Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Hur en massmördare blir till. Ett rättssamhälle i fritt fall

Det är svårt att klara ut vad som är mest skrämmande i de åtta mordutredningar som lett till lika många fällande domar i Thomas Quicks avancemang till att bli vårt ...

Av: Benny Holmberg | 16 juni, 2013
Allmänna reportage

Uppgivenhet är en skenfråga

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) ...

Av: Torbjörn Säfve | 18 januari, 2010
Utopiska geografier

Benjamin 26

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 11 februari, 2012
Kulturen strippar

Samuel Beckett och livets absurda teater



Samuel BeckettNobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven och det faktiska underlaget i Samuel Becketts texter och dramer utgörs ofta av en mycket ordinär verksamhet som skall upprätthållas. Att stiga upp varje morgon och hasa sig fram och tillbaka i den existentiella korridoren i en ritual som beskriver livet och hur det är att invänta slutet på detta sätt. Kanske denna verksamhet sker på livets bekostnad, att den ersätter livets mening eller helt enkelt är livets mening,

Efter en påbörjad tillvaro följer alltid en fortsättning och i dess riktning inträder komplikationer och dessa har sina förvecklingar och sidolinjer som kan äga egna upphöjda betydelser. Men om man ignorerar allt som kommer i ens väg vid denna början och bara sitter stilla i båten under den fortsatta resan och försöker se ut som om det mesta som passerar äger ringa halt eller är av inget  värde åtminstone som det tycks från den egen utblicken så kanske man kan klara sig undan och inte hetsa upp sig för de småsaker som passerar förbi. Vad återstår då? Att ta sig igenom transportsträckorna? Till vad då? Avslutet? Att allt upphör?

John Cleese den kände komikern från Monte Pythongänget berättade en gång i en intervju att han genomgått en mångårig terapi för att komma ur sitt engelska dilemma som avkrävde honom en ständig vaksamhet över livet så att han kunde ta sig oskadd fram till graven. Var då detta hela meningen med alltihop? Att komma helskinnad till livets avslut?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Samuel Becketts text Molloy går en man i inledningen sin vandring på ett ödsligt fält och han möter en annan man, eller de kommer att mötas men det är de till en början ovetande om och när de möts bakom kullarna stannar de upp en stund och ser på varandra och hälsar och sedan vandrar de vidare var och en på sitt håll. Den ene mannen går sedan dag och natt och vi vet inte vad hans mål är och i det horisontella perspektivet skyms hans väg ibland av kullar och dalar och han försvinner ögonblicksvis för att åter dyka upp ur någon dal eller fram bakom en kulle. Han går där i dagar och nätter och det är synd om honom då han tvingas vara så envis och gå där utan tanke på det sorl som börjar redan när man föds och där frågan ställs om och om igen "Hur skall jag göra? Hur skall jag göra?"

altSedan uppstår förvecklingar på färden som grundar sig i samma envisa existens och förgänglighet utifrån samma envisa frågor: "Hur skall jag göra? Hur skall jag göra?" Och han blir gammal, han börjar använda käpp, det mörknar, han tar upp en hund och håller den, i alla fall så länge att den börjar tycka om honom, och sedan kommer den andre som vandrar åt motsatt håll in mot staden och på detta sätt förgrenas historien och det genereras ett myller av berättelseslingor som lindar sig iväg i snåriga förvecklingar. Men ett står klart. Det är existensen som utgörs av livets absurda teater som Beckett hanterar. Och om den är meningsfull eller inte besvaras inte. Men när Beckett nagelfar den i alla dess vardagliga detaljer når han höjdpunkter där livet framstår i all sin absurda prakt.

I Becketts pjäs "I väntan på Godot" väntar som bekant två män, Extragon och Vladimir, på Godot. Men vem är då denne Godot eller vad representerar Godot? Ja den frågan har alltid ställts kring Godot-pjäsen. Men om det istället är så att denna väntan bara är det existentiella varat och livet symboliserat och att Godot helt simpelt är döden. Och att då vårt oroliga och ängsliga frågande kring Godot döljer att vi egentligen redan vet svaren på alla frågor men att vi förtränger dem och allra helst inte vill veta eller omvänt kanske ställer uppehållande och fördröjande frågor för att slippa de rätta svaren. Att vi hycklar då vi inte vill delges det värsta svaret av dem alla: Att det inte finns någon mening. Att allt bara är skiftningar, chimärer och manövrer. Att ingen väntan kommer att upplösas i bekräftelse, tillfredsställelse eller någon annan sorts vändpunkt, höjdpunkt eller slutpunkt. Väntan kommer alltså att bestå och den är lika oändlig och evig som universum och vi grunnar på samma fråga som vi gjorde när vi i barndomen låg på rygg i gräset med kompisarna och undrade över det faktum att världsrymden aldrig tog slut.

