighet lönar sig.

Tommy Åberg är tillbaka som krönikör

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 29 november, 2016

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.