Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Vårt behov av Bukowski



altKalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet. Askkopparna är överfulla. Det stinker svett och gammal fylla i rummet. Han dricker sakta upp den sista ölen medan solen börjar klättra upp över himlen.

Det är varmt. Han svettas där han sitter i sina solkiga kalsonger och den sönderrivna undertröjan. Han försöker skriva en dikt. Händerna darrar alltmedan en svärm av feta flugor envist surrar kring en halväten torr gammal macka. Han röker en nyrullad cigarrett och röken river i lungorna.

Han hostar så att rutorna skallrar. Han skriver ett par rader till och hummar belåtet.

"jag har 20 böcker utgivna
och 6 burkar öl."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är inte svårt att se Charles Bukowski framför sig i ett av alla de billiga rum han hyrt och skildrat i sina böcker. Det är nu över ett decennium sedan han gick bort. Han hade då skrivit fyrtiofem böcker efter sin sena debut. Han var över fyrtio när han gav ut sin första bok. Nu är det biografiernas tid. Charles Bukowski hann bli en legend redan under sin livstid. Och legenden fortsätter att växa.

Jag tror att Charles Bukowski skrev för att någon endaste gång, kanske en svinaktig grym morgon när solen ännu inte letat sig upp över grannhuset och alla världens kvinnor redan lämnat honom, att han då äntligen skulle hitta de alldeles rätta orden. Att det en enda gång skulle bli exakt så som han hade tänkt sig att det skulle bli. Framför skrivmaskinen jagade han en omöjlig dröm, en dröm som skulle fångas i ord. Det tror jag egentligen alla stora författare gör, och ingen lyckas någonsin. Det är jakten, själva drömmen, det tröstlösa och envisa strävandet, som är det avgörande.

Men givetvis finns det en både mer prosaisk och pekuniär sida av skrivandet. Pengar och leda. Den eviga äckelgröna ledan som kan driva vem som helst till självmord. Ledan som kryper som pissmyror under skinnet när vinden aldrig vänder och varje dag är exakt som gårdagen och ser precis likadan ut som morgondagen. Så Bukowski frågade sig säkerligen många gånger vad han annars skulle göra, om han inte fortsatte att skriva?

altSkriva var ju det han verkligen kunde.

Det han skriver - det gäller dikterna och novellerna såväl som krönikorna och de få romanerna - är alltid långt drivet i sin okonstlade och beska uppriktighet. Det luktar fränt om orden. Det stinker av ensamhet och utanförskap. Det ångar av ett skållhett hat mot ett USA som är fullt av förtryck, hyckleri och orättvisor. Charles Bukowskis litterära stil är snudd på anti-estetisk, den är nästan tillgjort oskön, direkt och alltid brutal. Det är den gråa och svarta vardagen, det liv som levs vid sidan av medelklasslivets falska och genomruttna idyll, som är hans stående motiv.

I en av Charles Bukowskis böcker - "Soth of No North" ("Historier från ingenstans") - som jag nu sitter och bläddrar i, ser jag en anteckning jag måste ha gjort för länge sedan. Då skrev jag, kanske en aning förnumstigt: "Det gäller att kunna se vad man tittar på." Men ju mer jag nu tjugo år senare tänker på det, desto tydligare inser jag att det faktiskt är något avgörande för Charles Bukowskis skrivande. Han ser verkligen vad som finns runtomkring honom, vad som händer och vem som gör vad - och kanske framför allt vem som gör vad mot vem.

Han tittar inte bara.
Han ser.

Och det är om vad han ser som Charles Bukowski skriver. Om det han känner så väl att det går ända in i tarmar och magsäck. Det han kan och vet och förstår sig på. Han skriver om sitt eget liv, de utstötta och överblivna, de övervikta gamla hororna som numera ägnar sig åt att hårt dricka ikapp på sjabbiga barer där solen aldrig någonsin mer kommer att gå upp. Om män som lever sitt liv instängda på slitna och billiga rum förutom promenaden ner till spritaffären i hörnet. Om alla av som aldrig blev. Om kärlekens eviga tillkortakommanden, om de svettiga och rusiga samlagen i knarrande soffor och i sängar utan resårer.

altHan skriver om alla dessa eviga flugor och skitjobben på olika fabriker, om horor och vanliga kvinnor, om öl och whisky och om vin surare än socialarbetare, om en tärande och brännande svartsjuka och naiva grabbar som tar värvning, om kåta brandsoldater och söndriga själar som ständigt faller mot golvet, om förlorat hopp och cigaretter och om tändstickorna som aldrig finns när man som bäst behöver dem en svart och skoningslös morgon när bakfyllan gungar i halsen och kylen är tom; han skriver om kokta ägg och om ännu fler sunkiga samlag som ingen minns nästa morgon, om fyllor långa som tusen år och svältande pensionärer, om rädsla och gamla ligg som fortfarande ringer för att försöka rädda honom från sig själv; han skriver om slagsmål på unkna gamla barer och billiga och fula stinkande hyresrum, om unga knarkhoror och om ensamhet. Ibland är det som om Charles Bukowski framför allt, i text efter text, skriver om denna gigantiska ensamhet som omger honom, en ensamhet större och mäktigare än allt annat.

Det finns hela tiden hos Charles Bukowski ett markerat avstånd, ett mycket stort avstånd, till omvärlden. Han vill helst hålla människorna borta ifrån sig själv. Han gömmer sig bakom en taggtrådshäck av cynismer. Krampaktigt håller han fast vid sin integritet. Det är en sak att vara en rolig och underhållande jävel när festen pågår som bäst och vinet aldrig tycks ta slut. Nästa dag är världen en annan, och Bukowski drar sig in bakom sitt stenhårda skal.

