Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | 29 oktober, 2013
Resereportage

Odens öga

I Röstånga i Skåne ligger en märklig sjö, Odensjön. Den torde ha fått sitt namn efter guden Oden. Det är en liten, helt rund sjö inne i Söderåsen och en ...

Av: Birgitta Milits | 13 september, 2011
Resereportage

Skagens sista dotter – om Helga Ancher

Aldrig hade någon fötts med gynnsammare förutsättningar att bli konstnär än Helga Ancher. Född 1883 mitt in i Skagenmålarnas guldålder, en tid av fester, arbete och konstdiskussioner. Man sade att ...

Av: Kerstin Svea Dahlén | 02 mars, 2014
Konstens porträtt

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | 01 september, 2012
Essäer om musik

Medvetenhet och praxis. Om Bengt Nerman



altNär jag i På avstånd och nära skriver om "synlägen", är de något som uppstått genom erfarenhet i specifika situationer: livserfarenhet, vari ingår det slags erfarenhet man får genom att dikta (som alltid är att vända sig till ett du). Dessa syntillfällen har så lett till livssyn, eller livsåskådning, som är en hållning artikulerad i en formel, en modell, en anvisning. - Med tillit kan man sätta sig  "i rörelse" så att livssynen revideras och förnyas genom nya synlägen.

Dikt är då ett särfall för något allmängiltigt: händelser, situationer, handlingar kan betraktas distanserade och blir medvetna (en sorts Mindfulness) vilket leder till erfarenhet. Jag ska ny ånyo (första gången var i Det enkla ska jag lära) försöka mig på en jämförelse med Bengt Nermans människosyn.

"De enda mönster som har full giltighet för en människa är de som mognar fram ur hennes egen erfarenhet. Det enda möjliga är att ge människor tillfällen och hjälp att uppleva och därmed att utbilda egna värderingar; bara det man kan uppleva själv kan på allvar bli ens eget, bli del av ens personlighet, bli ett värde för en." Så heter det i Demokratins kultursyn.

Här ses också medvetenhet som ett värde, som då en fråga uppstått kan leda till en ny intuition. Gide iakttar i Les faux monnayeurs att många människor inte kan reflektera, saknar all dagboksattityd till vardagen. De går på i ullstrumporna även när strumporna styvnat till järnkrampor. För Nerman är folkbildaren en som kan ge människor verktyg att gå vidare. En bok är ofta ett skinn man ömsar (jag har tagit ett nytt steg och är inte längre där); så kan också en erfarenhet leda till att man ömsar skinn.

Och Bengt Nerman tillägger som ett villkor, som en början att bli hemma i sitt öde: "Kulturarbetet gäller till sist inte 'medvetenhet'. Det gäller i stället möjligheterna för varje individ att uppleva sitt värde som jag, sina rättigheter som människa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den upplevelsen behöver inte betyda 'självkännedom' men den innehåller en riktning mot medvetenhet. Viktigast är att värdeupplevelsen ger människan möjlighet att fungera, som människa."

Det finns lärdomar från sextiotalet som inte gått ur, som alltför djupa färger för att utplånas, fast man behövt tvätta sin byk; de har bevarats, framträtt på nytt, förenklade. En är synen på estetiken som underordnad vardagslivet. Mitt i sextiotalsrevolten skrev jag in i en essä om Pentti Saarikoski (Nuskrift 1970) en sorts Defence of Sensuality, av hela människan som närvarande privat och socialt i samtiden. En annan är idén om det öppna konstverket (då lanserat i konkretism, happenings, nyenkelhet), en konsekvens av det förra, och en väg att gå för socialisten inte som folktribun (eller folkbildare) utan med spån och korn till likasinnade.

Och författaren är inte neutral, utan kan mena: det här är min bild, så ser jag det - inget du behöver acceptera, men kan känna efter, och pröva.