Ibland ställer någon i det vardagliga sammanhanget upp alternativa, till och med ultimativa lösningar för att få en förändring till stånd:
ESTRAGON: Varför hänger vi oss inte?
VLADIMIR: Med vadå?
ESTRAGON: Du har inte en bit rep?
VLADIMIR: Nej.
ESTRAGON: Då går det inte.  ( Ur: "I väntan på Godot" Samuel Beckett)

altI Becketts text Malone dör väntar huvudpersonen inledningsvis på döden. Och här bäddas denna dödslängtan eller dödsångest eller avspända insikt om dödens snara ankomst in i ett banalt och vardagligt förhållningssätt och sammanhang om att det kanske kan gå fram till nästa vecka. Denna avspända tillförsikt kan vara ett sätt att hyckla kontroll av den lilla ömkliga människan:

"Ja om jag känner mig själv rätt är det inte alls otroligt att jag kan hålla mig vid liv ända fram till Kristi förklaring eller Maria Himmelsfärd. Men jag tror det inte, jag tro inte jag misstar mig när jag säger att dessa förlustelser i år kommer att äga rum mig förutan. Jag har den känslan, jag har haft den några dagar och jag litar på den"

Det är en skenbart stillsam och förnöjsam väntan. Han gör sig tålmodig och vill gärna visa oss att han tar det hela med jämnmod och under samma stilla förtröstan som han levt. Är detta då den viktigaste frågan Beckett besvarar eller ställer i sina verk? Vad det är för meningen att leva om man ändå skall dö? Och hur hanterar vi denna motsägelsefulla frågeställning? Och också. Hur ömkliga och små är vi egentligen när vi ställs inför döden?

I Becketts text den Den onämnbare ställer någon inledningsvis frågorna: Hur skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad bör jag göra? Den aktuella personen har föreställningen att om han bara vilar sig lite en stund så kommer han att kunna ta i bättre sedan men det är istället svettiga förändringar utom hans kontroll som kommer till stånd. Personers identiteter förväxlas eller upplöses och går om intet och vem som anför tråden är oklart och tonen blir alltmer diffus. Här kan man säga att den eviga väntan på mening eller döden fungerar så radikalt och omtumlande att personerna upplöses eller förväxlas eller förväxlas och därmed upplöses. Att de kanske inte längre lämnar några skuggor och att det blir alltmer oklart vem som är vem. Att identitetslösheten sprider sig.

altOch om vi väntar på Godot? Väntar vi då på att komma fram till målet eller väntar vi på att dö? Vad är då livet? En evighetslång och sorgligt meningslös transportsträcka? Är det Guds nedkomst vi väntar på? Men om Gud trots allt inte finns? Är allt då meningslöst? Eller är Beckett en meningslöshetens utsägare?  Vad säger Becketts verk om Gudstro, eskapism, opium för folket och vardagliga meningsfullheter som att tro på ett gott liv eller att förverkliga sig själv?

Frågorna ligger begravda i tjocka lager i Becketts texter men en fråga utsiras alltid i slutänden som den avgörande och saliggörande: Meningen med livet. Men måste den klargöras? Eller har skapelsen gett oss meningslösheten som gåva att analysera, förvalta och inte minst leva i för att frågorna som vi tvingas ställa ska sporra oss att ta oss an vardagen med nya tag och sortera ting och händelser på vardagens löpande band med gemensamma krafter och på detta sätt skapa en tillfredsställande ordning och mening?

Den finns en avvisande föreställning om att Samuel Becketts världar skulle vara hopplösa återvändsgränder, totalt uppgivna redan från början och i förlängningen destruktiva och livsförnekande, kanske också dödslängtande. Och så är det väl kanske vid en ytlig betraktelse. Men Becketts verk fungerar också som sorgliga skrattspeglar som reflekterar våra liv i dess tydligaste konturer och karikatyrer.