"Naturligtvis är det möjligt att älska människor - förutsatt att man inte känner dem så väl."

altAvståndet till andra människor handlar inte enbart om integritet. Det handlar också om äckel och hat. "Helvetet är de andra", mumlade ju Jean-Paul Sartre fram. Charles Bukowski uttrycker det både rakare och råare, som när han skildrar tanken på sitt eget självmord i "Hur de döda älskar":

"Den största lättnaden är att aldrig mer behöva gå förbi någon mänsklig varelse på trottoaren, se dem gå där i sitt fett, se deras små råttögon, deras grymma 25-öresansikten, deras djuriska blomstring. Vilken ljuvlig dröm: att aldrig mer behöva se in i ett mänskligt ansikte."

Hur många tusentals timmar tillbringade inte Charles Bukowski bakom en låst dörr, med neddragna rullgardiner, i ensamhet då han vägrade att öppna hur mycket de än bultade och bankade och skrek utanför? Han flydde ofta. Han lade sig i badkaret och lyssnade på den klassiska musik han älskade. Med Gustav Mahlers femte symfoni sköljde han själen ren.

Charles Bukowskis utanförskap var sannerligen inget effektsökeri. Det var ingen kulturell pose som för så många andra författare och ytliga räkmackesurfare i olika kulturella innekretsar. Det var bokstavligen en livsnödvändighet för honom. Enbart i utkanten, i en periferi som kunde skänka honom lite svalkande likgiltighet, kunde han existera och överleva. Endast där kunde han skriva. Med stängd dörr och med ryggen vänd mot människorna.

Kanske var det i längden en alltför tung börda att äga hans välutvecklade förmåga att verkligen kunna se det andra människor bara tittade på? Glöm inte, som Lars Forssell en gång formulerade, att det är det svarta i ögat som ser.

altUtanförskapet, och den märkligt starka självrespekten, är det som höjer Charles Bukowskis skrivande över så många andras försök i genren. Den värld som Bukowski skriver om är en värld utan nåd; det är en himmel utan tillstymmelse till sol. Samtidigt finns där ständigt denna obegripligt starka värdighet, denna stolthet och orubblighet som aldrig upphör att inge respekt. Mitt i misären står det skrivande jaget i Bukowskis texter upp, med obruten ryggrad och bevarad värdighet.

Enda gången jag sett människor som lika självklart lyckades bevara både sin värdighet och stolthet mitt i sitt eget elände var en kort sommar i Malmö. Jag tog tåget in i svinottan varje morgon som jag orkade slita mig upp ur sängen före halv fem. Sedan gick jag från tågstationen bort till frihamnen. Där fick man sedan ställa sig i kö. Och vänta. Ofta en timme eller två. En del fick jobb med att lasta av någon risig bananbåt från Costa Rica. Andra fick vända om, tomhänta och lika panka som när de kom. Men de gubbar - jag tyckte då att de var gubbar, kanske var de i fyrtioårsåldern - som stod där varje morgon för att slita ihop till en kvarting eller några Rosita lyckades bära sina liv med samma självklara värdighet som de människor som Charles Bukowski skildrar. De vägrade inordna sig. De vägrade gå med på att samhället hade rätt att trycka ner dem. De vägrade in i det längsta att gå till socialen. Med hela sin hållning sade de:

Vi är inte skit! Vi ger oss inte!

Det brukar ofta heta att Charles Bukowskis var en proletärförfattare. Det låter säkert fint i litteraturvetenskapens syrefattiga seminarierum och i de sterila korridorerna på kulturredaktionerna. Ändå är det bara en lögn bland alla andra lögner. Charles Bukowski var den förste verkligt store skildraren av trasproletariatet; av de stackare som stod i arbetslöshetsköerna och saknade hopp om att få annat än ett tillfälligt påhugg som skulle ge tillräckligt med pengar för att kunna räcka till ännu en fylla även den här dagen.

Det är de utslagna och utfrusna, de avskydda och föraktade som Charles Bukowski skriver om. Det är hans värld. Det är hans människor; det folk han delar dagar och vinare med. Det är deras öden och liv han skriver om. De som blivit över, de som spottats ut ur samhällsmaskineriet, alla de som den svällande medelklassens grymma tyranni vägrar erkänna att de ens existerar.

Klyftorna fortsätter att växa - och växer lavinartat fort - i det som kommit att kallas Två tredjedelssamhället. Där det förr fanns sociala skyddsnät erbjuds idag friheten att falla fritt. Låt gå för att människor ligger och fryser ihjäl i trappuppgångar. Låt gå för att tänderna trillar ur käften på folk så att de inte längre kan tugga i sig maten. Låt gå för att människor bor i skydd av pappkartonger under järnvägsviadukten. Låt gå för att ungarna inte får några skolböcker i skolan. Låt gå för att pensionärer ligger och får liggsår av sin egen urin på långvården.

altBehovet av en stark och tydlig röst som då säger att "Vi är inte skit" är större och viktigare än någonsin. Och det säger Charles Bukowski och han säger det till alla och envar.

Så nu är vi tillbaka till det sunkiga ungkarlshotellet med det sjabbiga rummet. Det är fortfarande tidig morgon. Rökhostan skallrar och skrivmaskinen skramlar frenetiskt. Papper efter papper seglar sakta ner mot golvet, några åker in under bordet, ett annat tar vägen in under den söndriga soffan.

Charles Bukowski skriver. Han är ensam. Han är lycklig.

"Vad det gällde var att se till att ha fyra väggar omkring sig", skriver han i "Hur de döda älskar". "Hade man fyra väggar hade man en chans. Var man väl ute på gatan hade man ingen chans, då hade dom en, då hade dom en verkligen... Ge en man fyra väggar tillräckligt länge, så är det möjligt för honom att erövra världen."

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.