Så går dialogen hand i hand med att se var och en som en l'homme de suite. Bengt Nerman har satt in sitt liv, från 1956 då han "släppte taget och lät mig falla", i en hållning och en bana som har lett till en utveckling och ett preciserande i ett oavslutat. Paradigmet ser ut: du kommer till en livssyn (livsåskådning) beskriven i modell; när ny erfarenhet (i vardags­liv och studium) tillkommit har det justerat livssynen och givit nya tolkningar och vinklar. Nermans i känsla och intellekt koncisa framställning har hjälpt mig formulera och synliggöra mitt personliga och samhälleliga liv, min unika bakgrund och livsskola.

I Demokratins Kultursyn får man bevittna hur han når sin uppgift. Den första delen har drag av statlig akademisk utredning. Så sker något. I mitten, Att fostra vuxna, möter en personlig ton. Plötsligt lyssnar jag på ett annat sätt. Nerman blir, vad han än må invända, "förkunnare", inte av idéer och ideologier, utan av en tro på människans inneboende och av den förklädda idealismen tillbakahållna möjligheter. Han söker i tradition och kultur människans mått. Och som förkunnare är han på samma linje som jag: detta är min erfarenhet, mina ormskinn vars skrift du kan tyda, du som är närvarande i ditt eget liv. Det icke-auktoritära öppna konstverkets propå till gensvar, motsägelse, dialog.

Perspektivet vänds från kultursyn till människosyn och så tillbaks i ett fortgående samspel. Och till människosynen hör: varje individ söker egentligen det goda, även om det av miljö och gener kan ta sig aviga uttryck - att icke moraliserande se genom detta. (På annat sätt finns detta uttryckt i taoismen, se Greg Johansons och Don Kurtz Grace Unfolded, om tao och psykoanalys, men faktiskt även hos Swedenborg.) Det är från människosynen - möjligheten att vara närvarande och medveten i sitt liv, medskapande, med ansvar för sina val - Nerman får ett korrelat till samhällssynen.

Det var ju inte genom att vara objektivt akademisk som Walter Ljungquist gav stötar att spåra upp en ny hållning, som han sedan gestaltat i poesi och i essäer. Konst är erfarenhet gestaltad i form; den kan också vara form som synliggör erfarenhet, så att erfarenheten kommer till i konstverket. Men det är inte bara konstnären förbehållet att bli skapande i skapelsen - att nå en inriktning och en frihet utifrån det unika genetiska personliga till det i samhället delade: uppfostran, kultur. Det finns olika sätt att ta och uttrycka erfarenhet. En förutsättning är alltså att människan upplever sitt värde, och att existensen finns med som omdöme och samvete i de olika sociala rollerna. Och på den vägen finna sin sociala funktion i det hus som tradition och kultur fött henne in i.

Att hon har ett värde inte som material för auktoritär fostran, "folkbildning", utan som hon är på gott och ont. Och så bli en socialt och kulturellt medskapande.

I Om erfarheten talar Nerman om sin aggressionshämning, typisk för barn som inte blivit sedda och inte känt sig accepterade om de inte uppfyllt någon form av ideologiska krav. Han fick ett sätt att handskas med den genom tv-serien om Claudius, den romerske kejsaren i de våldsamma maktintrigernas centrum som liksom Nerman stammade. Att gilla en tv-serie är ett exempel på den multipsykologi som då stämplade honom som populist. För min del har jag haft hjälp av att lyssna på "aggressiv", utlevande musik, som Beethovens eller Coltranes.  Det är sin fruktan man måste komma tillrätta med, lägga åt sidan; vem kan annars fatta vettiga val, ja vara med­män­niska?

I Om erfarenheten är den primära durelationen metafysisk och gäller inte någon enskild människa. Sånt finns uttryckt i religionen; nu är Nerman en icke troende, men detta för mänskan unika ser han ändå som en möjlighet. (I Frågan om människo­värdet finns den ursprungliga återvunna tilliten inte angiven.) Durelationer, menings­skapande, utgår från denna tillit. Samvetet är inte något mekaniskt övertaget utan uppstår som konsekvens av våra durelationer. Med en grundkänsla bortom ångest kan vi ta valen, välja vårt liv, vara ansvariga medmänskor. Kärlek finns. Den skapande är ju på sitt vis ett barn, han skriver med vänster hand, inte med den högra som upprepar färdiga föreställningar. Den sanna mognaden är förstås att både kunna vara barn och vuxen, grön och grå.

