Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

Nya portar



altThomas Sjösvärd om de Nemeiska och isthmiska odena av Pindaros nyligen publicerade av bokförlaget Natur & Kultur.

För två år sedan utkom Ingvar Björkesons översättning av Pindaros olympiska och pythiska oden.
Nu kompletteras den med en andra volym, innehållande de återstående segersångerna, de nemeiska och isthmiska, samt fragment. Nyligen kom även Sture Linnérs sista - kanske också mest lyckade! - bok Solglitter över svarta djup, en introduktion till Pindaros där han sakligt och behärskat presenterar segerodet som genre, beskriver dess historiska sammanhang och ledsagar en genom ett antal enskilda dikter. Tillsammans fyller de tre böcker igen en anmärkningsvärd lucka svensk litteraturutgivning.

Nu kan även de som inte orkar gå omvägen via tyska, franska eller engelska få ett grepp om en författare som grekerna själva räknade till de absolut främsta.
I förordet till Nemeiska och isthmiska oden vidgår Linnér att det var de olympiska och pythiska idrottstävlingarna som var mest prestigefyllda, men som han påpekar innehåller även de här föreliggande dikterna mycket starka partier. Förordet kunde gärna ha sagt något mer om de genrer som fragmenten tillhör, som ju inte heller behandlas i Linnérs egen bok (Björkesons förklarande noter i slutet säger det allra nödvändigaste). För visst kunde det intressera exempelvis den som är bekant med Nietzsches dikotomi mellan det apolliniska och det dionysiska, att läsa dikter som, något förenklat, var ämnade åt kulten av Apollon (paianerna) respektive Dionysos (dithyramberna). Nu kanske inte just Nietzsches förståelse ger de bästa nycklarna till dessa dikter. Paianerna uttrycker inte ett behov av kontroll, utan har andra funktioner, till exempel de så kallade apotropaiska, som syftar till att avvärja något ont, som då man fått ett förebud:

Solstråle som ser allt, förnämst bland stjärnor,
våra ögons moder, vad menar du
med att dölja dig mitt på ljusan dag?
Varför störtar du dig in
i en bana av mörker
och slår med vanmakt all mänsklig kraft
och visdomens väg?
(110)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att det skulle dröja 2500 år innan alla dikterna översattes har ett antal möjliga orsaker, men hänger främst ihop med vissa drag som gör dem svåra inte bara att översätta, utan att överhuvudtaget ta till sig. Redan under sin samtid beskrivs Pindaros i ord som är snarlika dem som senare skulle uttalas om modernister. Här finner vi mycket riktigt en ansträngd syntax, en skenbart oregelbunden vers och ett svårtytt bildspråk. Att Pindaros själv uppfattade sig som en förnyare av formen framgår i det dityrambfragment som i Björkesons tappning inleds:

altFörr framskred dithyrambernas sånger
som ett spänt måttband
och falskt skärande s
ljöd från männens läppar,
men för kören i ring har nu nya portar
slagits upp ...
(112)

Men även om vi vant oss vid uttryck som inte kravlar fram så schoinoteneia (utsträckt som schoinos, en växt som tvinnades till mätsnören), så samverkar dikternas komplexa språkliga struktur med en annan egenskap, som fortsätter att lägga hinder för förståelsen. Pindaros är en sammanhangets diktare. Som en tioarmad jättebläckfisk sträcker dikten ut sina tentakler, ibland så långt att de tycks slitas av, mellan ämnena, platser, myter, gudar och människor. Eftersom nu sammanhanget gått förlorat, tvingas man antingen rekonstruera det genom det faktamaterial som föreligger, vilket bara är möjligt till en viss gräns, eller finna sig i att en väsentlig del av dikten försvinner ned i de havsmörka djupen.

Nå, även detta kan bli en medveten estetik. Hos en poet som Friedrich Hölderlin, sannolikt den som gått längst i att försöka återskapa den pindariska stilen, finns de plötsligt framblixtrande namnen kvar. Men om de hos föregångaren åtminstone delvis beror på att bakgrunden ryckts undan, har de hos hans sentida efterföljare översatts till ett slags privat hemlighetsfullhet, en ovilja eller oförmåga att förklara sammanhangen. En av de svenska lyriker som tydligast fortsätter denna linje är Katarina Frostenson:

Tiergarten är mörk
inget galler lyser fram, ingen käft därur
eller, mildare, en nos

det är inte här pantern går men
vägens vita streck drar tankar
(Tal och regn, s. 38)

När Olympiska och pythiska oden kom blev reaktionerna av två slag. De allra flesta recensenterna anslöt sig till Linnérs uppfattning om Björkeson som "den skickligaste poesiöversättare vårt språk någonsin ägt", vilket är reklam men inte taget ur luften. Den andra, som tydligast kommer till uttryck i Pindarosforskaren Staffan Fogelmarks genomgång i "Text: Svensk Tidskrift för Bibliografi" (vol 7, nr 2), uppehöll sig främst vid de ställen, där Björkeson inte lyckats återge originalets kraft eller mening. Linnér upprepar i förordet sin pindariska apoteos av översättaren, men låter den följas av en lika pindarisk reservation: "Därmed naturligtvis inte sagt att det inte på en eller annan punkt kan finnas utrymme för andra tolkningar - ingen torde för övrigt vara mer medveten om detta än Björkeson själv." Om adressaten är Fogelmark finns dock redan svaret i dennes artikel: "Givetvis finns det hos Pindaros, precis som hos nästan alla antika författare, ställen där texten är osäker eller själva förståelsen av densamma kan ge upphov till mer än en tolkning. Jag vill understryka att ytterst få av de ovan aktualiserade ställena bär på en sådan osäkerhet."(128).
Och vissa av exemplen är svåra att vifta bort. Hos Björkeson bär Perseus "Medusas skönkindade, avhuggna huvud", medan det enligt Fogelmark snarare borde vara "den skönkindade Medusas huvud" (70). Björkeson låter det gyllene skinnet fast "av en drakes glupska käftar som var längre / och bredare än ett skepp med femtio åror", medan Fogelmark menar att det var draken som var så lång (s. 76). I detta fall är det tveksamt huruvida det "utrymme för andra tolkningar" Linnér nämner verkligen är stort nog för att få plats med en sådan drake.