Och de skändliga spegelbilderna av vår värld äger brännande aktualitet. Topprids vi inte av de existentiella frågorna just nu? Är inte katastrofen vårt dagliga bröd? Att undergången tycks obehagligt nära? Global uppvärmning, klimatproblematik, jordbävningar med stora umbäranden för lokalbefolkningar, vulkaner som sprutar, ekonomier som går i kras, lokala krig med fruktansvärda människooffer. Har då Samuel Beckett i grunden genomskådat denna vår ödesdigra livslögn? Har han satt livets gåta i fokus och grävt grundligt åt oss för att avtäcka den existentiella problematiken?  Är Becketts författarskap en riktig väntjänst som får oss att öppna våra grumliga ögon? Är det livets absurda teater som han spelar upp i stiliserad form?

altVåra ansträngningar att åbäka oss framstår då som meningslösa eller rent av löjliga i skenet av att vi alla en dag skall dö. Detta faktum blir i Becketts utförande ofta komiskt. Och Samuel Beckett har motsägelsefullt nog lyckats höja livsvärdet för oss när han nått fram till det faktum att döden skär alla över en kam, komiskt därför att all vår strävan efter välfärd och lycka då blir rörande i all sin småttighet. Att vår strävan på jordytan kan ge tillfälliga vinster och behag men att vi i slutändan alla den vägen skall vandra, ty av jord är vi komna och av jord skall vi åter varda och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Becketts författarskap ställer de stora frågorna om existensens mening. Hans hårddragna frågeställningar ger en klarare bild av möjligheterna, oddsen och kvalitéerna i detta liv. Det är det absoluta i det meningslösa, det som finns på andra sidan och bortom monotonin, eller misslyckandet eller den minsta gemensamma nämnaren i existensen om att finnas till och som inte är någonting annat än frågan om en värdig existens, om värdet av att leva. Och även om rutinerna finns kvar, de vardagliga, de välbekanta, de som man kan utföra i sömnen, de som utgör den dagliga plågan eller tillfredsställelsen eller både och men som garanterar den igenkännlighetens trygghet i sin funktion, och endast finner sin omväxling i dramatiska förvecklingar i äktenskap, arbete, fritid, eller de tröttande och meningslösa rutinerna i frågor som: när kommer posten, hur blir vädret?  Så kommer vi ändå slutet, det vi är säkra på. Döden.

Om man stiger in i Samuel Becketts prosa- och dramavärld befinner man sig i det slutgiltigt depressiva, men nödvändigtvis inte utan humor. Det blir en absurditetens humor, en humor som är respektlös mot misslyckandet, undergången och döden, som inte fruktar den, utan ofta är bekant men den, och bemästrar den. De subjekt som släpar sig fram i Beckets texter och inväntar målet äger ofta en kontemplativ och ibland en rent idiotisk tillförsikt och även om detta utkrävs under en hopplös väntan på någon herr Godot eller i en sorglig väntan på döden så finns den ändå där. Man kan ju också längta till eftermiddagskaffet, eller till våren, eller att få gå och lägga sig då sömnen ändå är det närmaste man kan komma döden utan att behöva dö.

Benny Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Gunnar Lundin Vad dagen vet

VAD DAGEN VET       Måsarna i mars – de sista snöfläckarna har fått vingar!       En våg i havet En flagga fladdrar i vinden       Det händer att den som talar fort har något att dölja På ett långsamt ord kan ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 05 augusti, 2013

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Martha Nussbaum Foto: Wikipedia

I kolonialismens kölvatten

Cecilia Johansson Martinelle har läst Lovisa Bergdahls avhandling om relationen mellan religion, demokrati och utbildning i dagens västerländska, liberala samhällen.

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2015

Björn Gustavsson

I huvudet på Björn Gustavsson

En hyperkrönika av B. Gustavsson som reste och upptäckte i somras.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 september, 2015

Vladimir Oravsky Foto Kerstin Sandström

Jag, en miljöbulimiker

Jag jobbade på en stor statlig institution som under en alldaglig arbetsonsdag, plötsligt drabbades av uppjagat miljömedvetande. Då skulle de som tog en cykel till jobbet få en klotformad, i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2016

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | Essäer | 18 april, 2014

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Reclining Mother and Child

Vilken var den verkliga innebörden av busringningen år 1900 i Worpswedes bykyrka?

Att Paula Modersohn-Beckers insatser för att forma konsthistorien inte fångades upp av etablissemanget under hennes livstid är en skandal. Det är hög tid att börja penetrera detta extraordinära konstnärskap på ...

Av: Michael Economou | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.