Inriktningen är att bortom ideologier och konforma förebilder göra sin erfarenhet till sin. Undgå döden i livet gör man även genom att acceptera den biologiska döden, upptäcka och erkänna sin kropp, och så bli en närvarande i tiden, med ett förflutet och en framtid, en berättelse; och i varje berättelse finns brottställen där något nytt kan komma till tydbarhet.

När grunden är klar, då tilliten finns, kan jag också expandera fältet för mina intressen: socialt, politiskt.  "Försöka skapa bra beskrivningar och bra modeller." Men också när jag inte skriver, är i litterär mening skapande (och då osäkerhet, mindervärde, skuld så lätt återkommer), ha tillgänglig den "fjärde rösten": "Du kan, du får, du är älskad".

Då Bengt Nermans hustru drabbades av en obotlig sjukdom måste han hjälpa henne att bevara sin värdighet mot slutet, och själv bereda sig på ett liv utan henne. Då aktualise­rades det han sett och fått bekräftat hos psykologen Stefi Petersen, att inte vara rädd för fallet, att släppa taget, för att få ny erfarenhet, något att stå på i den förändrade situationen.

Bengt Nerman var ju lärare och rektor på journalisthögskolan och i sin essäistik granskar han media. Ett exempel på en alternativ offentlighet fann han i Gimoradions sätt att komma bort från rutin- och gnällradio, med en förebild i Mosebacke Monarki. Men i första hand genom att återerövra tystnaden mellan människor, som ger tid för mognad och omdöme. Det är, med andra ord, spikraka motsatsen till det för dagen snabba nyhetsflödet som smittar av sig på intervjuer och talk-shower.

Det finns kulturkritiker som sorterar in den enskilde i företaget Sveriges madding crowd, en rödkindad konsument med melodifestivalen som gudstjänst. Det finns en kritik som istället utgår från människan, också hon med "dålig" smak, och istället prövar att synliggöra miljön och samtidens strukturer och parallellt spårar alternativ. Och så genom att "byta språk"  få ögon för vad i pluralismen som är mänskligt bra - varje subkulturs språk går att översätta till ett allmänmänskligt

Studiet av Walter Ljungquist försåg Nerman med ett böjningsmönster för kunskap. I Om erfarenheten är livs­ssyn utsikt från en punkt - erfarenhet närvaro i olika situationer. I Den offentliga lögnen, Nermans senaste, blir livssyn "ett gående, (ett) eget sätt att föra sig genom rummet och tiden...i en dialogisk tradition". Vad som är ledande är ideal och mål och tillgång till uttycksmedel som, med Stefi Petersens psykologi, ger en inriktning åt det omedvetna. I Den offentliga lögnen finns en humoristisk och allvarlig precision. Allt är inriktat mot praxis. Den författaren vänder sig till, interlokutören, må finna sin egen berättelse.

Gunnar Lundin

 

Ur arkivet

view_module reorder
Fica Libera foto Amanita Muscaria

På uppdrag i Buenos Aires

Värdinnan var rund, kanske till och med fet. Hon lät fettet under armarna skvalpa fritt och man kunde se svettfläckarna genom den tunna klänningen. Hon hade ett varmt leende, varmare ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2016

Burma, Isolationism eller "engagerad" turism?

Burma - utav militärerna kallat Myanmar - ligger strategiskt inflikt mellan Kina, Indien, Thailand och Laos. Det är ett land rikt på naturtillgångar och hade kunnat vara ett av världens ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 01 april, 2010

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2015

Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 10 juni, 2013

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Tid

  Hva er tid? Ut fra sikten min inn til spørsmålet om tid og svaret på et slikt spørsmål, er kalendertid og klokketid to kvantitative bestemmelser eller målbare egenskaper ved det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2010

Jan Stenis

Jan Stenis. Kejsarvalsens kärlek

Kejsarvalsens kärlek kan ses som en mental ädlings uppgörelse med ett obehagligt degenererat samhälle som, ekonomiskt sett, inte tillräckligt belönar studiebegåvning eller talang för finkulturella yttringar som poesi. Diktsamlingen utgör även ...

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 09 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.