De svagheter som det är svårast att diskutera är de som handlar om stilnivån. Björkesons styrka och svaghet är att han är antipompös, oftast väljer en nedtonad stil. I detta kan hans många översättningar av klassikerna ses som ett motgift mot de flesta svenska tolkningar av antikens litteratur fram till andra världskriget. Förvånansvärt ofta fungerar denna strategi verkligen, men med Pindaros uppstår för eller senare problem. Eftersom jag nu har Fogelmarks anmärkningar i bakhuvudet reagerar jag redan på första sidan, där diktjaget säger att han vill "spänna för en lovsång / över segerrika bedrifter". Men det är kanske inte så farligt. Besvärligt blir det egentligen först när man redan två rader längre ned stöter på "denne mans mirakulösa förtjänster". Originalet har "daimoniais aretais", där adjektivet ursprungligen står för något som har med en daimon, ett gudomligt väsen, att göra och substantivet är plural av ett i princip oöversättligt begrepp som handlar om god förmåga.

altJag menar nog att den behärskade stilen i ett sådant fall blir kontraproduktiv, får Pindaros att framstå som festtalare. Det är han förvisso också, men samtidigt alltid något annat. Och det är naturligtvis detta andra man söker. En strategi som jag tror hade fungerat bättre vore att vänja läsaren vid ett språk som visserligen kan kännas fånigt till en början, men efter någon dikt eller två upphör att lägga sig i vägen för det sagda.

Just de subtila svagheterna, den hårfina skillnaden mellan "mirakulösa" och låt oss säga "gudaingivna", är ett större problem än vad enskilda syftningsfel skulle vara. Medan de flesta läsare nog mer eller mindre automatiskt tolkar orden om draken och dess tänder på det sätt som Pindaros avsett, kommer alla små "segerrika bedrifter" och "mirakulösa förtjänster" att samla sig till en underjordisk å, och om man vet att det då och då kan dyka upp små störande ord kommer ens uppmärksamhet bli mindre också för de ställen där översättaren verkligen lyckats.

Mycket hänger alltså på detaljerna, och för att se dem krävs ett visst mått av arbete. Kanske mer än någon annan klassisk poet skapar Pindaros en motsättning mellan det mål man som läsare söker, upplevelsen kort och gott, och den nyktra väg som leder dit: metriska schemata, utläggningar om skillnaden mellan attributiva och predikativa adjektiv osv. När Ian Rutherford i förordet till sin bok Pindar's Paeans säger att denna del av författarens produktion inte "represent his technique at its finest" och att vårt intresse snarare legitimeras av att de är "the best surviving classical examples of a species of song which we know to have been important in the song-dance culture of Greece in the fifth century BC", tycker jag å ena sidan synd om honom för att han offrat så mycket tid för något han inte verkar tycka är särskilt vackert. Men å andra sidan måste man vara tacksam för möjligheten att bättre förstå rader som de i Paian 6 där ön Aigina tilltalas:

Sedan dolde luftens
gyllene hår ditt hemlands
skuggade bergsrygg
för att i en odödlig bädd ...
(109)

Här tycker jag att Björkeson fått till en vacker text, men det finns problem. Som Rutherford läser dikten är det snarare gyllene lockar av dimma som täcker den apostroferades (hemlands)rygg i skuggor. Ty det rör sig om Zeus och nymfen Aigina, vilkas "love-making is symbolised by the golden thresses of aither covering Aegina" (325). Som han påpekar är det både nymfens rygg och "metaphorically to the plateau of the island" (326) som guden, om man vill vitsa till det, betäcker med gulddimma. Fast hos Pindaros är det inte fråga om en dålig vits, utan om någonting som ligger mellan metaforik (nymfen som personifikation av ön) och en animistisk världsåskådning som det är svårt att leva sig in i (nymfen som öns ande).

Problematiken liknar mycket den som uppstår kring Hölderlins dikt "Friedensfeier" där uttolkarna varit oeniga om huruvida den gudarnas sal som skildras är en metafor för ett landskap eller inte. Peter Szondi diskuterar passagen i sin Hölderlin-Studien (i kapitlet "Traktat über philologische Erkenntnis") och antyder att möjligheten att det språk Hölderlin kom att utveckla syftade till att övervinna själva den åtskillnad som oenigheten förutsätter. När Björkeson låter guden sprida dimma över hemlandets "skuggade bergsrygg" blir texten inte bara onödigt pryd, utan förlorar också en dimension av den pindariska tanken, kanske just det som Hölderlin försökte att återkalla.

Om jag nu gjort några kritiska anmärkningar är det viktigt att inse att såväl den beundran som mött Björkesons tolkningar och de invändningar som rests egentligen är två sidor av samma mynt. Jag tror att svagheter som de jag här påpekat ytterst visar på Pindaros styrka som poet, och därmed, i förlängningen, värdet av Björkesons arbete. Kanske är det också som det står i slutet på Nemea 11: "Plågsamt vanvett är att önska / det ouppnåeliga".

Thomas Sjösvärd
Pindaros
Nemeiska och isthmiska oden. Fragment
Tolkade och kommenterade av Ingvar Björkeson, inledning av Sture Linnér
Natur & Kultur

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.